Älgen passar bäst som mat åt asätare,

skriver Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen och Djurskyddet Sverige i en skrivelse om vargstammen till Miljödepartementet. Vargen måste återta sin ”ekologiska roll” heter det med ett finare språk. Föreningarna uttrycker i sin skrivelse inte med ett enda ord förståelse för de människor som påverkas negativt av rovdjursförekomsten. Tvärt om beskriver de ett hänsynstagande till lantbrukare, markägare, samer, hundägare och jägare från samhällets sida som ett demokratiskt problem. Vi klumpas ihop till ett litet särintresse, trots att vi representerar drygt 700 000 medlemmar!

Det kanske mest intressanta är hur föreningarna numera anser att genetiken fått för stort utrymme i vargdebatten. Det är helt otroligt. – Det är ju ni som drivit frågan hårdast av alla! Det måste vara ett av de värsta självmålen på länge.

Skrivelsen visar på det jag sagt hela tiden. Undanröj genetikspöket så visar de sitt rätta ansikte. Det är inte vargen de värnar utan sina egna särintressen. Det är många vargar som är målet. Den insikten var också grunden för den skrivelse om flyttning av varg som vi i Svenska Jägareförbundet skrev tillsammans med fem andra landsbygdsorganisationer.

I sin desperation över att huvudargumentet, en genetiskt frisk vargstam, håller på att få en lösning söker de desperat efter nya argument för många vargar. Nu hävdar de att den finsk-ryska vargstammen också är isolerad och att flyttning av varg inte är acceptabel naturvård.

På sätt och vis är SNF:s och de båda andra organisationernas utspel bra. Det visar våra politiker att frågan inte handlar om varggenetik. Det handlar om hur vi bäst skall nyttja naturens resurser. Skall vi vara brukare eller betraktare?