Hundar och ungar…
Var på ett mycket intressant seminarium igår. Ämnet var ”djurplågeri” och föreläsarna från England. Utan tvekan finns mycket att lära om hur man hanterar dessa frågor i andra länder och det står nog helt klart att jakt som företeelse inte ligger etta på poppislistan där borta…
Det mest skrämmande under dagen var att det finns mycket stora likheter mellan misshandel av djur och barn. Män ( ja, män är gravt överrepresenterade) som misshandlar sina husdjur är också i kusligt hög utsträckning samma män som misshandlar sina barn eller sin fru. I England har man mycket framgångsrikt lyckats haffa barn- och hustrumisshandlare genom att samarbeta med veterinärer som får in misshandlade djur.
Nu var det inte detta kusliga faktum som fick min förvirrade hjärna att spinna lös. Snarare jämförelsen mellan hur jag själv hanterar mina hundar och mina barn och vad vår svenska lagstiftning sätter för ramar. Med risk för att få barnavårdsnämnden på mig nu så måste jag nog erkänna att jag tycker det finns en ganska oförklarlig och löjlig diskrepans mellan hur vi får hantera barn och djur.
Jag erkänner, min yngsta son sover i spjälsäng. Men jag får inte ha min hundvalp i bur inomhus. Jag erkänner igen, jag spänner fast min yngsta son i barnstolen när han ska äta (annars kryper han bara upp på bordet och startar matkrig eller kastar ned all mat till hundarna, alternativt hoppar han med huvudet före ned i klinkersgolvet). Jag får dock inte ha min hund bunden inomhus. Hur kommer det här sig?
Självklart är det så att såväl hundar som barn finner trygghet och säkerhet av att i vissa situationer vara ”begränsade” av en spjälsäng eller bur, det är inte bara barn som kan vakna på natten och få för sig att bita i en elsladd eller äta upp en nylonstrumpa eller husses finaste gåbortskor. Det blir därför såväl löjligt som lite rättsrötigt när ivriga djurskyddsmänniskor stiftar lagar som inte har varken relevans eller önskad effekt.
Det bästa exemplet på den trygghet en bur kan erbjuda har jag från min gamle trotjänare och jaktfantom, drevern Bark. Han levererades med flyg till mig i Umeå som 8-veckors valp i en kattbur. Denna kattbur var under hela hans liv den fasta punkten i tillvaron. När han började växa ur den och husse varje morgon fick assistera när han skulle backa ut ur buren inhandlades en ny och större bur. Kattburen stuvades undan och Bark blev deprimerad så till den milda grad att han ylade sig till sömns vissa nätter. Kattburen åkte fram igen och under de resterande 13 åren av Barks liv sov han helt eller delvis i den. På slutet nöjde han sig med att bara sticka in huvudet i buren nattetid men försöken att plocka bort den fick samma effekt, depression och ylande nattetid…
Lite funderingar kring spjälsäng och barnstol: Är det verkligen för barnets trygghet? Jag anser att det nog är mer för föräldrarnas bekvämlighet. Skulle hela familjen sova i en stor madrass på golvet behövdes det ingen spjälsäng. Skulle vi sitta på golvet och äta kan inte barnet trilla ner. Om du inte sätter fast barnet i barnstolen måste du ju själv vara där och vakta hela tiden. Och jag har själv 2 barn så jag vet vad jag talar om. Så till hundens ”trygghet”. Även här måste det till viss del vara mer bekvämlighet eftersom det är jobbigt att springa runt och hålla reda på valparna och torka upp avföring. Vi väljer ju trots allt att ta bort dem från den kanske bästa barnvakten – deras mor! Varför hundar då till slut känner sig trygga i eller vid en bur kan säkert ha flera beteendemässiga förklaringar, men jag tvivlar på att om du tar en hund uppfödd utan bur och sen får in den i en bur att den skulla känna sig trygg. Har vidare hört att vissa hundar,kanske särskilt om dom ställs ut, inte klipps utan att pälsen rycks av dem. en som berättade detta för mig var lite bekymrad då dennes hund efter senaste ”ryckningen” var stirrig och nervös. Det visade sig att den blödde över hela bakre delen av ryggen. När jag hörde detta blev jag verkligen illa berörd – är det så man behandlar sin bäste vän ?
Kurt: Vi lyckas kanske inte alltid men jag tycker nog ändå att vi emellanåt är riktigt tydliga. Ta vargjakten som exempel, vi har varit synnerligen tuffa angående de oacceptabelt höga skadeskjutningsnivåerna. Du har säkert också sett de mycket kraftfulla uttalandena angående den oacceptabla illegala jakten på stora rovdjur.
I de lägen då det går fel så tror jag inte vi tvekar att påtala det och åstadkomma förändring. Jag sitter själv och jobbar med en ”policy” för jakthundsanvändningen just nu. Helt enkelt eftersom vi observerat olämplig hundanvändning i för stor skala på senare tid.
Nu är det tyvärr så att många av de som kritiserat jakten på senare tid gjort det med bristande faktaunderlag och känsloargument. Då kan vi inte gärna ge dem medhåll bara för sakens skull. Sedan är det nog otvivelaktigt så att den svenska jakten och jägaren är bland det mest välutbildade och etiskt högstående av den sorten du hittar på vår planet. Allt kan bli bättre men det absolut mesta fungerar idag alldeles utmärkt.
”Att ”hålla rent framför vår egen dörr” är viktigare än någonsin…”
Jamen gör det då i stället för att gnälla över alla nya lagförslag som tillkommer för att ni INTE gör det.
Om ni började ta tag i alla problem och missförhållanden inom jakten i stället för att envisas med att försvara dom in i absurdum, i stället för att alltid påstå att de som kritiserar jakten inte vet vad de pratar om och att de svenska jägarna är de bäste i världen, så skulle ni ha en mycket bättre sits än ni har.
Och i så hänseende ett stort tack till Daniel, som är en av de främste förespråkare för den linjen:o(
Jensh: Du har helt rätt. Jag genade lite med detaljerna, men principen kvarstår, det är något som blir fel när man försöker komma åt ett problem hos några enskilda med regelverk för alla. Som antagligen de verkliga problemen i alla fall skiter i.
I min värld kommer man inte åt missförhållanden, varken gentemot barn, gamla eller djur med detaljregler. Man måste utöva tillsyn och satsa på att kontrollera.
Jämför t ex de mycket strikta regelverket för hur mycket vissa djur, t ex hästar, ska vara fria och utomhus. Många pensionärer på våra hem skulle dö av en friskluftschock om de åtnjöt samma regelverk. Självklart ska vi ta hand om både hästar och pensionärer på absolut bästa sätt men jag tror inte vi gör det genom överdetaljerade och delvis missriktade regelverk. Vi måste hitta rötäggen, både bland djurägare och äldrevården, och se till att de tas av ansvaret och sätts på något annat.
Danne: Jag tror att det är fler än du och jag som i verkligheten sett hur fel det blir när man försöker komma åt ett problem med missriktade regelverk. Du har också som jag sett baksidan med att utöva sina lätt suspekta hobbies i storstadsmiljö…
Nu har jag inte bara haft drever i mina dagar utan även laikor, gråhundar, wachtel, labbe och finnspets. Men en bra drever är svårslagen i användbarhet. Har just genomlidit min första höst utan en drever och det kändes naket…
Bjärven: Helt enig. Att ”hålla rent framför vår egen dörr” är viktigare än någonsin…
Om jag minns rätt så bor drygt hälften av våra medlemmar i tätort och andelen ökar. Så helt klart spelar vi på en ny spelplan idag. Det gäller att dessa ”ambassadörer” inne i stan verkligen hjälper oss att nå ut även där.
Bloggen är bara ett exempel på ett blixtsnabbt och nytt kommunikationsmedel som sätter en helt ny agenda för en folkrörelse som jakten, på gott och ont…
Daniel, lite ordklyveri, men för att förtydliga så är en spjälsäng inte att betrakta som en bur ens om du använder den till din hund. Du får stänga in hunden i en hage=en bur utan tak, men om du lägger ett nät över spjälsängen blir det genast en bur…
Som allt annat så tror jag lagar som dessa kommer till pga. att försöka komma åt missbruket, och då får ”vi andra” lida för det. Hursomhelst, i det stora hela tror jag att vi i Sverige, med både ”statens” och Kennelklubbens förhållningssätt har en ganska hög standard för vår djurhållning och policy. Sen är ju det till klen tröst för de djur som blir drabbade av Idioter!!!
Sen är det märkligt att det ibland verkar anses som OK att ”spöa” en hund i en dressyrsituation men inte att ex. låta den sova i en bur på natten… Lite skeva intressen…
Men, du är ngt på spåren där! :)
Ursäkta stavfelen, tangentbordet är inte kompis med mig idag…
Ja du Daniel, hur kommer det här sig? En förklaring är väl att åtskilliga storstadsbor inte har tillgång till jakt och därmed även jaktlig erfarenhet och därmed bildar de sig själva en uppfattning om hur det ska vara. Vill minnas en gång för länge sedan när jag tränade apportering med mina hundar på Årstafältet söder om Stockholm och av en person blev polisanmäld för tjuvjakt! Polisen fick sig ett mycket gott skratt… Eller den gången en granne anmälde mig för djurplågeri när jag tränade uppfog med ett par ripvingar på ett metspö med min pointer. De djurinspektörer som sedan kom undrade om han inte var lite smal? -Han kan inte vara fetare för å orkar han inte jag en hel dag förklarade jag och tillade att om herr inspektör vill kan han gå och köpa 20kg falukorv och utfodra honom, han skulle garanterat äta allt på en gång men inte bli fetare för det- inspektörerna gav sig.
Under hela den tid jag hade engelsk settrar och pointrar (har inte tid i dagsläget) sov de antingen i buren i bilen eller i buren i lägenheten och som du beskrev med din drever blev de tokiga när jag tog bort buren, de vägrade sov i annat, inte ens i min lopplåda… Buren blir en enorm trygghet för hunden men hur förklara det för gemene man när de aldrig får vara med på fältet sas?
Kursivt: varför drever Daniel? jag har under alla år bara jagat med en drever som varit bra, tror den kom från guteöns kennel eller ngt liknande, näe engelsk setter ska det vara eller en pointer fast de har lite för mycke energi…
Ja, du kanske har rätt, men det är viktigt att vi verkar för en stark etisk profil och vid varje tillfälle håller fanan högt.
Det gäller att vi tar avstånd mot alla missförhållanden som kan förkomma, inte bara mot tjuvjakt på rovdjur, det är minst lika viktigt att vi även fördömer tjuvjakt på klövvilt och småvilt.
Håller vi en hög profil och även får in stadsbor i jaktlagen i större omfattning än vad som nu sker så har vi en större möjlighet att bibehålla det stora stödet för jakten som trots allt finns.
Den här bloggen är också ett bra exempel där vi kan föra en sansad debatt inom organisationen och även med våra meningsmotståndare. Det är inte minst viktigt!
Bjärven: Nu tror jag inte bara det är England som har den synen på jakt. Ser vi till acceptansen för jakt världen runt så är det Norden som är annorlunda genom en så hög acceptans, som dessutom ökar.
När jag pratade med engelsmännen igår så framstod det tydligt att det egentligen inte bara är jakten i allmänhet och rävjakten i synnerhet som är kärnan i problemet. Snarare konflikten mellan stad och land och synen på naturen. Tyvärr tror jag vi ser exakt samma utveckling i Sverige med bland annat rovdjursfrågan som symbolfråga.
Hela världen står inför en jättekonflikt som bottnar i hur vi ser på vår natur och vår delaktighet i den. Då blir jakt och rovdjur lätt symbolfrågor som får problemet upp till ytan…
Drever: Hundbur i bil är i och för sig inte förbjudet men om inte annat nästan ett måste för säkerheten. Både vad gäller hund och förare.
Om man tittar på TV-programme Wildlife Rescue så inser man att stadsbefolkningen har en extrem syn på jakt i Storbittannien. Det kanske kan ha sin förklaring i att jakten i England är och har varit lite överklassnöje och inte har den folklighet som vi har i Sverige. Sedan kan man naturligtvis misstänka att rävjakterna till häst har skapat en begriplig avsky mot jägare. Jag tror inte många svenska jägare tycker att den brittiska rävjakten rimmar med vår etiska syn på jakt.
Annars tycker jag Drevert är ett utmärkt drevernamn.
Fin bild det är perfekt med hundburrar när man åker bil .Bark ett bra namn det får nog min nästa Drever heta .