Du är expert på hållbart brukande!
Under det senaste decenniet så har begreppet uthållig delvis fått en ny betydelse, och hållbar utveckling har ryckt fram som ett riktigt modeuttryck. För oss jägare så är grundkoncepten inte nya; vi har förvaltat det jaktbara viltet genom hållbar beskattning sedan 1800-talet. Det är självfallet i stor utsträckning vad som givit oss dagens starka viltstammar. Tyvärr är det inte alla som ser vår inhemska mångfald som en resurs. Nu senast var det en lokal avdelning av LRF som vill utrota vildsvinen från Öland, men man hör även likartade tongångar när det exempelvis gäller att begränsa kronhjortens etablering. Är detta OK? Självfallet inte. Dels är det olagligt, dels kan en markanvändning som bygger på att inhemsk fauna utrotas självklart inte kallas hållbar. Kan den certifieras? Det hoppas jag verkligen inte…
Vildsvinet är en del av vår inhemska mångfald och en resurs. Den skall brukas hållbart och det är självfallet olagligt att utrota dem. Foto ©: Fredrik Widemo.
Jag har skrivit om konventionen om biologisk mångfald förr, men det förtjänar att upprepas: mångfalden skall enligt konventionen bevaras, men man gör en stor poäng av att det skall ske genom att bruka den hållbart. Vår svenska jakt är just ett sådant hållbart brukande som konventionen lyfter fram som nödvändigt. Tanken om hållbart brukande går igen Jaktlagen: viltvård skall bedrivas för att bevara inhemska arter. Samma paragraf uttrycker även att avskjutningen skall anpassas efter tillgången på vilt. Jakten är alltså en del av viltvården, inte tvärtom, och viltvård ska bedrivas så att inhemska arter bevaras. Även om en art är jaktbar får man alltså inte utrota den, utan Jaktlagen uttrycker tydligt att jakten ska bedrivas hållbart. Att arter inte får utrotas genom jakt anser nog de flesta är rimligt.
Istället bygger viltförvaltningen, helt enligt den övriga svenska förvaltningstanken, på att vi delvis reglerar såväl viltstammarnas storlek som de resurser de behöver för att finna en balans. Detta gäller såväl jakten som den offentliga förvaltningen av naturresurser, och överensstämmer alltså väl med tanken om hållbart brukande i konventionen om biologisk mångfald. Det gör däremot inte synen att människan ska anstränga sig för att påverka systemet så litet som möjligt, exempelvis genom att inte jaga utan låta stammarna av predatorer och deras byten fluktuera fram och tillbaka utan försök till reglering. Dessa idéer florerar dock tyvärr också idag.
Vad en sådan ”förvaltning” i form av fri utveckling leder till är att vi inte kan utnyttja viltet som resurs, utan får köpa mindre nyttigt kött som producerats med större miljöbelastning eller bli veg(etari)aner. Oavsett vårt eget födoval kommer klövviltet orsaka stora skador på växande grödor och skog när stammarna är starka, medan rovdjuren kommer tvingas finna annan föda (läs de tamdjur som vi ska köpa kött från på ICA) när klövviltstammarna kraschar. Betestrycken kommer pendla fram och tillbaka, vilket gör det svårt att reglera fodermängden för att minska skadorna. Nu kan man definiera hållbar utveckling på olika sätt, men detta scenario faller inte in under någon definition jag känner till eller accepterar.
Vi finner alltså idag företrädare för olika former av markanvändning som anser att inhemska arter ska utrotas, så att man kan öka produktionen. Samtidigt finns det företrädare på den andra kanten som verkar anse att all markanvändning är av ondo. Frågan vad vi skall leva av vet jag dock inte riktigt om de klarar av att lösa…
Än en gång så står vi jägare och Jägareförbundet centralt placerat mellan ytterligheterna. Vår syn ligger dessutom helt i linje med samhällets syn på behovet av ett hållbart brukande av mångfalden och landskapet. Utan att ha använt termerna lade vi grunden till en modern ekosystembaserad förvaltning av viltet för länge sedan; innehållet i Jägareförbundets utmärkta skrift ”Om Jagtvård” från 1901 står sig faktiskt alldeles förvånansvärt väl.
Vi har rejält på fötterna för att vara stolta över vår kunskap och insikt om naturförvaltning, vilket kanske är lätt att glömma när våra motståndare ibland försöker svartmåla oss som ett extremt och litet särintresse…
Anders,
jag håller helt med dig! En stabil ”mittenlinje” attraherar inget stort intresse från media, men jag tror fortfarande att det är helt centralt för att nå den stora acceptans vi har för jakten i Sverige. För oss som jobbar med frågorna måste vi dessutom lyckas stå för sans och balans i samhällets ögon, samtidigt som det självfallet måste vara tydligt att vi står upp för våra medlemmars intressen. Inte sällan en trixig balansgång. Även om alla inser att vi självklart måste ha acceptans för jakten, för att få jaga som vi gör idag…
I viss utsträckning kan man förstås arbeta med att visa på varnande utländska exempel för hur det kan gå, men det finns inte så många raka paralleller till vårt samhälle och vår natur.
Ett fungerande kultursamhälle utan jakt är faktiskt nästan omöjligt att få ihop rent logiskt, inte minst på grund av det du helt riktigt påpekar händer med rovdjuren när klöviltet fluktuerar stakt och fluktuera kommer dom att göra, mycket mer än vad en jaktstyrd klöviltstam normalt gör.
Vem sjutton vill bo på landet med barn och familj med tusentals halvtama och uthungrade vargar genande över gårdsplan?
Men problemet är ju detsamma som i rovdjursfrågan i allmänhet, hur når man ut med ett budskap baserat på sans och balans, som inte innehåller något sensationellt för scoopkåta journalister att rota i ?
Jag har inget patentsvar på den frågan, men jag tror man måste lägga mycket kraft på det i framtiden om inte EU och djurrättsextremisterna skall ställa till det något alldeles förbaskat illa.