Den döende machomyten

Efter en helg med underbart vårvinterväder och timmar ute på skidorna med hundarna så är man åter på plats med förnyade krafter. Underbart att känna solen värma igen och för mig börjar våren med talgoxens pipande som dom nu har inlett. Inte vår enligt SMHI men det kanske är som dom säger, att vårvintern i norr egentligen borde räknas som en helt egen årstid. Nåja, oavsett vad årstiden kallas så var det skönt att vara i skogen igen efter att ha varit infrusen under den kallaste perioden i vinter!

Även om man är ledig så snurrar självklart en del tankar i huvudet som rör jakt och jägare eftersom det inte bara är ett jobb utan en betydligt större del av mitt liv. Därför har jag alltid lika svårt att förlika mig med de som med alla medel försöker baktala jakten och jägarna. En metod de brukar använda är att tala om jakt som ”en kvarleva” från en tid som den moderna människan har lämnat bakom sig. En annan modell är att jakten bara bedrivs av medelålders machomän i rutiga skjortor, ofta kombinerat med att dessa ska ha en viss förkärlek för alkohol. I det ljuset är det särskilt roligt att ta del av uppgifter som ställer dessa påståenden helt på huvudet! Av de som idag intresserar sig för jakt och tar jägarexamen är en av fem kvinna, högre andel ju längre norrut man kommer i landet. Att med hänvisning till filmen ”Jägarna” hävda att norrland skulle vara ett hopplös område vad gäller jämställdhet skjuts också i sank av det faktum att de är i norrland flest kvinnor både jagar och finns invalda i jaktvårdskretsarnas styrelser. De mest avskräckande exemplen på jämställdhet brukar i massmedia vara de inre delarna av norrland. Intressant då att påpeka att de jaktvårdskretsar som leds eller har letts av en kvinna i Norrbotten är Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare, Pajala och Kalix!

Det som möjligen kan bekymra mig är att de som driver jämställdhetsfrågor ibland verkar ifrågasätter att det skulle vara en fråga om jämställdhet att kvinnor jagar, fiskar och kör skoter. Nästan som om kvinnor egentligen inte tycker att det är kul utan gör det i brist på annat. Min bild av mina jagande kvinnliga vänner är definitivt en helt annan. Det som möjligen utmärker en kvinnlig jägare framför en manlig är ett något tydligare uttryckt bytesmedvetande, men det är min ovetenskapliga personliga reflextion!

Varför drivs då denna myt vidare om en machokultur när den inte stämmer med verkligheten? Ja, samma grund som det jag förut har framfört rörande åldern på jägarna. Jag tror inte att någon väntar sig att omvända en etablerad jägare att sluta jaga med hänvisning till att ”det hör till stenåldern” eftersom vi som jagar vet bättre. Nä, det rör sig snarare om ett försök att minska rekryteringen till jägarkåren genom att skrämma med en falsk verklighetsbild. Det som är viktigt är att bemöta denna bild med hur verkligheten ser ut och framhålla det positiva. Sen är det intressant med den kluvna inställningen som en del verkar ha att det skulle vara negativt att hålla kvar vid sin gamla kultur i form av jakt och fiske samtidigt som stenålderskost av vissa framhålls som det nyttigaste vi kan stoppa i oss. Omhuldandet av ”naturfolk” som lever av jakt och fiske brukar också finnas bland de som kritiserar vår jakt, trots att vi alla för vidare gamla och sunda traditioner!

Tankarna i helgen väcktes av min kollega Anja i Västerbotten som jobbar bra med statistik! Skönt att veta att myten om den gamla machokulturen är på väg att dö och att ljuset kommer från norr!