En osannolik käftsmäll?
Sannolikhet är ett ord vars innebörd jag funderat över på sistone. Det används flitigt i många sammanhang och påverkar oss, får oss att reagera.
Lite duvjakt med mannen och dottern hann jag i alla fall med innan min egen käftsmäll. Foto: Madeleine Lewander
Vi värderar hoten och riskerna från vår egen omgivning med hjälp av sannolikhet. Värderingen styrs också av våra rädslor. Ibland spelar det ingen roll om det är osannolikt att något ska hända. Vi utsätter oss ändå inte för risken.
Vi vill inte sitta under ett träd när det åskar och går inte ensamma genom en mörk park mitt i natten. Vi låser våra bilar. Inte heller låter vi våra mindre barn gå ensamma över gatan. Vi vill inte släppa våra hundar i skogen där det finns varg.
Det kan också vara tvärtom. Trots att det är rätt sannolikt att något går åt helvete fortsätter vi. Vi fortsätter att röka, vi förstör vår miljö, fortsätter att köra rattfulla.
Och allt har att göra med att vi värderar sannolikheten olika.
Olika värderingar av sannolikheten ligger också till grund för heta konflikter. Det är när någon annan värderar sannolikheten för att något ska hända dig, åt dig. De dömer dig och dina handlingar utefter sin egen tanke om vad sannolikheten är värd.
Det finns ingen vettig person som anser att andra människor ska sitta under träd när det åskar. Eller tycker att tonårstjejer ska vandra ensamma genom parker mitt i natten.
För ovanstående finns också godtagbara alternativ. Det går bra att sitta under trädet en annan dag. Tonåringen kan välja att gå genom parken när solen skiner eller tillsammans med andra. Barnet växer upp och lär sig gå själv över gatan.
Men en jägare som inte längre kan arbeta med sin hund i skogen har inget annat val. Det funkar inte idag och inte imorgon heller. En del släpper hunden ändå. Hundens och din egen lycka i jakten är värd så mycket men överbrygger aldrig den ständigt plågande oron.
Vi jägare lever så här. Med våra hundar. Vi jagar. I skogen. Det är vårt liv. Och vårt livsvärde värderar vi själva. Ingen annan kan göra det åt oss. Ingen.
Man kan försöka intala sig att sannolikheten inte är så stor att något ska hända. Din hund klarar sig förmodligen.
Eller?
Här blir det spännande. För sannolikheten är också matematik, vad man jämför med. Om det går att urskilja en riskgrupp är sannolikheten att drabbas högre. I riskgruppen ingår inte ickejagande hundar i storstan, inte heller alla hundar i Uruguay, trots att vissa underligt nog tycker att de är högst relevanta och vill räkna in dem.
Budskapet de sneda sannolikhetskämparna vill att du ska ta in är att du klarar dig. Det händer så få. Det är så osannlikt så egentligen finns det inte.
Men när det mest osannolika drabbar en? När du, ja just du, får en sjujävla käftsmäll av osannolikheten? Finns du då? Har det egentligen hänt, är det bara en siffra i statistiken eller ens det?
Jag vet, har fått käftsmällen själv. I mitt fall kallas den TBE, en virussjukdom som överförs av fästingar. Cirka 200 personer drabbas i Sverige varje år. Det var osannolikt att jag skulle drabbas. Eller? Borde inte det faktum att jag har sex jakthundar och tillbringar massor av tid i skogen öka risken? Visst är det så. Egentligen är det nog inte så himla osannlikt att jag sitter här med min hjärninflammation.
Jag hade ett val, kunde ha vaccinerat mig. Det kan reta mig. Dock har jag har mig själv att skylla och kan leva med det.
Men om ett gäng människor försökt tvinga mig att avstå vaccin med motiveringen att det var osannolikt att det skulle drabba mig, då hade jag förmodligen startat ett krig.
Hur osannolikt det än kan låta.
