Vi äger!
Urhuggning för att skapa ett gammaldags, sluttande bryn. Foto: Fredrik Widemo
Samtidigt som det Nationella skogsprogrammet går in i slutspurten sätter diskussionerna i Almedalen extra fokus på betydelsen av äganderätten för brukandet av skogen. I Visby presterade utredaren av Skogsvårdslagen att ifrågasätta privat ägande av skog. Nu kritiseras hennes uttalande med rätta hårt, men somliga kritiserar även utredningsdirektiven som tar upp äganderätten. Det är dock lika självklart med privat ägande av skog, som att samhället har synpunkter på hur vi brukar skogen. Inom rimliga gränser. Erkänner vi inte det, blir det svårt att lyfta betydelsen av frihet under ansvar.
Det Nationella skogsprogrammet, som regeringen initierat, är nu inne i den absoluta slutspurten. Jag sitter med i arbetsgruppen som ska hitta avvägningar mellan produktion av biomassa och andra intressen. De sista kommentarerna på vår rapport ska vara inne om en vecka (holiday or no holiday…). Mycket av diskussionerna under det senaste årets arbete har handlat om betydelsen av äganderätten och inskränkningar i densamma, och gör det fortfarande.
Äganderätten och frihet under ansvar är med rätta viktiga och omhuldade delar av hur vi brukar landskapet och den svenska skogen. Hälften av Sveriges skogsmark ägs av c:a 330 000 privatpersoner, och vårt engagemang har skapat de skogar som ger oss timmer, jaktmöjligheter, bär, svamp och inre frid. Fyrtio procent av jägarna är markägare. De känns helt bisarrt att ifrågasätta privat ägande av skog för mig. Samtidigt är det lika självklart för mig att samhället sätter vissa ramar som vi måste hållas oss inom, genom politiska beslut och lagstiftning.
Ser vi historiskt så har vi exempelvis i stora delar av Sverige huggit bort i princip all skog, närmast utrotat älgen genom överbeskattning och nästan utrotat ett antal fågelarter genom att använda kvicksilverbetat utsäde. Idag har vi lagkrav på återbeskogning, krav på att anpassa avskjutning efter allmänna intressen samt begränsningar på vilka bekämpningsmedel vi får använda. Vi har alltså ett antal begränsningar i rätten att bruka vår mark och utöva äganderätten. Samhället sätter ramar, samtidigt som vi är fria att bruka vår mark som vi vill inom ramarna.
Det är självklart att den som sätts att utreda Skogsvårdslagen ska ta hänsyn till hur lagen, och eventuella revideringar i lagen, påverkar äganderätten. Den är redan idag delvis inskränkt, med samhällets goda minne.
Jag stöter sällan ”på patrull” när jag argumenterar för betydelsen av engagerat privat ägande och brukande. Uppstår diskussion så har jag goda argument och exempel att visa fram. De enda gångerna det blir besvärligt är när någon hävdar ”ju mindre reglering, desto bättre” eller ”äganderätten är helig och bör vara oinskränkt”.
Då är det dags för en reality check: de som inte är markägare har synpunkter på hur vi brukar landskapet. Inte mycket, men en del. Det blir mycket mer besvärligt att argumentera för betydelsen av äganderätten för brukarnas engagemang, om man inte accepterar att samhället får sätta de breda ramarna för markanvändningen.
Äganderätten är kort sagt viktig, men inte helig som oinskränkt. All förvaltning av naturresurser och brukande av landskapet bygger på accepterade avvägningar, där äganderätten och frihet under ansvar är bärande och självklara principer. Det är det jag tycker vi måste vi värna om.
Fundamentalism åt endera hållet hotar vår frihet under ansvar. Det gäller för allt brukande, oavsett om det gäller skogsbruk eller jakt.
Jag är övertygad om att du har rätt när det gäller Århuskonventionen, Björn. När det gäller de parallella lagstiftningarna i form av Skogsvårdslagen och Artskyddsförordningen så vet jag ingen som tycker att dagens situation är bra, och därmed behövs en utredning av hur vi kan slippa ifrån otydligheterna och de orimliga konsekvenserna. Dock är det ganska tydligt att olika aktörer har olika syn på vilket som ska bli det enda eller huvudspåret, om vi säger så ;-)…
Det kan ju vara så att det man nu ser i beslutsväg är sådana inskränkningar i äganderätten att de bryter mot grundlagen. Bombmurklor, lavskrikor och vargar är uppenbarligen så viktiga att utredaren ser att fattade beslut inte går ihop med grundlagen. Då är hennes lösning att ge sig på äganderätten. Nu utnämns topparna inom miljörörelsen till olika viktiga befattningar på löpande band. Det här är nog inte det sista vi ser i den vägen. Århuskonventionen har gett miljörörelsen en maktställning som inte går att hantera i den demokratska processen, var så säkra på att de kommer att utnyttja makten fullt ut. Oavsett vad eller vem som står i vägen.
Åke,
självklart är jag medveten om det. Utredarens uttalande var självfallet fullständigt huvudlöst och oacceptabelt med tanke på hennes uppdrag. MEN- det är samtidigt även självklart att en utredning av Skogsvårdslagen måste ta hänsyn till hur eventuella förslag kan komma att begränsa äganderätten. Åt endera hållet. Att i den offentliga debatten därmed kritisera skrivningen ”Eventuell påverkan på skogsägarens äganderätt ska också redovisas” i utredningsdirektiven anser jag är fullständigt orimligt. Just för att äganderätten är så stark och central för vårt brukande av skogen. Därmed måste alla förslag analyseras ur detta perspektiv.
Jag utgår ifrån att Fredrik W är klar över att äganderätten är grundlagsskyddad. Och bör rimligen stå pall även för naturflummande socialister. Att däremot förfoganderätten sedan många år är starkt hotad ser vi dagligen. Inte minst genom den reservatsjakt som pågår. Att detta får fortgå utan någon egentlig analys och utvärdering av nyttan är obegripligt. Bara under den den gångna veckan berikades Västerbotten med tio (!?) nya naturreservat. Skall verkligen bevarande vara lösningen för framtidens skogsbruk när det som efterfrågas för det kommande biobaserade samhället är skoglig produktion ?
Att landsbygdsministern omger sig av dåliga rådgivare är en sak. Än värre är att hennes åsikter finns planterade även inne i regeringskansliet i form av miljöpartiet. Vart är vi på väg ?