Fördelningen & förvirringen i vargdebatten

Noterar att min kollega Gunnar tänkt i liknande banor och slagit mig i tid om än ej i längd… men när jag nu skrivit ned mina tankar väljer jag att även förmedla dem som avsett. Jag tar dock ingen parallell debatt här; det blir bara förvirrande.

Vinterns vargjakt närmar sig och debatten om vargförvaltningen är redan i full gång. Den tar sig också i mina ögon allt konstigare former. Jaktmotståndarna motsätter sig plötsligt alla former av aktiva åtgärder för att minska inaveln. I samma andetag kritiserar man regeringen nationellt och internationellt för att man inte omsatt dessa delar av rovdjurspolitiken i praktisk förvaltning.

Hur kan samma vargindivid vara enormt betydelsefull om den vandrar in för egen maskin, men inte om den flyttas in? Eller dyker upp i form av en valp i en kull? Ord som lappkast, logisk kullerbytta, att slå knut på sig själv snurrar i mitt huvud… och vad man än kallar det för så gör det inte mitt jobb att förklara betydelsen av inavel, eller att förankra aktiva åtgärder för att motverka densamma, enklare. Somliga hävdar att just det är avsikten. Med självklarhet finns det de som misstänker att man, åtminstone delvis, manar till försiktighet för att försöka förhindra jakten. Det skapar inte direkt bättre dialog och förståelse…

På den andra kanten finns de jägare som nu bojkottar jakten.  Man hör argument som att tilldelningen inte är tillräckligt stor för att ge någon effekt på det upplevda rovdjurstrycket. Andra anför att det är statens vargar och att myndigheterna får sköta sina vargar själva. Somliga hävdar till och med att man ska låta bli att skjuta vargar, så att stammen tillväxer snabbare och sprider sig fortare. Vilket skulle leda till att vargen påverkar en större del av Sverige, varpå allmänheten och politikerna skulle inse vilket problem vargen utgör. Samt därefter sätta nya, lägre förvaltningsmål.  Hmmm… nu ska vi se… det låter sannolikt… NOT!

Återigen snurrar det i huvudet… har vi inte just genom ett stenhårt och målmedvetet arbete lyckats få acceptans för att förvalta vargstammen bland annat genom jakt? Samt fått ett, måhända tillfälligt (!), populationstak på 210 individer? Märk väl under stark kritik från naturvårdsorganisationer och även ifrågasatt av EU. Är det rimligt att tro att man kan nå längre? Knappast…  När började jägare hävda att viltet man fått jakträtt på tillhör staten, som får sköta avskjutningen? Vilket man knappast kommer göra på en god stund, med mindre än att jägarna kräver det. Om ens då. Och nu vill ju jägarna förresten helt plötsligt att vargstammen skall växa och sprida sig snabbare… Vad skedde med argumentet att vargarna ska jagas, så att de lär sig att frukta människan? Hur enkelt blir det att få acceptans för skyddsjakt när vi länge hävdat just detta, och plötsligt inte ställer upp på jakten?

Har alla blivit galna? Självfallet inte. Däremot finns det en stark frustration lokalt och det blandas en hel del äpplen och päron i debatten. Sannolikheten för ett demokratiskt beslut om en mindre vargstam än det nuvarande taket på 210 individer är i det närmaste obefintligt; utöver att det inte finns något stöd för detta hos allmänheten så är det inte heller förenligt med de internationella överenskommelser som Sverige undertecknat. Det finns betydligt mer som talar för ett högre måltal, utan tak.

För vargen ligger dagens nationella tak mycket nära ett absolut biologiskt minimum, och utan nya östliga anlag ligger det gott och väl under. Däremot är det på inget vis givet att några få län, som idag, skall hysa hela vargstammen. Har vi ett nationellt mål som inte tillåts vara flexibelt så låses dock den lokala förvaltningen, vilket är vad som sker med vargen. Biologin dikterar här att stammen inte kan minskas lokalt, såvida inte stammen sprids över ett större område.

Jämför man exempelvis med lodjuret, så finns det med dagens lostam ett utrymme för politiska avvägningar. Man kan exempelvis, som idag, bestämma att vi skall hysa tätare lostammar i södra och mellersta Sverige, där lon lever av vilt, men minska stammarna i renbetesland där lon i stor utsträckning lever av renar. Vi kan fortfarande, nätt och jämnt, nå det nationella förvaltningsmålet, som för övrigt är satt med marginal i förhållande till en biologisk miniminivå. Så är dock, som sagt, inte fallet för vargen.

Så länge vargstammen är starkt koncentrerad till några få län tror jag att det kommer att vara mycket svårt, eller omöjligt, att få en bred, lokal acceptans för vargen där. Jag har personligen ingen förståelse för att man bojkottar vargjakten, men det är självfallet upp till var och en. Jag hade jagat, men har idag (som tidigare) jaktmarker söder och norr om vargbältet. Jag har måhända inte heller någon stor förståelse för att man på sina håll inte accepterar att jobba aktivt för en minskad inavel, eftersom det leder till mindre måltal. Jag har dock full förståelse för att man anser att det ur det lokala perspektivet är betydligt viktigare att minska antalet vargar, vilket endast kan ske genom politiska beslut om att vargen får kosta mer. Dvs sprida sig… Och, host, genom jakt, förstås. Dock kan jag förstå om man inte tycker det känns relevant att jobba med inaveln innan man ser att man även tar ett ansvarsfullt grepp på den geografiska fördelnmingen av stammen.

Kanske borde man överväga aktiva åtgärder för att gynna spridningen. Nu verkar det dock vara svårt till och med att få folk att sluta upp bakom tanken att byta ut inavlade vargar mot icke inavlade. Vilket är ett nollsummespel på kort sikt, för att på längre sikt kunna minska totalantalet. Det lär bli oändligt mycket svårare att få acceptans för direkta utplanteringar där vargen ännu inte finns, vilket talar för att låta stammen sprida sig naturligt. Men, märk väl, att begränsa totalantalet genom jakt.

Dimensionen stad-land räcker långt ifrån för att fånga den geografiska komplexiteten i vargfrågan; relationen landsbygd med och utan varg är i mina ögon minst lika viktig. ”Not in my back yard” är en väldigt naturlig och mänsklig reaktion till denna typ av problem, och den måste myndigheterna hantera oavsett om det handlar om vindkraft eller vargar. Detsamma gäller oss inom jägarorganisationerna.

Tyvärr kan jag inte skaka av mig känslan att jaktmotståndarna skrattar sig till sömns över vad som synes vara en splittring och kraven som ställs…