Vilken balans ger acceptans i skogen?
Ännu en hektisk vecka drar sig mot sitt slut… jag har bland annat jobbat med vindkraft och ammunitionsbly, men framför allt med skogsfrågor. Och så älg förstås… Skogsstyrelsen börjar bli klar med sitt uppdrag Skogliga inventeringsmetoder i en adaptiv älgförvaltning, och jag fick rapportutkastet på snabbremiss i måndags. Samtidigt var det var det dialogmöte om miljöhänsyn i skogsbruket i tisdags. I bägge fallen poppar frågor om rekrytering av lövträd, skötselmetoder och betestryck upp. Glädjande nog känns det som om vi äntligen börjar komma bort från bilden av älgen som den enda anledningen till att vi inte har lika mycket rönn, sälg och asp som förr, och därmed som ett hot mot den biologiska mångfalden.
Ett av mina aspbestånd. Samtliga stammar bär spår av gamla barkgnag, gissningsvis av älg, men bär inte mindre utan mer mångfald i och med det… Foto ©: Fredrik Widemo.
Dialog och acceptans är numera honnörsord, och denna vecka har (precis som de flesta) handlat om att finna en balans mellan motstående intressen. I det ena fallet mellan produktion och miljö, och i det andra fallet mellan produktion av skog och produktion av älg. Eftersom både älgen och skogsskötseln påverkar rekryteringen av mångfaldsbärande lövträd går förstås alla avvägningar i varandra, så att säga. Inte minst eftersom ett visst bete är positivt för mångfalden, medan för mycket bete är negativt…
Jag har tjatat om betestryck förut här på bloggen. Många gånger… Men gamla slitna argument lever tyvärr kvar, åtminstone i viss utsträckning. Jag anar dock en viss ljusning vid horisonten… och hyser visst hopp om ett förändrat synsätt, om inte annat för att skapa acceptans för den nya förvaltningen, där vi jägare tvingas släppa inflytande och betala mer för vår hobby och livsstil.
Betestrycket bestäms av viltstammarnas storlek och mängden tillgängligt foder. Finns det mycket foder så kan man hysa många älgar utan att få stora skador på växande skog och med positiva effekter på den biologiska mångfalden. Finns det mindre foder är utrymmet för älgar och annat klövvilt mindre. I bägge fallen kan man finna den balans mellan tillgången på älg och på foder som den nya älgförvaltningen skall eftersträva. Den genomsnittlige jägaren vill dock ha mer älg, inte mindre, och det är självklart att vi vill ha en balans med mycket foder för viltet och starka viltstammar.
Ur vårt perspektiv är det alltså viktigt att foderresursen förvaltas aktivt, för att slå vakt om möjligheterna att hålla en älgstam som är stark nog att medge meningsfull jakt och som håller hög kvalitet. Det är därför helt nödvändigt att såväl älgstammen som fodermängden förvaltas aktivt för att skapa acceptans för systemet från jägarkårens sida. Görs inga insatser för att slå vakt om fodertillgången, så får man acceptera ett större betestryck på det foder som finns.
Foderprognoser och en aktiv förvaltning av fodermängden är hörnstenar och absoluta förutsättningar för acceptans, och därmed framgång, för den nya älgförvaltningen. Att det tar längre tid att påverka fodret än älgstammen får inte tas som intäkt för att enbart fokusera på att reglera viltstammarna; det sätter bara större fokus på betydelsen av att snabbt börja förvalta fodertillgången aktivt. Att vi därmed även får en ökad lövandel, mer bärris och en ökad mångfald är grädde på moset för oss alla som älskar att vara ute i skogen. För skogsbruket innebär det att man genom samma åtgärder både uppfyller delar av sin miljöhänsyn och minskar betesskadorna. Utöver att få ökade möjligheter till älgjakt, då.
Skogsstyrelsen föreslår nu nya grepp när det gäller måltal för lövinslag, inventering av lövträdens konkurrenskraft och rådgivning både när det gäller foderskapande åtgärder och hur man genom anpassad skogsskötsel kan öka mängden rönn, asp, sälg och ek i skogen. Samtidigt skall man ta fram foderprognoser. Det känns riktigt lovande!
Jag har personligen känt mig tveksam till att vi verkligen landar i en ekosystembaserad förvaltning, där vi tar gemensamt ansvar för att förvalta såväl älgstammen som foderresursen. Nu verkar det som om verktygen kommer att finnas, vilket är en grundförutsättning för att nå målet. Återstår viljan. Ansvarstagande inom våra respektive roller, och dialog med fokus på att skapa acceptans, framstår som allt viktigare under det närmaste året.
Det är faktiskt med viss tillförsikt jag återgår till att packa inför en veckas praktisk älgförvaltning i norr…
Skitjakt på er!
Mattias,
när det gäller älgförvaltningen så är det i de flesta fall kvistbetet under vintern som ställer till problem för markägare. I första hand är det bete på tall det handlar om. Är det riktigt ont om foder kan dock älgen även äta tall och i viss utsträckning gran under försommaren, innan annan växtlighet erbjuder tillräckligt med foder.
Det ä’r svårt, eller nästan omöjligt, att erbjuda stora mängder foder som finns tillgängligt under vinterhalvåret utan att det handlar om att anpassa skogsbruket. Alternativet är möjligen omfattande utfodring. Annars handlar det mycket om anpassad röjning, där man bör kapa tall och björk i midjehöjd istället för vid marken. Därmed står stammarna kvar och fortsätter producera foder i lämplig höjd. Detta kan enligt kontrolerade vetenskapliga försök minska betestrycket till en tredjedel på omgivande oskadade stammar. Undvik självklart att röja bort uppskattade foderväxter. Man kan även sätta tall i rent fodersyfte och gödsla den så att den attraherar älgarna.
I de delar av landet där vi inte har mycket snö kan klövviltet utnyttja ris som foder under en stor del av vintern. Blåbärsris är alltid en mycket viktig resurs, och samma sak kan gälla ljung. Genom att inte markbereda kraftigt och se till att det under hela omloppstiden finns lagom med ljus som når ner till marken kan man gynna bärriset. Se även till att olika salixarter inte helt växer ur betningsbar höjd i fiuktiga områden, återigen genom att midjeröja, eller ännu hellre halvkapa och trycka ner stammarna. Salix (dvs viden) som man ”välter” (halvkapade eller okapade) skjuter en våldsam massa skott längs hela stammen, vilket är oändligt mycket mer effektivt än att försöka sätta nya sticklingar. Det kan dock vara ett sätt att på sikt etablera Salix och därmed foder. Räkna dock med att det tar mycket lång tid att uppnå några signifikanta mängder med sticklingar. Man kan öka smakligheten på björk rejält genom att toppa björksly i lagom höjd. Se till att avverka löv och tall vintertid, så att älgen kan utnyttja fodret. Det kräver dock förstås att man inte transporterar ut GROT förrän älgen utnyttjat foderresursen.
Det finns som synes massor man kan göra. Skall man skapa signifikanta fodermängder krävs det att man arbetar över större ytor och då spelar förstås ägarstrukturen inom ÄSO:t roll för hur enkelt det är att nå samsyn. Viltåkrar är också värdefulla, men i många fall förhindrar snö att älgen kan utnyttja resursen under den del av året då huvuddelen av kvistbetet sker. Självfallet är det dock ändå värdefullt att de går in i kvistbetningsfasen i god kondition. Ett hektar viltåker kan producera 8-10 ton foder, där kanske hälften äts och hälften trampas ned. Ett hektar bra tallungskog ger kanske 400 kg där 20 %, dvs 80 kg, utnyttjas… MEN- att skapa tillgång till alternativt foder i januari-februari är förstås inte enkelt.
Hur ska jag som jägare gå tillväga för att försöka öka fodermängden i älgskötselområdet?