Modern form av baggböleri?

I måndags var jag på informationsmöte om Stora Ensos och Bergviks planer för att bilda älgskötselområden av sina innehav i Norduppland. Man försöker även få så stor anslutning som möjligt av privatmarker, och lockar nu de små markerna med höga tilldelningar. Samtidigt pressar man arrendatorer in i systemet och gör allt för att minimera jägarnas inflytande över förvaltningen. Ett färdigt förslag till skötselplan finns, där avskjutningen skall fördubblas från innevarande år till nästa. Även om det förvisso inte erbjöds starka drycker under mötet, så gör mina jämtländska rötter att jag känner igen en del av metoderna från vad jag hört från baggböleriets dagar. Mången bonde blev då av med sin skog eller mark till sågverk och bolag för att man inte hängde med i svängarna eller genomskådade fagra löften. Är det dags för älgarna nu? Jag hoppas detta är ett ovanligt exempel, men jag anar oråd. På bred front…

Min hemmamark är en del i en storlicens på c:a 17 400 ha. Sammanlagt hade vi en tilldelning på 22 vuxna älgar under innevarande jaktår. Vi tillämpar ett system där det krävs 500 hektar för att få tilldelning på ett vuxet djur. De som har mindre mark sparar sin areal mellan år, tills man sammanlagt kommer upp i 500 ha. De år man ligger under 500 ha får man en kalv i tilldelning. Vi lyckas inte fylla vår tilldelning inom storlicensen, men ligger på en relativt stabil älgstam enligt Älgobs. Verktyget ger en viss osäkerhet på så små arealer, men tittar man på hela Tierps distrikt eller VFO så finner man även där att stammen är stabil.

En kunskapsbaserad förvaltning måste vila på goda inventeringsunderlag. Här visar Älgobs på en förhållandevos stabil älgstam över tid för Tierps VFO.

Så är dock inte fallet enligt bolagsmännen. ”Vår uppfattning är att stammen ökar”, ”Vi träffar många jägare i vårt jobb och de är helt överens med oss om att stammen ökar”, ” Vi vet alla vad som sker när en älgstam skenar” osv. Vi har dock verktyg för att mäta förändringar i älgstammen. Utöver Älgobs, som kanske är det viktigaste, så flyginventerar bolagen och jägarkåren spillningsinventerar. Den senaste flyginventeringen i området gjordes 2004, och visar enligt Stora och Bergvik på en stam på 7,5 älgar per 1000 ha. Älgobs visar ingen nämnvärd förändring sedan dess, och spillningsinventeringar för Uppsala län från förra året visar på en stam på 6-7 älgar/1000 ha. Man sätter till och med antalet älgar i sin egen plan till 7,8/1000 ha för innevarande år, dvs. i princip oförändrat sedan 2004 (skogsskadorna enligt ÄBIN gick dessutom ned kraftigt under det senaste året). I nästa andetag förkastar man dock alla dessa siffror och hävdar att stammen nog trots allt ökar, och lägger fram en ”föreslagen” plan för att mer än fördubbla avskjutningen baserat på rent tyckande.

Förhoppningsvis kommer flertalet privata markägare att genomskåda och direkt avvisa ”erbjudandet” om en fördubblad avskjutning. Den tilldelningen har ett enda syfte, vilket är att sänka älgstammen ännu mer. Det kommer självfallet ge färre älgar att skjuta i framtiden, vilket inte är vad jägarkåren vill ha. De som arrenderar av bolagen hamnar självfallet i en svårare sits, och en otrevlig aspekt är att jaktlag nu ställs mot jaktlag och kan spelas ut mot varandra beroende på om man arrenderar eller är markägare.

Bolagen försöker även minimera jägarkårens inflytande över skötselplanerna framöver. I den nya älgförvaltningen läggs stort fokus på att samförvalta älgen inom älgskötselområden och älgförvaltningsområden. Älgskötselområdena skall normalt omfatta marker som medger en avskjutning på minst 10 vuxna älgar, och jag skulle tippa att vår nuvarande storlicens är ganska genomsnittlig för vad som skulle kunna bli ett skötselområde inom det nya systemet. Enheter av den storleken ger ett lokalt perspektiv, och bra möjligheter till att göra sin röst hörd för enskilda jaktlag. Det finns också en möjlighet att anpassa sig till lokala förhållanden.

Älgförvaltningsområdena är nästa nivå, och skall omfatta minst 50 000 hektar. Dessa består normalt av ett antal olika skötselområden, som vart och ett har en egen styrelse. Här och nu försöker dock bolagen skapa ett enda skötselområde på drygt 55 000 ha. Detta ”superskötselområde” skulle uppta c:a 60 % av det föreslagna förvaltningsområdet. Istället för att ha ett antal skötselområden med individuella planer och lokal representation för jaktlagen minimeras på detta sätt inflytandet. Som lök på laxen föreslår man dessutom en styrelse sammansatt av 4 markägarrepresentanter och 2 jägare. Dessa två jägare skall alltså inhämta och föra fram åsikter från alla jägare som jagar på 55 000 hektar. Och sedan i minoritet få gehör för sina åsikter…

Den nya älgförvaltningen skall bygga på samråd och vara kunskapsbaserad. I Norduppland försöker nu bolagen minimera jägarkårens inflytande och basera förvaltningsplaner på gissningar och tyckande istället för inventeringsdata. Budskapen är tydliga: vi vill ha ner älgstammen och ha så få och stora enheter som möjligt. Vi ser nu antydningar till samma mönster över hela Sverige. Det är självfallet praktiskt för bolagen med få och stora enheter, vilket gör att de inte måste sitta i många styrelser. De har inte en massa olika viljor att hantera, utan varje bolag har en bestämd syn på hur älgstammen bör förvaltas och utvecklas. För jägarkåren är det dock precis tvärtom- det är genom en välavvägd storlek på skötselområden som vi kan vara med och påverka. Jägarna och de privata markägarna vill dessutom till skillnad från bolagen inte ha en mindre älgstam, vilket gör det viktigt att ta alla chanser att vara med och påverka förvaltningen.

Genom att skapa ”superskötselområden” tar man i praktiken bort den lägsta nivån av förvaltningen, vilket med ett penndrag tar bort den lokala förankringen på den nivå där den faktiska förvaltningen skall ske. Det tror jag löper risk att skjuta en stor del av den nya förvaltningen i sank. Jag inser självfallet att ett skäl till att bolagen vill ha få enheter är att det gör det enklare och billigare att bemanna styrelserna. Här måste man dock inse vikten av att väga representation mot relevans och trovärdighet. Vi som jagar måste känna oss delaktiga i besluten för att ställa upp på att följa skötselplaner, rapportera älgobservationer, spillningsinventera osv.

En fungerande förvaltning måste byggas underifrån och baseras på samråd och delaktighet från första stund. Nu pågår på sina håll en aktiv process för att minska det lokala inflytandet över förvaltningen. Förhoppningsvis tar såväl markägare som jägare sitt förnuft till fånga, och inser vikten av en verkligt lokal förvaltning i samverkan, baserad på ömsesidigt förtroende.

Asparna som fälldes i november upptäcktes igår kväll av två av älgarna exemplet gäller. Nu är all glansbark uppäten. Foto: Fredrik  Widemo.