Kaskader och effekter av predation

De senaste veckorna har varit lätt hektiska, så det har inte riktigt blivit tid att skriva något här förrän nu… mycket av vad jag gjort hänger dock ihop hyfsat, ämnesmässigt.

Alldeles innan älgjakten så var jag opponent på en avhandling vid SLU i Umeå. Efter disputationen höll vi som bedömt avhandlingen föredrag. Själv pratade jag om effekter av bete, främst av tamdjur, på den biologiska mångfalden. I det öppna landskapet har man inom naturvården länge propagerat för att betesmarker skall vara välhävdade, för att förhindra igenväxning. På senare år har alltfler insett att hårt bete är negativt, medan medelhårt bete är positivt. I skogen förs argumentationen intressant nog närmast tvärt om, och man har inte kommit lika långt inom forskningen. Där hävdas det från flera håll att klövviltsbete främst är negativt. Man baserar detta i stor usträckning på studier av system där man helt tagit bort all predation och jakt, som i Yellowstone. Då tillväxer klövviltstammarna tills de blir födobegränsade. Med överbetning som självklar följd. Först på den senaste tiden har alltfler vaknat till och insett att ett medelhårt bete är positivt även i skogen.

Efter mig talade Dr. Inga-Lill Persson om ekosystemeffekter av älgens bete, vilket var riktigt intressant. Man har i flera av studierna från Yellowstone, och andra områden där man haft hårt bete, hävdat att älgen även påverkar tillgången till näring i marken negativt. Anledning är att hårt bete gör att det blir mindre löv som kan falla till marken och brytas ner. Hårt bete kan därmed ge en så kallad ”kaskadeffekt”, som även påverkar djur, växter och mikroorganismer i marken och markskiktet. Men som alltså inte egentligen påverkas direkt av älgen. Detta har framförts som en av de negativa effekterna av starka klövviltstammar. Inga-Lill visade nu att man vid medelhårt bete inte får någon negativ kaskadeffekt. Istället kan man till och med få mer lövmassa och därmed näring. Återigen en fördel med medelhårt bete med andra ord! Efter våra föredrag följde en livlig diskussion, bland annat med Rovdjursföreningens vice ordförande Krister Persson som satt i publiken. Det var en hyfsat nöjd Fredrik som styrde kosan söderut igen dagen efter. Inte minst som jag i princip bara skulle hämta bössor, innan det var dags att jaga älg fjällnära i Härjedalen. Ruggigt fint!

Lavskrikan utnyttjar vad vi jägare och andra predatorer lämnar, precis som björn, räv, korp, kråka, dödgrävare, flugor… vilket frigör energi. Foto: Fredrik Widemo

Någon dag senare fick jag åter anledning att fundera över kaskadeffekter. Precis som älgar indirekt kan påverka markorganismer så kan man få samma typ av kaskadeffekter genom predation. Utöver att spillningen från predatorerna göder marken, så frigörs mycket näring på slaktplatsen när insekter och mikroorganismer bryter ner vad som blir kvar när predatorn tagit sitt. Självklart är det även många andra som utnyttjar as, exempelvis kråkfåglar, räv, rovfåglar osv. Detta lyfts ofta fram som en viktig del i de stora rovdjurens betydelse och roll för ekosystemet. Här fyller dock självfallet även vi jägare i vår roll som predatorer i stor utsträckning samma funktion. Vår beskattning av älgstammen ligger också på ungefär samma nivå som vad vargar tar ut i system där man inte har jakt.

Det finns dock även andra effekter av predation än att man tar bort individer, och lämnar en del av bytet att utnyttjas och brytas ned av andra. Jag besökte i onsdags kväll en mycket intressant föreläsning på Vetenskapsakademin av Prof. Scott Creel från Montana. Han talade just om indirekta effekter av vargpredation på amerikanskt kronvilt (elk). Man talar ibland om ”landscape of fear” eller ”fear effects”, och avser då att predatorer påverkar hur bytesdjuren rör sig och utnyttjar landskapet. Förekomst av predatorer kan då exempelvis göra att vissa delar av landskapet underutnyttjas, vilket sänker betestrycket där. Även detta lyfts ibland fram som en positiv effekt av stora rovdjur. I områden där betestrycket är högt kan detta tveklöst vara positivt, exempelvis i Yellowstone då vargarna introducerades. Creel visade också hur hjortarna oftare rörde sig i skydd av barrskog när det fanns vargar närvarande i område, och hur hjortarna därmed konsumerade mindre föda. Inom den svenska klövviltsförvaltningen strävar vi dock efter att ha en hög produktivitet, vilket gör att vi genom jakt försöker hålla stammarna på en nivå så att de inte ens är i närheten av att vara födobegränsade. Vi strävar också efter att hålla stammarna i balans med foderutbudet. Ofta ger det just det medelhårda betestryck som ger en varierad vegetationsstruktur, förhindrar igenväxning och är positivt för den biologiska mångfalden. Därmed är det långt ifrån självklart att det finns några fördelar med ”fear effects” utifrån ett mångfaldspespektiv. Däremot möjligen ur ett skogsskötselperspektiv, eftersom man ”skyfflar runt djuren i landskapet”.

Creel visade dock något betydligt mer spännande. Genom att hindarna ägnade mer tid åt att vara vaksamma när det fanns vargar närvarande, så har kalvningsfrekvensen sjunkit. Detta trots att kalvningsfrekvensen ökade när vargarna introducerades, och fortsatt att öka i angränsande områden. Man har inte lyckats mäta hur stor effekten är på den totala populationstillväxten, men enligt Creel så var troligen effekten av minskad kalvningsfrekvens ungefär dubbelt så stor som effekten av direkt predation på kalvarna (dvs dubbelt så stor effekt av att färre kalvar föds, som av att en del äts upp). Bägge faktorerna bidrar till att kronviltstammen minskat med en tredjedel, men här kommer självfallet även predation på vuxna individer in.

Vårt jaktutövande påverkar ekosystemet en hel del mer än vi kanske normalt tänker på. Det är sådant som kan hålla en biolog sysselsatt i tanken, medan man sitter på pass…