Starten på en jägarbana?
Helgen bjöd på blandad framgång för mig själv, men det fälldes i alla fall en björn på hemmamarkerna. Typiskt nog var jag på grannmarken och hunden höll på med älg, men man kan väl inte få allt på en gång!? Väl hemkommen från skogen och med älgkött i princip färdiglagat i röken så ringde telefonen och jag fick meddelande om att en björn var fälld och framme i slakteriet. När jag var på plats visade det sig att det var min kollega Tony som hade fällt björnen efter ett bra arbete av hans hund tillsammans med Nemo, en gråhund från byn. Naturligtvis var slakthuset denna dag byns samlingsplats och alla ville se björnen och grattulera jägarna. Intressant att se hur olika generationer reagerar på en fälld björn. Vuxna med respekt för tänder och klor, tonåringar med viss avsmak för en halvflådd kropp och de yngre med en enda stor nyfikenhet! Man pratar ibland om att det skulle vara dålig föryngring på jägarkåren. Jag har alltid tvivlat på dessa uppgifter! Efter helgens upplevelser vid slakteriet är jag stärkt i uppfattningen att vi har alla möjligheter att fortsätta nyrekrytera jägare. Ett litet meningsutbyte utspelade sig mellan Tony och en av de yngre åskadarna:
– Var det kul att skjuta björnen?
– Ja, det var riktigt roligt!
– Då ska jag också skjuta björn!!
Jag hoppas bara att vi alla ser de intresserade barnen och ungdoamrna och ger dom chansen att komma ut och uppleva det som gör att vi är fast i jakten!
Ja, det kan jag väl ställa upp på utan problem. Svensk Jakt brukar ju ha ”jaktförmedling” i varje augustinummer och jaktmöjlighet på småvilt finns det rätt gott om i norr, men jag vet om problemen i söder. Sen gäller det väl också för redan etablerade jaktlag att öppna upp för nya jägare, även såna man inte känner sen förut. Så att ge jaktmöjligheter till rimliga kostnader är definitivt grunden för en fortsatt god jägarrekytering!
Jo ”vanligt” folk i dessa här sammanhangen skulle man väl kunna klassa de som ännu inte jagar? De har väl en viss överrepresentation skulle man kunna säga. Hur lätt är det nu att få tillgång till jakt om man bor i Stockholm och inte är någon markägare överhuvudtaget?- Inte så lätt. Jag vet. Vad jägarförbundet borde ägna mer tid åt är att få fler kommuner, kyrkan, skogsbolag etc att släppa till mer mark för kortjakt, och då till rimliga priser, just priserna på jaktarrenden är ofta ett problem för många ”vanliga” människor. De initiativ som tagits på Gålö, eller kortjakten inom Haninge kommun är mycket positiva inslag, det har ni gjort bra. Man bör kanske från förbundets sida också bli lite bättre på att förmedla de jaktmöjligheter som finns och göra lite reklam för det, då kommer folket tror jag.
Visst är det lättare på landsbygden än i stan, men jag har samma erfarenhet från Stockholm. Väck intresset tidigt och odla det! Sen undrar jag lite vad du menar med att släppa in ”vanligt folk” i jakten? Så vitt jag vet så är jägarkåren idag en ganska väl spridd grupp från alla åldrar, samhällsklasser och boendeformer. Fler jägare i procent på landsbygden visserligen beroende på tillgången på jakt och uppväxt men ändå ser jag nog dagens jägarkår redan nu som ”vanligt folk”, eller?
Det viktiga är kanske inte att få barnen på landsbygden intresserade av jakt, det är de redan. Svårigheten är att få de urbana ungarna och de renodlade stadsbarnen intresserade av jakt. Bara det kan få jakten att behålla eller höja den folkliga förankringen. Vi ser problematiken idag i rovdjursdebatten, vilka vill och vilka vill inte ha rovdjur? Släpp in vanligt folk i jakten så löser sig många problem av sig självt.