Hur långt räcker kompromissviljan?
Jag har en spaning igen. Det var en artikel i DI och DN som fick mig att börja fundera. LRF har fått nog av de skador som den organiserade bärplockningen orsakar markägarna. Nu vill man ha betalt och Allemansrätten ifrågasätts i någon mening. Det här är bara ett av många symptom, som jag tycker syns allt oftare, på en polarisering mellan ”allmänheten” och nyttjanderättshavare. Nyttjanderättshavare kan alltså vara de som har rätt att nyttja marken för jord- eller skogsbruk, eller för den delen för jakt eller fiske.
Sverige har som land väldigt länge levt väldigt gott på en stor mängd ”tysta” överenskommelser mellan markägare och staten, eller allmänheten om man så vill. Ser vi oss om i världen så är dessa överenskommelser tämligen unika. Försök ta er en tur på ”private land” i Usa eller botanisera fritt på egen hand i en nationalpark i samma land så förstår ni vad jag menar. Resten av världen väljer i väldigt hög utsträckning ”allt eller inget” medan vi, hittills, kommit mycket långt med ”lite lagom överallt”. Jag tror de symptom jag ser där ute nu är de första tecknen på att vi pressat nyttjanderättshavarna lite för långt. Kanske främst beroende på att nyttjanderättshavarna varit dåliga på att marknadsföra sig själva och sina uppoffringar för allmänheten.
Jag ska ta några exempel förutom det ovan nämnda bärplockningsfallet. I dagens SvD kan man läsa en insändare från Rovdjursföreningen som ifrågasätter årets lodjursjakt. Man skriver: ”Frågan är hur många utanför jägarleden som anser att jägarna har större rätt till rådjuren än lodjuren har – eller ens lika stor?”. Antagligen väldigt få. Ingen äger ju rådjuren innan de är döda. Jakten är dock en nyttjanderätt som följer av markägande eller att man betalt för att få nyttja den. Tar man då som i Gävleborgs län beslutet att ha 20 föryngrande lodjur så tar man också indirekt beslutet att nyttjanderätten till rådjursjakt är i princip utraderad. Använder man då Professor Matssons studier av jaktens värde kan man räkna ut att rådjursjakten i Gävleborg har ett jaktvärde på sisådär en 35 – 40 miljoner. Till detta ska då läggas ytterligare minskade jaktvärden på grund av varg- och björnpredation. Hade lodjuret i det här fallet varit starkt hotat hade jag förstått argumenten men nu tycker jag faktiskt man går för långt. Det blir lite som att svenskarna bestämmer att vi snor Kamprads kosing bara för att vi är fler än han.
Ett annat närliggande exempel är viltvården, som jag skrivit om tidigare. Jägarna bidrar varje år med 265 miljoner ur egen ficka för att indirekt vårda fram käk åt de stora rovdjuren. Vi gör det gärna, bara det blir något kvar åt oss själva också, i form av jaktbara stammar av rådjur eller älgar. Det är ingen hemlighet att staten nu upptäckt att det är förbannat dyrt att ha lodjur i norra sverige för man måste betala för renarna de käkar. Därför har man uttalat att lodjuren ska spridas söderut, rådjuren är ju gratis som lomat. Okej, jag ställer upp på att min rådjursjakt blir något sämre, men det finns gränser. Jägare är inte mer än människor, har vi inget incitament att vårda t ex rådjuren för att jaga dem så blir vi antagligen inte så mycket bättre på att mata dem än medelsvensson. Ajöss med rätt stora delar av de där 265 miljonerna. Samma princip som med t ex viltvatten. Jägarna bygger viltvatten för stora värden varje år, med baktanken att kunna jaga änder i dem. Viltvattnen kommer dock många andra arter till del. Förbjuder, eller omöjliggör, man andjakt så kommer det att drabba många andra arter negativt för ingen bygger längre viltvatten.
Ett annat exempel är den ständigt pågående och infekterade debatten mellan naturvården och skogen. Den har faktiskt många paralleller med rovdjursdebatten för övrigt. Naturvården har under lång tid nu pressat markägarna till allt större uppoffringar i form av avsättningar, generell hänsyn och staten på allt större inköp av mark för naturvårdsändamål. Jag är rädd att man nu har slagit i taket. Vi markägare har avstått en hel del frivilligt för att kompromissa men frågan är hur långt kompromissviljan sträcker sig? Utan att klampa in för häftigt i naturvårdsdebatten tror jag att det nu är tid att se över hur vi organiserar, sköter och fördelar de resurser vi har för största möjliga nytta. Vi kan inte kräva större uppoffringar från markägarna utan att betala för dem. Precis som vi nog inte kan kräva mer rovdjur av de som ska hysa dem idag utan att betala för dem. Nu bör vi fokusera på hur vi fördelar dessa rovdjur på bästa sätt för att alla ska vara så nöjda som möjligt.
Jag tror att många av de symptom på ökade motsättningar vi nu ser är resultatet av att fler och fler tar det ”allmänna” ägandet för givet. Många förutsätter idag att majoritetens vilja går före nyttjanderätt. Det är en mycket farlig utveckling. Jag tror att om vi pressar det här systemet för hårt, t ex med ytterligare ”utvidgning” av Allemansrätten, ytterligare krav på avsättningar av produktiv mark eller ytterligare fler rovdjur så får vi en direkt motsatt effekt. Vi är idag mycket nära gränsen för vad många ägare och nyttjanderättshavare är villiga att ge bort i en kompromiss eller acceptans för hotade arter eller miljöer. Driver man det här systemet hårdare kommer vi mycket snart se höga stängsel runt många fastigheter och uppslitande rättstvister om äganderätten eller för den delen rent illegala handlingar utförda av uppgivna nyttjanderättshavare som tycker sig ha tappat kontrollen över sina rättigheter.
Jag är oftast onödigt optimistisk, men i det här fallet är jag pessimist. Oavsett vad vi tittar på för nyttjanderätt så minskar förståelsen för den med ökad urbanisering. Utvecklingen går nu bara åt ett håll. Du får gärna säga emot, men mitt ”låstbomindex” skenar just nu och jag väntar på den första skylten med ”Privat land – beträd ej” även här hemma. Det är sorgligt, men tyvärr är vi nog alla lite ansvariga för den utvecklingen.
Uffe B. Jo visst finns det hägn kvar och de tar ganska bra betalt i Agusahägnet som drivs av SJF. Men merparten av grisodling sker numera utan hägn och drabbar bönder som har marker nära större gods och gårdar där grisodlingen ger stora inkomster.
Leta upp jaktbolag med konstellationen SJF/Sveaskog är inte svårt 0m du försöker.
Daniel Ligne kan nog ge dig en lista.
Sture…..intressanta påstående där om att man slutat med hägnverksamhet i Södra Sverige. Jag vet ett flertal hägn som i allra högsta grad är i bruk. Jag undrar också varnågonstans man kan läsa om att SJF har med sveaskogs inkomster för arrendeverksamhet att göra i den mån de är med och driver upp priserna?
earnie. I södra Sverige har man slutat att odla hjortar och vildsvin i hägn. Då kan man gratis skaffa sig större jaktmarker än det område man själv äger. Man agerar som Fagin i Oliwer Twist. I Brevens bruk terroriserar dovhjortarna byns villaägare och runt Boo egendom äter hjortarna upp vad bönderna i närheten av godset odlar.
SJF/Sveaskog bedriver liknande verksamhet med vildsvinsodlingar och det är en lönsam verksamhet ty det finns villigt betalar för att skjuta detta s k högvilt. Skjuter man en stor galt kan det bli 1000 + 200*50 =11000 och det har den vanlige jägaren inte råd med.Enligt Daniel Ligne finns det cirka 300 företag i Sverige som bedriver lönsam grisodling i det fria. Men det blir kanske ändringar nu när Jonas Sjösedt lyfter fram jaktarrendefrågan i riksdagen enligt Svensk Jakt.
Calle F, bra påpekande!
Oj då jag kanske skulle räknat med allt fågelfrö i mina viltvårdskostnader, då blir det lite mer.
Skämt åsido, det är kanon att så många matar småfåglar, det gör nytta även för rådjur, harar, nötskrikor och i nästa led räv och duvhök.
En viktig insats som utförs av både jägare och icke-jägare.
Fortsätt utfodra!
Marie!
Det är inte frågan om att utrota rovdjur utom i din fantasi. Visst, det finns nollvisionärer, men dom är lika verklighetsfrämmande som dom som tror att vi ska kunna ha 1000-tals vargar. Ingen av ytterligheterna kommer att nå framgång i ”mellanmjölkens land”.
Daniel, jag har inte sagt att jag är emot jakt, tvärtom, jag äter gärna en älg eller rådjursstek även vildsvin är bra, men att förfölja varg och lo för att de också äter kött är inte ok. enligt mig. Lo-stammen sköter sig själv enligt forskningsresulatat, de skaffar inga ungar om det inte finns föda. Och vargstammen är så liten så det är inte rimligt att ni förhandlat fram att få skjuta bort 10% av stammen varje år för att ni ska acceptera att det ska införlivas lite nytt blod i stammen.
Fjollträsk: jag har inga problem med mina räkningar, vad det nu hade med den här debatten att göra.
Kompromissvilja?
Helt rätt spår Daniel. Men rovdjursproblemet sträcker sig mycket längre än till jakt. I grunden är det en fråga om hur vi använder vår mark i Sverige för att föda vår befolkning. De senaste säg 40 åren har vi blivit bortskämda med att kunna importera billiga livsmedel. Detta förhållande kommer inte att fortsätta hur länge som helst med växande befolkningar och kraftigt ökad köpkraft i nya industriländer. Mark är en begränsad viktig produktionsresurs som knappast blir mera produktiv med den centralstyrning vi nu experimenterar med vad beträffar rovdjuren.
För 70 till 100 år sen togs skogens bete på allvar i anspråk för att föda upp boskap, och därför reducerades mängden rovdjur. Under 50- och 60-talet försvann många småbruk och älgstammen växte fram som ersättande köttproducent för flertalet småbrukare och torpare, som hade gjort sig av med korna. På detta sätt har skogen sedan 1800-talet varit ytterst viktig för landets köttproduktion. Vi bör kalla detta EXTENSIV DJURHÅLLNING, som också uppfyller alla ekologiska, miljömässiga krav, samt ger närproducerat kött.
Jag tror att det ibland kan vara nödvändigt att upplysa rovdjursivrarna om de faktiska värden som den dubbla användningen av skogsmarkerna utgör för vår försörjning. År 2009 togs det ut ca 15 000 000 kg kött från viltet, vilket motsvarar ca 12 % jämfört med Sveriges totala nötköttsproduktion och är 10 ggr mer än produktionen av renkött. Det motsvarar också ungefär vad det kommer att kosta att ha ca 1000 vargar i Sverige. Vid den storleksordningen på vargstam har vi alltså gjort oss av med viltet som produktionsresurs och den Extensiva Djurhållningen upphör.
Vad som dessutom händer är också att det mesta av fritt betande boskap på ängar och hagar försvinner på grund av den komplicerade övervakning och skydd som krävs p.g.a. rovdjuren. D.v.s. småskalig uppfödning av slaktdjur upphör eller minskar kraftigt som näringsgren. Detta är ur miljö och klimatmässig synpunkt det mest eftersträvansvärda sättet att föda upp djur på. Denna produktion kan uppskattas till ungefär samma storlek som viltet från skogen, ca 12 % av svensk nötköttsproduktion.
Får vi en sådan utveckling, vilket Mikael Karlsson SNF förespråkar, så har vi gjort oss av med en fjärdel av svensk nötköttsproduktion. Landsbygdsbefolkningen har förlorat viktiga binäringar som jakt och småskalig djurhållning. Sannolikt kommer vi att importera lika mycket mer kött från kanske Brasilien eller föda upp på stall med soja från Brasilien som foder. Båda metoderna ger kraftigt ökade CO2-utsläpp. Detta är priset vi får betala för att ha stora rovdjursstammar. Till detta kommer Ytterligare en hel mängd både materiella och immateriella konsekvenser som jag inte kan gå in på här.
Har våra vänner i SNF och SRF tänkt på detta? Nej, planhushållning fungerar inte här heller. Och precis som du påpekar Daniel, driver de konflikten för långt, vilket jag anser redan har skett, så kommer produktionsansvariga ägare och arrendatorer att reagera med kraft. Jag har svårt att se hur rovdjursivrarna i längden skall kunna försvara en politisk centralstyrning av så viktiga och komplicerade produktionsresurser.
Från Mats Torparn
Daniel. Givetvis skall den som nyttjar någon annans mark kommersiellt oavsett vad ersätta markägaren. Var rennäringen står i dina resonemang är oklart.
Daniel!
Du är inte ensam om att tänka i här banorna. Ska bli intressant att se när våra markägarorganisationer för upp den svenska allemansrätten vara eller inte vara på EU s dagordning. Det är nog inte fråga om utan när, inom EU är ju den sk ”proptionalitetsprincipen” en övergripande lag. Kortfattat alltså ” alla beslut en myndighet fattar i det allmännas intresse ska ställas i propotion till vad den enskilde förlorar”. Bra att vi nu har kronor och ören på t ex jaktens värde, lingon och blåbärs kilopris. har vi haft länge
Bra skrivet Rune, tydligen så vill man utrota alla rovdjur som förstör och jagar annat vilt för att överleva,snart ska man väl få skjuta rovfåglar också….
Mycket intresant läsning att företagare i bär branshen skor sig på allemansrätten är ju solklar och borde stävjas samma sak ser vi vad gäller jakten det bildas jaktklubbar och jaktföreningar som betalar så höga arrenden som ingen vanlig knegare kan matcha sedan säljer dom jakt till förmögna Svenkar Danskar o Tyskar ett exempel Medlems skap i en jakt klubb 50,000 men då får du jaga 6 ggr Eller 2000 för en dag och 50 kr kilon levande vikt ca 110 kr kilon på ett vildsvin slaktad vikt dessutom arrenderar vi en mark så köper vi rätten att jaga inte ett visst antal Rådjur o Älgar Priserna idag i Västra Götaland ligger på ca 300 kr HA i snitt så för många är nog smärt gränsen snart nådd och hur skall nya unga jägare ha pengar att kunna Arrendera sig en jaktmark I områden där det finns mycket Rovdjur skulle vi jägare inte betala mer än 10 kr Ha eller inte jaga alls så får snart Naturvårdsverket och berörda myndigheter varenda markägare på halsen Jag tror att om den här utvecklingen står sig är vi vanliga jägare ett minne blott om några år jag undrar vad förbundet kan göra åt det
5 kg småfågelfrö på lågprisvaruhus = 49,95 kronor
Enbart Weibulls paketerar 10 000 ton varje år, motsvarande 100 miljoner kronor, alltså bara denna enda producenten som väl inte kommer i närheten av de stora drakarna, som Lantmännen.
Tre fågelklubbar på Bjärehalvön köpte 30 ton fågelfrö förra vinter, alltså bara denna klubben fixade foder åt det vilda för omkring 300 000 kronor.
Många fågelklubbar skänkar bort småfågelfrö till barnhagar, skolor och åldershem så att dessa kan mata fågellivet lokalt.
Sedan vet jag ju inte hur många jakttilfällen denna utfodringen genererar eller hur många ton talgoxe, gullsparv och andra småfåglar som hamnar i frysen hos de som håller på med detta, men Jägareförbundet kan med sin expertis möjligen komme med en kvalificerat gissning. Utan incitament att få jaga dessa djur är det ju adjö till sånt, har jag förstått på dig, för dessa som gör detta är väl även de bara människor.
Och ni på Jägareförbundet kan möjligen även komme med en kvalificerat gissning på hur många miljoner av det jägarna lägger ut på att fodra det vilda, är specifikt för vildsvin, som ju är blivit de nya attraktiva ”högviltet” på många platser runt om i landet.
Fjollträsk: Du sätter nog bättre ord på det jag tänker… Det här handlar om en helhet, vem har rätt till skog, natur, träd och nyttjanderätt? Vi har levt lite som Hoberna, i samförstånd och med småtrevliga gnabb i små sakfrågor. Men nu är den nya världen här, och då blir frågan egentligen större och en smula komplex. Mer av allt håller liksom inte. Vi kan inte öka skogsproduktionen, främja landsbygdsutveckling, exportvärde och biologisk mångfald i all oändlighet.
Per: Som vanligt är du klok som en bok. Vad jag efterfrågar är dock inte att nyttjanderätten förutsättningslöst alltid ska föregå allmänhetens vilja, jag spanar bara att man dragit styrkeförhållandet en smula för långt i för många frågor samtidigt just nu. Jag tror, ärligt talat, på den ”svenska modellen”, både vad avser rovdjur och naturvård. Men den bygger i grunden på någon sorts samförstånd om vad som är en rimlig uppoffring från markägare, eller nyttjanderättshavare, och jag tror att vi nu är inne i ett ”rus” som riskerar att slå tillbaka, onödigt hårt.
Sedan har du nog lite fel i att majoriteten av jägarna inte är markägare. Om jag minns rätt, utan att ha kollat, så är faktiskt majoriteten av jägarna också markägare. Därmed inte sagt att de alltid och uteslutande jagar på sin egen mark. Men svenskarna är fortfarande starkt utilitaristiska i sitt synsätt, det är därför vi har världens högsta acceptans för jakt och predatorjakt. Det ska vi nog vara rädda om, oavsett våra attityder i sakfrågor, det garanterar nämligen bevarande…
Du ger vidare en rad tänkbara scenarier inför framtiden, och som du själv skriver, varför inte? Vi kan prova, det har man gjort på många, för att inte säga alla, andra ställen i världen. Vi vet facit. Jag tycker vi ska vårda vår modell ömt, om inte annat för att testa om samförstånd, och inte pengar enbart, kan skapa en framkomlig väg. Men då krävs det förståelse för allas våra aktiviteter. Jag tycker ärligt talat det skulle vara sorgligt om allt värderades enbart i pengar, inte för jakten för den skulle nog stå sig fortsatt stark, men för att vi då får någon form av klassamhälle även ute i skogen. Ser vi till fakta idag så växer jakten, i form av antalet jaktdagar och att jaktvädet t ex stiger snabbare än KPI, medan i stort sett allt annat naturnyttjande minskar, även i stadsnära miljöer. Att då övergå till ett helt pengastyrt system skulle enligt mig äventyra en mängd företeelser som kan på något sätt äventyra jakten, låt oss inte gå dit, det vill nog inte ens jägarna…
Intressanta tankar du framför Daniel, men jag tror faktiskt att det vore ännu farligare om vi inte även fortsättningsvis låter majoritetens vilja går före nyttjanderätten. Det skulle vara en enormt stor reform att genomföra, och skulle dessutom ta bort våra möjligheter att reglera var, hur mycket och vilken sorts vilt vi vill ha i våra marker. Förutom det skulle samhället förlora sitt inflytande över hur marken brukas, och eventuellt stora intäkter för att vissa väljer att inte bruka eller sköta sin skog överhuvudtaget.
Sen är det ju faktiskt så att en absolut majoritet av jägarna inte äger den mark de jagar på. Till exempel var det inte mindre än femtio skåningar som registrerade sig inför vargjakten. Om det var upp till markägaren att sälja nyttjanderätten till högstbjudande är det inte alls säkert att det skulle till bli just klövviltsjägare som drog högsta kortet. Den skulle likagärna kunna tillfalla företag i bär eller svampbranchen, bevarandeorganisationer, eller rent utav kunna dedikeras till rovdjur och rovdjursjakt för till exempel pengastinna amerikaner. Då skulle vi ju tillslut stå där med just det du fruktar, det vill säga vid en låst bom med skylten ”Private land”. Det skulle varken jägarna eller allmänheten ha någonting att vinna på. Men faktiskt skulle jag inte vara alls främmande för att införa någonsorts avgiftsbelagt svamp- eller bärplockarkort ,där inkomsterna tillfaller markägaren. Det skulle skapa en bättre balans mellan intressegrupper och eventuellt göra det lättare för markägaren att acceptera förlorade inkomster, från till exempel rådjursjakt och ökade krav på ett uthålligt skogsbruk.
Nu tycker jag i och för sig inte att DI-artikeln du länkar till innebär ett steg i denna riktning. LRF anser att företag som utnyttjar den svenska allemansrätten för att tjäna pengar (genom att lura hit stackars fattiga bärplockare från andra länder) borde betala för sig. De är mycket noga med att påpeka att det inte skulle gälla privatpersoner. Jag tycker att de har rätt och ser det inte som det minsta kontroversiellt. Det finns alltid de som missbrukar saker bara för att det är gratis. De här företagens beteende tycker jag kan liknas vid att gå runt på världens alla IKEA-varuhus och plocka på sig gratis pennor för att sen sälja dem vidare. Utnyttjande av allemansrätten kommer med ett ansvar, och de allra flesta av oss tar det ansvaret. Det blir lite kanske lite svårare om till exempel även turistföretag som arrangerar guidade naturturer ska betala för sig. Men i princip, varför inte?
Du skriver även ”Vi kan inte kräva större uppoffringar från markägarna utan att betala för dem. Precis som vi nog inte kan kräva mer rovdjur av de som ska hysa dem idag utan att betala för dem.” Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar. Vem är det som hyser vargarna? Är det markägaren som ska ha betalt för att det finns varg i hans marker? Återigen: Tja, varför inte? Det är kanske en tanke värd att ha i beaktande iallafall. Jag har dock svårt att se vad jägarna skulle vinna på det.
Vad det gäller viltvatten tror jag inte du behöver vara så bekymrad att anläggningen av dessa skulle minska betänkligt om vi nu skulle förbjuda andjakt. Så länge det utgår stora EU-bidrag för att anlägga och underhålla dem skulle de nog fortsätta att anläggas i rask takt. Faktum är att här skulle man kunna vända på resonemanget och hävda att det är svenska och europeiska skattepengar, inbetalda av allmänheten, som finansierar jägarnas möjligheter att anlägga biotoper lämpliga för till exempel andjakt.
Tack för ett trevligt och tänkvärt inlägg!
Frågan är ju också vad NSF:s medlemmar, allemansrättare i olika former såsom fågelskådare, fotografer, svampplockare, skogsflanörer eller bara rena samvetsmedlemmar m fl anser att de vinner på den pågående polariseringen? Är exempelvis en politisk vinst för riksorganisationen – som uppenbarligen inte skyr några medel för att ex få stopp på vargjakten – verkligen värd det, när de möts av en annan attityd än gästfrihet ute i skogen, där de har sin faktiska verklighet, sina skogsbesök?
//Rune
Om du fokuserade på pengar så skulle du kunna greppa ytterligare en dimension av problemet. Men jag antar att du är en fri själ och alla inkassobreven fyller år på ditt golv, som Thåström skrev.
Rune: Din kommentar är ganska intressant för den sätter fokus på problemet. Du säger att det finns rådjur så att det räcker åt alla, men gör det det? När når vi i så fall punkten då jakt inte längre är möjlig? Ta Gävleborgsexemplet där man slår fast 20 föryngringar som mål. De ledande forskarna påstår då att rådjursjakt i länet inte längre är möjligt. Kan man då påstå att det finns käk åt alla? Såväl björnen som lon är idag relativt ohotade i vårt land, är det då inte dags att diskutera hur många vi ska ha för att alla ska bli så nöjda som möjligt? Jag är övertygad om att såväl jägarna som markägarna kan avstå rådjur och älgar så att det räcker för livskraftiga stammar åt lo och björn, gratis, men hur många mer än så ska vi ha för att du ska bli nöjd och är du beredd att betala?
Du bedriver en hatkampanj mot jägare men jag bedriver ingen hatkampanj mot rovdjur, jag bara stilla undrar hur många vi ska ha. Ska vi ha betydligt fler än idag så försvinner jakten över stora områden och det kan ingen kräva att nyttjanderättshavarna ska tåla utan ersättning. Man får tycka vad man vill om skogsbruk eller jakt för min del, men ska man ta bort lagstadgade möjligheter för folk att nyttja sin mark så kostar det till sist.
Hittills har man klarat sig på t ex jägarnas kompromissvilja, men jag tror det är slut på de sötebrödsdagarna.
Tursitjakt var för övrigt ett nytt begrepp, men oavsett vad du kallar jakten så är den en rättighet som markägaren kan välja att nyttja själv eller sälja, oavsett vad han väljer är det en rättighet som man inte kan inskränka hur långt som helst utan att skämmas eller betala.
Det finns mat (rådjur) åt både jägare och lo i sverige. Om inte er ”viltförvaltning” var så fokuserad på pengar, så kanske ni kunde lära er att acceptera rovdjur. Lo är inget hot mot jakthundar, så låt dem vara ifred. Den hatkampanj ni bedriver mot stora rovdjur i era bloggar är inte sund. Jag ser ju med egna ögon där jag bor att skjutglada farbröder från stan betalar pengar för att få stå på rad på skogsbilvägarna och vänta på att hundarna driver fram rådjur mm. ur skogen. Det är de som gapar mest över att det finns rovdjur som tar deras kött. Avskaffa turistjakten och låt rovdjuren få hjälpa till att förvalta rådjursstammen. Det är inte synd om oss som bor på landet för att det finns varg och lo i skogen.
Fjollträsk: Du har helt rätt, människan förenklar gärna för att förstå och driva opinion. Då är symbolarter som varg, vitryggig hackspett och t ex orkideér lämpliga. I grunden är det dock samma konflikter…
T.jansson: Intressanta konflikter du hänvisar till. Även här är grunden den samma till konflikterna men de tar sig helt klart olika uttryck beroende på var i världen man finns. Detta har jag också observerat i vargfrågan. Överallt där vargen finns uppstår konflikt, det är dock sällan samma grupper som skriker högst…’
Calle: Jo, de 265 miljonerna är enbart vad jägarna, eller jaktkortslösarna lägger ned. Mig veterligen finns inga siffror på vad ”allmänheten” lägger ut. Nu skrev jag ”ajöss med rätt stora delar” av 265 miljoner, så jag är fullt medveten om att all viltvård inte ganar stora rovdjur. Men det kommer väl en dag när varg och vildsvin möts på allvar. Jag är inte säker på att jägarna är så sugna på att utfodra vildsvinen så att vargarna kan ligga och vänta på dem, vilket säkert vissa ser som en bra utveckling. Födounderlaget för vargarna lär dock minska…
265 miljoner till foder åt älg och rådjur:o)
I de 265 miljoner ingår även de miljoner vanliga Svenssons lägger ner på att mata småfåglar i villaträgårdar OCH glöm inte det jägare lägger på att utfodra VILDVINEN som ju inte alls blir käk åt rovdjuren.
Här var det Svampen,skickade fel länk
http://mdn.mainichi.jp/mdnnews/news/20110122p2a00m0na010000c.html
Och sen finns det andra sätt att skydda svamparna på.
Man plockar in varg för att utrota djuren som förstör för ris odlare svamp odlarna.
http://english.ruvr.ru/2011/01/18/40188500.html
Tänkte på precis samma angående allemansrätten i dag.
http://www.yourottawaregion.com/feature/article/926415–ministry-tells-residents-to-keep-their-dogs-leashed
När det gäller de Cassell familjens hund, krävs tillstånd osäker. Stacey Cassell, Mishka ägare, sade han fick tillstånd att gå på marken, medan Wright hävdar Cassell var olaga intrång.
Bill Davies, chef för den kanadensiska National Trapper’s Alliance, och en av grundarna av Ontario Fur Managers federationen, sade en del av problemet är inställningen hos vissa hundägare.
”Jag vet inte varför människor känner om de har en hund, att de kan åka vart de vill,” Davies sade. ”Det är ett privilegium att vara på privat mark, inte en rättighet. Jag har aldrig hört talas om en hund fångad i en fälla som är i koppel. ”
Tummen upp Daniel! Det vi hela tiden talar om i olika skepnader är ”makten i skogen” – vem bestämmer, inget annat. Sedan får vargen ibland klä skott i den kampen, men frågan är egentligen större än så.