Taskig tajming Skogsstyrelsen
De senaste veckorna har jag i stort sett blivit överöst av reaktioner på senaste numret av Skogsstyrelsens tidning, Skogseko. De av er som äger skog får den hem i brevlådan och kunde då senast läsa på förstasidan ”Viltskador ett jättehot mot sydsvensk skog”. Någon med en dramatisk läggning på Skogsstyrelsen har inte bara skrivit rubriken, man har också knöst ur sig skrivningar som att ”Förlorar vi tallen i landskapet förlorar vi samtidigt de organismer som är knutna till detta trädslag.” Riktigt på den nivån ligger knappast problemet och för de av er som är insatta så förefaller det en smula märkligt att argumentera på detta vis när vi vet att klövviltsstammar av de tätheter vi har idag, på de allra flesta håll, är positiva för den biologiska mångfalden.
Vad som dock retar mig mest är att man nu först vaknat på Skogsstyrelsen och med skrämselpropaganda högljutt försöker förhindra ”förgraningen”. Jag började läsa till Jägmästare 1995 och redan då fanns bevisen för denna utveckling. Sedan dess har såväl Gudrun som Per varit på besök och vi har haft lysande möjligheter att på allvar göra något åt situationen, men inget har hänt. Vi vet idag att skadebilden på skog främst styrs av mängden foder i landskapet. Jo, ni läste rätt. Här hade man nästan kusligt goda möjligheter att på allvar vända utvecklingen genom att stimulera föryngringen av stormhyggena med tall. Vi behöver bara bläddra i Skogseko som kom ut för något år sedan för att se Skogsstyrelsens råd: Plantera gran! Från min tid som skogsforskare minns jag att en av de få åtgärder som verkligen förändrade markägarnas beteende var Skogsstyrelsens rådgivning. Är det då rimligt att skrika högt nu när man missade chansen för bara något år sedan…
Lösningen framöver ska enligt Skogsstyrelsen vara att ”de som äger skog ska få ett större ansvar i viltförvaltningen”. Hoppsan. De har sedan länge rått över jakträtten på sina marker och vi vet från flera undersökningar att skogsägarna överlag är mycket nöjda med vilttätheten på sina marker. Näe, Skogsstyrelsen får nog vara lite mer på tå och odla sin kreativitet om de ska vända denna utveckling…
Arne: Ingen respektfull dialog är onödig, så fortsätt gärna skriv. Vad gäller maxantal tecken så ska jag kolla det…
När det gäller dessa enkätstudier så är de nog att beteckna som högst vetenskapliga utan ledande frågor och med erforderliga upprepningar och kontrollfrågor. Vi får dessutom identiska resultat oavsett om studien är gjord av SLU, LRF, Skogforsk eller andra. Vi själva har ännu aldrig gjort egna dylika studier. Givetvis ska vi inte köra med medeltal över riket. Allt vilt ska förvaltas så lokalt som möjligt.
Just kronhjorten är ett knepigt problem som i mångt och mycket liknar vandringsälgproblematiken i norr. Glesa stammar spridda över ett förhållandevis stort område gör under en kort period mycket allvarliga skador för enskilda markägare.
Vad sedan enskilda jaktvårdskonsulenter gör varken kan eller vill jag kommentera. Det finns alltid två sidor av ett mynt och jag kan omöjligt ha koll på hela landet. Generellt så begär vi revidering i 9 fall av 10 pga att man skjutit för lite enligt planen. Så att vi ensidigt enbart skulle ivra för minskad avskjutning är definitivt inte sant. Har man en plan som man är överens om ska den följas eller revideras, det är en grundförutsättning.
Daniel: Som man ropar i skogen får man svar. De ”stora studier” som du åberopar han antagligen ställt ledande frågor typ ”finns det tillräckligt med klövvilt på dina marker?” Om man svarar ja då anses det som om man är nöjd fast man menar att det finns mer är tillräckligt. Och så misstänker jag att Förbundet hör vad man vill höra… Kronhjort finns ju bara på vissa lokaler, de som inga har kan ju inte hävda att de har för många. Men skadorna måste åtgärdas där de finns, det går inte att köra med något medeltal över riket.
Just där jag bor är älgskadorna inte katastrofala och rådjuren är hanterbara då de svarar på repellenter. Men hjortskadorna är oerhört kostsamma, jag har idag gallrat i ett 30-årigt granbestånd som i princip är spolierat. Det finns gnag från i år och tio år tillbaka. Jag har aldrig hört någon markägare som tycker de har lagom med hjort om de öht har hjort på marken. Och att ni reviderar i ert tycke ”felaktiga” skötselplaner är vi väl medvetna om, länsjaktvårdaren stoppade vår avskjutning. Här var markägarna överens men då ryckte Förbundet ut…
Finns det ett maxantal tecken här? Mitt förra inlägg blev avklippt. Det borde stå någonstans var gränsen går så man inte skriver i onödan.
Fast det tycker väl du att jag gör ändå…;-)
Arne: Jägarna är långtifrån alltid överens, men det är i mina ögon inte lika komplicerande som när markägarna inte är det. Det är de senare som styr målsättningen och utan en enig sådan kan vi omöjligt förvalta. Vi har flera stora studier som visar att en mycket stor majoritet av markägarna är nöjda med dagens stammar av klövvilt. Menar du på fullaste allvar att vi som jägarorganisation ska gå emot våra medlemmar och en majoritet av markägarna?
Jag håller inte alls med dig om dina bakgrundsbeskrivningar men det hade du säkert inte väntat dig heller. Faktum är dock att vi hela tiden arbetar från vårt håll. Vi jobbar mycket hårt med att följa upp och revidera felaktiga skötselplaner. Vi satsar stenhårt på gemensam utbildning och förvaltningsplanering av vildsvin med LRF. Jägarna är idag de enda, i stort sett, som inventerar och dessutom gör vi det nästan gratis. Listan kan göras rätt lång…
Om markägaren inte kan få jägare att uppfylla sin målsättning är läget svårt men vi kan knappast gå ut och tvinga våra medlemmar eller andra jägare att skjuta mer. Här handlar det om att rekrytera tillräckligt med jägare, och det gör vi hela tiden, och sedan är det nog upp till markägarna att bidra med morötter och en konstruktiv diskussion samt främst en enad målsättning med enade prestationskrav kopplade till motsvarande morötter.
Daniel, varför gömmer du dig hela tiden bakom markägarna? Självklart kan inte alla markägare tycka likadant alltid, vilken grupp gör det? Jag har besökt hundratals konfliktfyllda möten MELLAN JÄGARE, de är då inte alltid sams och är expertar att skylla på ”grannen” eller ”de andra” som alltid skjuter allt som rör sig osv osv. Det är först nu med vår generation jägare och äskona som det har blivit lite lugnare. Ingen kräver att alla jägare ska vara överens, varför ska markägarna vara det?
De skrev: ”Nästan uteslutande har problemen i runden bestått i att markägarna inte kunnat enas om en målsättning för viltförvaltningen, oavsett om dett gällt vildsvin, älgar eller kronhjortar.”
Fel! I stort sett alltid är både jägare och alla markägare överens om _målsättningen_ i förvaltningen, det är i genomförandet det brister. När det t ex gäller älgstammen har det så länge jag minns funnits en samsyn i att vi ska ha en kvalitativt god stam med stora tjurar och produktiva hondjur och fälla mycket kalv och unga djur för att hålla nere vinterstammen. Men så fort jägarna kommer ut eller på egna möten så är det spara spara som gäller…
Och när det gäller vildsvinen så är alla markägare utom några få godsägare som säljer jakt extremt överens, minska stammen så mycket det bara går! Men jägarna klarar det inte.
Och detta är kärnpunkten i min argumentation, vad gör markägaren då jägarna inte vill skjuta, eller inte kan eller orkar? Att byta jägare hjälper inte, det blir bara samma visa. Mycket prat och lite verkstad.
Här har Jägareförbundet ett ansvar, att stå upp för landsbygden och förklara för sina medlemmarna hur viktig jakten är för att minska skador och behålla den struktur på markerna som bevisligen är bra för viltet. Kanske går budskapet hem om det kommer från två håll. Vi har ju otroligt mycket vilt i markerna, antagligen mer än på 1000 år, och bra koll. Stammarna tål hårdare jakt utan problem.
Om bönderna drivs bort från gårdarna blir det bara ett fåtal stora
Arne, du har inte problem med jägare och f f a inte med Jägareförbundet, du har problem med släkten och grannarna, som är jägare.
Arne: Vi måste skilja på äpplen och päron här. Jägareförbundet är en jägarorganisation och kan knappast axla ansvaret för markägarna när de inte själva vill ta konflikten hemma i byn eller med släkten. Kan man inte som markägare ta konflikten att styra över sin jakträtt är det inte mcket någon annan kan göra, det har inget med stadsbor att göra.
Jag hävdar fortfarande att detta primärt är en konflikt mellan markägare men eftersom man som markägarorganisation ogärna vill ta i detta och jobba med problemet utmålar man jägarna som bovar i dramat. Jag har genom åren besökt hundratals konfliktfyllda möten runtom i landets bygdegårdar. Nästan uteslutande har problemen i runden bestått i att markägarna inte kunnat enas om en målsättning för viltförvaltningen, oavsett om dett gällt vildsvin, älgar eller kronhjortar.
Vi får betänka att jägarna betalar för att nyttja en resurs, men också utföra en tjänst, åt markägaren. När det inte längre är värt pengarna pyser man, det är en mänsklig rättighet och en förutsättning vi omöjligt kan ändra på.
Du kan införa hur snofsiga system som elst på din mark men så länge dina grannar inte kör samma system kommer du att jobba i motvind. Således är vi tillbaka på ruta ett. Så länge inte markägarna är ense kan vi aldrig förändra systemet eftersom jakträtten fortfarande ligger i markägarnas händer.
Hm, fjollträsk, undrar om du bara låtsas inte fatta eller om du verkligen inte begriper…?
Om jag nu kräver ett sådant arrendeavtal till mina släktingar och grannar och de inte vill/kan uppfylla det, då är jag ju redan år 2 tillbaka på ruta ett, måste ta in andra jägare utifrån och bli ovän med alla…
Självklart visar vi på skadorna, det gör alla markägare som bryr sig. Men vad hjälper det, jägarna nickar medhåll och talar vitt och brett om hur förskräckligt det ser ut. Men inte jagar de mer för det… Samma när vi tar ut Jägareförbundets tjänstmän, de talar vackert om att skadorna måste åtgärdas och sedan springer de till länsstyrelsen och kräver minskad tilldelning i Äskots skötselplaner…
För övrigt kan jag tala om för dig att jag gör en massa foderskapande åtgärder på min fastighet. Som tack får jag mer vilt och mer skador…
Briljant Arne, år ett på jaktarrendet kan jaktlaget pressa priset, men år 2 och framåt under kontraktstiden får de betala det ”jättehöga” arrendet utan möjlighet att påverka priset i o m att marken är vilttom… Så det är knappast win-win i det långa loppet.
Det du för upp som omständigheter på landet är lätt för dig att hantera i ditt arrendeavtal genom att skriva krav som du vill skall vara uppfyllda, ex antal fällda vilt av olika arter etc, du skall kunna kräva visst antal vakpass vid dina åkrar mot vildsvin vid känsliga tider etc).
Det känns också som om din invändning mot SvJF fortfarande är lite felriktad, SvJF tampas ju främst med Skogsstyrelsens och de stora skogsbolagens mer eller mindre aggressiva älgutrotningsplaner.
Om den/de jägare du arrenderar ut till hänvisar till vad SvJF säger, så måste ju du trots allt våga ta konflikten och gå ut och peka på hur det ser ut i din tallplantering och på din åker, d v s bemöta argumentet från riksplanet med hur det faktiskt ser ut i praktiken, du säger ju att du är en aktiv skogsägare.
Daniel: Du talar om markägare mot markägare och att jägare betalar så mycket. Men det är en sanning med stor modifikation. Ofta är jägaren en granne eller släkting, folk från orten som jagar för tack ska du ha eller en köttandel. Det är inte lätt att börja bråka med dem och hyra ut år andra, man förstör grannsämjan och kan skapa livslånga konflikter. Stadsbor förstår inte detta men vi som bor på landet måste se till hela vår verklighet.
Markägaren äger makten och jakträtten säger du. Men hur tvingar man en jägare att jaga, eller snarare skjuta? Det är i praktiken tvärtom, jägaren har makten. Det är här som Jägareförbundet sviker, genom att skicka signalen att viltskador är en myt och att vi har för lite vilt uppmanas indirekt jägaren att hålla igen. Markägaren kan inte påverka annat än genom att säga sin åsikt men då den står i strid med Jägareförbundets är han chanslös. De flesta jägare vill ha mycket vilt och håller alltid igen plus att det är jobbigt att jaga hårt.
Om jag skulle hyra ut min jakt skulle jag ha ett omvänt arrendepris. Utgångsläget skulle vara jättehögt men för varje klövvilt som laget fällde skulle arrendet minska med en viss summa, mer för älg och hjort, mindre för rådjur och gris. Ju mer de sköt, desto billigare arrende, plus mer kött. En win-winsituation, utom för viltet…
Något för Jägareförbundet att utveckla…;-)
Arne och fjollträsk: Markägare är ett vitt begrepp. Vi vet dock från flera studier att privata markägare, generellt, tolererar betydligt högre skador än storskogsbruket. Vi ser heller ingen skillnad mellan utbor-åbor, utbildningsnivåer mm mm. Enda skillnaden, om jag minns rätt, är att markägare med mer än 400 ha är mer negativa till vilt. Troligen ett uttryck för att dessa förväntar sig att ”leva” på skogsbruket.
Jag ska inte ge mig in på att diskutera Skogsstyrelsens varande som myndighet men jag hävdar fortfarande att de missade tåget som gick och att de måste hitta nya vägar att jobba med frågan. Grundproblemet är för många idag att de inte ser ekonomin i att plantera tall och knappt att plantera över huvud taget. Räknar man på det hela med etablerade modeller så ser man att från en kalmark så bär sig knappast plantering, röjning och konventionellt skogsbruk i jämförelse med lättjefullt passivskogsbruk med jaktarrendeintäkter. Här har vi ett pedagogiskt problem som någon måste ta i.
Arne: Jag läser och svarar alltid. Det kan ta lite tid men man behöver definitivt inte vara högljudd för att märkas, tro mig.
Du sätter fingret på pudelns kärna, ansvarsfrågan. Markägarna vill gärna vältra över ansvaret för viltets effekter på jägarna. Jägarna hävdar dock att de betalar, ofta ganska mycket, för att få möjligheten till en hobbyverksamhet. Det är här man måste börja enligt mig. Markägarna äger jakträtten och det måste man nyttja, annars går det aldrig. Jag tror inte att jägarna fortsätter att betala dyrt för att dessutom utföra en massa tjänster åt markägaren. Diskuterar man däremot arrendenivåer eller andra lösningar finns det ljus vid horisonten. Man får heller inte glömma den, enligt mig, stora konflikten. Markägare kontra markägare. Markägarna äger som sagt makten i form av jakträtten men tyvärr har vi ett mycket brett spektra av markägare och här måste man finna arenorna för att mötas och enas om gemensamma mål. Inget vilt kan förvaltas på fastighetsnivå…
//Arne
De aktiva skogsägare jag känner klarar skadorna för att de har ett helhetsgrepp på marken och kan var viltet rör sig och därmed kan motverka skador genom förutseende planering vad gäller skogsskötseln.
Fjollträsk: ”Markägare” ÄR ett vitt begrepp, sådan är verkligheten och det får både du och Jägareförbundet ta. En skada är en skada och det går inte att bara hänvisa till den kategori som är på ens egen sida.
Du skriver att privata markägare som jagar tolererar stora skador. Det stämmer inte alltid, jag är både jägare och jaktledare men jag blundar inte för skadorna, varken mina egna eller andras. Det är snarare så att den _aktive_ skogsägaren har låg tolerans, han lever på skogen och bryr sig. Men de passiva ökar för varje år…
Jag tycker det är viktigt att bevara Skogsstyrelsen som egen myndighet. Men de borde kliva fram och försvara skogsbrukets intressen även på andra områden än viltskadorna.De är trots allt en myndighet och har politikernas och medias öra på ett annat sätt än skogsägare och bolag som alltid anses tala i egen sak.
Ett problem i frågan kring klövviltsstammarna och jord- och skogsbruket är att begreppet ”markägare” är väldigt vitt, det innefattar den lille skogsägaren som jagar/inte jagar, den stora skogsägaren/godset som jagar, kyrkan, kommunen, staten och de stora skogsbolagen, jag ber om ursäkt om jag glömt någon.
Arne breddar t o m diskussionen utanför Skogsstyrelsens hägn när han kommer in på vildsvinsskadorna i jordbruket och förvisso, ett helhetsgrepp vore bra.
Hur man sedan använder ”markägare” beror på vilken utgångspunkt man har. Hurpass nöjd markägaren är med klövviltsstammen beror på vilken markägarkategori man frågar. Privata skogsägare som jagar, inklusive godsen är nöjda/mycket nöjda och köper skogsskador upp till en högre nivå. Den privata skogsägaren som inte jagar och arrenderar ut sin mark gör det inte på samma sätt. Kyrkan/kommunen/staten (inkl Sveaskog) är…inte särskilt aktiva och medvetna förvaltare. De stora skogsbolagen är det och arbetar med statistik och mål som skall uppfyllas och accepterar ”inga” skogsskador och tar inte hänsyn till hur man räknar fram siffrorna.
Allt väldigt grovt generaliserat förstås. Och vilka intressen är det Skogsstyrelsen för fram. Vilken myndighetsutövning är det de tar till mot skogsägare?
För egen del tycker jag att man helt klart borde ifrågasätta att Skogsstyrelsen är en självständig myndighet, särskilt efetrsom den driver en egen agenda. En sammanslagning med först och främst Naturvårdsverket vore lämplig, – ungefär som man nu gjort med Transportstyrelsen. Det skulle innebära att de internt fick ta många strider, och inte behövde besvära medborgarna med bud som ligger i konflikt med varandra.
Så roligt att någon läser och svarar! Jag tog i lite för att få uppmärksamhet och det fungerade visst…
Daniel: Du och Mattias reperesenterar Jägareförbundet om ni vill eller inte och får ta visst ansvar för deras agerande. Jag hoppade inte på dig personligen utan talade i allmänna ordalag i den tråd som handlar om viltskador.
Det är lätt att hacka på Skogsstyrelsen men de har propagerat för tall i många år, tydligare än bolagen och Södra. Åtminstone i Blekinge. Deras sits är inte lätt, de kan ålägga en skogsägare att sätta tall, när de kommer dit och kollar återväxten är den undermålig och de ska enligt lag kräva markberedning och omplantering mot vite. Hur tas det emot? Det blir en orimlig situation som urholkar myndighetens förtroende och möjlighet att verka på fältet.
Jag menar att om jägarna ställde upp och tog sin del av ansvaret, både med avskjutning och foderskapande och inte minst behandling av tallplantor skulle läget förbättras. Markägaren ska inte sitta med armarna i kors men kan inte göra allt extrajobb själv heller.
Markägarna är inte nöjde med klövvilttätheten men orkar inte kämpa längre. Det finns en skrämmande uppgivenhet både inom jord- och skogsbruk och jag är rädd för att vi kommer att se en enorm landskapsomvandling på bara några år. I stort sett allt jordbruk i skogsbygden kommer att försvinna på grund av vildsvinen och när ägarna lägger av och flyttar blir det samma med skogen,enklast möjliga, gran gran gran.
Jägarna måste kliva fram och ta sin del av ansvaret för landsbygden och de framtida jaktmarkerna. Markägarna orkar inte längre. De är fullt upptagna med att få ekonomin att gå ihop med sjunkande priser på alla lantbrukspruodukter och stigande priser på allt vi köper. Foderskapande åtgärder i skogen har låg prioritet då…
Arne: Du får nog ta några djupa andetag och läsa mitt inlägg igen. Jag angriper inga skogsägare. En mycket stoor andel av våra medlemmar, inklusive jag själv, är skogsägare. Jag angriper skogsstyrelsen som jag tycker gjort ett dåligt jobb. Jag är helt enig med dig om att vi idag har ett problem och att vi sett tecknen på det under en lång tid. Var det inte exakt det jag skrev?
Jag tror inte du behöver leta särskilt länge innan du hittar en jägare som erkänner att trakthyggesbruket är en förutsättning för dagens tätheter på klövviltsstammarna. Det är ingen hemlighet.
Men som sagt, läs om så tror jag du ser att jag inte hoppar på någon skogsägare. Däremot Skogsstyrelsen som försatt sina chanser och varit en smula sävliga och inte agerat i tid. Dessutom har den myndigheten inte heller briljerat med konstruktivitet. Om man har skrikit att vi ska skjuta mer klövvilt i 20 år utan resultat kanske man ska fundera över andra lösningar, som Mattias antyder? Markägarna själva är uppenbarligen rätt nöjda med klövviltstätheterna…
Lasse: Smakligheten hos främmande trädslag varierar enormt. Lärk brukar vara poppis medan t ex contorta inte betas särskilt hårt. Här finns dock en hel del erfarenhet så om du söker så finns svaren. Jag är dock inte säker på att främmande trädslag är lösningen…
Arne: Jag kan hålla med om att dagens stora klövviltstammarna inte hade varit möjliga utan hyggesbruket. Men genom denna brukningsmetod har man ju också själva skapat problemet med stora klövviltstammar. Stor del av skogsägarna har sedan stoppat huvudet i sanden och ökat andelen gran för att undvika betesskador. Detta har lett till ännu hårdare betestryck på betesbegärliga träd och buskar vilket många gånger har resulterat i oacceptabla skador. En annan negativ följd av granplantering på tallmarker har ju även visats sig i kraftig tillväxtminskning.
Om skogsbruket kunde få upp huvudet de har borrat ner i sanden kan vi utan problem behålla klövviltstammarna på den nivå de finns i idag, utan att det ska uppstå oacceptabla skador för vare sig skogsbruk eller naturvård (i och med rekryteringsproblemen av rönn, sälg, asp etc.). Faktum är ju att många markägare själva är jägare och/eller tjänar en bra slant på att folk vill arrendera marken för jakt. Det finns alltså ofta en fördel även för markägaren med höga vilttätheter.
Den avgörande faktorn för nivån på beteskador i skogen är fodertillgången. Man kan även med små tätheter av klövvilt få stora skador på skogsföryngringar. Jag tror att man med ett viltanpassat skogsbruk skulle kunna ha gott om klövvilt, samtidigt som man får en bra avkastning av skogen. Det ena behöver inte utesluta det andra, bara man kan åstadkomma vissa förändringar. Jägarnas roll är att se till att viltstammarna är på en nivå så att det råder en balans mellan fodertillgång och viltstammarnas täthet. Detta är något som vi jägare ibland säkerligen kan bli bättre på.
Leif: Du har helt rätt. I några områden i landet är det nu dags att välja vilka mängder vi ska ha av vilka viltslag. Mer av allt håller inte längre… Det blir inte minst tydligt denna vinter då vi måste utfodra massivt för att få något kvar till våren. Helt klart har det fläckvis gått till överdrift och det gynnar inte någon i det långa loppet. Det är dock tyvärr svårt att agera i dessa områden då det är enorma summor som satsas och spenderas på jakten…
Vi ska också komma ihåg att detta är begränsade delar av landet. Över stora arealer kan klövviltet utan tvekan få bli fler.
Arne, ditt påhopp känns lite för kraftigt inte riktigt rättvist, tror att många markägare faktiskt också jagar. Diskussionen tall/gran har inte bara haft i 20 år, jag kommer faktiskt ihåg den första stormen på 60 talet, då redan då talade naturvårdare om hur dumt det var att plantera ”granåkrar” men hur många var det som lyssnade då? Visst ska väl markägare (som inte jagar) jägare och naturvårdare kunna komma överens, men då bör vi kanske ta bort formuleringar som ”fåntratt” och sansa debatten en smula.
Tankarna for iväg över de skogar vi har där jag är verksam i Stockholmsområdet, här är det svårt att hitta granskogar med hög ålder eftersom de åker i backen så fort de nått avverkningsmogen ålder, tallen däremot håller ganska bra ålder här eftersom vi i sprickdalslandskapet får mycket tall på impediment och därför har vi också mycket signalarter i tallskogarna här.
Sedan ska man väl också vara medveten om att förutsättningarna är så olika över landet, men visst ska vi komma överens, det är jag övertygad om.
Det är bedrövligt att ständigt läsa Jägareförbundets angrepp på skogsägarna, den grupp som tillhandahåller er jaktmark, förutsättningen för er existens! Jag skulle respekterat er om ni sagt sanningen, ”vi vill ha stora stammar” (älg, hjort och rådjur) och ”vi klarar inte att kontrollera stammen” (vildsvin). Istället sprider ni lögner och halvsanningar och stoppar huvudet i sanden vad gäller viltskadorna.
Bristen på tall har vi diskuterat om och varnat för i skogsbruket i 20 år! Men jägarna lyssnar inte trots att det i högsta grad är i deras eget intresse att öka tallandelen. De överstora viltstammarna gör att markägarna inte längre sätter tall som ändå är borta efter fem år. Och de fåtal som envisas, som jag, får ju desto större skador då de inte sprids ut.
Tallskog släpper ner ljus och producerar foder under HELA omloppstiden.Varje jägare som kallar sig viltvårdare borde tigga och be sina markägarre att sätta tall och dessutom ställa upp och behandla dem mot betning. Någon fåntratt till ljägare beklagade sig över ”tallåkrar” i en insändare. Det är just det vi behöver, tallåkrar istället för granåkrar!
En annan lögn som sprids av jägare är att röjning minskar fodertillgången. Det är tvärtom, en väl utförd röjning som återkommer på olika delar av arealen årligen ökar fodertillgången. Man röjer ner sådant som växt över älghöjd eller blivit utarmat av betning. Då skjuter stubbarna nya skott, i större mängd, nytt fräscht foder.
När en granplantering sluter sig är fodertillgången noll. Men det tas hela tiden upp nya hyggen som producerar nytt foder. Vår ”skövling” är en förutsättning för de klövviltstammar vi har, det vore klädsamt om jägarna vågade erkänna det. Det var inte mycket med vare sig älg eller rådjur på 60-talet innan hyggesbruket tog fart…
Jag tror att man inte alltid talar samma språk inom naturvården och skogsindustrin. För mig är naturvård även viltförvaltning. De tjänstemän som jobbar inom naturvårdssektorn på skogsstyrelsen har det nog inte alltid så lätt, det handlar om att få ekologi och ekonomi att gå ihop och det säger sig självt att då blir det problem därför att naturvård kostar.
Jag kan hålla med om att vi har för mycket gran i detta landet och den håller kanske inte så höga naturvärden som andra skogstyper men det bror oftast på att de hinner avverkas precis som naturvärdena börjar vandra in. Det kan handla alla möjliga signalarter som brandticka eller bombmurklor. Den stora andelen gran beror på att vi har planterat igen gamla åkerlyckor med gran samtidigt som man planterat hyggen med gran samtidigt som vi varit på tok för duktiga att släcka skogsbränder, granen klarar ju som bekant inte en skogsbrand lika bra som tallen.
Näe nu är det förbaske mig dags för lite naturvårdsbiologer att göra entré på alla dessa myndigheter som hanterar skogar och våtmarker etc, vad är man rädd för? att vi ska få marker med för höga naturvärden? näe man är nog rädd för att ordet avkastning inte kommer att visa sig i praktisk dager, kasta av de styrande på skogsstyrelsen istället och låt långsiktig hållbarhet råda istället, fast det är väl inte så lätt kanske…
Om te.x en av de stora aktörerna inom skogsnäringen skulle byta ut en granplanta mot en tall på varje 100:e planta man sålde skulle det nog innebära bra mycket mera tallar i skogen en vad som finns i dag.
Ingen skulle sakna eller gå i konkurs för att man fick 50 tallar istället för 50 granplantor när man planterar 5000 granar.
På mina marker har vi dåliga marker för tall men där det är bättre med tall ska man enligt mig sätta tall o inte trycka ner granar som inte kommer att bli bra ändå.
Har du eller finns det någon forskning på hur nya träslag som hybridlärk/sitka gran går hem hos hjortdjuren?
Att hybridlärken är trevlig att fejja hornen på vet jag:)
Hej Daniel intressant fråga undrar om det finns någon forskning på hur mycket vilt skogen klarar och av vilka djur slag som vi ska ha mest av här i Södermanland man kan se här att efter inventering på visa ytter är 30-50 kronvilt,100,dov,2-5 älgar per 1000 hektar till och med fler på vissa marker det behöver man inte vara expert för att förstå att det inte kommer att fungera med foder tillgången dax att agera.