Det är skogsår i år!
Förstärkt hänsyn skall tas i kantzoner mot kärr och vattendrag, vilket gynnar den biologiska mångfalden och viltet. Taget före avverkning. Foto © Fredrik Widemo.
Året som just inletts har av FN utropats till det internationella skogsåret. Avsikten är att öka medvetenheten om hur man kan nyttja skogen hållbart och bevara dess värden. Såväl internationellt som nationellt kommer det att anordnas olika aktiviteter för att sprida kunskap och engagemang. Projektet har internationellt getts titeln ”Forests for people”, vilket i mina ögon sätter fokus på hållbart nyttjande. Såväl länder som organisationer har kunnat, och kan, anmäla olika former av aktiviteter. På den internationella hemsidan kan man konstatera att varken Sverige eller några svenska organisationer anmält aktiviteter, medan Nordkorea exempelvis anmält att man lagt fast en plan för att återbeskoga all skogsmark till 2012 och att plantera mer än en miljard träd under året. På den svenska sidan utlovas dock en mängd aktiviteter under året, vilket säkert stämmer.
Jag tycker detta är ett utmärkt initiativ!!! Skall jag plocka fram kristallkulan så tror jag dock att svenska myndigheter och intresseorganisationer kommer att fokusera på två aspekter: behovet av skydd av skog och betydelsen av skog för klimatet. Jag bestrider på intet vis att vi behöver skydda skogsmiljöer från exploatering, och inte heller att skogar kan binda kol och även påverkar klimatet på andra sätt. Ofta får dock ett mindre intensivt och mer mångsidigt brukande av skogen alltför litet utrymme i debatten.
För att slå vakt om mångfalden behöver arter och individer kunna sprida sig mellan områden med lämpliga livsmiljöer i landskapet. Vi behöver alltså binda samman värdekärnorna som omfattas av områdesskydd. Ett enkelt sätt att gynna spridningen för många av de skyddsvärda arterna är att bruka områden längs vatten- och fuktdrag extensivt, med särskild hänsyn till mångfalden. Flerskiktade och lövdominerade miljöer i luckiga bestånd med mycket död ved ger goda förutsättningar för stor artrikedom. Det ger också perfekta förutsättningar för viltet. I stor utsträckning ska man redan ta denna typ av hänsyn. Efterlevnaden är dock allt annat än god, på sina håll… Vi behöver dessutom mer vatten i skogen ur ett naturvårdsperspektiv. Genom att rensa gamla diken minskas arealen fuktig skogsmark, vilket missgynnar såväl vilt som mångfald. Dikar man torvmarker frigörs dessutom stora mängder kol och skogen blir inte längre en kolsänka.
Andra naturvårdsorganisationer sätter av olika, för mig oklara, orsaker ofta områdesskyddet först. Vi som jägare har dock all anledning att lyfta fram betydelsen av ett mer varierat brukande av produktionsskogen där vi jagar. Detta kommer både på kort och lång sikt ge positiva effekter för viltstammarna, ge ett mer varierat och tilltalande landskap samt vara ett värdefullt bidrag till naturvårdsarbetet. Här har vi som jägarorganisation och som jaktlag alltså en viktig roll att fylla, både i dialogen med myndigheter och med markägare. Vi som har egen mark har förstås själva rådigheten. Nu går jag och filar kedjan till motorsågen…
Efter avverkning. I princip har ingen kantzon lämnats. Foto © Fredrik Widemo.
Visst kan det gå så,
vilket dock ger en massa död ved i zonen och fortfarande en del skuggning. Den typen av strukturer med ”brötar” av fallna och delvis fallna stammar är också ett av de bästa sätten att få till en lövrekrytering, eftersom det ger en del ”mekaniskt skydd” mot alltför tidig betning.
det brukar vara svårt att få kantzon i såna surdrog,efter första bästa blåsväder ligger som regel träden pladask mitt i vattnet..men visst kan man anlägga sälg som snabb åtgärd på kantzon
Instämmer helt Ylva!
Inte minst stämmer förra årets rapport och debatt om intensivodling av skog till en hel del eftertanke. Det finns tyvärr en uppenbar risk att möjligheten att binda kol i skog drivs hårt som argument för att frångå hänsynen i produktionsskogen. Vi lyfte fram detta såväl i vårt remissvar till utredningen förra året som i debattartikeln ”Vill vi se skogen bakom stängsel”: http://www.nwt.se/asikter/debatt/article675776.ece
Låt oss hoppas att skogsåret innebär att vi får en möjlighet att nå en bred enighet om betydelsen av att kombinera områdesskydd med bibehållen hänsyn i den brukade skogen.
Bra inlägg. Just det att fokuseringen på att rädda vissa områden samtidigt tycks lämna fältet fritt för en total förödelse av naturvärden i produktionsskogen skrämmer mig. Jag ser en framtid där ”riktig” skog bara finns i reservat som vi kommer gå omkring i som något slags Skansen medan resten bara är gödslade, harvade, brutalt hanterade monokulturer.
Det är för få som bryr sig om produktionsskogen, intressant att läsa detta på en jägarsida.
Lars,
tack för kloka synpunkter och jag förstår vad du menar med bilden; det var svårt både att fånga värdena innan avverkningen och illustrera vad som försvunnit. Det fanns dock mer al och sälg än som sparats, om vi säger så… samt undertryckt rönn. Listigt nog lade man dessutom här vägen ut till körväg precis i högra bildkanten, vilket förstås gav körskador i den zon man skulle vilja sköta. Väldigt långt ifrån rekommendationer om maskinfria kantzoner/blivande kantzoner med andra ord.
Instämmer att högstubbar hade varit bra och självfallet vad gäller markberedning och plantering. Hade man huggit ur tidigare mot kärrkanten hade man kunna få upp en flerskiktad vegetation att arbeta med, men nu sitter man som du påpekar i besvärlig sits. Jag förstår vad du menar med granen, men samtidigt går man nu från ett nästan helt skuggat kärr till ett grunt kärr som är fullständigt exponerat för solljuset. Hade man sparat en del grov gran, och självfallet all al, så hade man kunna behålla en del skuggning, vilket inte gett en lika stor förhöjning av vattentemperaturen. Jag tror också att man på det sättet bibehållit mer av bärriset i fältskiktet, samt fått kvar en del av de svampar som nu växte där.
Ska man skapa värdefulla miljöer genom successiva åtgärder så kräver det upprepade återbesök, vilket förstås snabbt blir väldigt dyrt. Därmed får man försöka hitta metoder som ger acceptabla resultat utan alltför mycket petande. Nu var detta bolagsskog gränsande till min egen. Själv kan man förstås jobba på ett helt annat sätt i den lilla skalan.
Detta är för övrigt på sätt och vis en parallell till de kantzoner man lämnar mot jordbruksmark för att värna om landskapsbilden. Eftersom det ofta saknas traditionella sluttande bryn är det i mina ögon ofta direkt kontraproduktivt att lämna denna typ av kantzoner, åtminstone om man inte hugger ur dem och försöker arbeta upp ett ”riktigt” bryn.
Kommenterar bilden ”i princip har ingen kantzon lämnats”. Arbetar med skogs och miljörevisioner av bla certifierade fastigheter och stöter på blandade hänsyner från alla parter. Det man kan se på bilden så tycker jag det är en bra hänsyn lämnad, där man avverkat all grov gran och sparat det löv som fanns verkar det som . Problemet är att det oftast är bara slutavverkningarna som syns och kommenteras. Skapandet av en bra zon startar långt innan det är dags att slutavverka. För oftast finns det ingen bra zon att spara för den är förstörd redan i tidigare skogsåtgärder. Tidigare skogsbruk har inte haft en zon i tankerna, så nu får vi skapa det bästa som finns kvar och sedan jobba med den växtlighet som kommer upp efteråt. Om det däremot ställts högstubbar som hindrar och markerar att ingen markberedning och plantering skall ske innanför en viss bredd hade varit bra. Denna zon på bilden kommer att bli bäst om det sker en avverkning som gjorts med att ta bort all grov gran. Nu gäller det för vidare planering att ingen mb/plantering sker i en bred zon . Ev kan man förstärka naturvärdena med att plantera löv föreslagsvis al om det passar. Men det viktigaste är att zonerna skall tas bort ur produktion och skötas i framtiden helt efter naturvärden. Granska ungskogsgallringar utmed skyddsvärda zoner idag och ni kommer bli än mer besvikna, för det är där det som skall sparas vid framtida slutavverkningar försvinner. Det skall ju självklart lämnas hänsyn av vad som finns vid slutavv. men oftast är det bäst att skapa något bättre i framtiden. Men då krävs det att viljan i alla led 30 år framåt fungerar, för gör någon fel så är allt borta igen och om 80-100 år tas samma bild igen.
Det enkla svaret är negativt, ffa ur mångfaldsperspektiv. Gör man rätt så kan man dock få positiva effekter. Det finns en hel del åkerholmar och bryn som är fullständigt ogenomtränliga för viltet och som däremd är så mörka att det i princip saknas vegetation i fältskiktet. Sätter man igång och hugger sådana områden så kommer viltet åt mer föda och man får ofta mer mångfald. Dock ryker ofta en massa gamla och döda eller döende träd, stammar och lågor med. Det är riktigt illa ur mångfaldsperspektiv…
Ett gammaldags sluttande bryn hör till de absolut värdefullaste och artrikaste miljöerna i landskapet. Man vill då ha en gradvis övergång från den öppna marken, via en mosaik av buskar och öppen mark, till allt högre buskar och sedan träd. Helst skall mellandelen av brynet bestå av löv och en, och man får sedan en gradvis övergång till barrdominans längre in i skogen (om det nur är en barrskog eller blandskog). Flisar man brynzonen förstör man potentiellt allt detta. Tänker man sig för och låter bli att ta allt så kan man dock alltså få positiva effekter.
Intressant ämne!
jag har funderingar över förändringen som skett i synen på kantzonen dom senaste åren, i takt med att allt mer skogsbränsle plockas ur pgr av ökade priser på både bränsleved och grot så har ett nytt averkningssätt slagit igenom, nämligen rena energihuggningar! då det ofta är lätt att nå kantzoner avverkas dessa med jämna mellanrum och flisas upp, är detta positivt eller negativt ur natur och viltvårdssyfte?