Var det bättre förr?
Jag har tidigare tagit upp frågan här på bloggen om vem som har rådighet över viltstammarna, både när det gäller älg och rovdjur. Frågan har fått ny aktualitet i och med regeringens kovändning när det gäller licensjakten på varg. Vi är många, många som nu är besvikna över löftesbrottet. Många medlemmar uttrycker helt naturligt även sin frustration och besvikelse över att Jägareförbundet inte lyckats stoppa detta. Har vi gjort ett dåligt jobb, eller är förväntningarna orealistiska? Eller kanske både och? En sak är säker: förutsättningarna för vår rådighet ser helt annorlunda ut än tidigare. Och detta är i stor utsträckning ett resultat av vår egen framgång…
Under de senaste decennierna har stammarna av samtliga våra klövvilt ökat exponentiellt. Samma sak gäller för de stora rovdjuren. Klövviltstammarna har ökat genom ändrad markanvändning, exempelvis ökat trakthyggesbruk och minskat skogsbete, samt en mer kontrollerad jakt. De stora rovdjuren påverkas självfallet positivt av ökad tillgång till byten, men även här har förstås begränsningarna i jakttrycket bidragit starkt. Vi har som Göran Ericsson häromdagen påpekade aldrig haft så mycket vilt som idag.
Stammarna tillväxer dessutom fortfarande snabbt för flera av våra klövviltsarter, och det gäller även i viss utsträckning de stora rovdjuren. Jämfört med situationen för några decennier sedan, så påverkar viltstammarnas storlek inte längre bara jägarnas möjlighet att utöva jakt. Tidigare begränsade sällan klövviltet övrig markanvändning, och det fanns inga stora rovdjur som tog tamdjur, komplicerade jakten eller konkurrerade med jägare om bytet. Så är inte längre fallet. Klövviltet påverkar idag möjligheterna att utöva jord- och skogsbruk, samt i en del fall våra naturvårdsambitioner. Rovdjuren har ett egenvärde ur naturvårdsperspektiv, men påverkar såväl möjligheterna till djurhållning som jakten. Till detta skall läggas viltolyckor, det alltmer urbaniserade samhällets önskemål om att uppleva naturen osv.
Dagens starka viltstammar påverkar helt enkelt såväl oss jägare som det övriga samhället mer än tidigare. Det är därmed knappast orimligt att andra aktörer ”lägger sig i” hur vi jägare förvaltar viltstammarna. Den rådighet vi tidigare hade har därmed inskränkts alltmer, i takt med att viltstammarna ökat. Frustrerande? Japp! Och inte minst då man har rovdjuren starkt koncentrerade till en liten del av Sveriges yta, där man idag på många håll inte alls upplever starka klövviltstammar. Detta är anledningen att vi benhårt lyfter fram lokalt förankrad, regional förvaltning.
Personligen jobbar jag hellre för att finna avvägningar mellan olika intressen med rika viltstammar, än jag förvaltar svaga stammar ifred. Allt var inte bättre förr…
Oskar,
sorry för sent svar. Jag vet att älgtillgången är usel på sina håll i Västerbotten. Även om det finns en hel del diskussioner om inventeringssiffrorna så finns det dock områden i exempelvis Norrbotten där man har gott om älg. Jag skulle alltså inte riktigt vilja hålla med om att det bara är i södra Sverige som viltstammarna är starkare än de var längre tillbaka. Visst har vi haft korta toppar för älg (början av 80-talet) och rådjur ((början av nittiontalet), men ser man längre tillbaka så är mönstret tydligt. Vi har betydligt mer älg än vi hade i mitten av förra seklet.
Medan älg- och rådjursstammarna var svaga var det inte många som lade sig i förvaltningen, men nu är situationen annorlunda. Mycket just i och med att vi hade riktigt starka stammar på åttio- och nittiotalen.
Jag håller helt med om att älgförvaltningen bitvis fungerat dåligt i områden med vandringsälgar. Förhoppningsvis lyckas man bättre inom den nya älgförvaltningen; det finns en uttalad ambition att lyckas bättre med just detta.
Den stora viltökningen gäller södra delarna av sverige och inte i norra delen där älgstammen är svag å den blir bara svagare för varje år som går om det inte blir stopp med att dom får jaga älg i västerbotten så att dom inte skjuter sönder andras älgstammar som kommer vandrande ner till dom då. Det finns många lag där som inte börjar sin jakt förän vandringsälgen kommer så att de sa bli mer älg att jaga just då men utan tanke på att dom skjuter sönder andras älgstammar helt å hållet. Vi har bara skjutit en kalv per år i snart 10års tid å har knappt sett en fjoling på lika lång tid eftersom dom i västerbotten får jaga våra kalvar ända till den sista januari.