Tvärpolitisk grupp har lite otur när de tänker…
Läste i gårdagens SvD att en tvärpolitisk grupp med silverfisken i spetsen tycker att jägarna har för stort inflytande och att viltet saknade skydd då det inte omfattas av djurskyddslagen. Snacka om att ha otur när man tänker, samma otur som Djurens Rätt hade när man marknadsförde samma argument i början av seklet.
I Sverige har vi åtskilt viltet och tamdjuren i två skilda lagstiftningar, Jaktlagen och Djurskyddslagen. Det finns länder i Europa som har valt att ha en enda lagstiftning för både vilda och tama djur, men inte i ett enda land finns då delar i djurskyddslagstiftningen som inte finns i vår jaktlagstiftning. Det svenska viltet åtnjuter ett alldeles förträffligt skydd på alla plan och saknar det definitivt inte som artikelförfattarna vill påskina i sitt försök att luras.
Om man sedan tänker ett steg till så upptäcker man att det blir problem. Djurskyddslagstiftningen förutsätter att någon äger djuret i fråga och kan ställas till svars eller betala veterinärräkningen. Vem ska betala spjälkningen av harens brutna ben, den som kanske körde på den? Vem ska se till att rådjuren inte svälter denna hårda vinter? Ska vi hålla vargarna ansvariga för att deras avlivning av älgar sällan är särskilt djurvänlig och lidandefri? Otur när man tänker…
Vidare ondgör man sig över att jägarna inventerar och bekostar forskning. Sedan 1938 har jägarna betalat en årlig avgift som finansierat såväl viltforskning som Rovdjursföreningens skolprojekt och SNF´s projekt för bland annat pilgrimsfalk. Vidare avsätter Jägareförbundet årligen 20 kronor av varje medlemsavgift till viltforskning. Nästan allt vi vet om vårt svenska vilt, inklusive icke jaktbara arter och rovdjur som björn och varg, har jägarna bekostat. När det gäller inventering bjuds varje år alla andra berörda organisationer som intresserar sig för våra stora rovdjur in till de områdesinventeringar som jägarna gör. Jag har själv varit ansvarig för dylika inventeringar i Stockholms län, där det bevisligen finns rätt gott om de som artikelförfattarna vill ska få en större del i viltförvaltningen. Kom det då några andra än jägare? Nej, inte en enda. För när det handlar om praktisk viltförvaltning och att leta spår ute i den fria kalla naturen eller rent konkret betala för forskning eller förvaltning så står jägarna helt ensamma på rovdjurens och det andra viltets sida.
Sist men inte minst det här med demokrati och inflytande. Den rovdjursförvaltning vi har bedrivit hittills har i mångt och mycket styrts av regionala och nationella ”Rovdjursråd” där olika intressenter fått komma till tals. Där har Rovdjursföreningen (3524 medlemmar) och Jägareförbundet (194 000 medlemmar) haft en varsin plats och en varsin representant. Då måste man nästan ha extrem otur när man tänker att jägarna har för stort inflytande.
Sanningen är att Sverige har extremt välmående, talrika och väl beforskade och inventerade viltstammar. Faktiskt är vi världsledande, enligt bland annat EU. Att då med en lätt disneyfierad syn på omvärlden hävda att viltet behöver skydd är inte otur vid tanken, det är lögn, förbannad dikt och ett försök att blåsa de som vill värna djuren. Gå med i Jägareförbundet istället, vi gör skillnad ute i verkligheten, det gör inte Silverfiskar och andra trottoarbiologer.
Kerstin: vad är en livskraftig vargstam? Är det 20-50 stycken? eller är det 500-1000?
Kerstin: Jag tror, tyvärr kanske, att det ligger mycket i det du säger. Vi har dock några problem som inte är alldeles enkla att hantera i den här situationen.
För det första är en extremist alltid intressantare för media än en balanserad expert.
För det andra vill nästan alla ha varg, men inte där man bor eller jagar om man får välja. Då hamnar man snabbt i någon sorts rättvisediskussion.
För det tredje så är det inte alltid så att bemötande är det bästa. Se bara på de senaste åren, vi har diskuterat till leda med extrema vargtyckare som gärna vill utrota vargen eller ha 5000. Det har inte direkt varit någon succé. Jag är inte lika säker på att det ska bemötas och inte tystas ned. Däremot kan man vara synnerligen tydlig med sin egen (SJF`s) ståndpunkt. Man kan nästan göra jämförelsen med SD och medias svårigheter att hantera exponering kontra nedtystande och marginalisering.
Att skapa ett parti måste man få göra i ett demokratiskt land, det kan vi omöjligt gå emot. Däremot kan man välja att stödja dem och ge dem utrymme eller ta avstånd och kanske inte skriva och prata om dem. Nu vet jag inte vad partiet står för så jag kan inte uttala mig i sakfrågan.
Daniel! Om de jägare som är emot vilda stammar av rovdjur, så skriver du: ”Det är en mycket liten del av jägarkåren som är för utrotning. En så perifer del att jag inte tycker att den frågan ens är aktuell att diskutera numera. Vi kanske skulle vara tydligare med det?”
Ja, betydligt tydligare Daniel, men då genom att VISA att den verkligen är liten, inte bara att påstå det med ord. Att tro att dom ”försvinner”, bara man ignorerar dem, lär knappast hjälpa. Det har väl historien gjort klart för oss. Nu verkar dom även vara på väg att skapa ett eget parti.
http://www.dt.se/nyheter/dalarna/article563166.ece?pageNavType=all#comments
Nej Daniel, jag tror Per Gahrton har alldeles rätt i det han skriver i sitt debattinlägg som Fredrik kommenterade tidigare. Jägare som är FÖR livskraftiga stammar av t ex varg och lo, MÅSTE börja göra sina röster hörda, även ute i medierna!
Dessutom är ”jägarna” som omnämns i bevarandesidans argumentation, just de ”perifera” grupper som du själv beskriver dom som. De har liksom inga andra referenser för jägare, än de personer som dom ser skriver i tidningarna med sina krav på utrotning av olika anledning.
Kerstin: Jag är helt enig med dig i det viktiga i att ge, ta och ställa upp på en renhårig dikussion och faktasamlande.
Att strunta i en inventering på grund av risken för att hitta fler djur som kan jagas är ytterligare ett exempel på hur man biter sig själv i rumpan och låser positioner. Man får aldrig vara rädd för fakta och sanningar i denna fråga. Vi kan ha olika uppfattningar i sakfrågan men underlaget i form av fakta måste alla vara kusligt noga med att samla och enas om. Här har även jägarna mycket att göra. Vi kan inte leva på myten om det illasinnade etablissemanget som mörkar antalet rovdjur längre. Det är upp till bevis och sedan får vi acceptera att det inte finns fler rovdjur än de vi hittat i förvaltningsunderlagen.
Om du vill vara med på inventeringen vänder du dig till respektive Länsansvarig konsulent, som man hittar på hemsidan, eller Länsföreningen där man vill hjälpa till.
Vad gäller din skrivning om jägarnas inställning tror jag också att vi tjänar på att vara tydligare. Det ser i din text och i media ut som om stora delar av jägarkåren kan tänka sig ett sverige utan stora rovdjur. Det är inte sant. Det är en mycket liten del av jägarkåren som är för utrotning. En så perifer del att jag inte tycker att den frågan ens är aktuell att diskutera numera. Vi kanske skulle vara tydligare med det?
Daniel igen! Jag delar upp mitt svar i två delar, för när jag börjar skriva, så blir det så långt att inte allt kommer med i ett inlägg :-D
Du skriver: ”Som vi tidigare diskuterat är det synnerligen viktigt att vi pratar med, och inte om, varandra i denna infekterade debatt och då är väl just dessa tillfällen alldeles utmärkta?”
SÅ RÄTT Daniel! Det gäller bara att hitta en punkt där vi är överens, och starta därifrån.
När det gäller inventeringen, så är jag inte helt säker på att det är den rätta punkten – många på bevarandesidan, ser ju det som en hjälp för jägarna att skjuta fler djur – som jag nämnde tidigare. Men, jag kan ha fel! Själv kommer jag att ställa upp på inventeringen, för jag tror på den vare sig jag ser på den som ”kramare” eller som jägare.
Hur som helst, så lär båda sidor behöva göra sig beredda på att både ge och ta – någon annan lösning har jag svårt att se. Vad tror du?
Daniel! Visst är det skillnad på ansträngning och insats – det förnekar jag absolut inte!
Om vi börjar med att titta på vad inventeringen betyder för olika grupper, så är det för jägare bl a att få ett antal djur att jaga – och det ses ju inte som något positivt hos en del på bevarandesidan.
För mig, och många på bevarandesidan, är det bl a att få veta hur många djur det finns, så att vi kan hoppas på att de långsiktigt kan överleva här. För mig är det också så, men även att ha få kunskap om hur jag kan läsa av vad de har haft för sig på sin väg i markerna.
Själv har jag inga som helst problem med att även större rovdjur jagas, eftersom jag anser att vi människor också är en del av ekosystemet. Vi är toppredatorer, och måste agera som sådana – MEN med respekt och urskiljning.
En del inom jägarkåren deklarerar tydligt att de inte är intresserade av att ha några större rovdjur alls, andra accepterar att de finns, och ytterligare några ser dom som ett bra jaktbart och spännande jaktbart vilt.
Själv tillhör jag ingen av dessa kategorier, för jag kommer nog aldrig att jaga vare sig lo, varg eller björn. Till stor delen för att jag är en jägare som började jaga mycket sent i livet, och håller mig till vaktjakt, när jag har bössan med mig. Men också för att jag vet att det finns duktiga jägare som klarar av det här med jakt på större rovdjur, betydligt bättre än jag själv, och varför skulle jag ge mig på något jag kanske inte klarar, när det finns andra som kan?
Daniel, varför inte be dina kollegor hålla kontakt med länsstyrelserna för att få veta hur många icke-jägare, som faktiskt rapporterar spår av de stora rovdjuren till dem. Kvalitetssäkringen är ju ändå bara förbehållen vissa tränade personer, om jag inte har fel.
Vem kan man föresten kontakta om man är intresserad av att vara med på inventeringen?
Kerstin: Det är givetvis skitbra, på ren svenska, att du och andra ställer upp. Det är dock en viss skillnad i ansträngning och insats. Du kan räkna upp kanske 10 som deltagit från de icke-jagandes skara, jag kan nog räkna upp 10 000 jägare som deltagit. Som vi tidigare diskuterat är det synnerligen viktigt att vi pratar med, och inte om, varandra i denna infekterade debatt och då är väl just dessa tillfällen alldeles utmärkta?
För att kolla just sanningshalten i detta så har jag grävt lite i de gamla inventeringskorgarna och faktiskt får jag inte ens ihop 10 utomstående i områdesinventeringarna, däremot som sagts tidigare runt 10 000 jägare årligen. Så jag tycker nog ändå jag har torrt på fötterna när jag påstår att det är rätt tunnt i leden av de icke-jagande när jobbet ska göras. Utan jägarna vore dagens rovdjursförvaltning naturligtvis helt omöjlig. Det kan vara tänkvärt…
Daniel och Ola Kullman.
Daniel, du skriver ” När det gäller inventering bjuds varje år alla andra berörda organisationer som intresserar sig för våra stora rovdjur in till de områdesinventeringar som jägarna gör.”
På vilket sätt bjuds dom in? Jag är själv medlem i både SRF och SJF, men har faktiskt aldrig sett till någon inbjudan för Stockholms län från någondera sidan. Jag bor inom Stockholms län, och kan tala om att det finns fler här – jägare och icke-jägare, som är intresserade av att delta i rovdjursinventeringen.
Ola, du berättar att du aldrig har hört talas om icke-jägare har medverkat i rovdjursinventering. Jag själv ser mig ju som tillhörande jägarkåren, men jag vet en, ganska välkänt SRF-profil, som har ett område i Gävleborg, som han varje år inventerar lodjur i. Han är INTE jägare, men mycket intresserad av naturen.
För inte så länge sedan så deltog jag f ö också i spårning efter varg i Gävleborg, allt för att försöka utröna om ett nytt par med vargar tagit ett område som sitt revir, eller om vargar i omgivande revir, hade utökat sina marker. Allt rapporterat till länsstyrelsen. Vi var f ö 7 personer, alla medlemmar i SRF, och 2 av oss är jägare.
Jag har också varit i Värmland och spårat både varg och lo där resultaten löpande rapporterats till länsstyrelsen där, så att länsstyrelsens personal har kunnat kvalitetssäkra spåren. Kan nämna att upptäckten av vargparet i Stöllet, är ett resultat av mina och ytterligare 5-6 hängivna SRF-medlemmars spårning och fotografering av vargarna i området förra vintern.
Snälla, bara för att ni själva inte har erfarenhet av att andra än jägare hjälper till med inventeringarna, så är detta inte hela sanningen, så för inte ut den som det vore det!
Ola.. med tanke på drevet som varit torde kommande inventering vara den enklaste sak i världen att genomföra! En blänkare i Aftonpisset om på vilket torg bussarna hämtar upp sen ut i busken och leta spår. Med tanke på tongångarna torde det gå åt många bussar :-) Eller är jag kanske lite naiv här??
Även jag har deltagit i dessa områdesinventeringar och därmed bidragit med viktig kunskap inför demokratiska beslut, har aldrig hört talas om någon icke jägare som medverkat! Personligen har jag tvivlat på nyttan att bemöta tossigheter från personer ”väldigt lika” Rakryggad! Men uppskattar Daniels försök.
Hittade till SJF blogg i förra veckan. Daniel och Gunnar, ni gör ett bra och underhållande jobb. Läser och ler! Bra att ni på detta sätt lägger krut på att nå de yngre. De är lättpåverkade av allt förljuget som planteras i mediabruset.
Rakryggad: Om vi ska utesluta folk i förtroendeposition för deras hobby har vi problem. Stora delar av Naturvårdsverket är t ex medlemmar och förtroendevalda i SNF. Man får nog hoppas att man då man utses till en dylik post agerar på det mandat som getts en. Därför ser jag rätt mycket större demokratiproblem i fördelningen av mandaten än i fördelningen av hobby i dessa grupper.
Och i Rovdjursrådet i Värmland är SAMTLIGA representanter med undantag för Rovdjursföreningens, JÄGARE.
Hur har det blivit på detta sättet tro???
SÅNT rentav svinagtig beteende från vissa grupper att tillskansa sig en makt som de inte har ”mandat” för säger inte så lite om dessa människor och de som försvarar sånt, såsom en viss jaktvårdskonsulent från Värmland, gg.
Jag tror INTE att du har otur när du pratar om demokrati och tar upp sammansättningen i rovdjursgrupperna som exempel, jag tror att det speglar många av de värderingar såna som du står för inners inne!
Rakryggad: Nu blev det nog lite fel. Du förutsätter att jag och lagen tycker det är OK med djurplågeri. Det tycker varken jag eller lagen. Oavsett om det gäller hundar och andra tamdjur (Djurskyddslagen) eller vilda djur (Jaktlagen). Vad man sedan gör med det döda djuret är väl upp till ägaren. Vill man flå och äta sin hund tycker jag att man är konstig men lagen och jag sätter vad jag kan förstå inte stopp för det.
Det ofattbara lidandet orsakat av jägare du pratar om har jag aldrig sett men jag har avlivat en hel del lidande vilt från t ex trafiken och svältdöden…
Rakryggad,
Börja med att läsa lagtexterna och försök förstå vad skillnaden är mellan djurskyddslagen och jaktlagen.
Men du kan väl inte ha något emot att man skjuter hundar, äter hundar, flår hundar.
Det är väl upp till hundägaren, enligt dig, vad han utsätter sin hund för, som att jaga med den i ”lösdrift” i områden med mycket trafik, skicka den mot vildsvin med stor risk för att jycken kommer kutande tillbaks med sina egna tarmar hängandes bakom sig, eller släppa den i områden där varg tidigare tagit hundar.
Tänk vilket unikt utbildningsmaterial ni går miste om i fråga om att lära nyblivna jägare att avliva skadeskjutna rävar och vargar på ett praktiskt och realistiskt sätt, innan dessa oftast skjutkåta ynglingar släpps ut i fri dressyr i skogen där de utsätter djuren för ett ofattbart lidande.
Mats..
Man måste vara 18 år för att få rösta så Rakryggad har nog ett antal år kvar men iövrigt håller jag med dej.
Rakryggad: Att en skadeskjutning är lika illa oavsett art håller jag helt med om. Däremot håller jag inte med om att en hund är att jämställa med t ex en räv. Eftersom vi t ex har jobbat hårt med att få till §28, så tycker vi givetvis att våra hundar är mer värda än i detta fall t ex vargen.
Men lilla du, jag går ju i helt i Daniels spår.
Djur är djur är djur!!!
Tack och pris att Sverige är en demokrati och att Rakryggad bara har en röst.
Egentligen bör man få behandla tamdjuren på samma sätt som man behandlar det vilda.
Jag kan mycket väl tänka mig släppa några jakthundar i ett hägn, och så bara för nöjet med det, skjuta efter dom, på långa håll eller när de kommer springandes i hundra knyck. Skjuter man bort ett ben på en hund i ett sånt fall, det kan ju inte vare med lidande för den än för en varg, eller en räv.
Tvärtom skulle en skadeskjuten hund som är inom hägnet, ju inte lida speciellt länga och skulle alldrig få leva i dagar eller veckor med resultatet av dårliga skott från undermåliga jägare.
Och ni jägare bör ju kunna ha exakt samma utbyte av att skjuta på en gammal gråhårig stövare eller tyskterrier som ni kan få av att sitta och skjuta räv.
Eller varför inte släppa ut kossorna från Mamma Scans slakterier, ut på parkeringen framför bygnaden, så att de duktiga älgjägarna kan få lite extra skottillfällen.
Där kan ju allmänheten på nära håll få se jaktens innersta väsen, den osminkade sanningen, den som ni alltid strävar efter att förmedla.
Mycket riktigt. Detta har kommit i flera omdrev som riksdagsmotioner undertecknade av Såväl Birgitta Ohlsson (fp) som den numera här bekante silverfisken (s) och även från vänsterpartister och miljöpartister. Om jag minns rätt hade man senast inte ändrat ett ord i motionen, bara bytt ut lite namn och partier. Och så beskyller man oss för att vara för starka lobbyister och skriva agendan…
..eller så är Silverfisken o gängets inlägg vid detta laget så pass välkänt så ingen bryr sig. Inte första gången detta kommer på tal, FDR har såvitt jag tror mej veta, vid ett flertal tillfällen skickat in detta förslag och fått någon i riksdagen att skriva på varpå det förädlats till en motion. Nästan lite överaskande att de kommer dragandes med detta nu..igen.. de hoppades väl på att mediestormen skulle göra skillnad nu?
Mycket bra skrivet. Sakligheten verkar t.o.m skrämma ”rakryggad” från att komma med sitt svammel om skatefinansiering av jägarna.