Skogen lockar och skrämmer…
En färsk studie av min gamle favoritprofessor, Lars Kardell, visar att svenskarnas skogsbesök minskat med en tredjedel de senaste 20 åren. Lars visar också att vi överdriver våra skogsbesök med 5 – 6 gånger då någon frågar. Skogen skrämmer oss alltså men samtidigt verkar det som om vi gärna vill framstå som flitiga skogsbesökare, hur hänger detta ihop?
Jag tänker ofta själv på detta, inte minst då jag umgås med barn. I helgen var jag ute en sväng med hundarna och några ungar från grannskapet, ute på grönbete över helgen från storstaden. Efter en stund gick vi mer eller mindre vilse, vilket inte är någon katastrof då det aldrig är längre än 300 meter till en väg här. Ungarnas ögon fylldes av skräck och när vi sedan som grädde på moset gick förbi ett grävlinggryt var gråten nära och jag såg tydligt hur deras blickar över axeln intenisifierades. Min äldsta grabb, 5 år, berättade då glatt hur han och pappas kompis tog 3 grävlingar samma kväll i detta gryt i höstas och hur han ensam men stark motat den fräsande grävlingen i grytöppningen medan pappa sprang hem efter mer skott. För övrigt samma son som på dagis stolt berättade hur pappa och han brukade panga rävar, ”ta av dem tröjan” och sedan äta upp dem efter att hans ambitiöse far lyckats skjuta och flå en ungräv i sommarpäls i pedagogiskt syfte. Det tog nästan en månad innan en dagisfröken vågade fråga om vi verkligen mumsade räv där hemma…
När jag lämnade tillbaka ungarna till deras föräldrar, som ivrigt trampade runt på gäsmattan i en friluftsutstyrsel dyrare än min ena bil, fick jag många tack för att jag tagit med dem ut i skogen och ”tagit and om dem”. Är det inte sorgligt? Här har vi förklaringen till Kardells siffror tror jag. De vill så gärna ut på landet och vara som de där lyckliga landsbygdsfamiljerna i de glossiga magasinen, men de är så fruktansvärt skrämda av det vilda där ute. De talar gärna om nu på förmiddagsfikat för kollegorna att de varit ute i de vilda Roslagsskogarna över helgen men den enda som verkligen klev av gräsmattan var ungen, ledsagad av en lokal vilde som har både vapen och kan brotta omkull en ilsken grävling.
Jag frågade faktiskt om de kunde släppa iväg sina barn hem till min grabb även på söndagen, men det gick inte. Då måste barnen gå säkert 200 meter genom skogen ensamma. En fara vida överstigande den att korsa en gata i den stora staden… Släpp ungarna loss, det är vår, och skogen är inte farlig.
Nästa generation hund och jägare under ”injagning” här på morgonen…
Annika: Jag har full förståelse för din ”rädsla” eller vad man nu ska kalla den. Jag har också full förståelse för folk som är rädda för björnar, spindlar, ormar och vad det nu kan vara. En rädsla behöver inte vara rationell för att vara verklig.
Vad du borde göra är att ta dig ut i storskogen. I de stadsnära skogarna finns säkert visst fog för en rädsla för våldsbrott men ute i den ”riktiga” skogen finns inget att vara rädd för, nästan…
Studien av Lars Kardell är intressant men sorglig för den stämmer säkert. Men jag tror att han har missat en viktig orsak till att man inte går lika mycket i skogen längre. Den heter TRYGGHET. Jag kan gå till mig själv bara:
Uppväxt i Göteborgs utkant gick jag med hunden två-tre timmar varje dag i den angränsande storskogen. Oftast ensam med hunden – från 14-årsåldern. Så småningom hamnade jag i Stockholm, granne med en annan storskog. Har i alla år vandrat minst en timme där, ensam med hund. Ett livsnödvändigt andningshål.
Men i början av 2000-talet började jag inte känna mig helt bekväm ensam i skogen. Våldsbrotten ökar (känns det som) och i skogen rör sig en del människor, läs män, som jag känner mig osäker på. Ingen skulle höra ett rop på hjälp.
Jag är nu en kvinna på närmare 60 år som slutat vandra i skogen som förr. På sin höjd promenerar jag tjugo meter in längs med gatan. Det är en stor sorg att inte våga utnyttja skogen som förr, den ger en oslagbar upplevelse och avkoppling.