Taggarkiv: Viltvård

Först och främst handlar det om SVT Nyheter som skuttar fram hand i hand med Djurens Rätt i ett dåligt reportage som verkar vara skrivet i syfte att skada jägarna och jakten. Artikeln saknar såväl objektivt tänkande som källkritik. Det blir larvigt och pinsamt. Och det är dit mina public service-pengar går.

barn_72

Signaturen Mats tycker att det är dags att skjuta en jägare. Jag är jägare. Och jag har tre barn. Foto: Madeleine Lewander

 

Sanningen, för den som är intresserad, är att de flesta jägare bedriver viltvård i form av predatorjakt. Det kan handla om att begränsa vanliga rovdjur som rödräv för att gynna hotade och rödlistade arter som fjällräv, rapphöna och brushanar, eller för att gynna jaktbara arter som rådjur.
Jakt på invasiva (främmande) arter som mink och mårdhund är också predatorkontroll. Mårdhund som vi måste försöka hålla borta från vårt land eftersom den kan föra med sig sjukdomar som rabies.
Det är vad bland annat några kretsar i norr försöker jobba för.
I den offentliga naturvården kan skälen också vara rent sanitära.
Och jaktetiken är alltid viktigast! Svenska jägare står upp för jaktetiken!
Hur jaktvårdskretsen gör för att skapa intresse för dessa jaktformer kan variera. SVT Nyheters reporter tar i så att han nästan spricker när han kallar detta en ”ny trend” och jämför med något annat som händer i USA. Belägg saknas.
Han beskriver också det hela som något som ”blir vanligare”. Belägg saknas. Vi jägare upplever att det är precis tvärtom, något som minskar i omfattning.

Korkat innehåll har en fantastisk förmåga att spridas på nätet och som ett brev på posten började också hatmailen dyka upp igår.
Signaturen Jan-Erik mår exempelvis illa och tycker att vi jägare ska bli ”medlemmar i IS så att vi får skjuta av oss ordentligt.” Att vi ”mördar”.

Signaturen Mats tycker inte att jägare behövs. (Eftersom jag är lite rädd om Mats och Jan-Erik lämnar jag inte ut några efternamn.)
Det får mig osökt att tänka på alla jägare som ”städar upp” efter Mats och Jan-Erik och så många miljoner andra på soptippen. Jag har själv jagat på flera ”storstadstippar”. Jag har vadat i all skit som Mats, Jan-Erik och miljoner andra människor kastat. Vi är många jägare som skjuter råttor och fågel bland tömda bajamajor, balanserande på flera hundra kvadratmeter stora gungande, ruttnande matberg.
Ni, Mats och Jan-Erik, ser inte det. Men inbilla er inte att allt sköter sig själv för att ni inte har koll.

Mats tycker också att ”det är dags att skjuta en jägare”.
Eftersom Mats ger oss en sådan allvarlig uppmaning måste han ha tänkt igenom det hela ordentligt. Därför skulle jag vilja be honom utveckla en del saker härvidlag.
Jag är ju jägare så Mats tycker uppenbarligen att jag ska skjutas. Mats, då undrar jag, är det bäst att skjuta mig i huvudet? Jag dör förmodligen snabbare med ett skott i huvudet men det kan bli lite kladdigt för min familj att ta reda på sen.
Vad tycker du? Har du några tips?
Kan du också försöka förklara för mina tre barn varför det är dags att skjuta mig? Det vore toppen. Du vet säkert hur du ska lägga upp det hela och förklara för min yngsta åttaåriga dotter varför det är dags att skjuta mamma för att hon är jägare.
Det är förstås möjligt att hon även blir utan pappa eftersom han också jagar. Visst är det så Mats, att då måste väl han också dö?
För det var ju så du skrev, Mats!

Jag har pratat med Matts på Skogsstyrelsen. Han är insatt i skogsbruket. Han berättar för mig om vissa sakers tillstånd, älgar, betesskador, jägare, skogsbrukare, uppätna tallplantor, en massa frustration och ännu mer irritation.
De flesta jägare vet att vi har en lastgammal disharmoni med skogsbruket, den sitter långt in i märgen, svår att rucka på.

Älgko betar. Foto: Oscar Lindvall

Kan skogsbruket tänka viltsmart? Det är en av många frågor som kan behöva svar. Foto: Oscar Lindvall

Själva osämjan är enkel att beskriva.
Älgarna äter upp skogsbrukets tallplantor. Skogsbruket tycker därför att älgar och annat klövvilt är för många och vill att jägarna ska skjuta fler och planterar istället en massa gran och annat som i stort sett inte gynnar någon annan än jultomten.
Jägarna tycker att skogsbrukarna kan bruka på ett smartare sätt för viltet och vill inte skjuta bort lika mycket älg och annat klövvilt som skogsbruket vill. Irritationen är ett faktum.
De som kan det här uttrycker indignerat problemet i förkortningar och speciella benämningar: RASE, ÄBIN, boniteter, signifikanta effekter, holistisk förvaltning. Man hittar också ett antal långa studier och avhandlingar. Så där håller det på.

Ser vi någon ljusning i konflikten? Nej.
Har vi någonsin sett en ljusning? Nej.

Det finns många frågor som behöver lösas.
Kan vi jägare tillgodose skogsbruket utan att skjuta älgar eller annat klövvilt tills vi kräks?
Går det att stoppa massinvasionen av gran? Kan skogsbruket tänka viltsmart?
Kan vi jägare få förståelse för att riktad utfodring kan vara en lösning?
Finns det något annat att göra än att år efter år kasta skit från den ena sidan till den andra, fram och tillbaka?

Jo men kanske.

Tänk om vi börjar prata med varandra. Lite förutsättningslöst. Släpper prestigen lite. Ner med garden. Som i vilket skakigt äktenskap som helst. Lite familjeterapi i skogen är kanske att rekommendera.
Skogsstyrelsen har under hösten testat en trevare med ett antal träffar för jägare och skogsägare. ”Tänk vilt när du sköter skog” är namnet på kampanjen som fortsätter under december på olika platser i landet.
En bra början. Fortsätt så!

Mera länkar:
Styr dovvilt och minska skador

Ekologisk odling överlägset för viltet

Cikoria1
Kommer ni ihåg den nordiska mytologin? I denna figurerade i alla fall grisen Särimner. Han slaktades varje kväll och köttet åts upp. Men dagen efter så stod Särimner där i båset igen. Redo att bli uppäten – igen

Utan att bli för djupsinnig är det ganska uppenbart att ett paradis för människorna som trodde på asagudarna var ett hållbart producerande samhälle. Särimner var metaforen för detta. Att kunna bruka utan att förbruka. Att kunna ha ett långsiktigt skördande av en produkt utan att tära på kapitalet.

Känner ni igen resonemanget? Det som var en drömtillvaro i Valhall är verklighet för alla jägare i Sverige idag.

Varje år skördar till exempel jag några rådjur och likt Särimner står det nya djur på samma plats kommande år. Men det är inte självklart att djuren gör det. Det krävs något av mig som brukare för att säkerställa att stammen inte utarmas.

 

Mitt bidrag till att hålla Särimner vid liv är viltvård och en klok förvaltning. Att sträva efter en så bra biologisk mångfald i naturen som möjligt som skapar bra förutsättningar för djuren. För det är dessa förutsättningar som gör det möjligt att jaga och skapa vår tids Särimner. Ett hållbart brukande helt enkelt.

För mig är hållbarheten i jakten oerhört viktig. Den ligger precis rätt i dagens diskussioner om hur människorna utarmar jordens resurser, vilka råvaror som maten innehåller, hur vi skapar ett samhälle där alla människor tar ansvar för vår natur, samt att det naturliga är det enda rätta.

En hållbar jakt är oklanderlig i ett sådant perspektiv, så länge vi också tar hänsyn till samhällets andra behov (viltolyckor, skador på skog och grödor etc.). Jakten står således stark när det blåser snålt kring andra sätt att skaffa mat.

 

Klarar vi också av att förmedla vilken oerhörd betydelse jägarnas naturvårdande insatser har – till allmänheten – så kan detta vara en viktig pusselbit i att stärka jaktens och jägarnas roll i samhället. Kanske detta till och med förändra den ganska skeva bild av jägaren som ofta figurerar i media, som blodtörstig och ansvarslös. För i själva verket finns det väl ingen i samhället som gör så många praktiska åtgärder för att skapa bra biotoper och förutsättningar för biologisk mångfald som jägarna? Och detta måste vi fortsätta att göra. Kanske ska vi bli ännu bättre på  viltvård och göra det mer strukturerat, där monokulturerna är som störst?

Hållbarheten i jakten är nämligen så viktig att den har en av avgörande betydelse. Detta vet alla jägare.

Men det kanske är dags att vi gemensamt förklarar det för grannar och de på jobbet som inte vet att jakten är hållbar, att de får reda på att vi tar ansvar för en frisk naturen på ett sätt som få andra gör.

RoeIIIC

Det är -10 och en dryg halvmeter snö. Ingen extrem vädersituation föreligger, och därmed ska det vara förbjudet att utfodra rådjur. Enligt LRF, åtminstone.

Igår kom jaktlagsutredningens andra delbetänkande. Media lyfter nu fram att utredaren föreslår förbud mot utfodring under vegetationsperioden, det vill säga sommarhalvåret. Vad man missat är att utredningen exakt enligt LRF:s viltpolicy även föreslår att länsstyrelserna ska få utfärda utfodringsförbud under vinterhalvåret. Enligt LRF ska inget vilt få utfodras vintertid annat än under för området extrema vädersituationer. Framöver ska vi alltså se på medan rådjuren svälter. Om LRF får som de vill, i alla fall.

Det finns en lång och unik tradition av viltvård i Sverige. För jägarkåren är det idag en självklarhet att gynna viltstammarna genom att skapa goda förutsättningar för dem, samtidigt som vi reglerar de jaktbara viltstammarna genom jakt. Vi anser att det är god etik att se till att viltet har tillgång till föda vintertid, och den ökade överlevnaden kompenseras genom ökad jakt. På så sätt får vi viltkött och jakttillfällen, samtidigt som viltet slipper svälta och lida. Detta är ett smart och etiskt sätt att förvalta den biologiska mångfalden.

Enligt utredningens förslag ska avledande utfodring vara tillåtet, medan stödjande utfodring ska förbjudas. Åtminstone under vegetationsperioden, och även vintertid om länsstyrelsen tycker det är befogat. Avledande utfodring innebär att man utfodrar vilt för att styra det i landskapet så att viltet inte orsakar skador. Ska man lyckas styra viltstammarna och inte bara enstaka, starka individer måste det dock finnas tillräckligt med foder så att alla individer kommer åt det. Men då får man med säkerhet både en avledande och stödjande effekt…

Naturvårdsverket föreslås nu få bestämma hur den avledande utfodringen ska bedrivas. Hur de än beter sig så kan jag inte se hur de ska landa i ett förslag som ger en fungerande avledande effekt utan att man får en stödjande effekt. Antingen så sätter man en låg nivå som tar bort ett av de fungerande verktygen för att minska skadorna, eller så sätter man en högre nivå som både ger en avledande och stödande effekt. I bägge fallen får vi en massa regler och byråkrati helt i onödan, och ett behov av en stor kontrollapparat.

Samtidigt ska länsstyrelserna kunna utfärda förbud mot utfodring vintertid. Hur ska de bestämma detta? Utifrån viltstammarnas storlek, det vill säga förbjud utfodring där vi har flest individer som kan svälta?

Vem som får betala för all byråkrati? Med säkerhet du och jag.

Självfallet ska viltstammarna inte regleras genom svält, utan genom jakt. Enligt de undersökningar jag arbetar med så skjuter de jägare som utfodrar vilt tre gånger så många vildsvin på samma yta som de som inte utfodrar. Detta uttag är med absolut garanti så stort att det mer än väl kompenserar för de gynnande effekter som utfodring kan ha på överlevnad och reproduktion. Därmed inte sagt att vi inte borde jaga mer på många håll. Det kommer dock bara ske om vi har en dialog där vi tar hänsyn till varandras intressen och värderingar. Jag är helt övertygad om att jägarkåren inte kommer bli mer sugen på att jaga viltstammar som man mot sin vilja tvingas se svälta…

Tyvärr verkar utfodringen ha blivit ett rött skynke, och jag upplever varken att det finns någon som helst kompromissvilja eller att man tar till sig fakta. Visst finns det utfodring som bedrivs på ett felaktigt sätt, men det finns det redan möjligheter att hantera inom nuvarande lagstiftning. LRF är dock förstås nöjda. Återstår att se om deras linje leder mot målet…

Gynna lov

Ökad lövandel får man genom att anpassa skogsskötseln så att löv gynnas, exempelvis genom lövinriktad gallring. Foto: Fredrik Widemo

Stig-Olof Holm och Föreningen Skydda Skogen beskriver i Brännpunkt den 19 januari hur förlust av arternas livsmiljöer är vårt största miljöhot. Holm pekar särskilt på skogsbrukets totala fokus på att skapa rena bestånd av tall och gran. Det ger plats för mycket färre arter än blandskogar med många olika trädslag och livsmiljöer. Samtidigt får man en mer tilltalande landskapsbild och ökade rekreationsvärden i blandskogen.

Linda Eriksson från Skogsindustrierna gick dock till kraftfull attack mot Holms slutsatser i Brännpunkt den 21 januari, och hävdade att det var älgen som var hotet mot mot blandskogen, inte skogsbruket. Jag skrev en replik på inlägget, men tyvärr hade Brännpunkt då redan accepterat en slutreplik från Holm. Därmed ville man inte ta in vår replik, som vi nu istället publicerat på vär hemsida. I det här formatet kan jag utveckla det hela litet mer, och ge er läsare möjlighet att diskutera dessa frågor. Först klipper jag in repliken:

Älgen förädlar blandskogen
En varierad skog innehåller fler livsmiljöer, och hyser därmed en större biologisk mångfald än en skog där alla träd är av samma art. I Brännpunkt 21/1 anför Linda Eriksson och Skogsindustrierna att älgen är ett hot mot blandskogen i Sverige. All forskning visar dock att skogsskötseln är vad som styr vilka trädslag som finns i en skog. Skogsbruket styr därmed hur mycket blandskog vi har. Älgen är däremot inget hot mot blandskogen, utan förädlar den, menar Fredrik Widemo, naturstrateg på Svenska Jägareförbundet i en kommentar.

Eriksson lyfter helt korrekt fram att inslaget av lövträd ökar i Sveriges skogar, och att detta beror på inriktningen av skogsskötseln. Det finns gott stöd för detta inom forskningen. Det är helt enkelt den som håller i röjsågen eller som sitter i skördaren som styr vilka trädslag som ska finnas kvar i den växande skogen. Dels genom att aktivt ta bort vissa trädslag, dels genom att skapa goda förutsättningar för det man lämnar kvar.

Eriksson fortsätter dock med att hävda att det största hotet mot blandskogen är betestrycket från älgen. Och nu hänger storyn inte samman längre. Storskogsbruket hävdar konsekvent att betesskadorna på tall, rönn, asp, sälg och ek är stora, oacceptabla och ökande. Samtidigt ser vi alltså ett ökande lövinslag i skogen. Hur kan då älgen vara det största hotet mot blandskogen?

All forskning visar att skogsskötseln är vad som främst styr trädslagssammansättningen under tiden från hygge till avverkningsmogen skog. Det är mycket svårt att inte uppfatta Erikssons utspel som svepskäl för att minska älgstammen. Dels i syfte att minska betestrycket på tall, dels i avsikt att slippa att ytterligare gynna lövträd på bekostnad av tall och gran.

Faktum är att älgen inte hotar blandskogen, utan förädlar den. Klövvilt betar mer på en del ställen än på andra, och på så sätt ökar variation i livsmiljöerna ytterligare. Älgen har alltså positiva effekter på den biologiska mångfalden.

Det finns gott om lövträd i alla svenska produktionsskogar om man inte aktivt tar bort lövet, eller missgynnar det genom att skapa en tät och mörk monokultur av gran. I bästa fall finns det även en normalstark älgstam. Då får man mer biologisk mångfald och ett vackert landskap, rikt på naturupplevelser. Samt möjlighet att nyttja skogen för att även producera viltkött.

Modern forskning från bland annat SLU visar att detta även kan kombineras med ökad avkastning från skogsbruket.

Så långt repliken. Eriksson lyfter även fram den pågående granifieringen, där skogsägare väljer att föryngra med gran istället för tall på lämpliga tallboniteter. Även här saknas dock logik i kopplingen till blandskogen. Om arealen tall minskar medan andelen löv ökar kan väl inte gärna granifieringen hota blandskogen? Det finns bevisligen inga sådana effekter ännu, i alla fall. Tvärtom.

Skogsbruket har bevisligen slagit in på rätt väg när det gäller att öka lövandelen i skogen, även om det går långsamt. Vi behöver mycket mer löv ur ett mångfaldsperspektiv. Det vore önskvärt att Skogsindustrierna lyfter hur man kan nå längre genom anpassad skogsskötsel, vilket bevisligen fungerar, istället för att felaktigt påstå att älgen begränsar blandskogen.

Holms båda inlägg visar tydligt hur jägarnas intressen ofta (inte alltid) går hand i hand med den övriga naturvårdens intressen. Erikssons artikel visar lika tydligt hur våra intressen ofta är totalt motsatta mot storskogsbrukets intressen.

Jägare och veganer har något gemensamt. Nej, stopp! Missförstå mig inte! När det kommer till kritan går våra åsikter isär men ibland ligger flera av veganens värderingar faktiskt rätt nära jägarens.
Båda ideologierna strävar efter att minimera lidande, att ta ansvar för liv, att respektera djur och natur. Ja, det gäller även rovdjuren. Jag är jägare, jag vill förvalta rovdjursstammarna på samma sätt som vi förvaltar övrigt vilt. Förvaltning genom jakt, det finns över huvud taget inget annat alternativ som är bättre eller mer humant. Jag ser också hellre att ett djur får dö snabbt och smärtfritt än svälta ihjäl. Jag skjuter hellre fler rävar där koncentrationen är för  hög istället för att se dem plågas ihjäl av skabb. Det är förvaltning.
rav_o_lindvall_700

Jag skjuter hellre fler rävar där koncentrationen är för  hög istället för att se dem plågas ihjäl av skabb. Det är förvaltning. Foto: Oscar Lindvall

Som jägare ansvarar jag helt och hållet för mitt köttintag och kan stå för det. Inget jävla hyckleri som att hata jakt och samtidigt köpa fläskfilé från Danish Crown. Du slipper inte ansvar för att någon annan dödat det du äter.
Men även om jag föredrar viltkött och jaktens fördelar alla dagar i veckan tror jag samtidigt på att den svenska landsbygden ska kunna fortsätta leva och önskar att alla våra svenska bönder kan få förutsättningar till en djurhållning som vi kan stå upp för. Så är det inte idag fast många försöker.
Det handlar om att inte stänga skogen och landsbygden för det är dit vi är på väg om vi inte ser upp. Om vi inte längre finns där, vad händer då? Vem ska förvalta skog, fjäll och landsbygd då?
Som Pauline Palmcrantz skriver i sin debattartikel:
”Det är alltså inte vargen eller övriga rovdjurs vara eller icke vara som vi egentligen debatterar. Rovdjursförvaltning i form av licensjakt och fungerande omedelbar skyddsjakt är ett måste om vi skall fortsatt ha en levande landsbygd med de kulturmiljöer vi i dag tar för givet.”

Många jaktmotståndare är köttätare, hur konstigt det än kan låta. De köper sitt kött på ICA utan minsta tvekan samtidigt som de vräker ut sitt jakthat.
När det gäller jägare och veganer vet jag att diskussionerna åtminstone tidigare har gått heta mellan dessa på vegan.nu. Men de diskussionerna gav ibland något, emellanåt blixtrade de till och utmynnade i något slags samförstånd.
Ibland får också jägarna oväntat stöd från just veganer.
Idag var jag inne och läste på en jaktkritisk Facebookgrupp-sida. Inget fel med kritik, jägarna ska tåla att bli konstruktivt granskade. Vi ska kunna stå upp för det vi gör. Gruppens skapare har dessutom skapat en sida som handlar om Bly. Det är bra om bara diskussionerna kan föras konstruktivt.

Men tyvärr, som i alla liknande sammanhang består delar av de här grupperna också av ett gäng nötter. I en status skrev exempelvis en medlem ”att påstå att jägare och fiskare är djurvänner är lika dumt som att säga att Hitler var judevän.”
Några av gruppens medlemmar skrattade gott åt det ”roliga” påståendet och höll förstås med.
Några jägare som är medlemmar i gruppen protesterade men tystades ner.
Jaktkritikerna fick istället stordäng från oväntat håll. Inlägget ifrågasattes plötsligt skarpt av tre personer som visade sig vara veganer och som började förhöra sig om jaktmotståndarnas egna köttvanor.
Det visade sig att de jaktkritiska medlemmarna i gruppen som deltog i just den här diskussionen gladeligen käkade kött allihop och fick svårt att försvara sig. Någon vräkte ur sig att de tyckte att slakt var mer humant än jakt.
En av de kvinnliga veganerna frågade då vilken slaktmetod jaktmotståndaren tyckte var mest human: ”Vilka slaktmetoder gillar du i Sverige? Du har några välja på, hänga upp och ner? Gas som då tar lång tid, slå vassa föremål i skallen? Bult?”

Sedan följde ett gäng inlägg från dessa unga veganer som fullständigt plattade till de jakthatande köttätarna. Helt klockrent i flera fall, jag fortsätter att citera från några inlägg:
”Så du tycker inte att jägare och fiskare är djurvänner? För vad då? Att de dödar djur?
Då undrar jag hur man kan kalla sig djurvän och samtidigt stödja köttindustrin? För den är på långa vägar mycket värre än viltproduktionen… Och du deltar i dödandet av djur (som jägare/fiskare gör), skillnaden är bara att du har betalat någon för föda upp/döda djuret åt dig, så vad är det för skillnad? Det är ett hyckleri i mina ögon … Så berätta varför de (=jägarna, reds.anm) inte är djurvänner? Äter du kött så är det ju samma process. Så det är just det dubbla budskapet jag stör mig på. Jag är vegan”

Och så knockouten från en annan vegantjej som deltog i diskussionen:
”Jag är vegan och förespråkar jakt framför slakterier. Många djur som lever på svenska gårdar idag lever i ett helvete. Då anser jag det vara mycket bättre för djuret att bli skjutet under jakt, då det har levt ett liv i frihet…”

Way to go vegans!

Det svenska folket har som bekant ett eget skogsbolag: Sveaskog. Fram till för några år sedan utmärkte de sig positivt när det gällde synen på viltförvaltning och hur man kan kombinera olika sätt att bruka landskapet hållbart och samtidigt minska skogsskadorna.  No more…


Kan vi inte enas om att vi BÅDE borde skapa mer foder och reglera älgstammen för att minska skadorna så effektivt som möjligt? Foto: Fredrik Widemo.
 

Mer eller mindre över en natt ändrades detta. Framsynta program för att skapa mer foder avslutades, och all verksamhet som berörde vilt flyttades åter in i moderbolaget. Viltfrågor fick plötsligt enbart hanteras av handplockade jägmästare. Över en natt blev Sveaskog bara ett bolag bland de andra, som tidigare sett Sveaskog som en avfälling. Vilket säkert känns bekvämt inom skrået, men är det verkligen vad vi vill med ”vårt” bolag?

Sedan dess har Sveaskog arbetat gemensamt med övriga bolag i viltfrågorna, och nu senast kraftigt höjt arrendepriserna. Enligt egen utsago för att få in fler unga jägare. Är detta logiskt???

Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist har just bloggat om skogsskador och älgar. Sundqvist påstår i mäkta irriterad ton ”Särskilt okunnigt och historielöst är argumentet från jägarhåll att skadenivån omöjligt kan vara så hög när älgstammen är mindre än vad den varit tidigare. Frågan om hur mycket mat älgarna har att tillgå förbigås med tystnad.”

När bestred vi att det finns skador? Eller att skogsbolagen borde skapa mer foder för att mest effektivt komma tillrätta med problemet? Precis som Sveaskog för övrigt tidigare arbetade. Jag misstänker att Sundqvist redan läst vårt senaste debattinlägg i frågan, och att det bland annat är vad som orsakat hans blogginlägg. Jag rekommenderar Sundqvist att läsa vårt inlägg igen. Vad vi säger är att andelen skadade stammar inte duger som indikator för hur mycket älg man bör skjuta.

Sundqvist gör en jämförelse med betande får i en hage, och påstår att tallungskogsarealen halverats sedan 1980-talet. Och att mängden älgar därmed också borde halverats. Märkligt nog har Sundqvist missat att ungskogsarealen inte ändrats nämnvärt sedan 1980-talet (älgar äter inte bara tall, om man bara ser till att det finns löv), medan vi just precis HAR halverat älgstammen. Trots detta är skadorna fortfarande höga på sina håll. Varför?

Skogsbruket underlåter konsekvent att diskutera att vi genom ett alltmer intensivt skogsbruk fått mindre och mindre foder i skogen under merparten av omloppstiden. Tidigare kunde viltet även finna foder på andra ställen än på föryngringsytorna och i ungskogen. Går vi tillbaka till tiden innan trakthyggesbruket så hade vi flera hundratusen hektar permanenta buskmarker i skogen, mer flerskiktade lövmiljöer och mer bärris. Allt detta gav en permanent foderkälla. Det är en myt att trakthyggesbruket är vad som möjliggjort dagens klövviltstammar. Men givet dagens skogsskötsel så har viltet inget annat val än att söka foder där det samtidigt orsakar skador.

Utöver de kvantitativa felen med Sundqvists fårjämförelse så haltar jämförelsen även kvalitativt. Situationen kan snarare (men fortfarande inte helt korrekt) jämföras med en markägare som arrenderar ut betet i en hage. Samtidigt som betesrätten arrenderas ut börjar markägaren även slåttra marken. Först en gång om året, men sedan tas fler och fler skördar. Nu börjar betet begränsa slåttern och slåttern begränsar betet. Markägaren fortsätter dock slåttra, utan att ta hänsyn eller sätta ned arrendet för fårbonden. Istället höjer markägaren till slut arrendet, för att pressa ut den befintlige fårbonden. Och tror sig samtidigt stimulera fler unga att börja med får. Samtidigt som markägaren märk väl enlig lag är skyldig att sörja för att det finns goda livsbetingelser för fåren…

Svenska Jägareförbundet väljer precis motsatt väg, jämfört med Sveaskog. Vi ser oss alltmer om efter olika typer av kompetenser för att kunna skapa en modern, hållbar viltförvaltning där olika intressen måste vägas mot varandra. Jag har mycket svårt att tro att andra än utvalda jägmästare verkligen kan anse att en ekosystembaserad älgförvaltning enbart innebär att man ska reglera ned viltstammarna när skogsbruket blir alltmer intensivt. Det strider mot hela ekosystemkonceptet, liksom tanken att man måste finna avvägningar mellan olika ekosystemtjänster snarare än att maximera en av dem.

Det är inte jägarna eller resten av samhället som bortser från att viltet måste ha något att äta. Om någon gör det är det skogsbolagen. Sveaskog ledde tidigare utvecklingen mot ett mer multifunktionellt brukande av landskapet, och var på väg att genomföra andemeningen i den nya älgförvaltningen innan den ens definierats. Tyvärr övergavs alla dessa goda föresatser. Därmed ökar skadorna även om älgstammarna minskar. Och vi går mot ökande istället för minskade konflikter mellan aktörerna.

Om vi istället tar våra respektive ansvar och arbetar aktivt både med älgarna och med foderförvaltningen finns förutsättningarna för samsyn och en fungerande förvaltning. Jag håller helt med om att skadorna måste minskas på sina håll. Då måste vi dock använda hela verktygslådan. Framför allt kommer det krävas att vi använder det verktyg som forskningen visat är skarpast och ger bäst effekt.

Jag rekommenderar den intresserade att läsa kommentarerna till Sundqvists blogg; ffa är professor Lundqvists inlägg mycket läsvärda och tankeväckande när det gäller bristerna med dagens betesinventeringar, och hur resultaten används.

Svensk viltförvaltning vilar på grundprincipen att det jaktbara viltet ska vårdas. Genom att skapa goda förutsättningar för viltet minskar svängningarna i viltpopulationerna, exempelvis mellan år med milda och svåra vintrar.

Därmed får vi en mer stabil stam med individer i god kondition, som kan beskattas hållbart på en högre nivå. På så vis får vi mer viltkött, fler jakttillfällen och mindre lidande för viltet. Win-win, skulle man kunna säga.

 
Utfodring kan minska skador och svält, samt ge ett stabilt utnyttjande av en värdefull resurs. Foto: Fredrik Widemo.

När det gäller vildsvin finns det dock plötsligt krafter som hävdar att de inte skall få gynnas genom viltvård, ”eftersom det ändå går så bra för dem”.  Varför detta avsteg från grundprincipen? Går det inte bra för exempelvis rådjur, harar och älgar också?

Regleringsivrarna verkar framför allt vara rädda för att ”boosta” den redan höga potentiella reproduktionsförmågan. Tittar man på den vetenskapliga litteraturen så finns det dock definitivt inte något entydigt stöd för att utfodring påverkar reproduktionen hos vildsvin, vilket felaktigt hävdas av en del debattörer. Det finns studier som visar på en effekt, och andra studier som inte finner någon sådan. Att mängden ”naturligt” foder har en positiv effekt finns visat hyfsat tydligt, men att ytterligare tillförsel genom utfodring spelar roll är alltså inte tydligt från litteraturen. Ökande majsodling förklarar ökande populationer och problem på kontinenten, och utfodringsförbud har inte minskat problemen där sådana finns.

Detta är faktiskt inte heller så konstigt. Vildsvinet lägger som andra klövvilt upp energireserver under sommarhalvåret, då det finns gott om föda. Energin som lagrats som fett används sedan för delar av reproduktionen.

Alla som försökt åtla in vildsvin under de månader då det finns mognande spannmål eller naturlig tillgång till ek- eller bokollon vet att det ofta inte är enkelt eller ens möjligt. Vi konkurrerar helt enkelt på många håll med närmast obegränsad tillgång till föda på landskapsnivån.

Det är under den här perioden som vildsvinen äter upp sig inför vintern, och den kommande reproduktionen. Att utfodring under dessa perioder skulle ha någon större inverkan på reproduktionen är inte särskilt sannolikt, åtminstone i områden där det finns tillgång till spannmål eller ollon. Däremot kommer utfodring under vinterhalvåret troligen att ha betydelse för överlevnaden (vilket dock inte är välstuderat).

Utfodring kan tveklöst påverka vildsvinsstammens tillväxt. Jag är dock tämligen övertygad om att effekterna på överlevnad under svenska förhållanden är minst lika stora som effekterna på reproduktionen. Under år eller i landskap med god födotillgång är jag lika övertygad om att effekterna på överlevnaden kommer vara klart större än eventuella effekter på reproduktionen.

I den utsträckning man skulle få någon effekt av en begränsning i utfodring är det alltså i första hand genom svält, inte genom minskad reproduktion.

Min bestämda åsikt är att viltpopulationer inte ska regleras genom svält, utan genom jakt. Vi ska inte försöka svälta ned vildsvinspopulationen i de områden där man har problem, utan reglera ned den genom ökat jakttryck.

Denna strategi har dessutom stöd fullt ut i den vetenskapliga litteraturen, där den enda faktor som genomgående visat sig begränsa populationstillväxten och mängden skador är jakttrycket.

Utfodring och åtling är viktiga verktyg för att lyckas styra vildsvinen, och att öka jaktframgången. Avledande utfodring kan minska skador såväl på vallar under vårvintern, som på åkrar under sådden på våren och från mjölkmognad till skörden på hösten.

Eventuella begränsningar riskerar därmed att få direkt motsatt effekt, utöver att det för mig ter sig etiskt fullständigt förkastligt att försöka svälta ned en viltstam och att tvingas avstå från att utnyttja en fantastisk resurs på bästa sätt.

Vildsvinsförvaltningen skall precis som all annan viltförvaltning bedrivas med etiken i första rummet. Det innebär varken att viltet skall svälta eller att utfodring bedrivs så att man exempelvis orsakar nedskräpning eller använder otillåtet foder.

Utfodring skall ses som ett av verktygen för en god vildsvinsförvaltning med god etik, medan populationstätheten skall regleras genom jakt. Är överlevnaden god måste man jaga mer. Vilket rimligen är precis vad både jägare och bönder vill…

 

Länk till nyhet om torsdagens seminarium om vildsvinsförvaltning finns här.