Insiktsfullt i Aftonbladet!
Satt här ikväll vid köksbordet, i en skenande halsfluss, och valde mellan alvedon och wisky. Då slog jag upp dagens Aftonblad. Glädje!
På ledarsidan skriver Ingvar Persson det jag länge velat läsa i en stor rikstidning. Någon har förstått att det här inte handlar om biologi, enbart, snarare om förvaltning.
Insiktsfullt och riktigt vasst, dessutom kryddat med en hel del sakkunskap. Även om jag är grymt avundsjuk på Ingvars alla vargobservationer…
Så gläd er nu, åt att ännu någon förstått vad det här handlar om, inte vargar eller lodjur, snarare hur vi ser på naturen och vår roll i den. Ni får fira hur ni vill, jag valde alvedon…
Vet du Jörgen! När det gäller din sista ”knorr” så tycker jag det var både lögn och grov överdrift MEN – eftersom jag har ett visst sinne för humor, så kan jag väl medge att det fanns ett visst mått av humor i den också. ;-)
Det finns helt klart mycket ”förvirring” i debatten. Många är totalt okunniga om allt, vissa kan lite, och andra kan mycket. En del vet, men blundar och sedan finns det dom som vill lära sig mer, och som håller ögon och öron öppna för allt som sägs och händer.
Jag hoppas och tror att jag tillhör den sista kategorin.
Hej igen, Kerstin det du säger nu om estland stämmer säkert, problemet är alltså att under vinterns mediekritik av vargjakten i sverige, så har den okunniga och egentligen likgiltiga allmänheten bara fått veta den delen med troligen fler vargar och ingenting om jakt i dom länderna. Intrycket folk har fått är att det bara är i sverige som det jagas varg och att i övriga världen lever folk och varg i lycklig samvaro, och det är sånt som jag menar är ohederligt, att utelämna fakta är också en slags lögn.
Detta är nu bara ett exempel och eftersom jag enligt min dotter är sugig på att skriva så orkar jag inte skriva fler just nu. Ja okej då, svamlet om den ”urskillningslösa slakten” istället för att rikta in sig på ”dom inavlade individerna” och hela inavelsförvirringen är väl ett annat( där inte minst miljöministern har virrat till mycket).
Jag tror att det är ungefär lika svårt att hitta ett sakligt argument från vargjaktmotståndarna som att hitta ett osakligt från SJF.
Kerstin, den sista knorren i mitt förra inlägg . Jag tycker att det varken var lögn eller överdrift utan ganska träffande. Jag tyckte att jag var ganska rolig, erkänn att du innerst inne tycker detsamma?!
MVH jörgen
OK Daniel, du har säkert rätt i att det inte enbart är en eventuell trofé som gör att jägare jagar – eller fiskare fiskar för den delen. Spänningen och förmågan att ”överlista” bytet har säkert en mycket stor del i det hela. Det sistnämnda verkar dock inte vara så viktigt längre – för en del – när det gäller jakt.
Men jag undrar varför det krävs en trofé som ett slags bevis på ens bedrifter? Liknar lite hur man visar upp sin status med allahanda statusprylar.
Du skriver om hornmätningen : ”… men det man mäter är egentligen hur framgångsrik viltvården varit.” Det uttalandet tycker jag haltar betänkligt”. Om man med viltvård vill få upp bra och starka stammar, så är det väl just djur med det bästa anlagen man bör spara? En kapitalbock är bara detta som levande individ med möjlighet att föra sina anlag vidare – eller hur? Skjuts dom bort så försämras kvalitén på stammen i stort – det har man ju bl a kunnat se i älgstammen. Nä Daniel, det där med troféer har jag aldrig förstått, men det kanske är för att jag är kvinna ;-).
Jag tycker också att SJF gör en massa bra saker – annars skulle jag inte själv vara medlem där. Det finns dock ett område där jag tycker ni kunde vara tydligare, och det är kring allahanda påståenden om att rovdjur som lo, varg och björn så småningom kommer att göra våra skogar rena från älg och rådjur. Här känns det ibland som om ni inte vill stöta er med vissa rovdjursskeptiker för att riskera att förlora medlemmar.
Jörgen, att säga att de baltiska länderna har mer varg än vi i Sverige, är knappast en lögn, men att säga att de inte utgör några som helst problem är säkert inte helt sant. Däremot tycks det inte finnas mycket till debatt kring vargen i de länderna, eller andra länder där människor levt med vargar under alla tider.
För Estlands del, så angav myndigheterna antalet vargar till 135 för år 2008. Under jaktsäsongen 2008-2009 fick man licens på, och sköt ca 180 vargar. Detta inkluderar inte vargar som skjutits vid skyddsjakt och de vargar som dödats illegalt. Under jakten 2009-2010 sköts ca 160 djur lagligt. Allt enligt information jag fått av en mycket trovärdig jägare i Estland. Kan tillägga att Estland till ytan är lite mindre än Värmland och Dalarna tillsammans, men med en befolkningstäthet som är mer än dubbelt så stor.
Sverige är nog unikt när det gäller noggrannheten i vargräkningen, men siffror från andra länder behöver inte nödvändigtvis vara för stora, de kan lika gärna vara för små – som i fallet med Estland.
Jörgen – jag gillar inte heller att ”man låter saklighet drunkna i överdrifter och vinklingar för att förstärka det man vill framföra” eller för att försöka marginalisera motparten i en fråga.
Ett exempel på det sistnämnda visar du själv upp här när du jämför SRF med en okunnig och förvirrad gammal tant som bor i stan. Hur var det du skrev föresten? ”Jag har ingen förståelse……., tvärtom så tycker jag att om man måste ljuga och överdriva för att få gehör så måste man inse att man har fel”. Har du själv insett det nu?
Kerstin: Det handlar inte om troféen i sig, snarare om motiven till jakten. Jag tar för givet att man tar reda på vargskinnet och använder det som ett minne eller prydnad eller vad som helst. Men jag tror inte varken GG, jag eller någon annan drivs ut på vargjakt av en längtan efter ett skinn på väggen. Därför blir det i mina ögon fel när man försöker reducera vargjakt till en ren och skär åtrå efter ett skinn.
Jag tror också du gör det enkelt för dig när du beskriver troféjägare som betalar dyrt för att åka till andra länder och skjuta stora djur. Jag känner många som tapetserat sina hem med horn och åkt världen runt för att jaga. Frågar du dessa så drivs de ofta av en upptäckarlusta, en utmaning och ett äventyr. Man betalar för en upplevelse och en utmaning. Att åka till Afrika och skjuta första bästa gnu är liksom varken en utmaning eller något särskilt spännande. Att leta efter den lite ovanligare och smyga på den i en dag eller två är däremot något annorlunda…
Visst finns ett visst tävlingsmoment i hornmätning men det man mäter är egentligen hur framgångsrik viltvården varit. Dessutom kan vi göra mycket intressanta studier och forskning med hornmätningsprotokollen som bakgrund.
Din analys av nöjesjakten var mycket bra. Den köper jag varje dag i veckan.
Jag tycker nog fortfarande att SJF skiljer ut sig som de som försöker envist hålla sig till etablerad kunskap och ingångna avtal. Vi följer också den angivna politiken även om den innebär mycket svåra uppdrag för vår del. Framför allt tycker jag att vi är rätt ensamma om att göra något. Vi inventerar, vi förankrar flyttar (snart), vi föreslår kompromisslösningar för att bryta dödlägen (jakt + eventuell flytt), vi utbildar jägarna och andra, vi organiserar skyddsjakt, vi finansierar forskning… Visst bidrar en del andra, men det är ärligt talat marginellt. Det handlar i slutändan om ansvar, något jag tycker har brustit fundamentalt från många stora aktörer i den senaste tidens debatt. Något som gör mig myck
Hej Kerstin, jag har inte sett dig uttala dig utanför detta forum. Så jag vill inte anklaga dig personligen,. Däremot tvekar jag inte en sekund att anklaga SRF och SNF för att vara ohederliga efter vinterns rabalder, såvida inte okunskapen verkligen är så stor som dom har gett sken av!!
Jag kommer inte nu att räkna upp alla exempel på missvisande info som dom har spridit. ( Jag är nämligen bara ledig en vecka)
Men vad sägs om ungefär det här ” i dom baltiska länderna har dom mycket mera varg men där finns inga problem”. Eftersom nämnda föreningar är remissinstanser så tycker jag att det är ytterst allvarligt för demokratin att man inte är hederlig.
Jag har ingen förståelse för att man låter ”saklighet drunknar i överdrifter och vinklingar för att förstärka det man vill framföra”, tvärtom så tycker jag att om man måste ljuga och överdriva för att få gehör så måste man inse att man har fel!
Jag har ingenstans sett SJF sänka sig så lågt som till osakligheter!
Det är talande att dom gånger det har varit en saklig debatt ( i aktuellt och studio ett i höstas, och i en morgonsoffa med KGB för någon vecka sedan)
och debattörerna har blivit tvingade av programledaren att visa på siffror och belägg för sina påståenden, så har ”bevarandesidan” ingenting att komma med och framstår som debattens förlorare.
Det sorgligaste med denna okunnighet/ohederlighet är att det blir viltet( inte minst rovdjursstammarna) som blir dom stora förlorarna.
Till sist så ska jag bjuda Daniel på ännu en slutkläm!
Om man liknar SJF vid en ansvarsfull och skicklig bonde som vill överlämna gården i gott skick till kommande generationer, så är SRF i jämförelse tanten som bor i en tvåa tillsammans med 57 halvsvultna katter och i sin okunnighet inte ser misären och stanken, utan tror att hon är katternas bästa vän.
Vad bra kerstin att du är med isrf styrelse då kan du sätta ned foten . mot alla hot som jägarna får ta emot.
Jörgen! Vi som värnar om rovdjuren har ju inget allsmäktigt överhuvud som styr vad vi får tycka och inte tycka, lika lite som ett sådant finns bland dom som ogillar de större rovdjuren. Var och en får stå för sin egen åsikt, och det man skriver.
Tycker du att någon är ohederlig, så står det dig fritt att hävda det, men vill du påstå att jag tillhör dessa (du skriver NI), så vill jag gärna att du på något sätt styrker dina påståenden, eller tar tillbaka dem!
Att ta tillvara så mycket som möjligt av det man skjutit, tycker jag är en jägares plikt mer eller mindre, så där håller jag helt med dig. Jag har inga som helst problem med att man sätter upp ett vackert horn på vägen MEN jag ogillar när man skjuter djuret enbart för de vackra hornen – om du förstår skillnaden. Jag ser upp till den jägare som släpper en ståtlig älgtjur för att skjuta en kalv eller en liten pinntjur istället. Det sker – det vet jag, men det kunde gott ske lite oftare.
Jörgen – om jag håller en trevlig ton, så har det med mig som person att göra, och har inget som helst att göra med jakt. Jag jagar själv, även om det var några år sedan jag hade bössan på axeln när jag gick ut. Däremot har jag synpunkter på jakten, men någon generell jaktkritiker är jag verkligen inte.
En trevlig ton vill jag också gärna hålla gentemot dem som själva verkar lyssna och håller sig till sakfrågan. Sedan kan vi tycka olika i sak, och det har vi ju vår fulla rätt att göra.
Ha det gott!
Daniel!
Det där med troféer har jag inte fått ifrån jakthatare, utan från din kollega GG.
Tyvärr kommer jag inte ihåg vilket inlägg det var (sannolikt i januari i samband med vargjakten), men i svaret skriver GG ungefär: ”man ska inte förakta värdet av vargskinnet som en trofé”. Svaret var med anledning av att jag tyckte decimeringen av vargar kunde ske på ett annat sätt än genom licensjakt. T ex en mer generös skyddsjakt så att de som verkligen känner sig ”drabbade” får känna att de har möjlighet att påverka sin situation.
Daniel, du vet säkert lika väl som jag att trofén är viktig för många – dock inte för alla. De som har råd att betala summor vi vanliga dödliga inte kan drömma om för att jaga struntar i allmänhet i köttet. De är ute just efter trofén att kunna visa upp. Jag känner själv jägare som åker utomlands och enbart samlar troféer. Köttet lämnas till de rovdjur som finns i området. Inte ens lokalbefolkningen får del av bytet i vissa fall. Visst – det är inget som gäller generellt för jägare i Sverige– men det är viktigt att inte förneka även dessa udda beteenden inom kåren. Varför diskuterar man f ö bedömning och storlek på hornen i jakttidningarna, om det inte har någon mening?
Nöjesjakt – ja vad är det annat än en hobby och ett nöje för de flesta jägare – inklusive mig själv. Det betyder inte att själva dödandet är ett ”nöje” som vissa verkliga jaktmotståndare vill tolka det som – det är nog där vi ska opponera oss, men inte mot ordet nöjesjakt. Sedan finns det ju ett fåtal som har jakten som profession – men de är trots allt lätträknade.
Jag förstår att alla organisationer argumenterar (inklusive överdriver) med utgångspunkt från sin ståndpunkt, men även vad de tror medlemmarna vill höra. Där är inte jägareförbunden annorlunda på något sätt. Saklighet kan finnas ibland, men drunknar ofta i vinklingar och överdrifter för att förstärka det man har att framföra. På vilket sätt tycker du att SJF skiljer sig från mängden där Daniel?
Kerstin, jag tror nog att du och flera andra vargjaktmotståndare vet mycket om stora rovdjur, vilket t e x du brukar visa på diverse jaktforum, däremot är ni i mina ögon ohederliga eftersom ni i icke jaktpress sprider osanningar om rovdjur och rovdjursjakt. Dom ledarskribenter och journalister som har fallit för vulgärpropagandan är just dom som inte själva har någon kontakt med naturen.
En tendens jag märkt är att ni ändrar era argument allteftersom verkligheten hinner ikapp. Ett exempel, först: Vargar är inget problem för jakthundar, senare: hundarna går att skydda med pingla, nu: ni får väl lov att sluta med löshundsjakt.
Vad gäller vargjaktens utförande, utifrån min avlägsna horisont så verkar den ha gått bra.
Till sist Kerstin, en trofe är väl inget måste, men jag kan inte se vad som skulle vara något problem med att man tillvaratar så mycket som möjligt av det vilda, tvärtom!! Personligen så tycker jag att ett älghorn är en mycket vackrare prydnad än det som för stora pengar säljs i butiker. Och skinn kan ju dessutom göra nytta som klädesplagg.
P.S Till skillnad från dom flesta jaktkritikerna så håller du en trevlig ton, hoppas att det kommer att avspegla sig i SRFs uttalanden i framtiden.
M V H
Kerstin: Njao, kunskap är nyttig först när man använder den. Nu känner jag en del personer på såväl WWF som SNF och vet att de kan en hel del om våra stora rovdjur. Därför blir det i mina ögon ett än värre klavertramp när man i en stor mängd lägen väljer att inte öppet stå upp för sin kunskap och istället förfaller till populistiska tjuvsmällar med påståenden man vet inte är sanna eller förvridna. Jag ska inte dra alla över en kam men du får gärna visa mig ett sakligt och kunskapsbaserat inlägg från SNF i rovdjursfrågan detta året.
Det jag tycker skiljer allra mest är ansvarsfrågan och sättet att argumentera för sin sak.
Vi har väl fortfarande utrymme för att skjuta bort besvärliga individer? Som med alla andra jaktbara arter har vi såväl förvaltningsjakt som skyddsjakt. Inget konstigt i det…
Nu tror jag det var ytterst få, om ens någon, som stod och frös i början av januari för att få hem en trofé. Det är en konstruktion av jaktmotståndare för att göra jakten mer smutsig. Precis som påfundet ”nöjesjakt”. Jag har hört en massa motiv av alla de vargjägare jag pratat med men inte en enda har nämnt trofé som en drivkraft. Jag vet flera som tänkt skänka bort sina skinn till offentliga inrättningar.
Jag är definitivt inte rätt man att förklara varför troféer är viktiga. Jag har ett enda horn på väggen och kanske hundra i kartonger i uthuset. Jag sparar däremot lite minnen fortfarande. Därmed inte sagt att jag inte gärna skulle skjuta en varg, jag är dock tveksam till att jag skulle ha skinnet på väggen. Därmed heller inte sagt att jag tycker folk som spar horn eller skinn är konstiga, de får gärna göra det. Men jag tror fortfarande inte att någon enda jägare kände sig som en troféjägare där i januarikylan, det fanns helt andra drivkrafter och de var säkert nästan lika många som antalet jägare.
Hm! Jag undrar om ni inte gör det för lite för lätt för er nu Jörgen och Daniel.
Om vi håller oss till artikeln, så är det väl ingen av er som kan påstå att företrädare för rovdjursfrågan inom SNF och WWF saknar kunskap kring våra rovdjur?
Det är väl sättet att få in friskt blod – som skiljer mellan dem och SJF, och JRF verkar inte vara intresserade av detta överhuvudtaget. När det gäller jakten – och hur den utfördes, så har t o m GG ifrågasatt visa delar.
Själv tycker jag att man borde prioriterar att skjuta bort bevärliga individer framför att låta ”vem som helst” få chans till en trofé i form av ett vargskinn.
Personligen har jag problem med att förstå det här med troféer överhuvudtaget. Ett minne av jakten kan bestå av så mycket annat.
Kanske kan ni ge mig lite argument kring varför just en trofé är så viktig. Själv hade jag tänkt ge hornen från min första älg till min dotter att göra smycken av, men blev – underligt nog – övertalad att sätta upp de små ”pinnarna” på en sköld – till vilken nytta har jag frågat mig.
Varsågod Daniel!
Jörgen: Om du läser kommentarerna till Gunnars senaste inlägg står det också rätt tydligt att det finns helt andra skäl att kritisera vargjakten än det faktum att man bryr sig om vargen. Något vi börjar se rätt tydligt nu i efterhand när svaren kommer och argumenten kan granskas. Tyvärr är inte media lika intresserade av att skriva sanningar som av att skriva rubriker om spekulationer. Det gör dock inte så mycket. De som bestämmer går mycket sällan på medias skrivningar, de har en tendens att luta sig mot sanningar.
I övrigt måste jag erkänna att din analys var sällsynt slagkraftig. Jag kanske rentav snor den…
Det som Ingvar Perssons krönika visar så tydligt, är att rovdjursdebatten inte handlar om vem som värnar rovdjur eller inte, utan att debatten står mellan dom som har kunskap och intresse för djur och natur och dom som inte har det.
Jägare: Nu vet jag inte vad ovan inlägg har med Jägarexamen att göra men vi håller för närvarande på att skriva om utbildningsmaterialet.
Vill du sedan skriva en egen bok är det nog ingen som hindrar dig. Dessutom går det att låna böckerna på bibliotek eller köpa dem billigt på blocket. Omfattningen på boken kan man alltid diskutera och det finns mer kortfattade varianter, men faktum är att vi i provstatistiken kan se att de med de långa böckerna klarar proven bättre än de med de korta böckerna.
Min son skall ta jägarexamen. Men det måste vara en helt novis som har skrivit böckerna, 7st. 250-300 sidors böcker för att få jaga är inte klokt. Jag tycker att någon författare samlar allt i 1st. bok och det räcker gott med 200 sidor. Det vore bra om en norrlänning med jägar vana, som kan utrycka kärnfullt och som endast tar upp det relevanta vad gäller jakt. Om ingen nappar på detta så skriver jag själv den boken, till ett betydligt lägre pris !!!
Tack Gunnar, både för förklaringen och gratulationen.
Föresten, håller Roland med om din tolkning av händelsen, dvs att din hund räddade situationen? Nåja, strunt i det!
Vi får säkert anledning talas vid både om detta och annat som intresserar oss så småningom. Ha det gott!
Kerstin, det var min hund som räddade Roland och hans hund från ett jaktligt fiasko i höstas. Rolands hund hade hittat älgarna, men min som tog över och fullföljde jakten. ”Älgstöld” är alltså en pik, jägare emellan.
Grattis förresten, såg att du blev invald i SRFs styrelse.
Hm! Älgstöld?
Nu blir jag riktigt nyfiken! Snälla utveckla detta så att vi andra hänger med.
Bra att du påminde mig det hade jag faktiskt glömt,detta gör ju att jag har övertaget i kupén framdeles.
Roland: Nu är GG en känslig själ så läs den i smyg till att börja med…
Annars tycker jag personligen att höstens älgstöld borde göra GG en smula ödmjuk inför dina övningar i tågkupéer.
Du skriver bra Daniel! Nu kanske jag vågar köpa Aftonbladet nästa gång jag och GG reser tillsammans i samma kupé, till eller ifrån av några av alla rovdjursmöten utan att bli utslängd av den samme.
Det blev varken Alvedon eller Whisky utan Jägermeister och espresso.
Med Värmländsk jägarhälsning R,Ky.