Dödens hav?
Bottendöden i Östersjön debatterades ett tag flitigt, inte minst i samband med Öresundsbrons uppförande. Först lyfte skeptikerna (jag var en, om än ej aktiv i den offentliga debatten)fram att Öresundsbron skulle förvärra de existerande problemen. Några år senare kunde förespråkarna för bron kontra med att man ser positiva effekter på faunan runt bron och just haft rekordinflöde av salt och syresatt havsvatten genom Öresund. Nu får bottendöden ny aktualitet, sedan SMHI visat att mer än en fjärdedel av Östersjöns bottnar är döda. Den största andelen sedan sextiotalet.
Jag är uppvuxen vid Östersjön, och jag skall erkänna att det nog inte finns någon annan miljö som ger mig samma känsla… och tanken på att en fjärdedel av bottnarna är döda gör mig rent ut sagt inte bara beklämd, utan heligt förbannad!
Problemet är komplext, men övergödning är en central del av problemet. Detta är en av anledningarna till att jag och SJF propagerar starkt för att man anlägger skyddszoner på åkermark som gränsar mot vattendrag. Sedan förra året får man miljöersättningar för denna typ av åtgärder i en större del av landet. Skyddszoner är dessutom lysande för viltet och den biologiska mångfalden eftersom det ger skydd, spridningskorridorer och ett mer varierat landskap. Risken för övergödning är också en anledning och vi var skarpt kritiska till förra årets utredning om intensivodling av skog. Utredningen negligerade den ökade tillförseln av kväve och fosfor till vattendragen. Ur ett viltförvaltningsperspektiv är för övrigt även vanlig skogsgödning negativt på många marker, eftersom det på sikt gynnar gräs på bekostnad av örter och bärris.
Kan vi jägare göra något? Japp- hjälp till att bromsa vattnet! En starkt bidragande faktor till problemen är att vattnet idag transporteras snabbt ur landskapet, jämfört med tidigare. Därmed hinner inte lika mycket av kvävet tas upp, och fosforrika partiklar hinner inte sedimentera ner till botten. Att lägga igen skogsdiken som inte fyller någon funktion och att ha öppna diken istället för täckdiken är första steget. Nästa steg är att restaurera våtmarker eller anlägga viltvatten som håller kvar vattnet. På så vis förs betydligt mindre näringsämnen ut i de större vattendragen Tredje steget är inget för gemene man, utan för kraftbolagen. Vi behöver en mer naturlig vattenföring, med fluktuationer och översvämningar av älvängar och svämskogar.
Propagera alltså för skyddszoner och öppna diken i jordbrukslandskapet, samt för orörda kantzoner och mot diken i skogen. Ju mindre gödsling desto bättre, isynnerhet om det finns risk att det läcker ut till kärr och vattendrag. I viltvatten och våtmarker måste man också tänka sig för om man vill sätta ut fågel; håller man utsatta fåglar i ett vatten genom utfodring så göder de vattnet genom sin avföring. Arbeta hellre i första hand med sträckande, vilda fåglar och begränsa utsättningarna.
För att rädda Östersjön måste vi alla hjälpas åt!
**************************************
Stoppa förgraningen och gynna lövet!
Svante,
vi tar detta på annan plats vid annat tillfälle tror jag. Jag delar din syn på vilka faktorer det finns att ta hänsyn till, men inte deras inbördes betydelse. Ffa vidhåller jag att om man en gång ”puttat på ett system” genom för hård betning eller bränning så kan gäss sedan underhålla en helt ny typ av vegetationsstruktur.
Fredrik. För att avrunda. Problemet med strandängarna på Gotland är väl att de med tiden blivit för areellt små. De kvarvarande ängarna överbetas av tamboskap och måhända i många fall är störningen av andra mänskliga aktiviteter också för stor. Detta hämmar strandnära häckande fågelarter som syd. kärrsnäppa, rödspov och brushane bl.a. Vitkindad gås och grågåsens roll i detta är högst marginell och predationens roll är nog också aningen överdriven.
Ett kraftigt mulbete på mager mark kan göra att vegetationen inte förmår hämta sej till nästa växtsäsong och en slags botanisk utarmningsprocess blir följden. Andra faktorer kan naturligtvis också spela in.
Skillnaden mellan publikationernas innehåll är väl ändå uppenbar utan att behöva särskilt redovisas. Kan man tycka.
Svante,
mängdmässigt är den måhända marginell relativt sett i många fall, men eftersom den inte sällan sker efter att djuren tagits bort och innan de släpps ut kan den fortfarande få stora konsekvenser för växthöjden under tidig vår. Den är ju dessutom betydligt mer svårreglerad. Det är ett faktum att ett antal länsstyrelser nu anser sig ha stora problem med gåsbetets omfattning.
Du får gärna beskriva vari skillnaderna mellan publikationerna ligger… jaktresor-skådarresor, arga ledare-arga ledare, test av vapen- test av kikare, nya jaktbara arter-nya rariteter, kritik mot naturvårdande myndigheter, politiker och miljöorganisationer-kritik mot jägare, andra brukare och politiker….
Svante stoppet med drivgarn vid laxfiske infördeas av EU pga av att inte Tumlarna skulle fastna i näten och inte pga att det överfiskades på nåt sätt(om jag förstått saken rätt).
Jag har en vän som varit yrkesfiskare i 40 år i Östersjön,1971 fick han en Tumlare i nätet senast.
Men däremot håller jag med om att yrkesfiskarna fiskade ut torsk bestånden,men samtidigt har jag fått berättat för mig att även förr har torskbeståndet gått upp och ner utan att det varit pga överfiske.
Tyvärr klipptes mitt förra inlägg av för tidigt. — Jag hävdar att de rastande gässens betning är marginell i jämförelse med tamboskapens betning som ökat påtagligt de senaste 20 åren till följd av miljöstöden från EU. Am I right or am I right ?
Sen är det faktiskt en stor reell skillnad på en medlemstidning för en intresseorganisation som hävdar brukarintresse och en ren ideell intresseförening. Man behöver bara studera ett nummer för att se det.
Svante,
visst är det så på många ställen, men vi ser ett alltmer spritt problem att gäss ”tar över”. Skapar man rätt förhållanden för gässen, exempelvis genom att bränna strandängar på hösten, eller beta dem hårt, så håller gässen nere vegetationen innan det är dags för betespåsläpp. Jag återbesökte Faludden igen får första gången på ett antal år 2009, och det var ingen vacker syn… På de yttre delarna av Faludden finns överhuvudtaget inget att äta för korna innan de flesta vadarna är klara med sin häckning (just för brushanen blir det möjligen ett litet överlapp, eftersom de är sist ut). Gässen anländer när gräset bröjar spira, och stannar sedan under de veckor som många vadare häckar. Skapar man en situation där det inte finns tillräckligt med fjolårsgräs som ”skyddar” årets skott så är det lätt hänt att man är fast… det är lättare att kontrolera betestrycket från korna än från gässen, men det är inte självklart att det räcker. Framför allt inte om man fått in starka stammar av häckande gäss, vilket är fallet på en del fastlandslokaler där man har grågäss. De betar dessutom inte bara, utan rycker upp tovor ur grässvålen. Obra…
Fredrik
Jag känner mycket väl till Ditt arbete kring strandängar och våtmarker. När det gäller strandängarna får du väl ändå medge att det är överbetningen av tamboskap ,som helt dominerande faktor, lett till vegetationsutarmningen och därmed sämre häckningsbiotoper för brushane och rödspov fr.a. Detta har också lett till ökat tryck från kråk- och måsfåglar samt större exponering för räv bl.a.
T.Jansson
Du belyser, kanske omedvetet, det stora problemet. Det är just överfiskningen, eg. rovfisket med bl.a. drivgarn som katastrofalt utarmat vildlaxbeståndet och havslaxöringen i Östersjön och därmed skadat föryngringen. Trålningen har dammsugit torskbeståndet ända upp i bottenhavet. Sälen har självklart ingen skuld eller orsak till detta tillstånd. Utfiskningen har gjort världen beroende av fiskodling och det är ännu ett exempel på en ohämmad brukarsidas förödande miljöeffekter.
Svante,
jakträtten följer som du säkert vet markägandet. Jag väljer om jag skall odla och skörda havre på mina åkrar, jag väljer om jag skall såga ner en tall eller gran och jag väljer hur jag ska beskatta det jaktbara viltet. I samtliga fall finns det lagstiftning som i viss utsträckning reglerar hur detta får ske. Jag skulle också kunna tänka mig att arrendera såväl åkermark som jaktmark av en granne, och då råder jag över samma beslut på den marken. Detta är exakt jämförbart, i mina ögon. Och denna rätt kommer med självklarhet markägare och brukare att försvara. Du kan förstås välja att se det som att staten är snäll som låter markägare jaga om du vill, men för mig är det ingen ”attitydfråga” utan en solklar rättighet. Liksom att bedriva jord eller skogsbruk på sitt markinnehav.
Vi har samma intressen så varför skulle vi inte stå upp för dem tillsammans? Den största konflikten vi har att hantera är älg-skogsbruk, och om du tycker att vi lägger oss för skogsbruket där så tror jag inte riktigt du följt debatten… Det är inte i första hand en konflikt mellan brukar- och naturvårdsperspektiv, men på samma sätt står vi upp för mer löv i skogen, vilket gynnar vilt och övrig mångfald, men inte är vad skogsbruket normalt vill ha. Vi står också upp för tillräckligt starka älgstammar som kan föda både varg och beskattas av oss jägare. Det kommer inte heller ligga i skogsbrukets intresse att hålla älgstammarna tillräckligt höga för att medge en vargetablering. Självfallet har vi även andra intressen av detta, men vad spelar det för roll? Vi har även tagit ställning för variationsrika betesmarker, medelhårt betestryck osv på senare år.
”Näringarnas lönsamhetsargument” är en av de viktigare aspekterna att ta hänsyn till i avvägningarna som måste till när viltstammarna förvaltas. Menar du exempelvis att vi ska bedriva älgförvaltning helt utan hänsyn till skador på växande skog? Förvalta vildsvinen helt utan hänsyn till skador på grödor? Däremot skall självfallet dessa intressen vägas mot alla andra, inte minst jägarnas som besitter den lagstadgade rätten att beskatta stammarna.
Jag håller inte med dig när det gäller den vitkindade gåsen. Där det för 20 år sedan fanns en varierad strandäng med medelhög vegetation (10-15 cm) under vadarnas häckningsperiod, och därmed häckande brushanar och rödspovar, är gräset idag på stora områden golfgreenkort, men med en matta av 5 cm hög mandelblom.
Jag ser fortfarande ingen som helst principiell skillnad mellan SOF och SJF, samt våra respektive medlemstidningar. VF skriver om frågor som engagerar ornitologer, dvs främst fåglar och fågelskydd, och SvJ skriver främst om frågor som engagerar jägare, dvs jaktbart vilt och viltförvaltning.
Och jag begriper på inget vis varför du verkar hävda att jag eller vi inte får ha synpunkter på övergödningen, bara för att vi precis som andra brukare värnar om rätten att bruka marken?
Oj Fredrik, det var en lång utläggning Du hamrade ner och det känns som om Du tänkt på frågan en tid.
Som både markägare och arrendator av jakt ser jag jakten mer som en stor förmån än som en självklar rättighet, men det är ju förstås en attitydfråga. Vad gäller SJF:s position mellan brukar-och naturvårdssidan är min misstanke klar, i alla frågor där brukarintressena ställs mot naturvården kommer SJF att välja brukarsidan av tradition och intressebindning. Rätta mej om jag har fel. Varför då gråta dessa krokodiltårar över Östersjöns öde? Brukarsidan är ju ansvarig för resultatet.
Effekter av den vitkindade gåsens betning på strandängarna överdriver Du och det finns ingenting som i dagsläget motiverar ändring av fågeldirektivet för någon art.
Jag förstår faktiskt inte hur Du kan jämföra tidskrifterna Svensk Jakt med Vår Fågelvärld och kräva att ornitologer ska täcka in andra viltfrågor i artiklar och på ledarplats. Vår Fågelvärld är en ren facktidskrift för ornitologer och SOF är ingen organisation som utger sej för att förvalta och vårda landets samtligaviltstammar. Det övermaga åtagandet gör ju bara SJF anspråk på.
Jag ser inga problem med att beskatta en stabil viltstam genom jakt men , för Guds skull, använd inte näringars lönsamhetskrav som argument. Jag tror att SJF skulle höja sin status åt naturvårdshållet om man kunde komma dithän.
Problemet med Sälen är inte att den äter upp och minskar fiskebestånden för de människor som fiskar.
Problemet är snarare att Sälen är ett smart djur som alla andra som gärna får tag på sin mat så enkelt och smidig som möjligt.
Då när man ännu fick fiska Lax med drivgarn låg sälen och väntade på de platser där fiskarna fiskade,Kanske inte är så kul när Sälen äter upp äter upp 90 av 100 laxar när man har fisket som levebröd.
Nu för tiden ska vi människor bara äta odlade fiskar och man funderar på hur smart och miljöväligt det är när det går åt 2-3 kg utrotningshotad fisk från världshaven för att göda 1 kg lax.
Sen alla dessa utsläpp som dessa fiskodlingar släpper ut vågar man inte ens gissa på hur stora de är.
Visst släpper bönder ut mycket ”skit” på sina åkrar som till slut når havet,men där tror jag iaf att en del tar marken upp innan det når våra hav.
Tittar man på fiskodlingar så åker ju ”skiten” direkt i havet.
Har man ett akvarium som man inte rengör och sköter om ,så vet man ju hur det ser ut efter bara nån vecka.
Svante,
vi är en jägarorganisation och därmed solklart en brukarorganisation! Vi utnyttjar rätten som markägare att beskatta stammarna av jaktbart vilt eller arrenderar rätten att göra det. Det är defnitivt ingen klassfråga, som du verkar anföra. Dock- vi intar på en hel del sätt en position mellan de mer utpräglade brukarorganisationerna och miljö-/naturvårdsorganisationerna. Det är en position där vi i mina ögon gör rejäl nytta. Hade vi närmat oss endera sidan hade vi inte gjort samma nytta, varken för vårt eget brukande eller för naturen och naturvården. Jag ser oss inte som en miljöorganisation, men som en naturvårdsorganisation. Anledningen är att vår utgångspunkt huvudsaklingen är vilt och viltförvaltning, medan vi i mindre utsträckning tar generella grepp för ett mer hållbart samhälle. Där finns det andra organisationer som lägger mycket av sitt krut, exempelvis SNF. Och nu har jag redan ”outat” andemeningen i mitt nästa svenskspråkiga blogginlägg som jag ska skriva så snart jag får tid.
Visst förekommer det att Svensk Jakt skriver om annat, om än inte ofta. Det brukar väl dock oftast vara fotoreprotage om olika djur, exempelvis utter. Jag kan precis lika gärna fråga när vi får läsa en positiv artikel i Vår Fågelvärld om klövvilt, och inte bara ounderbyggda negativa slängar på ledarsidan där man påstår att vildsvin och älg hotar den biologiska mångfalden? Jägare är naturintresserade, men vill först och främst läsa om jakt och jaktbart vilt i Svensk Jakt, skulle jag tro. SOF:s medlemmar vill läsa om fågel och fågelskydd, vilket också är naturligt.
Efter att under många år ha forskat på brushane på Gotland har jag sett vad rastande vitkindade gäss ställer till med på strandängarna. Det är min synnerligen bestämda åsikt att denna art borde jagas, istället för att vara skyddad under Fågeldirektivet… det är ett typexempel på en fråga där vi som jägarorganisation står upp för principen att en jaktbar population som utgör en resurs ska förvaltas genom jakt. Det finns även naturvårdsvinster, liksom effekter för de brukare som nu tvingas senarelägga betespåsläppet. Dessa två faktorer utgör knappast huvudanledningen till ett ställningstagande från SJF, men bidrar. Vi driver väl inte frågan om vitkindad gås specifikt, men artens populationsutveckling illustrerar varför Fågeldirektivet borde revideras.
Vi ser som du säkert förstår inget som helst problem med att som en del i vårdandet av det vilda även beskatta viltet. Det gäller såväl predatorer som övriga arter av jaktbart vilt.
Jo, Fredrik, att konsekvent och först beakta näringars diverse intressen visavi faunan, står helt klart i konflikt med ett bredare miljötänkande. Detta är bara ett exempel på inmurade värderingar i SJF som jag misstänker är baserade på en snart 200-årig tradition av nära allians med näringslivet. Det har ju genom decennierna inte varit någon direkt brist på direktörer, brukspatroner, grevar och baroner i förbundsstyrelsen och deras värderingar har väl satt sej i väggarna.
Att fokusera på nyheter där djur, särskilt predatorer, ständigt beskrivs som ekonomiska problem är måhända ett sätt att argumentera för ökad jakt men är ju förstås långt från ekologiskt tänkande och andemeningen i er logga ”SJF vårdar det vilda”. Men det gäller inte bara predatorer, negativ press får också ständigt kanadagås, vitkindad gås, korp, trana, skarv och måsfåglar och alltid ur näringsidkarens perspektiv. När får vi läsa en nyhet i Svensk Jakt där en viltpopulation, förutom klövvilt, beskrivs som glädjekälla och tillgång för den gnällige medborgaren?
Definitionen på vilt är ”alla vilda fåglar och däggdjur”. Några av dessa får man jaga, och då kallar man dem jaktbart vilt.
Fredrik. Vänligen definiera vilt för mig. Vilt för mig är rimligen även fågel och fisk levandes ivilt tillstånd.
Svante,
nu har jag inte läst artikeln men rimligen är det ingen som anför att sälen är ett miljöproblem. Vi anser att sälstammen med god marginal nu är så stor att den bör beskattas genom jakt, både för att utnyttja sälen som resurs och för att minska upplevda problem för näringarna. Jag ser inte att detta står i konflikt med att ha synpunkter på överfisket i något av världens hav. Överfisket är förstås ingen central fråga för SJF, även om jag och vi självfallet inser problemen. Principiellt föreställer jag mig att SJF skulle ta avstånd från alla typer av icke hållbart nyttjande av en resurs. Övergödningen påverkar såväl vilt (exempelvis säl och sjöfågel) som fisk (och en hejdlös massa annan mångfald samt diverse abiotiska faktorer) och säl är ett vilt, medan fisk inte är det. Därmed kommer övergödning och sälar högre på vår agenda än fisk. Eftersom fiskbestånden påverkar hela ekosystemet, inklusive säl och sjöfågel, kan vi självfallet inte bortse från fisket. Våra medlemmar är också självfallet generellt naturintresserade och många är dessutom sportfiskare. Dock prioriterar vi frågor som rör vilt, precis som SOF prioriterar fågeskydd.
Rättelse. Datum naturligtvis 25 januari om nu rätt skall vara rätt.
Fredrik
Man kan idag 25 feb. åter se en nyhetsartikel där ni beredvilligt ger plats åt upplevda problem som faunan, i detta fall sälen i Östersjön, ställer till för den stackars fiskerinäringen.
SJF väljer naturligtvis de nyheter man vill ta in men man kan lätt konstatera att ni närmast reflexmässigt väljer näringarnas perspektiv före faunans och miljöns perspektiv. Tyvärr är det så.
Problemet i Östersjön är inte sälbeståndet utan snarare överfiskning på grund av en överdimensionerad fiskerinäring. Vi har alltför tydligt sett vilka konsekvenser det fått bland annat för torskbestånden.
SJF behöver nog putsa en del på sin miljöprofil för att få status som miljöorganisation.
Bra skrivet, det beskriver en del av problematiken, men var det så tidigt som på 60-talet man upptäckte de syrefria bottnarna? Jag var med i den ur jägares synvinkel kontroversiella gruppen fältbiologerna på 80-talet och var med om att genomföra baltic sea action där vi påtalade att om vi inte kan ändra fosfortillförseln kommer vi att få syrefria bottnar, folk trodde vi var tokiga på riktigt. Idag ser vi resultatet och det är till stor del fosfor som är orsaken- mycket fosfor=mycket cyanobacterie/algtilllväxt och när denna massa av algsoppa dör lägger de sig över finsedimenten och när de sedan bryts ner går det åt så mycket syre att syret försvinner och när syret försvinner lakar den fosfor ut som legat bundet i finsedimenten. En stor del av problemet beror alltså på att redfieldkvoten är ur balans och jordbruket kan beskylas för mycket i detta men kanske inte allt.
Jo Earnie,
det känns väl som om det finns en hel del embryon och goda viljor både här och där. Glädjande!!!
p.s. Visst var den det!
Fredrik. Denna tråd blev både intressant och meningsfull. Det dyker upp kloka inputs, senast från Anders Den Vettige. Var tvungen att kika in mellan ostarna. Kan detta vara ett embryo till något? Väljer att tro det. Hoppas sadeln var god. Hälsningar från Ålands Hav.
Skumt… funkar i min… nåväl, artikel i Miljöaktuellt i våras; googlar du på klövvilt och biologisk mångfald hittar du den nog. Samt en uppföljande debattartikel som jag skall bemöta vad det lider.
Mot rådjurssadeln igen…
Fredrik.
Den första artikeln i nwt var jättebra, den andra länken funkade inte på min burk,
men sådant seriöst kunskapsbaserat material är vad som behövs, men kanske räcker det inte riktigt för att slå igenom på samma sätt som t.ex. Mikael Karlsson gör.
Vad jag menade var att man måste lära sig hur media funkar och hur man skall agera för att hugga sig en bit av uppmärksamheten.
Tyvärr har jag inga konkreta förslag, men andra kanske har bättre fantasi på hur man skall bli lite mer spektakulär utan att tumma på det seriösa innehållet.
Lite mer provokation och aktion och lite mindre traditionellt tänk måste nog till.
När man drunknar måste man kalla på uppmärksamhet med allt man har.
Otidsenligheten Fredrik, var inte min personliga uppfattning, utan hur jag upplever att jägaren framtonar i våra media.
Anders,
dränkt var ordet sa bull… svårt att hinna ngt annat just nu. Här rä dock två exempel på att vi inte bara ägnar oss åt attkommunicera våra tankar och värderingar inom jägarkåren:
http://www.nwt.se/asikter/debatt/article675776.ece
http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.303056/debatt-darfor-gynnar-klovvilt-mangfalden
Den senare av artiklarna skall följas upp… endera dagen, när vargfrågan avstannat något.
Jag håller på inget vis med om otidsenlig, som du säkert förstår. Tvärtom ligger en uthållig förvaltning av våra inhemska viltarter verkligen i tiden.
Fjollträsk. Kan inte förstå vad din bitterhet kommer ifrån. Bara ditt alias antyder förakt. Varför skall någon be om ursäkt för sin uppfattning???
Du fortsätter att måla in dig i ett hörn, vill bygga murar och hinder kring dig och ditt. Med den inställningen kommer du raskt att bli marginaliserad. Ingen kommer att lyssna på dig där du står kvar o stampar på samma fläck. Tycker du det är så smart…
Det är naturligtvis alldeles utmärkt att SJF driver olika miljöfrågor.
Bristen på credit i media hänger väl ihop med att vara jägare inte är precis det hippaste man kan vara i innekretsarna, snarare tvärtom.
Många utgår nog från att allt vad SJF föreslår i miljöhänseende enbart bottnar i att få mer att skjuta på.
Tyvärr är väl mediasituationen även sådan att t.ex. varhatarna blir ihopklumpade med jägare rent allmänt och alla som vill jaga varg således i folks ögon egentligen bara vill utrota dom.
Jägare framstår idag lite som en otidsenlig rest från en tid då alla bodde på landet och styrdes av gamla kyrkliga ideer om människan som guds avbild som kan göra precis vad hon vill i naturen.
Nyanser är svårt att nå ut med, det spektakulära är lättare.
Vad gör man då när vargdebatten dränker allt annat som kommer från jägarhåll?
Inte alldeles lätt att svara på, speciellt inte för mig som inte är jägare, men kanske måste man ändå lära lite av t.ex. SNF och bli lite mer ”mediesmarta” och kanske t.om. gå ut betydligt hårdare och backa upp SNF i vissa frågor och kanske också profilera sig hårdare gentemot JRF som ju faktiskt åtminstone lokalt verkligen framstår som en gäng förbittrade och enkelspåriga gamla gubbar från förrförra århundradet.
Naturskydd ligger i tiden och SNF och SJF har säkert liknande åsikter i många frågor.
Om SJF vill ha en tydligare naturskyddsprofil så räcker det nog inte att skriva det i internmaterial eller på den egna bloggen.
Självfallet,
dito!
Fjollträsk,
jag ser absolut din poäng när det gäller allemansrätten. Jag är helt övertygad om att den är central för mycket av svenskens naturuppfattning och -känsla, vilken i sin tur är väsentlig för oss alla. Däremot reagerar jag hårt över hur en del utnyttjar detta. Om fågelskådare samlas har jag inga synpunkter på så länge de inte förstör eller skräpar ner, men när man bedriver näringsmässig verksamhet är det en helt annan sak.
För att nå så långt som möjligt bör vi nog söka dialog och prata med alla, men om man väljer att samarbeta eller närma sig är förstås helt beroende på hur dialogen förs och hur nära man står varandra i olika frågor.
Fredrik. Väl bekomme, jag menar det jag skriver. Jag hoppas att även dina medlemmar ser att du är en tillgång för dem.
Men jag kommer att leverera nålstick de gånger jag tycker annat, if you dont mind…..
Trevlig helg.
Såsom vargfrågan använts i Sverige av NSF så ser jag ingen som helst anledning för SJF att närma sig dem, öppna upp en dialog etc, med mindre det kommer en ursäkt från NSF först.
Båda är verksamma i naturen, det är sant, men har helt olika grundvärderingar, i det närmaste ideologiska skillnader, sedan om man vill kalla det brukare – betraktare, markägare/nyttjanderättshavare – allemansrättare/urbana ”samveten” eller ”have” – ”havenots” är irrelevant. NSF arbetar politiskt, tvekar inte att arbeta för att kollektivisera privatägd mark genom reservat etc, medan medlemmarna mest är skogsvandrare, svampplockare samt en och annan fotograf och fågelskådare. SJF arbetar politiskt och praktiskt för viltets väl, finns i skogen året om, sköter viltvård (som i mina ögon är mycket mer än en saltsten överallt där jag tittar, men det beror ju även mycket på vad markägaren vill och tillåter).
Jag tycker istället att SJF skulle titta på LRF:s förslag att till sist lagstifta en ram om vad allemansrätten skall anses omfatta. Utöver ren kommersiell verksamhet som vargspårningsweekends med hotellvistelse etc bör man även undanta ideell verksamhet som till sin omfattning är mer omfattande än vad markägare och nyttjanderättshavare skall behöva tåla. Ex ornitologernas sms-tjänst vid sällsynta fåglar som på kort tid kan samla många människor med kikare, bilar etc på en plats. Bara ok om de betalar för sitt intrång, anser jag.
Du kan vara helt lugn för att vi driver dessa frågor hårt och med våra egna prioriteringar för ögonen. De sammanfaller otvivelaktigt i mycket hög grad med intressen från den övriga naturvården. Det skulle förresten inte göra något om någon mer än vi och de ickeproduktionsinriktade forskarna uppmärksammade att det inte är klövviltets fel att vi inte har lika mycket trädbildande rönn, sälg och asp i skogslandskapet längre… Alltför många har tyvärr köpt dessa svepskäl för att komma åt älgen.
Om bara vargdebatten kunde anta rimliga proportioner någon gång ska jag väl kunna återgå till att fokusera på dessa frågor.
Fredrik. Visst är det så. Det behövs både ett nytänkande i skogen med satsning på och utveckling av skonsammare avverkningsmetoder, t.ex. naturkultur. Men, till vi nått dit behövs också fler avsättningar av områden med höga naturvärden och det är vad som går att göra på kort sikt. Lite av, rädda det som räddas kan i väntan på bättre tider.
Miljön i det skogliga rummet borde bli SJF:s högst prioriterade miljöfråga och drivas utan ängsliga sidoblickar på vad LRF och skogsnäringen ska tycka.
Tack för hejdlöst med beröm Earnie!
Jag har en stark ambition att försöka vara pragmatisk; tror det är enda vägen framåt.
Svante,
jag håller med dig i mycket av detta om än inte i allt. Jag vidhåller nog att SNF idag i mina lägger för mycket krut på områdesskyddet. Jag hyser för övrigt exakt samma åsikt när det gäller hela skogsvårdspolitiken och myndigheternas arbete. Det är viktigt, ja, men det krävs att man hanterar områdena mellan värdekärnorna också. Vill vi få bättre hänsyn i skogen så måste också vi alla aktörer lyfta fram betydelsen av olika åtgärder. Jag står gärna rakryggad upp för skydd av urskogar och fjällnära skogar, men jag vill även fortsättningsvis ha minst lika höga krav på generell och förstärkt hänsyn. Tjatar man bara om att vi måste skydda mer mark och att kraven på hänsyn inte efterlevs blir skogssektorn först grinig, och slår sedan dövörat till. Riktigt stora summor lägs på miljöhänsyn i skogen. Jag tycker måhända att man borde lägga mer (i form av mindre intensivt brukande), men man måste erkänna att det faktiskt görs en hel del. En del kan göras bättre, det är sant, men vi behöver en betydligt bättre dialog för att nå dit. Att ensidigt ropa på områdesskydd leder i mina ögon inte framåt…
Jag håller tillsammans med Göran Ericsson från SLU och Roger Bergström från Skogsforsk på att kvantifiera jägarkårens insatser inom viltvården. Jag skall be att få återkomma när jag kan lägga fram fakta… när det gäller holkar kanske du har rätt, men jag är långt ifrån säker. När det gäller större grepp tror jag inte det. Dock- den som arrenderar bolagsskog för sin jakt är förstås i en annan situation än den som äger marken eller kan påverka en privat markägare. Här finns även klara skillander mellan olika delar av Sverige.
Svante. Har liksom du imponerats av Fredriks starka engagemang i dessa frågor, de är alltid läsbara och här finns alltid god behållning. (det är ju bara synd att det måste till ett jaktligt perspektiv som bas för de flesta åtgärder som här diskuteras…..).
Att Fredrik Den Kloke kommer att bli den naturlige kommande ledaren för SJF skulle inte förvåna mig. Fredrik går hem hos mig som vargjaktsmotstådare (som vargjakten ser ut idag) och går säkert hem hos både SNF, SRF, WWF som en vidsynt, klok och pragmatisk person. Sen att vi inte är överens i alla frågor kryddar bara.
Tack Bo,
det värmer!
Kerstin,
jag förstår dina tankar fullkomligt även om det inte är mitt i natten…
Svante!
Jag tycker du har en klockren poäng i att SJF borde ta initiativet i miljövårdsarbetet, men precis som Fredrik skriver gör vi redan en hel del, men ingen vet ju om det!
Men jag tror att vi skulle göra mer PR för vad vi egentligen gör. Vi anlägger bl a viltvatten och våtmarker, men det kan man mest läsa om i jaktpress.
Om det gick att få DN att slå upp detta stort vore det bra.
Sedan kanske vi skulle bli lite mer radikala i vår kommunikation, skaffa lite oväntade samarbetspartners mm.
Idag handlar det ju mycket om marknadsföring när journalisterna har glömt sitt egentliga uppdrag att spegla sanningen i stället för att driva en linje som man på förhand bestämt sig för.
Det kanske är dags för SJFs informationsansvariga att börja rosa marknaden, den funktionen är ju tämligen hemlig utanför Svensk Jakt?
Fredrik.
Jag vill nog hävda att SNF har ett bredare program för skogsmiljön än Du skisserar. Avsättningar av reservat, kampen för skyddet av urskogsmiljöer, gamla kulturskogar, fjällnära skogar och marina miljöer är bara en del i arbetet. Ingen har väl haft så kritiska synpunkter på de senaste 40 årens skogsbruksmetoder som SNF, allt från hormoslyret till trakthyggesbrukets konsekvenser för biologisk utarmning, förfulande av landskapet, urlakningseffekter med vattenmiljöskador etc.
Bindningen till de organisationer och näringar vi talar om är ett kapitel för sej. Som skogsägare och gammal jägare vet jag att det finns stora intressekonflikter och jävsförhållanden eftersom man ofta sitter på flera stolar samtidigt och detta är till stor nackdel i ett miljöarbete. Jag tror därför att SJF skulle få ökad trovärdighet i miljöarbetet om man markerade större integritet och renodlade sina värdegrunder i natur-, faunavård och jakt.
Som markägare har vi skyldighet att bedriva viltvård, detta följer automatiskt med jakträtten. Däremot äger vi inte det vilt som tillfälligtvis råkar finnas på vår mark och har heller ingen rätt att bestämma vilka viltslag som ska få finnas där. Detta har Du så klokt skrivit om i en annan blogg , som jag uppskattade mycket.
De viltvårdsåtgärder som vi jägare utför skönmålar Du, och jag förmodar, avsiktligt.
Majoriteten av de jägare som arrenderar sin älgjakt, fågeljakt eller harjakt av de stora skogsbolagen,vill jag hävda, utför ingen som helst viltvård. Möjligen en saltsten på strategisk plats.
De viltvatten som restaurerats, och som är av någon betydelse bl.a. för fågellivet, har tillkommit genom Länsstyrelserna och kommunerna, ofta som kompensationsåtgärder för infrastruktursatsningar eller i eko-parker på statens skogar.
Som ornitolog har jag också själv satt upp hundratals fler holkar än som jägare och så ser det väl ändå ut, Fredrik, om Du ska vara ärlig?
Hej Fredrik
Tack för flera kloka,välinformerade och engagerade inspel i olika delar av den pågående svenska naturförvaltningsdiskussionen! Keep up the good work!!
Hälsningar
Bosse B (på Skaftö)
Fredrik! I ett helt annat forum kom frågan om den vilda laxen upp, och att ingen värnar om den.
Jag kunde inte annat än hålla med, och det finns säkert ett otal områden som är betydligt mer brådskande att åtgärda än rovdjur som varg, björn och lo även hos oss.
Ett område jag själv förvånar mig över att ingen verkar reagerar på, är skogsavverkning även under de tider på året då de vilda djuren och fåglarna får sina ungar. Jag kan förstå att det hela handlar om ekonomi, men måste verkligen ekonomin gå före att vi värnar om livet i skogarna? Skogsbruk under perioder när marken är mjuk, och såras svårt av tunga maskiner, bidrar dessutom till att gamla ”misstag” som i marken lagrade tungmetaller och tidigare utsläppta gifter lättare lakas ut ur marken, och sakta men säkert förs vidare till vårt innanhav. Är ekonomin viktigare än att vi långsiktigt skyddar miljön även för människorna?
Nu är det tyvärr så att vi människor som individer inte tycks klara av att engagera sig i mer än någon/några hjärtefrågor i taget, och själv tror jag att vargen har fått en fördel här. Den är mytomspunnen, den är föraktad, och sedan århundraden har den blivit bedömd som något den egentligen inte är.
Samtidigt är just toppredatorerna viktiga för oss. De drabbas långt innan oss själva av föroreningar, eftersom de till nästan 100% lever på andra djur och därför drabbas av de gifter som ackumuleras i deras bytens kroppsvävnad. Fett – och därmed vattenlevande varelser – verkar vara de som drabbas snabbast, men vad vet vi egentligen om våra landlevande organismer, förrän även landlevande toppreatorers sjukdomssymptom indikerar att något är fel.
Lite tankar i natten.
Svante,
om du kollar mina blogginlägg under det senaste dryga året tror jag att du kommer att finna att det knappast gullats med skogsbruket i direkt… vilket vi också nogsamt gjorts medvetna om. Vargfrågan är stor, men jämfört med älgförvaltningen berör den betydligt färre medlemmar. När det gäller skogen är jag dock besviken på SNF, som jag anser är alltför ensidigt fixerade vid områdesskydd. Vi driver i mina ögon frågan om hänsyn i den brukade skogen som komplement till områdesskydd av värdekärnorna betydligt hårdare än SNF. Totalt fokus på värdekärnor utan att erkänna att den hänsyn som ändå tas spelar någon roll leder bara till konrfontation och krav på att man i så fall skall få bedriva intensivskogsbruk utanför de skyddade områdena. Och en sådan utveckling kommer varken gynna mångfalden eller landskapsbilden, den saken är säker.
Vi har tydliga beröringspunker med de organisationer du nämner, vilket är ganska självklart. Vår verksamhet, liksom deras, styrs av markägande eller brukarrätt. Jag kan gå och fågelskåda var jag vill, men jag kan inte jaga var jag vill. Detta är det många ickejägare om inte förstår betydelsen av. Om jag av någon anledning förlorar jakträtten på en av mina jaktmarker måste jag hitta en annan och betala för att nyttja den. Precis på samma sätt som en arrendebonde arrenderar åkermark för att bruka den, för övrigt. Detta är en en fundamental skillnad mot verksamheter som utförs med stöd av allemansrätten och därför står vi tydligt upp för brukarrätten.
Genom att vi jägare äger eller arrenderar marken har vi ofta också makten att verkligen göra konkreta åtgärder, vilket är ett område där jägarkåren excellerar jämfört med många andra. Restaurering av våtmarker och anläggande av viltvatten är egtt klockrent exempel. Hur många andra naturintresserade plöjer ner tio- eller hundratusentals kronor i att utföra sådant? Dessutom gynnas vår verksamhet av att man bedriver ett mer miljöanpassat skogs- och jordbruk, vilket innebär att jägare som är brukare ofta tar mer hänsyn än vad lagen kräver. De som arrenderar jakträtten försöker ofta påverka brukaren att ta mer hänsyn, eller erbjuder sig att själva hjälpa till.
Alltså- vi utför en massa saker i naturvårdens tjänst som de mer konventionella naturvårdsorganisationerna inte gör. Vi hade inte nått lika långt om vi inte förde en dialog med övriga brukare.
Fredrik!
Det skulle glädja mej mycket om SJF skulle bli drivande och granskande i miljöfrågor inom t.ex. storskogsbruket och annan markanvändning, i frågor som rör sötvatten- och havsmiljöer, strandskydd och biotopskydd för hotade och trängda arter. Det finns ju historiskt mycket goda exempel på samarbete med SNF och SOF, t.ex. i projekten berguv, pilgrimsfalk men varför stanna där?
Jag tror faktiskt att det är en ödesfråga för jägarförbundet att bli mer aktivt i miljöfrågor och ni får gärna konkurrera med SNF i att bli mest drivande. Samt att släppa den bindning och den beroendeställning som man upplever finns till skogsbruket, LRF, rennäringen, fisket och andra markanknutna näringar.
Svante,
när SNF gör bra saker har jag inget som helst emot lyfta fram det och i detta fallet har de visst gjort det! Tyvärr tror jag att det skulle kännas mycket jobbigare för dem att erkänna att vi gjort, eller gör, något bra… jag kan i alla fall inte riktigt påminna mig att jag hört något sådant. Vi har för all del skrivit under någon gemensam debattartikel medan jag arbetat på Jägareförbundet, men mer är det inte. Vi har däremot exempelvis regelbundna och goda kontakter med WWF, även om vi inte alltid tycker lika i alla frågor. Detsamma gäller SOF. Jag har deltagit i flera evenemang anordnade av SNF, men jag har inte sett dem hos oss.
Utmärkt Fredrik att Du tar upp de enorma miljöhoten i Östersjön och Du verkar ha bilden helt klar för Dej. Det hade varit bra om Du också kunde ha poängterat det stora engagemeng och miljöarbete som SNF drivit och driver tillsammans med andra miljöorganisationer i frågan, tyvärr ofta alltför ensamma.
SNF har oförtrutet och ofta i motvind i 30-40 års tid belyst och varnat för den tickande miljökatastrof som övergödning, miljögifter och utfiskning bidragit till. Redan 1992 tog SNF initiativ till nätverket Coalition Clean Baltic som samarbetar inom Helsingforskommissionen för ett renare Östersjön. Förbuden mot användande av PCB och DDT har hjälpt restaureringen av säl- och havsörnsstammarna och SNF:s havsörnsprojekt har varit mycket framgångsrikt. SNF arbetar träget pådrivande för en minskning av handelsgödsel, förbud mot fosfat i tvättmedel, reduktion av rovfisket som ständigt pågår, reduktion av kolväteutsläpp från båtmotorer etc.
Hoten och de nedbrytande krafterna är dock fortfarande stora och kontinuerligt verksamma och miljöorganisationer som SNF behöver allt stöd de kan få i sitt arbete i stället för ett lömskt krypskytte från diverse ignoranta belackare som tycks anse att 200 vargar i Sverige är orsak till både Östersjöns död och världssvälten.
Men som man ser så är folket i världen mer intresserade av att stoppa licensjakten på varg än att stoppa globala miljöhot ,det påpekade ju herrn från naturskyddsföreningen på tv.
Men samma visa där,de man inte ser och blir drabbad av lider man inte av!
Men så länge maten kommer på bordet och man slipper vara med bonden och gödsla åkrarna,eller vara med slaktaren och avliva och slakta djuren,eller vara med fiskodlaren och göda havet.
Sen om det globala extrema vädret blir mer extremt verkar inte heller spela någon roll.
Som i dagens Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2298340/globala-vadret-blir-allt-mer-extremt
Men ingen fara,vargen har säkert bra flamskydd och bra simhud mellan tassarna den dagen om nåt sånt skulle hända.
Det mest tragiska är att ”miljöorganisationer” som SNF lägger all energi på den ökande vargstammen istället för att bekämpa den här typen av verkliga miljöproblem som beror på vår moderna och urbana livsstil. Tyvärr kan man ju med dagens inriktning hos SNF inte vara medlem. Hoppas att SJF tar upp SNFs fallna mantel som miljövårdare.