Vad är naturgivet i skogen?
Det har varit en intensiv tid med möten och resor. På gott och ont har tiden framför datorn blivit begränsad, men nu tänkte jag ta mig lite tid och plita ner några tankar.
Förra vecka tillbringade jag en dag i skogen utanför Jörn dör Skogsstyrelsen hade möte med det ”Skogliga sektorsrådet” för Norr- och Västerbotten. En dag med Holmens skog som värd där vi tittade igenom hur man kan skapa naturvården i skogen genom åtgärder istället för att bara sitta och vänta på att något ska hända och spara det som råkar dyka upp. En intressant dag med inslag som fick även skogsfolk att fundera lite. Att man i en vanlig simpel gallring börjar göra högstubbar, barkflänga medelålders tallar och trycka omkull halvväxta granar för att få naturvärden att utvecklas som sen kan sparas vid slutavverkning är något som för många ser lite märkligt ut. Definitivt intressant för naturen och det vilda, men visst kan även jag som gammal skogshuggare känna att det var lite mer än vad som skulle ha varit godkänt av lärarna på skogsbruksskolan i början av 80-talet!
Att man börjar arbeta aktivt med produktionsskogen och samtidigt inte bara lämnar avsatta områden åt fri utveckling utan också gör aktiva åtgärder där som urplockning av gran och bränningar tycker jag ser mycket lovande ut. Jag hoppas bara att vi får en spridning till hela skogsinnehavet med detta tänk.
Kanske är min optimism lite lägre efter att ha läst LRF´s nya ”policy för förvaltning av älg och övriga vilda hjortdjur”. Den andas en väldigt negativ syn på viltet och då i första hand älgen. Visst har jag respekt för de problem som älgens bete kan ställa till för markägarna, men tyvärr så känner jag återigen en fläkt av att man helst inte ser älg alls i skogen. Varje gång kommer försäkringar om att man visst vill ha älg, men i ”lagom mängd”. Men lika ofta känns det som om man utgår från en 0-vision för älgskador när man talar om det ultimata skogsbruket. Något som känns som ett nytt modeord är att saker ska vara ”naturgivna”. På samma sätt som klimat, biologisk mångfald, miljö och andra ord och fraser som lever sitt eget liv är jag rädd att även det ”naturgivna” kommer att göra det. Visst låter det bra att älgen ska vara i balans med den naturgivna fodertillgången, men vad innebär det egentligen? Som jag läser LRF´s policy så ska man inte utfodra eller på annat sätt tillskapa foder i markerna. Älgen ska minsann äta det som redan finns! Blir det skador så ska älgarna begränsas.
”Enligt LRF:s uppfattning skall livskraftiga hjortdjursstammar enbart bygga på den naturgivna fodertillgången” Smaka på det ett tag, alltså inte fodertillgången utan meningen. Visst låter det sunt och bra. Men de måste faktiskt vara tydligare i vad de menar med det som är av naturen givet! Om vinterutfodring, viltåkrar eller foderskapande åtgärder inte är naturgivet, då borde det heller inte kunna räknas som naturgivet det som är planterat av skogsplantor eller gröda på åker. Vad finns då kvar att leva på?! Några hjortar på impediment och nationalparker?
Självklart måste vi ha en dialog om viltstammarnas storlek och de problem de ställer till. Men att man försöker friskriva sig från att ta ansvar för viltet på annat sätt än att reglera storleken med avskjutning känns inte konstruktivt. Man vill inte heller i policyn ta höjd för älgförekomst i rovdjursområden.
En annan liten passus i policyn är bekymret de verkar ha med engagerade jägare! När jägaren är väldigt engagerad i viltförvaltnignen så framför man att markägaren då får en mindre framträdande roll i samarbetet. Men det kan väl inte vara problem att ha engagerat folk i viltförvaltningen? Finns det ett problem kan det då möjligen vara ett ointresse för seriös förvaltning och där blir det problem oavsett vem som är oengagerad. Tyvärr känns denna policy inte som ett steg framåt i samarbetet. Att det nya älgförvaltningssystemet som helt och hållet bygger på dialog och samverkan leder till denna polarisering är olyckligt. Det sägs i någon mening i policyn att förvaltningen ska ske i dialog med jägarnas företrädare. Jag hoppas på att dialogen inte bara förs med företrädare utan också direkt med de personer som jagar på markerna! Oavsett vad man tycker om jägarna så är det ju trots allt vi som varje år ger oss ut i markerna och decimerar viltstammarna innan den skadekänsliga vintern!
Just den frågan kommer att ställas på LRF-stämman i slutet på maj….
Man kan ju också fråga sig (och någon annan) vem av LRF:s medlemmar som känner igen sig i policyn…