Vägval för Levande skogar?
SNF går idag (6/4) till frontalattack mot regeringens miljöpolitik i DN. Man har flera tänkvärda poänger bland de ämnen som tas upp till diskussion. Skogspolitiken är den första punkten som diskuteras. Även Jägareförbundet har under den senaste tiden tagit strid mot den planerade skogspolitiken, exempelvis i NWT och Miljöaktuellt. I mångt och mycket överensstämmer våra värderingar och mål med SNF:s när det gäller skogspolitiken. Intressant nog väljer vi dock delvis skilda vägar för att nå dit. SNF skjuter stenhårt in sig på områdesskydd och att naturvärden skall skyddas genom att områden förvaltas av staten i form av reservat. Man sätter alltså tydligt fokus på värdekärnor i landskapet under statligt ansvar.
Den viktigaste omläggningen av politiken gäller i mina ögon dock inte ambitionerna när det gäller områdesskyddet, utan att man vill ändra föreskrifterna för skogsskötsel så att skogsbruk kan bedrivas mer intensivt. Det innebär att naturvärdena kommer att minska kraftigt i skogen mellan värdekärnorna. Samtidigt som man skyddar områden i form av reservat behöver man även ta tillräcklig miljöhänsyn i övrig skogsmark. På så sätt får skyddsvärda arter även plats i produktionsskogen och har dessutom lättare att sprida sig mellan värdekärnorna. Samtidigt får man en skog som även ger rekreationsmöjligheter, istället för att bara vara en intensivplantage för produktion av timmer, massaved och biobränslen.
Utöver att vi får ett rikare och mer tilltalande skogslandskap, så finns det även andra fördelar med att sätta fokus på hänsyn inom skogsbruket och naturvård baserad på frivillighet. Genom naturvårdsavtal och frivilliga avsättningar involveras markägare och brukare i naturvårdsarbetet. Därmed skapas ökad förståelse för vilka värden som är viktiga att bevara och vilka konsekvenser olika skötselåtgärder får. Samtidigt tvingas den offentliga naturvården också fundera över vilka krav och behov brukaren har och upplever. Kombinerar man områdesskydd med frivilliga åtgärder så kommer vi att nå mycket längre när det gäller att bevara naturvärden, än genom att arbeta enbart med områdesskydd. För SJF är nog detta närmast en självklar väg. Möjligen beror det på att vi som jägare är vana att förvalta gemensamma naturresurser under ansvar.
För att verkligen uppnå vad miljökvalitetsmålet Levande skogar uttrycker så räcker det långt ifrån med områdesskydd under statlig förvaltning. Även SNF anser självfallet att miljöhänsyn är viktigt inom skogsbruket, men det kommer ofta inte alls fram lika tydligt. Jag kan inte låta bli att tycka att det är förvånande att man gång på gång trycker så hårt just på områdesskyddet. Hur som helst skall det bli intressant att läsa SNF:s vitbok över miljöpolitiken, som utgör grunden för debattartikeln i DN. Även om SJF och SNF tycker olika i en del frågor, så finns det många andra där vi och andra naturvårdsorganisationer har allt att vinna på att samarbeta. Inte sällan kan också våra olika infallsvinklar berika diskussionerna och leda till bättre lösningar.
Jan,
det är en insändare i senaste Land Skogsbruk som påminner om dina åsikter, tycker som jag tidigare nämnt att du gör det lätt för dig som siktar in dig på Jägareförbundet, när det du har ev problem med är släkt och grannar.
Sedan gör du det lätt för dig att hävde någon form av nationalekonomisk förkörsrätt för skogsbruket framför jakten, det bör vara upp till varje skogsägare att se hur de nyttjar sin mark bäst. Ser man till storstadsnära mark så vete katten om inte den årliga jaktavkastningen står sig väl i konkurrensen med rent skogsbruk (och utrotad älg och övrigt klövvilt).
Jan,
med en ökande intensifiering av skogsbruket kommer vi allt längre från vad som faktiskt är ett lagstadgat krav: skogsbruk skall bedrivas uthålligt och med behållen biologisk mångfald. Skenheligt räcker inte för att beskriva de företrädare för skogen som påstår att klövviltet är ett hot mot den biologiska mångfalden… Tal om kretsloppstänkande rimmar dessutom minst sagt illa med planer på gödsling, dikning, plantering av kloner och ökade satsningar på främmande trädslag vilket trivialiserar och ödelägger våra inhemska ekosystem i skogen.
Vi måste finna en balans mellan klövviltets bete och skador, men den balansen kan inte baseras på grundtanken att man hela tiden minskar fodertillgången och sedan skjuter ner klövviltstammarna. Våra inhemska viltstammar, och den biologiska mångfald som är knuten till dem, är en del av vår natur och skall därmed bevaras. Därutöver utgör det jaktbara viltet en rik resurs, som verkligen beskattas hållbart. Jakt är inte bara en hobby, utan en verksamhet som omsätter 3 miljarder per år i Sverige.
Vilda djur måste precis som andra djur äta, vilket man får ta med i beräkningarna när man bedriver lantbruk. Ju mer intensivt skogsbruk man bedriver, desto mindre foder blir det. Därmed blir det mer skador, men det är ett aktivt val man gör som brukare. Vi kontrollerar delvis viltstammarna för att minska skadorna, men det åligger också markägaren att se till att det finns rimligt med foder.
Jag tror att vi i framtiden kommer att bli tvungna att öka produktionspotentialen inom skogsbruket. En så pass viktg förnyelsebar resurs måste helt enkelt utnyttjas bättre! Framför allt med tanke på att vi måste skapa ett framtida samhälle byggt på kretsloppstänkande. Jag instämmer dock med SNF i det att vi fortsatt måste satsa på att skydda den skyddsvärda skogsmark som finns kvar. Att i detta läge diskutera älgstammens storlek och referera till diverse undersökningar om huruvida älgen bidrar till den biologiska mångfalden eller ej känns lite malplacerat i mina ögon. Kan man öka produktionen på marker lämpliga för detta samtidigt som man behåller en god älgstam? Tillåt mig att tvivla på att det går att skapa så pass mycket foder i landskapet att skogsskadorna minskar. Det är bara att titta i den nya ”Viltvårdsboken” om man vill ha en uträkning på vad som krävs för att hålla en älg. I mina ögon är jakt en hobby som av rent nationalekonomiska skäl ej skall jämnställas med skogsbruket som är en av våra viktigaste framtidsnäringar.
Varför inte låta vargen hjälpa till att balansera älgstammen?
Håller absolut med om att samarbete är vägen till framgång! SNF och Jägareförbundet tycker faktiskt lika i många frågor, även om ni är extrema åt var sitt håll i andra. Fram för mer samarbete, det är rätt väg att gå när det gäller skogen!
Håller absolut med om att samarbete är vägen till framgång! SNF och Jägareförbundet tycker faktiskt lika i många frågor, även om ni är extrema åt var sitt håll i andra. Fram för mer samarbete, det är rätt väg att gå när det gäller skogen!
Danne & Arne,
liksom ni håller jag självfallet inte med Mikael Karlsson när det gäller rovdjursförvaltningen eller deras uttalanden om jakt. SNF är i mina ögon hyfsat duktiga på identifiera problem och att sätta upp mål för naturvården. Man är dock långt ifrån lika duktiga på att komma med realistiska förslag till hur målen skall uppnås…
Det är anmärkningsvärt att Jägareförbundets representant är så positiv till SNF efter ordförande Mikael Kalssons hysteriska angrepp på jägarna i samband med vargjakten. Men när det gäller att angripa skogsägarna läggs allt annat åt sidan…
SNF:s affärsidé är missnöje och hot. De är skiträdda för framgång, som att vargstammen utvecklats så väl. Allt är eländes elände och alla som lever av det naturen ger är skövlare – om de inte är ekologiska och kör med häst…. Nu vill man ha in miljöpartiet i regeringen och har därför utvecklats till en politisk stödtrupp till de rödgröna, stick i stäv med den politiska opartiskhet som står inskrivit i stadgarna.
Håller med dig om naturvård baserat på frivillighet – men det är inget för SNF. Så om jägarna vill ha det bör man nog välja andra vänner…
Håller i stort set med det som stod i DN debatt om man bortser från det jaktliga, men om regeringen tror att de klarar miljömålet (Levande skogar) bör de nog ta några skogsekologikurser och sätta sig in vad signalartsvärden och rödlistevärden egentligen innebär i skogar med mångfaciterad diversitet och olika åldrar inom bestånden.