Jägarna som förvaltare av naturvärden
Grågässens bete på Håslövs ängar utgör ett hot mot de häckande vadarna, eftersom bon och ungar enkelt hittas på de kortsnaggade områdena. Foto ©: Fredrik Widemo.
Under förra veckan deltog jag och min kollega Niklas Holmqvist vid ett seminarium i Kristianstads vattenrike om skötsel av strandängar för att gynna vadare. Jag har forskat och utrett dessa frågor sedan slutet av 1980-talet, så att seminariet intresserade mig var ganska givet. Att kollegan Niklas i egenskap av förbundets fågelexpert kände likadant var inte heller direkt oväntat. Man kan dock kanske fråga sig om detta är något som Jägareförbundet bör ägna sig åt, när vi är många som kontinuerligt känner att vi går på knäna exempelvis i älg- och rovdjursfrågor? Absolut! Det finns en tydlig förändring från myndighetshåll, där man åter ser jägarna som förvaltare av naturvärden. Man ser samtidigt Jägareförbundet som en viktig expertinstans när det gäller viltförvaltning. Självklart har vi allt att vinna på att gemensamt axla den rollen.
Vad är det då som gör att strandängsvadarna går tillbaka, och vad kan vi som jägare bidra med för förståelse och åtgärder? Det finns många skäl till minskningarna. Flera av dem är dock knutna till predation, och här finns det en hel del att göra. Markhäckande fåglar drabbas typiskt av att c:a 40 % av bona rövas av predatorer innan kläckning. För strandängsvadare ligger dock siffran på sina håll i södra Sverige idag på 90 %. Då ska man ha klart för sig att vadare har borymmande ungar, som inte blir flygga förrän tre veckor efter att de lämnat boet. Predationen under den perioden är extremt svår att mäta på ett bra sätt. Själv har jag tillsammans med tidigare studenter försökt, och landat på uppskattningar av 90 % predation på de kullar som faktiskt kläckte fram. Tio procent av 10 procent blir inte många flygga fåglar… och därmed har predatorkontroll plötsligt blivit en intressant förvaltningsåtgärd i myndigheternas ögon.
Vem är det då som står för predationen? Svaret är rödräv, rödräv, rödräv, grävling… Marklevande däggdjur står i de flesta områden för nästan all predation, även om kråkfåglar tar en del. När det gäller predation på ungarna är dock rov-, kråk- och måsfåglar mer betydelsefulla. Man tar idag bort tornfalks- och pilgrimsfalksholkar, samt sågar ner träd och buskar som kan hysa häckande kråkor. Man hägnar även strandängar på en del håll. Räv- och grävlingssäkra stängsel kostar dock 150:-/metern, vilket blir väldigt dyrt… och hermeliner, vesslor och illrar smiter snabbt igenom och utnyttjar resursen.
Naturum i Kristianstads Vattenrike är byggt på pålar, i princip mitt i stan. Här kan allmänheten lära sig om våtmarker och området, sida vid sida med förvaltarnas arbete. Foto ©: Fredrik Widemo.
För att uppnå någon kostnadseffektivitet behövs även jakt. Man anlägger nu konstgryt och funderar över hur man skall få tillräckliga jakttryck, utan att det står i konflikt med hur områdena kan utnyttjas för rekreation. Det är onekligen intressant att sitta i en församling på c:a 60 personer, huvudsakligen länsstyrelsetjänstemän, som sakligt diskuterar hur man kan och bör hantera behov av predatorkontroll inriktad på fridlysta, och i sig själv skyddsvärda arter. Naturförvaltarna är inte betraktare inom sina skyddade områden, utan har som uppgift att genom aktiva åtgärder förvalta mångfalden. Här har vi en hel del att erbjuda. Predatorkontroll måste bedrivas kontinuerligt, och det kommer nog att öppnas en del tillfällen för intresserade predatorjägare.
En viktig del i problemen på strandängarna är att de betats, och betas, för hårt. Idag står vitkindade gäss och grågäss för en hel del av betet, och håller därmed gräset på en så låg nivå att ruvande fåglar, ägg och ungar enkelt kan hittas av predatorerna. Särskilt allvarligt är det för sådana arter som har som strategi att gömma sina bon, snarare än att aktivt försvara dem. För att kunna förvalta strandängarna på ett optimalt sätt för vadare måste man kunna styra betestrycket, vilket inte längre bara handlar om att diskutera hur många betande kor eller får man bör ha. Kraftigt växande gåsstammar utgör idag ett allvarligt hot mot en del av vår inhemska mångfald, vilket gör att vi behöver reglera gåsstammarna inte bara för att skydda grödor utan även ur ett naturvårdsperspektiv. Även här kommer jakten in i bilden, såväl i form av jakt under allmän jakttid och som form av skyddsjakt. Predatorkontroll och gåsjakt har idag blivit förvaltningsverktyg inom naturvården, och det är vi jägare som är utförarna och experterna! Likaväl som vi reglerar älgstammen utifrån olika intressen behöver vi reglera rödräv, grågäss, vitkindade gäss…
Det är inte bara i fallet strandängsvadare som vi för liknande diskussioner. Om några veckor är det ett motsvarande seminarium på Nordens ark, om vad man kan göra för att gynna igelkotten. Predation av grävling har visat sig vara viktig utomlands, och predatorkontroll och åtgärder för att skapa skydd kan vara viktiga framtida åtgärder även i Sverige. Även här har SJF tillfrågats om att vara med och diskutera förvaltningen utifrån våra kompetensområden.
Brushanar och igelkottar är inte jaktbart vilt, men vi jägare kan genom vår verksamhet och kompetens bidra till att bevara dem. Vi har en lång tradition av att ta ett brett ansvar för viltförvaltningen, och självklart skall vi fortsätta med det. Vi får därmed själva uppleva en rikare mångfald och får ett stärkt anseende i myndigheternas och allmänhetens ögon. Självfallet så gynnar dessutom åtgärderna även det jaktbara viltet.
Håslövs sista brushanar? Predation från räv och grågässens bete måste hanteras för att vi i framtiden ska kunna njuta av brushanarnas lek och rödspovens spel. Foto ©: Fredrik Widemo.
Fredrik, naturligtvis är det precis som du säger.Drivet till sin spets så håller det inte, men det gäller kanske det mesta. Jag har tyvärr inte tillgång till sjöfågeljakt själv och är inte insatt i ejderns situation mer än att jag vet att den minskar.(och knappast pga jakt) Vad jag reagerar mot är ryggmärgsreflexen att fridlysa istället för att göra nåt åt den verkliga orsaken vid en nedgång speciellt som det har visat sig nästan omöjligt att återinföra jakten när hotet är avvärjt. Sen har du ju också rätt i att jägarna brukar ta ansvar och anpassa jakttrycket efter tillgång. En fördel med fridlysning är ju också förstås att efter en generation (människor) så är det ingen som verkligen saknar djurarten sen när den till sist har utrotats av dom miljögifter och fragmentisering mm som föranledde fridlysningen.
Generellt gäller:
Vill ni ha vår syn på specifika frågor så är ni mer än välkomna att föreslå ämnen för ett blogginlägg, eller ställa en fråga, per mail. Alternativt lägg ett förslag som en kommentar, så tar vi inte sällan upp det vid ett senare tillfälle. Jag kan också rekommendera http://www.jaktsnack.se, där jag, Daniel och vår kollega Ola Wälimaa svarar på frågor om jakt och viltförvaltning i en egen SJF-area. Vill man argumentera med och mot forumets medlemmar gör man det i andra areor på Jaktsnack. Möjligheten finns också att kommentera våra blogginlägg på Jägareförbundets Facebooksida, och man kan även ställa frågor där. Det finns alltså en massa olika möjligheter, beroende på vad man vill uppnå. Bloggen har jag däremot inte som en allmän frågelåda, utan här vill jag att diskussionerna i huvudsak avhandlar det ämne som det ursprungliga blogginlägget tar upp. Eftersom det är min blogg kommer jag även att bromsa långa ordväxlingar som ”drar iväg” och därmed skymmer ämnet för inlägget.
Jörgen,
jag håller med dig när det gäller tjädern. Jag anser dock inte längre att logiken håller om man drar den till sin spets; har en population blivit riktigt liten så försämrar all beskattning populationens livskraft, även om inte beskattningen är orsaken till en ursprunglig minskning. Jag kommer med säkerhet att blogga mer om sjöfågel i samband med semniariet som Sveriges Vildnad arrangerar. Vill du eller Svante debattera specifika aspekter på sjöfågelförvaltning så får ni ge er till tåls till dess. Det bloginlägget ni kommenterar i nu handlar varken om ejdrar eller om beskattning av minskande populationer.
Svante, logiken är solid som en klippa! Det ologiska är att fridlysa en art från jakt för att den hotas av miljöförstöringen från vårt konsumtionssamhälle. DET är lika logiskt som att sätta ett plåster på fingret när man har brutit benet. Men det är klart att det är bekvämt för politiker att kunna framstå som handlingskraftiga utan att behöva göra nåt åt problemet och samtidigt blir SNF glada och industrin kan fortsätta som förut, en win win situation! Hmm..utom för den hotade djurarten och jägarna som är beroende av och därför värnar om djurarten förstås. Ett exempel jag kan ge dig på att det är bra om man kan se viltet som en resurs är att en tjäderspelplats är betydligt säkrare om markägaren där den ligger är fågeljägare än om det är en ickejägare som som äger skogen (tyvärr är det inte mycket bättre om det är en jägare som bara jagar älg).
Fredrik
L´audace, l´audace, toujours l´audace är ett bra motto för en militär. Din namne Fredrik den store och General Patton fick också saker uträttade även om det inte alltid gick ”by the book”..
Att, som företeelse, kritisera vårjakt på flyttande sjöfågel som är under akut hot är dock inte att jämföra med att stå på barrikaderna och skrika och riskera diplomatin.. Det är väl mer en hederssak.
Nåväl, jag ger upp, du tycks ha händerna bakbundna i frågan.
Svante,
jag tror ingen som känner mig ser särskilt många likheter med Neville Chamberlain ;-)! Jag var mycket nära att välja en militär bana, en gång i tiden… Faktum är att frågan om ejderförvaltningen nu aktualiseras, vilket gör att det vore sällsynt oklokt att inför och under dessa diskussioner offenligt ställa sig på någon egenhändigt byggd barrikad och skrika. Inte minst när det gäller att få flera nationalstater att vara med på gemensamma grepp.
Fredrik,
Du går som katten kring den heta gröten och hänvisar till ”dialog inom systemen för att nå målen”, vad de nu kan vara i vårjaktsfrågan på ejder?? Det är en passiv diplomatisk hållning som prövats i annat sammanhang men som då ,som bekant, inte gav ”peace in our time”…
Frågan är ju mycket enkel liksom svaret. Vårjakt på en raserad ejderstam anser naturligtvis varje biolog och klok jägare som rent horribel. Ur alla synpunkter.
Jörgen,
Logiken i ditt resonemang sviktar betänkligt. Vi ska alltså fortsätta fiska och jaga hotade arter för att upprätthålla ”relationen” till dem? Den ”kloka inställningen”kan Du låta sjunka till djupet för gott.
Svante,
den här frågan och ditt förslag illustrerar ganska väl olika sätt att arbeta. SJF försöker typiskt så långt möjligt att arbeta mot våra mål genom dialog inom systemen. Offentliga fördömanden är där en sista utväg. Det finns andra organisationer som har andra strategier för att (försöka) påverka. Jag tror långt ifrån alltid att de är mer effektiva…
Jörgen,
jag råkar vara ganska insatt i ålproblematiken, eftersom min hustru arbetade med den på Fiskeriverket för några år sedan. Jag är mycket skeptisk till att kraftbolagen blir mer benägna till att stänga av turbinerna de få nätterna då ålen vandrar ut om hösten bara för att ålen fiskas… Det är ingen tvekan om att en stor del av problemet är att det blir hackad ål när de vuxna individerna ska ut från Europas åar och älvar för att ta sig till Sargassohavet för att leka. Faktum är att vindkraftstebaleringarna på utsjöbankar i södra Östersjön kan vara en bdiragande anledning till ejder- och alfågelbeståndens minskning.
Utan att ta ställning till vare sig ejderns eller ålens status är det min övertygelse att bara bestånd som tål det ska beskattas. Svenska jägare har, åtminstone i modern tid, tydligt visat att vi klarar av att reglera detta självmant.
När det gäller den hotade ålen, så säger forskarna att det är viktigt att det traditionella småskaliga fisket fortsätter för ålens skull. Alltså för att vi skall behålla en relation till ålen som en naturresurs att värdesätta. Den kloka inställningen bör gälla ovanför vattenytan också! Så naturligtvis skall den traditionella vårjakten på ejder fortsätta!
Fredrik.
Vi är helt överens om att situationen för de dykänder du nämner är bekymmersam och att orsakerna till de drastiska nedgångarna snarast behöver utredas närmare. Bekymmersamt är också det Åländska beslutet att tillåta jakt på guding från 1 maj och att öppet protestera mot detta vore väl en rimlig och rakryggad första åtgärd även för SJF?
Jag förutsätter ändå att Du själv delar min åsikt i frågan, om inte får Du dementera och motivera varför.
Svante,
jag skulle nog påstå att vi verkligen tar ejderns situation på allvar. Se länk till inbjudan till det heldagsseminarium som vi tagit initiativ till, just för att ta krafttag för att rädda ejdern. När det gäller sjöfågeljakten så ligger den mig personligen varmt om hjärtat, eftersom jag är uppvuxen på ostkusten och det var så jag började min jaktliga bana. Idag jagar man knappt sjöfågel jämfört med tidigare, vilket beror på ett antal olika faktorer. Det står ställt utom allt tvivel att det inte är jakttrycket som gjort att ejder och alfågel minskar, men det innebär självfallet inte att man bör utöka jakttiderna på arter som förefaller vara i fritt fall. När det gäller ejder, alfågel och svärta är det arter som vi i princip slutat jaga helt självmant, eftersom populationerna är så svaga. När det gäller svärtan så var det SJF som tog initiativet till att ta bort den från listan över jaktbara arter får några år sedan.
Vi har väl diskuterat havsmiljöer (effekter av övergödning) tidigare vad jag kan minnas, och det är absolut inget som vi bortser ifrån.
Fredrik!
Varför är det så tyst från Dej och SJF angående den nu åter tillåtna vårjakten på ejderhanar på Åland? Vi vet att ejder- och alfågelspopulationerna har rasat i Östersjön med närmare 50% de senaste 10 åren och ändå tillåts nu vårjakt på guding av något slags traditionspjosk på Åland. Vårjakten på sjöfågel är både etiskt och biologiskt att betrakta som ett rent miljösvineri, särskilt vad gäller den nu sviktande ejderstammen.
Om ord som viltvård och god förvaltning av naturvärden har någon innebörd för SJF borde förbundet kraftigt ta avstånd från den pågående vårjakten. Sverige har med sin långa kust ett särskilt förvaltningsansvar för sjöfågelfaunan i Östersjön. Glöm inte bort havsmiljön utanför strandängarna!
Svante, jag tolkar GG som att naturen inte bryr sig eller ens kan bry sig om vilka arter som utrotas eller försvinner under evolutionens gång utan det är bara vi som har en möjlighet att i någon mån förutspå konsekvenser eller kan lägga värderingar på företeelser i naturen. Men att det ligger i vårt eget intresse att bevara livsmiljön för oss själva och dom organismer vi är beroende av! Samtidigt så gör vi ju allt för att utrota dom livsformer som orsakar problem för oss som malariamyggan, hårlöss och diverse virus mm eller det som just nu är aktuellt i lokalpressen här, cryptosporidium (jag blev inte jätteskakad av hemligheten du anförtrodde mig). Jag känner inte GG men jag är övertygad om att han värnar och inser vikten av biologisk mångfald mer än dom flesta!
Fredrik
Nej, det handlar om att leda utvecklingen och visa på vägar att gå. Precis på samma sätt som all tillämpad vetenskap i modern tid har lett och drivit utvecklingen, allt ifrån energianvändning till medicinska behandlingsmetoder.
Biologer har samma skyldighet att driva utvecklingen kring natur-och faunavård, allt annat är att underkänna professionens samlade kompetens och värde. Att gömma sej bakom en neutral konsultroll, eller än värre, lydigt ge de svar arbetsgivaren vill ha, är inte särskilt hedrande.
Bevarandet av den biologiska mångfalden är inte en fråga för vare sej politisk eller juridisk kohandel, ej heller en fråga för kortsiktiga intressen. Frågan är alldeles för viktig för det. Här har biologerna ett särskilt ansvar.
Svante,
här håller jag inte med dig… jag anser förvisso att vi har ett ansvar att bevara den biologiska mångfalden. I egenskap av biolog har jag förhoppningsvis av och till en djupare insikt om hur man bör gå tillväga för att lyckas med den ambitionen än ickebiologer. Jag ställer dock inte upp på att jag som biolog har rätt att tillsammans med andra biologer fastställa de etiska ramarna för alla frågor som rör biologi, medan resten av allmänheten (oavsett utbildning) inte skulle ha något att säga till om. Skall bara jurister få bestämma vilka lagar vi ska ha? Skall bara civilekonomer få bestämma över hur vår ekonomi bör styras och hur skattesystemet bör utformas? Skall bara civilingenjörer få bestämma över vilka energisystem vi ska ha och hur de utformas? Skall bara militären bestämma över hur stor försvarsmakt vi ska ha och vilken verksamhet den skall ägna sig åt?
Blir nog inte så bra då… och demokrati kan man defintivit inte kalla det.
Jag antar att det inte riktigt var så du menade… Dock- förvaltning av den biologiska mångfalden kräver mer än bara kunskap om biologiska processer. Det måste vara en av de absolut tydligaste trenderna inom naturvård under det senaste dryga decenniet, liksom inom forskningen inom vad som tidigare bara kallades, och var, naturvårdsbiologi.
Jörgen Bergmark.
GG:s deklaration låter sej knappast misstolkas i det sammanhang som den skrevs. När det gäller värnet av hotade arter är det endast genetiker och biologer som kan ha några bärande synpunkter. Bevare oss för ekonomer och samhällsvetare i det arbetet.
När det gäller cryptosporidium, låt mej avslöja en hemlighet för dej. Dessa och andra protozoer har i alla tider funnits i naturen och med jämna mellanrum i våra moderna vattenanläggningar. Vi har bara inte vetat om det. Dessa urdjur kommer alltid att finnas så länge jorden består.
Det är i dessa sammanhang som jägareförbundet skall synas mer, mycket bra Fredrik!
Svante, åtgärder som gynnar det jaktbara viltet och jakten gynnar även övriga arter. Bra va! Sen tror jag att du (medvetet?) misstolkar Gunnar G, han pekade ju bara på fakta, som just nu tex när man i min kommun gör allt för att utrota en gullig parasit från vårt dricksvatten för att vi ska slippa att få magsjuka. Ingen pratar om biologisk mångfald när det gäller Cryptosporidium!
100 % enig Svante!
Fredrik.
Om vi tittar lite utanför strandängarna i södra Sverige och betraktar tidig ensilageslåtter på åkermark i stort så är ju det också ett stort problem. Mängder av tofsvipe- och storspovungar hamnar i ensilagebalarna i juni och är en av förklaringarna till minskningen i odlingslandskapet. Tidig maskinell slåtter och betesputs på åker och ängsmarker är överhuvudtaget en stor fara för flera vadare om vi nu bara ska hålla oss till dessa fåglar.
Svante,
predatorernas inverkan ökar om häckningshabitatets kvalitet minskar, vilket blir fallet vid hårt bete. Det är ingen tvekan om att överdriven hävdnit lagt grunden för en del av dagens problem, inte minst eftersom man genom hårt bete, putsning och bränning skapat perfekta biotoper för gässen. Detta gäller såväl för vitkindade gäss på Gotland som för grågäss på fastlandet. Tamboskap kan man flytta på, men det är inte lika lätt med gäss… slåtter med efterbete är exempel på en riktigt bra skötselform för vadare, men man måste kunna styra betesintensiteten så att den inte blir för hög. Dimper det ner flockar av rastande, eller övervintrande, gäss blir det snabbt för mycket av det goda.
Man har om och om igen visat att däggdjur normalt står för merparten av predation på äggstadiet. Det finns inte lika många studier av predation på ungar, men här spelar fågelpredatorer en större roll än däggdjuren. Det gäller såväl vit- och kråkfågel, som rovfågel.
Vi diskuterar självfallet regelmässigt denna typ av frågor!
Predatorernas roll i misslyckade häckningar är stor men ska inte överdrivas och predatorkontroll får inte bli en övervärdig idé som slår urskiljningslöst mot alla arter. Speciellt anser jag kråk- och måsfåglars roll starkt överdriven. Sök istället räven, grävlingen, tamkatter och minken!
Man måste också titta på andra faktorer, närvaro och störning av betande boskap som ständigt hämmar återväxten av gräs och örter, bidragande är också gässens betning men deras roll torde vara sekundär till mulbetets inverkan. Störningar av mänskliga aktiviteter i övrigt, icke att förglömma.
Annars var det roligt att läsa om SJF:s intresse för att förvalta och värna den biologiska mångfalden utanför frysboxperspektivet. Diskuterar ni detta någon gång internt? Man kan ju undra eftersom Gunnar Glöersen i ett tidigare blogginlägg hävdade att bevarandet av biologisk mångfald i sig saknar egenvärde om det inte är till gagn för människans nyttjande av ekoresurser. Roligt att nu se tendens till ett bredare synsätt.