Taggarkiv: Landsbygd

Samtidigt som media rapporterar om att åklagaren lämnat in ett åtal om arbetsmiljöbrott som innefattar vållande till annans död i fallet med vargskötaren som dödades av vargar väljer Rovdjursföreningen att lyfta fram en film om vargars ofarlighet på sin Facebooksida. Filmen, som är på tyska, är en reklamfilm för Rewilding rörelsen och framför allt för vargen. Den sägs beskriva sanningen om den ofarliga vargen. Exakt samma ”sanning” som Kolmården försökte förmedla till besökare i hägnet och som kostade en kvinnlig djurskötares liv.

Våra länsstyrelser försöker också informera allmänheten hur man ska agera vid möten med varg. Den tyska filmen är inte ett bra exempel på hur man ska umgås med vargar!

Självklart är vargar normalt inte farliga. För att vara ett så stort rovdjur kan man nog säga att de är förvånansvärt obenägna att angripa människor.  Jag är t ex aldrig rädd för varg för egen del men så beter jag mig heller inte lika korkat som kvinnan i filmen. Man ska komma ihåg att vargar är vargar fullt kapabla att döda en människa och har gjort det många gånger genom historien runt om i världen, även i modern tid. I de allra flesta fall handlar det om vargar som på ett eller annat sätt vant sig vid människor och tappat respekten för dem.  Rabies är en annan utlösande faktor. 2005 dödades Kenton Joel Carnegie av vargar. Det var vargar som vant sig vid människor, troligen matats, och som vissa tyckte att det var spännande att fotograferas med. Den naiva inställningen till varg blev Carnegies död, precis som den kvinnliga djurskötarens.

Det som slår mig är att det som i filmen påstås vara vilda vargar faktiskt visar dominansbeteenden och att tiken med lyft svans krafsmarkerar bara någon meter från kvinnan. Jag tolkar det som att hon befinner sig i en synnerligen farlig situation. Men som vid de flesta möten med vilda djur går det trots allt bra, trots att vissa människor uppenbarligen är korkade!

Det som stör mig är att organisationer som Kolmården, Rewilding rörelsen och Rovdjursföreningen försöker skapa en bild av vargen som ett litet harmlöst rovdjur som inte gör en fluga förnär. Den är givetvis inte heller en dödsmaskin som regelmässigt dödar människor. Men risken finns att människor faktiskt tror på budskapet att man kan närma sig vargar på det sättet, utan risk för att skadas.
Våra myndigheter försöker samtidigt informera allmänheten om hur man ska undvika närkontakt och agera om man stöter på stora rovdjur. Rewildingrörelsen sprider, med hjälp av Rovdjursföreningen, istället myten om att vargar är helt ofarliga djur som man ska gosa med ute på ängarna! En sak är säker, om kvinnan i filmen får följare kommer fler att bli vargdödade!
Man kan fråga sig om Rewilding rörelsen hade lagt ut filmen om utgången hade blivit densamma som i Kolmården? Självklart inte, då hade den istället använts för att bevisa hur korkade människor kan vara! Men vargen hade givetvis fortfarande varit lika ofarlig, bara man inte lägger sig på än äng och försöker gosa med dem!

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

”Det verkar som att det enda sättet att kunna fullfölja riksdagsbeslutet, som stöddes av 87 procent av ledamöterna, är att jaga varg illegalt. Alla legala vägar verkar stängda.” Exakt så uttryckte en kompis sig när han fått reda på Högsta Förvaltningsdomstolens beslut. Det är inte så att han vill bryta några lagar eller att han inte förstår att svensk lag måste följa EU-rätten. Han är bara så evinnerligt trött på att frågan aldrig får en lösning.
För mig är det fullständigt obegripligt och absurt att människor i Sverige funderar på att bryta mot lagen – för att uppfylla det som den lagstiftande församlingen – riksdagen – har bestämt. Detta kan inte betecknas som något annat en ett gigantiskt och tragiskt misslyckande.

Denna bottenlösa frustrationen speglar inte bara min kompis sinnesstämning, utan väldigt många på landsbygden, i byar och städer känner precis likadant. Eftersom vargens närvaro påverkar deras liv är de på väg in i likgiltighetens epicentrum. Och de ser ingen utväg.

Bevarandesidan håller samtidigt med sina överklagande på att gräva den allra största varggrop som någonsin funnits. Jag undrar om de förstår detta?
Det kan nämligen vara svårt för människor som inte drabbas att förstå att de faktiska problemen som vargarna orsakar är inte i närheten av den storlek som känslorna av likgiltighet skapar.

För att lösa vargfrågan måste människan finnas med i förvaltningen. Oftast handlar viltförvaltning mest om att jämka mellan olika intressen och viljeinriktningar hos människor. Att bara utgå ifrån det enskilda djurets perspektiv kan väcka oerhört starka känslor och krafter när det också påverkar människor. Det är därför de mest lyckade bevarandeprojekten runt om i världen alltid involverar lokalbefolkningen som ska leva med djuren.
Vargarnas skador är således bara en dimension av problemet. Det är de sociala aspekterna som gör frågan så konfliktfylld och laddad. Och hanterar man inte dessa kommer vi aldrig att få en hållbar lösning.
Eftersom vargförvaltningen, eller snarare bristen på en sådan, har sett likadan ut under många år är likgiltigheten ett faktum.

Svenska Jägareförbundet arbetar nu med alla tillgängliga resurser för att rädda vargjakten. Det handlar om olika strategival, interveneringar och andra insatser för att rädda vad som räddas kan – utifrån den förändrade juridiska situationen.
Uppförsbacken känns brantare och jobbigare än någonsin tidigare.
Men jag tror på demokratin. Och så länge jag inte vacklar i den tron tror jag på en lösning. Allt annat skulle nämligen leda till anarkistiska utvägar.

Såväl jag som Svenska Jägareförbundet är emot all form av illegal jakt. Det ska aldrig finnas behov eller skäl att ta lagen i egna händer. Samhället måste ha mekanismer som hanterar missförhållanden som kan locka fram sådana böjelser.
Men vi är inte där än. Och ingen kan säga när vi kommer fram.
Inte ens den absurda teaterns kändaste namn – Samuel Beckett – hade kunnat komma på idén till en pjäs som kunde understryka livets absurditet lika tydligt som den svenska vargfrågan.

Alla parter måste kavla upp ärmarna och faktiskt bjuda till för att hitta en lösning på den här frågan. För så här kan vi nämligen inte ha det.

 

PS. På grund av ledighet kommer jag inte att publicera några kommentarer till bloggen.

Jämthund under jakt.

Vissa har en verklighet att utgå från. Andra har bara siffror på ett papper.

jamte_nara_low

Det finns olika sätt att se på jakthundar och deras ägare. Foto: Madeleine Lewander

Vad anser du om jakt på varg?

Drabbad landsbygdsbo:
– Den är nödvändig i vårt område. Vargen går i byn och på tomten, tar våra hundar utanför dörren. Vi kan inte längre med gott samvete låta våra små barn sova ute i barnvagnar. Vi har svårt att verka här, det är svårt med tamdjursskötsel och vi törs inte längre jaga med våra hundar.
Jakt på varg behövs för att förvalta och få en acceptans för stammen.

En som tycker annorlunda:
– Jag blir så trött! Här måste vi tänka på både statistiken, EU, MP, WWF, SNF, APU, WC, PMS, TP, HIP och HOP och på alla oss som dagligen sliter hårt vid våra dataskärmar med att hitta procentsatser och annat byråkratiskt skit att använda som argument.
Och i det läget förstår vem som helst att man inte kan förvalta en vargstam med jakt!
Statistik styr! Det måste alla ta hänsyn till!
– Jag menar, de här så kallat ”drabbade” människorna verkar inte ens förstå vad statistik är! Har de någonsin ens sett en paragraf? Eller ett riktigt stapeldiagram?

Vad anser du om antalet vargar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Vi har för många omkring oss här och nu. Det är vår verklighet. När vår livskvalité försämras så drastiskt som den gjort för oss, då måste någonting göras.

En som tycker annorlunda:
– Det finns alldeles för få vargar och det baserar vi på papper som vi läst, statistik som vi hittat någonstans, flera teveprogram och ett stort antal kompisar på Facebook.

Har du någon förståelse för personer som vill ha en mycket större vargstam?

Drabbad landsbygdsbo:
– Inte direkt. Det är jag som drabbas och som måste leva med det här.

Har du någon förståelse för personer som vill minska vargstammen?

En som tycker annorlunda:
– Nej. Och jag vet eftersom min kompis hittat statistik som säger att vi har rätt. Jag kan också åberopa ett antal procentsatser här! Och andra siffror som jag sett på nätet.

Vad anser du om vargdödade hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Det var för sent när jag kom fram. Han var söndersliten. Han var min bäste vän, brukade sova i vår säng… För tillfället lever jag i ett svart töcken.

En som tycker annorlunda:
– Larvigt! Statistiken står över all verklighet och visar att många fler hundar dör i trafiken i hela världen än blir tagna av varg i de svenska varglänen. Problemet existerar knappt.
Procentuellt sett och om man jämför med Guatemalas periodiserade befolkningsutveckling ser man att hundägare som låter sin hund vargdödas är rätt korkade och får skylla sig själva. Vi har också hittat siffror någonstans i periferin som visar att ägarna till vargdödade hundar är djurplågare.
Vi kan även se, med galet många seriösa nuffror som vi hämtat både här och där, att inga hundar mår bra av att jaga och att alla hundar mått bättre av att alltid gå i koppel. Även hemma på tomten.

Tycker du om hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
Ja. Hundarna är mitt allt. Och vårt liv här. Men nu vet jag inte längre hur det blir för oss. Det är rätt jobbigt.

En som tycker annorlunda:
– Om jag tycker om hundar? Det måste jag kolla upp. Tror jag sett det i ett diagram någonstans.

Förtydligande: Ovanstående text är en satir. Jag vill visa skillnader i utgångspunkter i vargdebatten. Vill också påminna om att det är långt ifrån en mänsklig rättighet att kommentera här.  

Ni har gått tillsammans i flera timmar, du och din hund. Dagen är vacker. Kall och krispig. Svårt att ta sig fram tyst. Skogens gula och röda glitter anfaller ögonen och får dig att kisa. Hunden söker ut, är borta ett tag, kommer tillbaka efter en stund, ni ser varandra i ögonen. Hunden ser på dig, blicken säger ”Nej, det var inget hett just här, jag kollar vidare”. Den där blicken som ni gett varandra så många gånger. Samförstånd, tillit, respekt och kärlek.
Ni är ett tillsammans med skogen och allt det oerhörda omkring er.

Älgjakt. Jämthund vid fälld älg.

Jaktlycka. Den sanna lyckan för en hund. Foto: Madeleine Lewander

Att jaga med din hund är den största kärlek du kan ge den. Det vet du och det vet hunden. Det är självklart för alla som upplevt det och som vet hur hundens väsen fungerar.
Du har koll på pejlen, ni undviker trafikerade vägar.
Så hör du skallet. Fast stånd. Du närmar dig tyst och snabbt för att sedan sakta ner. Vinden. Försiktigt. Nu är du nära. Du står still. Funderar på hur du ska gå vidare. Hunden skäller fint och gör ibland små avstickare till dig, ni är samspelta, den vet att du är där och du vet så väl vad den säger till dig med blicken och kroppsspråket: ”Jag jobbar på, fixa ett bra läge, jag har allt under kontroll än så länge. Men sätt fart”.
Skottet. Älgen ligger. Hunden raggar lite i pälsen. Era blickar möts. Glädjen. Ni två. Bara ni tillsammans med det stora oerhörda.
Du pustar ut. Sätter dig en stund. Babblar glad rappakalja med din hund som svarar på sitt sätt. Ni fyller på kroppsdepåerna med lycka.

Men.
Det har hänt att din hund försvunnit på pejlen. Att den varit borta för länge. Det har hänt att den snubblat på en kvist och skrikit till, fastnat, kanske stukat en tass.
Det är då världen omkring försvinner, det vackra är borta och ersätts med en svart klump i magen, kroppen lyder inte hjärnan, hjärtat börjar dunka uppe i öronen och du bara springer. Rakt mot skriket i en mörk tunnel. Mot din hund.
När den möter dig och allt är bra får du en förvånad, frågande blick: ”Men du, det här är ju det bästa vi har, vad är det med dig? Varför är du så orolig? Det var bara en pinne.”
Men det är inte som tidigare. Oron ligger som en kall hand över dig, ibland kan du för stunden glömma den, men minsta lilla störning kan sätta igång adrenalinet och släcka det fina och det vackra. Det som är ditt liv. Där du har hittat din hunds väsen och där den har hittat ditt.
Att så många inte vill förstå gör dig kränkt in i själen. Ditt liv, ditt outsägliga liv i skogen med hunden och med naturen och jakten trampas sönder. Oförstående människor, långt borta, som inte ens har en liten förnimmelse om hur du och din hund upplever ert liv tillsammans, kallar dig djurplågare. ”Hur kan du släppa hunden?” skriker de åt dig.
De kallar dig mördare. Du förstår inte. För det är ju precis tvärtom.
Och du vill skrika; ”Hörrni!! Men lyssna på mig! Det är precis tvärtom!!” Du vet , för det är din och din hunds upplevelse. Ingen annans.
Men de hör inte. De har rostat fast i en ändlös upprepning av sin egen virala ”verklighet”.
För de har ingen egen verklighet att jämföra med.

Om de kunde känna det du känner, se det du ser, bara för en stund leva ditt liv, vore det då lika enkelt att förkasta det?

De tar sig istället rätten att lägga på dig felaktiga känslor, åsikter och reaktioner som passar in i deras egen verklighet.
Ett underligt sätt att tänka där människan kommer i andra hand eller inte alls.

För att inte tala om människans så kallade bäste vän, hunden. Vilket liv vill de här personerna ge våra jakthundar? Är de medvetna om att de önskar minimera livskvalitén för dem fullständigt?
Hundars jaktegenskaper ska avlas bort. Hundar ska gå i koppel med bajspåsrosetter. Eller kanske leka med en boll. Eller också skiter de i hundar.

De som klagar på att vi jagar med våra jakthundar har vilselett varandra i sitt sociala, ryggdunkande grupptryck i åratal. Om hundens innersta väsen vet de inget och kommer heller aldrig att få veta.

Allt utgår från jakten. Om hundens innersta väsen vet bara vi som jagar med den.
Jag hoppas att den insikten inte leder till våra jakthundars fall en dag.
För sen, efter det, finns inte längre någon kvar som vet.

Debatten efter filmen som Svensk Jakt lagt ut med jämthunden Klara som angrips av två vargar visar tydligt hur absurd hela vargcirkusen har blivit. Vargkramarna och en etolog försöker inbilla omvärlden att vargarna egentligen bara ville kramas med den söta hunden. Men den dumma hunden visade tänderna och ”nafsades” därför lite i baken.

Det finns t o m de som på allvar tror att hundägaren sett vargarna och därför släppte hunden för att kunna skjuta vargarna med stöd av § 28. Nu ska man kanske inte bry sig om vad stollar i olika grupperingar tycker eller säger, men för de drabbade är det säkert jobbigt. De har fullt upp med att hålla liv i Klara, familjemedlem och jaktkamrat. Det är fortfarande inte självklart att hon överlever.

Det som händer i filmen är att en naiv jämthund är ute på sök efter älg. Om hunden sen söker upp vargarna eller om vargarna söker upp hunden går inte att säga, det kan också vara ren slump att de möts. Men det som sen händer kan man bara tolka på ett sätt. Vargen, det som ser ut att vara hanen, stirrar på hunden. Hunden fattar fortfarande inte vad den möter. Kanske uppfattar den vargen som en stor hund. Hundar är den ju van att möta, säkert även i skogen. Man ser tydligt att den är nyfiken och går fram mot vargen, utan att morra eller visa tänder. Vargen ryggar t o m tillbaka ett ögonblick, men går sen runt hunden. Hunden uppfattar fortfarande inte vad som ska hända. Under ett kort ögonblick, precis innan vargen försvinner ur bild och sen går till attack, ser man hur den stelnar till. Troligen för att Klara vänder blicken mot den. Men fortfarande inga tecken på aggressivitet från Klara. Några sekunder senare förändras allt. Vargen gör ett utfall mot hunden som verkar falla omkull av smällen. Det är efter det första utfallet som hunden visar aggressivitet och börjar försvarar sig samtidigt som hon försöker fly. Vargen däremot visar inget tecken aggressivitet. Den är van vid att jaga och bytet den här gången är en ganska stor hund som kan försvara sig, så den är försiktig. Därför försöker vargen komma runt Klara och angripa bakifrån, inte som hundar som slåss och då ryker ihop käft mot käft. Sen handlar allt om överleva för Klara. För vargarna handlar det om att försiktigt åsamka henne så stora skador som möjligt utan att själv få skador.
Jämför gärna med hur vargarna som angriper älgkalven som försvaras av kon i Denali nationalpark. Vargarna uppträder på samma sätt även där. Viftar på svansen och gör korta utfall för att inte själva skadas. Jakt eller dödande för en varg har inget med aggressivitet att göra, det är deras vardag. Det borde väl en person som säger sig ha en fil. mag i etologi begripa!

Jag har besiktigat ca 30 vargskadade och dödade hundar genom åren när jag fortfarande var besiktningsman åt länsstyrelsen. De allra flesta har kraftiga bett i låren. Så Klaras skador är typiska. Många hundar har dessutom haft bett i huvud och hals. Även det stämmer väl med skador som jag antar att Klara har i den regionen. Att hon bar skyddsväst räddade säker livet på henne, för många hundar har dessutom kraftiga bett rakt i sidan. Stålpiggarna tror jag har marginell betydelse. Jag tror inte att vargarna ens märker av dem, än mindre avbryter pga. dem. Men västen är ett fysiskt skydd mot tänderna.

Vargarna märker att husse kom springandes mot platsen, vilket gjorde att angreppet avbröts. Tyvärr kan vi nog utgå från att Klara hade dött på platsen om han kommit någon minut senare. Klara verkade redan ha gett upp, vilket Tommy själv säger. Hon reste sig först när hon fick höra hans röst.

Skyddsvästar ger uppenbarligen ett visst skydd, men under en kort tid. Men den tiden kanske räcker för att några hundar ska kunna räddas. Men skyddsvästar är inte lösningen, det är bara färre vargar!

Vi kommer aldrig att acceptera att man offrar vårt kulturarv, löshundsjakten för att ”rewilda europa”. Den nya regeringens aggerande med nya märkliga utredningar väcker oro. Licensjakten är återigen hotad. För oss om älskar våra hundar och våra hundar som älskar jakt är det oroväckande. Det är inte jaktstopp som behövs, det är betydligt större tilldelningar. Regeringens agerande återkommer jag till.

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

 

Jag vet inte om ni läst artikeln i GT/Expressen (länk här).  Hur som helst så säger denna artikel en hel del om vilka utmaningar jakten står inför.
Att köpa änder, sätta ut dessa, och sedan sälja jakt ses av allt fler i samhället som ett ganska suspekt beteende. Många ur allmänheten förstår inte vitsen eller poängen med detta. Istället ser de en företeelse där människor betalar för att få skjuta djur.  Och utan kunskap eller eftertanke så framträder naturligtvis en sådan jakt som ganska självklar att ifrågasätta.
Denna jaktform är dock bara en sak inom jakten som ifrågasätts. Det lär komma många fler. I takt med att kunskapen och förståelsen om jakt, landsbygd, markanvändning med mera minskar lär vi får se många nya ifrågasättanden.
Jag har ett antal gånger i bloggen beskrivit hur viktigt det är att jakt accepteras brett i samhället. Detta är helt avgörande om vi ska kunna fortsätta att jaga som vi gör idag.

Hur säkerställer vi då att vi har samhällets acceptans för jakt?
Jo, det viktigaste steget är att förklara så att allmänheten förstår. Ibland blir vi jägare så frustrerade över ifrågasättande att vi använder ord och tonläge som inte inbjuder till förståelse. Vi raljerar och avskriver de som ifrågasätter oss som dumma eller okunniga. Tror ni mig inte? Gå ut på några jaktsajter eller sociala medier. Titta hur det samlade jägarkollektivet ibland benämner politiker, stockholmare eller miljöintresserade så förstår ni.
Om någon använder samma beskrivningar om oss jägare skulle i alla fall inte jag bli direkt intresserad av att försöka förstå dennes synpunkter. När vi vill ha respekt för våra synpunkter är vi samtidigt inte alltid lika generösa med att vilja förstå den andra sidans argument.
Denna bild av oss jägare – som arga och mästrande – behöver tvättas bort.
Vi måste framstå som inbjudande, seriösa, kunniga och förtroendeingivande. En grupp som tar ansvar och verkar i takt med samhället och dess värderingar. Då blir vi attraktiva att lyssna på och får betydligt mer gehör för våra åsikter. Vi har allt att vinna på detta. Genom att vara hårda och arga tillfredsställer vi bara våra behov att ta plats och säga vår mening. Någon bred förståelse eller acceptans vinner vi inte.

Men låt oss gå tillbaka till tidningsartikeln. Utan eftertanke så kan jakt på utsatta änder naturligtvis framstå som en högst tvivelaktig företeelse. Men låt oss gå igenom några argument som kanske förklarar denna jakt på ett annat sätt. Så här skulle jag försöka förklara denna frågan för någon som inte har kunskap om denna jaktform.
Men låt mig först påpeka det allra uppenbaraste. Det är lätt att ifrågasätta, och man kan göra det med få ord. Att förklara tar tid och är mycket svårare.

• Knappt någon skulle ifrågasätta en markägares rätt att ägna sig åt köttproduktion av grisar, nötboskap eller kyckling. Är skillnaden stor om man lägger sin tid på produktion av änder? Olikheten ligger i att markägaren kan ta betalt för att avliva änderna, men det är köttproduktion detta också. Brukandet av marken är ur ett intellektuellt perspektiv samma sak.  En lite intressant iakttagelse är att runt om i världen ifrågasätts själva dödandet allt mer. Att människor tycker det är roligt att jaga (och därmed skjuta djur) betecknas som barockt och helt oförståeligt. Någon reflektion om djurens välmående i fångenskap – i normal köttproduktion – ägnas inte en tanke. I några länder anser befolkningen till och med att det bättre att gasa ihjäl djur än att de jagas. Det är med andra ord det mänskliga beteendet – att vi dödar – som inte förstås. Mänskligenheten har i den industrialiserade världen blivit så sekulariserad att vi glömt bort grundvalarna för överlevnad – att äta och ätas. Vi måste med andra ord bli bättre på att förklara varför vi jagar och vad det betyder för oss, samhället, naturen och landsbygden.
• Landsbygdsperspektiven är också intressanta. För ett stort antal markägare är jakt ett betydande inslag i de ofta små eller medelstora företagens ekonomi. Större egendomar har ofta egna anställda eller köper in tjänster för att kunna administrera jakt och viltvård. Jakt har med andra ord betydelse för arbetstillfällen på landsbygden. Ska landet ha en levande landsbygd så måste det finnas sätt att försörja sig.
• Den biologiska mångfalden gynnas av ett aktivt viltbruk i och med att bland annat viltåkrar och viltvatten anläggs. Utan möjligheter för markägarna att tjäna pengar på jakt minskar incitamenten för att bedriva biotop- och naturvård. Alla måste också förstå att människorna påverkar naturen genom allt vi gör, oavsett var vi bor eller äter. Våra val av bland annat möbler och mat påverkar efterfrågan som i sin tur påverkar vad som odlas. Viltförvaltningens roll är både att gynna djuren och förutsättningarna, samt begränsa bestånden. Och dessutom ska detta skötas på ett hållbart sätt.
• Jaktmöjligheterna ökar om det finns tillfällen att köpa jakt. Det behövs sådana möjligheter i och med att allt fler vill jaga, samtidigt som jaktmarkerna runt städerna är få och dyra. Om fler människor jagar leder det till att mer pengar går till naturvård, samtidigt som förståelsen av hur naturen fungerar ökar i samhället. Och ökar förståelsen om vilka behov naturen har för att behålla den biologiska mångfalden finns det större chanser att det faktiskt händer något. Fler jägare gynnar således naturvården.
• Sedan kommer vi till det där med att jakt är roligt. Visst är det roligt. Ingen skulle gå upp i ottan och frysa en hel vinterdag om det samtidigt var tråkigt. Vi kan inte förneka att det är roligt. Men vi ska också berätta att det är viktigt. Jakt är nämligen viktigt för perspektiv som vi inte alltid tänker på. Levande landsbygd, viltförvaltning, trafikeftersök, bevara kulturarv, bevara hundraser, minska skador på skog och gröda, få fram det mest klimatsmarta köttet och mycket annat. 
Låt mig ta ett dumt exempel. Ingen skulle väl tvinga en slaktare att vantrivas på sitt jobb, eftersom han slaktar djur? Skulle han inte trivas är det föga troligt att han/hon gör ett bra jobb, vilket skulle leda till att djuren skulle få sämre behandling innan slakt.

Konstigare än så är det faktiskt inte. Vi har en stolthet över att sköta jakten på ett etiskt och bra sätt. Och genom vårt intresse så bidrar vi till en friskare natur. Vem kan vara missnöjd med det?

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera: har djuren och naturen ett värde finns det också ekonomiska incitament för att vi vårdar dem. Och är det något vi människor vårdar är det ekonomiska värden. Är något viktigt för oss så är det bästa vi kan göra att ge det ett värde. Då – om inte förr – tar vi hand om det. Så enkla och förutsägbara är vi människor.
Att såväl insekter, fåglar, grodor och andra djur gynnas av viltvattnet – som ska användas till jakt på utsatta änder – är mycket viktigare för naturen än det faktum att en del människor betalar för att få skjuta några änder försvinner tyvärr i den allmänna bristen på eftertänksamhet.

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

 

Idag är värmen tryckande och den enda platsen där jag kan koppla av, och få igång hjärnan, är i skuggan av grannens stora ek. Nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen är jag lite sliten. Under veckan är det långa fullspäckade dagar där man aldrig hinner tänka eller reflektera. Människor finns överallt och ett konstant sorl av politiska ambitioner vajar som en ljum sommarbris över de trånga stenlagda gatorna i Visby. Förbundets schema är därför både ambitiöst och intensivt.

Någon kanske undrar varför Svenska Jägareförbundet är på plats i Visby? Låt mig då förklara detta. Precis som alla andra organisationer, politiker, myndigheter och många företag är Jägareförbundet en organisation som verkar i samklang med övriga samhället. Jakt är ingen isolerad företeelse som kan pågå utan att övriga i samhället har åsikter om hur vi släpper våra hundar och brukar naturen. Tvärtom har allt fler har åsikter om jakt och natur.
Förbundets syfte med att vara på plats i Almedalen är därför att möta så många människor som möjligt och förklara vad viltförvaltning är, vad den betyder och vilka samhällsvärden den ger, med andra ord skapa en positiv bild av oss jägare.

Ni har säkert reagerat över en del opinionsbildares begränsade kunskaper kring viltförvaltning eller natur i allmänhet, samt att en del av dessa kanske bara hämtar kunskap från organisationer som inte tycker som vi.
Förbundet vill att så många som möjligt förstår hur mycket kunskap jägarna har om naturen, hur viktiga vi är för att få en bra och klok viltförvaltning i landet.
Jakten är på väg mot samförvaltning av viltet. Men i denna ekvation måste också människan och andra näringar i förlängningen finnas med – en helhetssyn på hållbar viltförvaltning kräver att det finns plats också för människorna.

Det är därför som vi träffar alla politiska partier, olika myndighetspersoner och många andra människor. Vi pratar jakt och förklarar varför vi tycker som vi gör och berättar om all saklig och opartisk fakta som lämnas ut till såväl myndigheter, privatpersoner och politiker.
Jägarna har en oerhört viktig roll i viltförvaltningen och det är vårt engagemang som gör att den fungerar så bra. Långt ifrån alla förstår detta.
Men vi lyssnar också väldigt mycket. Alla de människor som har åsikter om natur, djur och jakt har ofta en anledning till sitt ställningstagande. Förbundet måste förstå hur andra parter i samhället diskuterar och argumenterar för att kunna analysera och ligga på rätt nivå med kommunikationen.

En annan viktig aspekt till varför vi ordnar minst tre strukturerade möten varje dag (och därtill många andra träffar) är att skapa bra relationer. Inte bara med organisationer som tycker som vi, utan med alla. En bra dialog även med de som kanske betecknas som våra motståndare är en förutsättning för att kunna utveckla och försvara jakten och viltvården.
I Almedalen höll vi också ett seminarium. Vi bjöd in Miljöpartiet för att diskutera frågor där vi inte är som hund och katt. Det är med andra ord inte tal om att kompromissa med våra åsikter, utan försöka lyfta blicken och hitta frågor där vi tycker ganska lika och där det kanske finns möjlighet till samarbete.
Exakt så gör vi med alla partier. Men eftersom det funnits en kraftig låsning med Miljöpartiet kring vargar och djurskyddsfrågor så behövdes det att hitta en väg framåt. Därför blev det ett seminarium. Ta gärna en titt på hela debatten genom att klicka här.

Efter seminariet så var nog bägge parter ganska nöjda. Lokalen var fullsatt och debatten har med stor sannolikhet öppnat dörren för framtida diskussioner.
För mig personligen var den viktigaste punkten att det blev tydligt för Miljöpartiet att det måste lägga förslag som är bra för jakten, inte bara förslå inskränkningar, om det med trovärdighet ska kunna säga att partiet är positivt inställt till jakt. Det ska bli spännande att se om detta leder till någon konkret handling.
Förbundet fick också en tankeställare. Spelar vårt bevarandearbete, kring exempelvis fjällräven, någon roll om klimatförändringarna fortsätter? Förbundet behöver kanske tydligare ta ställning kring klimatet och ha distinkta åtgärder kring vad jägarna kan bidra med. Denna fråga kommer inom närtid att landa på förbundsstyrelsens bord.

Spelar vårt deltagande i Almedalen någon roll, och gjorde vi någon nytta?
Jag kan med högburet huvud svara ja på dessa frågor. Alla möten vi haft har definitivt lett till att vi säkerställer hög acceptans för jakt och att samhället får kännedom om vilken kunskap om vilt och natur det finns i Jägareförbundet. Vårt deltagande hjälper med andra ord oss att uppnå minst två av våra strategiska mål.

När temperaturen ligger runt 30 grader känns det overkligt att flera stora jaktpremiärerna ligger ganska nära i tid. I skuggan av eken tänker jag framåt på mina inbokade dagar i kalendern – 1 augusti, 16 augusti, 21 augusti – och undrar om våra jaktpremiärer är så säkra och självklara som många av oss tror. Vilka typer av utspel eller fakta som skulle kunna förändra jaktstarten för exempelvis björnen?
Det behövs någon som förklarar och står upp för jägarna, någon som samhället har bra relationer med och litar på, någon som kan prata med alla parter, någon som finns representerad över hela landet, någon som har kunskapen och förmågan, någon som har förtroende i samhället.
Det är därför som vi i Svenska Jägareförbundet är i Almedalen.

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

 

Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.

De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

Varför ifrågasätts jag som hundägare för att jag är jägare?
… när svenska jakthundar är friskast och mår bäst och till och med totaldominerar hälsostatistiken i Sverige?
… eller när vissa sällskapshundsuppfödare utan problem kan fortsätta att avla fram sjuka missfoster som knappt kan andas, se eller gå ordentligt och inte ens klarar av föda sin avkomma själv?

 

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa för att vi jagar tillsammans när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför måste jag bevisa lyckan jag ser i mina hundars ögon när vi jagar?
… när ingen ifrågasätter hundägaren vars hund genomlever sitt liv i en lägenhet, ensam hela dagen med korta promenader, koppel och bajspåse?
Varför får jaktmotståndare och avdankade poliser i grupp saklöst fortsätta sprida fördomar och lögner i media där jägare likställs med tjuvskyttar?
… när jakthatarna eller deras anklagelser aldrig granskas?
Varför måste jag försvara att jag som jägare tar fullt ansvar för mitt köttätande genom jakten?
… när gemene man aldrig behöver stå till svars för sina ideliga inköp av utländskt, plågat och antibiotikaproppat kött?
… när det närproducerade sakta men säkert försvinner och importberoendet riskerar att ta över?
Varför förlöjligas människors frustration över att inte längre kunna leva med jakten och jaga med sina jakthundar?
… när en trädfällning i Stockholm skapar hysteri?
Varför uppmärksammas inte att många människors hela livssituation på landsbygden försvåras allt mer?
… när ett samlat mediadrev i Sverige drar på för allt vad tygeln håller för att en före detta finansminister skiljer sig?

RoeIIIC

Ofta berättar vi om interna händelser som kanske inte i första skedet verka påverka medlemmarna i någon större grad. En av dessa processer är hur vi är organiserade och hur vårt nya arbetssätt ska fungera. Men det finns några skeenden i detta som är riktigt intressanta, och som förklarar och sätter perspektiv på detta arbete. Utan att använda överord skulle jag vilja påstå att vår framtid hänger på att vi gör just detta – förändrar oss. Jag tänkte försöka sätta ord på just detta.

 

Vi lever i föränderlig värld. På många sätt är detta uppenbart. Men vissa skeenden är inte så tydliga och trots att vi ser tendenser så lägger vi inte märke till effekterna av samhällets omvandling.

Under väldigt många år har föreningar som Svenska Jägareförbundet kunnat verka ungefär likadant. Men under de senaste 20 åren har det hänt en del som omkullkastar denna trygga tillvaro. Och det här är ganska jobbigt.

Vi har under många årtionden byggt upp ett sätt att arbeta som har fungerat bra. Nya medlemmar har tillkommit, eftersom vårt erbjudande (allt som vi gör och vad medlemmarna får i form av tidningar, försäkringar och utbildningar med mera) har varit tillräckligt attraktivt.

Men de nya samhällstrenderna omkullkastar en stor del av den trygghet vi har vaggats in i. Låt mig nämna några av tre av många samhällstrender som påverkar förbundet.

 

Urbaniseringen: Om man skärskådar befolkningens rörelsemönster i landet så ser vi en flyttning mot kusterna och mot Mälardalen. Faktum är att vi har en av Europas starkaste urbaniseringstrender. Och det är hur Stockholm och Mälardalen växer oerhört snabbt.

Effekterna av detta blir att de mindre orterna avfolkas. Det blir problem med elevunderlag i skolorna, lönsamhet för affärerna, service i form av sjukvård blir allt sämre med mera.

Detta medför också att det blir färre jägare i dessa områden, men förhoppningsvis fler i storstäderna. Hur ska färre jägare på landet klara av att vårda viltet, när samtidigt styrningen och kraven på en aktiv förvaltning bara ökar? Hur ska förbundet klara av att vara en reell kraft och kunna verka effektivt med färre medlemmar där arbetet ska bedrivas? Vem ska i norra Sverige skjuta de sista älgarna när hemvändarveckorna är förbi, och vem ska nattetid sitta och vakta på vildsvin i södra landets inland?

 

Biologisk mångfald: Nästan alla meningar om miljö- och biotopvård innehåller de två viktiga orden ”biologisk mångfald”. Det mest betydelsefulla för att vi ska behålla en hög biologisk mångfald i landet hänger samman med hur brukandet ser ut.

Ingen har väl missat hur jordbruket blivit konkurrensutsatt, vilket fått till effekt att många små och medelstora lantbrukare fått lägga ned. Gårdar köps upp av färre men större jordbruksföretag. Effektivisering av jordbruket har blivit nödvändigt för att ha en lönsamhet i företagen. Större och effektivare maskiner krävs på större och sammanhängande odlingsytor. De sämre åkrarna, med klenare jordmån planteras igen. Det brutna landskapet, med små brukade åkrar är därmed hotat. Det är just dessa åkrar och betesvallar där mångfalden är som störst.

Man behöver inte ha några större kunskaper om miljövård för att inse att detta kommer leda till en förändring av förutsättningarna för djur- och växtlivet, den biologiska mångfalden.

 

Föreningsdöden: Runt om i Sverige drabbas allt fler föreningar av den effekt som ett förändrat livsmönster och syn på ideellt arbete fört med sig. Den tid när man var medlem i en förening bara för att man gillade verksamheten, och vad föreningen stod för, är snart förbi. Våra liv ser helt enkelt inte ut som de gjorde för 30 år sedan. Ungdomarna idag lever ett digitalt liv, som vi bara har sett början på.

Även det ideella engagemanget har förändrats. Egentligen har det inte minskat. Ett exempel på detta är Missing People. Denna förening har inga som helst problem att få tag på frivilliga. Människornas engagemang ser bara helt annorlunda ut mot vad vi är vana vid. Detta utmanar hela Föreningssverige, och därmed också förbundet.

 

Och det är mot bakgrund av bland annat dessa trender som förbundet är inne i sitt förändringsarbete. Jag tror bara att vi sett början av detta. För ännu finns det ingen som riktigt har koll på hur samhället kommer utvecklas, hur lång tid det tar eller var det tar vägen.

Ska Svenska Jägareförbundet vara en stark organisation i framtiden måste vi förändras i takt med tiden och människorna. Det är därför tur att vi har en klok förbundsledning som insett nödvändigheten att göra förändringar – och ifrågasätta allt vi gör för att kunna vara effektiva och leverera mervärde till medlemmarna. Allting handlar om att höja blicken, följa med och parera samtidens utmaningar.

Men, att förändra invanda mönster och människor är inte lätt. Många kommer tycka att det är fel, att man borde göra andra saker istället eller kanske hålla kvar vid det som vi har gjort under så många år.

 

Tyvärr finns det kanske en risk att min text upplevs som negativ. Att utmaningarna ser oöverstigliga ut. Men så är det definitivt inte. Tvärtom.

Jag ser stora möjligheter för Jägareförbundet att bli ännu viktigare och relevantare för människorna i landet. Ta bara biologisk mångfald som ett exempel.

Våra insatser – som vi kallar viltvård – är av betydande mått. Jägarna lägger troligen mer pengar och arbetstid än staten för att tillse att det finns lövinslag i barrskogen, att det finns våtmarker, att skogsbryn sköts, att det finns kantzoner med buskar och högt gräs i åkerlandskapet, att små åkrar i skogen blir viltåkrar, att utfodra viltet och tillse att det finns balans mellan rovdjur och bytesdjur. Jägarna har en viktig samhällsuppgift som är större än vad vi själva tror.

Och det är därför vi måste vara följsamma och förändringsbenägna. Vi är en medlemsorganisation. Basen i allt vad vi gör måste vara att leverera det som medlemmarna kräver – medlemsnytta.

Det är i skenet av allt detta som omorganisation och förändrade arbetssätt måste ses.

 

Jakten - hundens bästa tid.

Jakten är igång igen. Det är underbart! Den ickejagande omgivningen utanför hänger med huvudet för att den fantastiska sommaren är slut. För oss jägare är det bara ett steg in i nästa härliga tid. Och för våra hundar är det först nu året börjar.

Jakten - hundens bästa tid.

Luften känns sedan länge klarare, färgerna skiftar, hej på jaktkompisar som jag inte sett sedan slutet av förra säsongen.
Och hundarna, det är nu de mår så jävla bra.
Det är nu de gör det de älskar mest av allt, jagar. Det är nu jag i vissa jaktsituationer kommer så nära min hund så att vi i sinnet fungerar som ett enda psykologiskt väsen. I det läget förstår vi varandra exakt, ett tyst gemensamt språk och en känsla som ingen balkongbiolog i världen någonsin ens kommer att vara i närheten av.

De flesta av mina egna hundar här hemma, de apporterande, börjar leva på riktigt nu. Vi har nästan bara jaktlabbar numera och -spaniel.
Wachteln, kortdrivaren, börjar bli gammal. Jag hade tänkt köpa en till men den jakten lockar inte riktigt längre så länge vi inte vet hur det blir med rovdjurspolitiken. Jag har fegat ur.
Skaffar jag en drivande/kortdrivande hund nu så är den hunden på topp om låt säga fem år. Hur ser det ut i skogarna då? Och hur kul blir livet för en hund vars höjdpunkter i livet är just jakten om den inte får jaga? Om jag plötsligt känner att det inte funkar, att vi inte kan jaga mer tillsammans för att jag inte törs släppa den längre?

All respekt till alla er som kör vidare med era drivande och ställande hundar trots det som sker, eller rättare sagt inte sker, omkring oss. Ni räddar våra jakthundraser, ni hjälper till att rädda jakten och hela vår närhet till skogen, naturen och landsbygden.
Och jag kan redan nu säga att jag inte kommer att publicera en enda anti-kommentar för just nu mår jag så bra och tänker fortsätta med det ett tag till.

Litet klipp från en andjakt nu i augusti.

Nej, de vill inte. Det är bara att inse, att kallt konstatera att bevarandesidan och de allt mer realitetsfrånvända tillhörande organisationerna aldrig någonsin kommer att tycka att rovdjuren ska förvaltas via jakt. Även om vi dränks i rovdjur kommer de ALDRIG att tycka att en sådan förvaltning av stammen är okej.

jakt_eld_asa_norrby_700
En vargstam som får växa okontrollerat försämrar många människors livkvalité. Foto: Åsa Norrby

De förstår inte att en vargstam som inte förvaltas så påtagligt kommer att förändra människors liv.

De förstår inte att en ständigt växande vargstam riskerar att stänga skogen och minska våra betesmarker. Jordbruksverket rapporterar redan idag att 18 procent av de värdefulla ängs- och betesmarkerna har försvunnit under de senaste tio åren.

Vad händer om skogen stänger och ingen längre ser vad som händer?

Som barn byggde jag och mina kompisar fina kojor långt inne i skogen. Hemliga kojor. Mammor och pappor visste inte exakt var vi byggde dem, vi hade egna stigar. Vi släpade brädor och grenar, spikade och sågade. Det var världens bästa kojor. Vi fick till och med sova över i dem någon natt.

I en skog med en vargstam som inte förvaltas byggs inga hemliga kojor längre. I Dalarna rapporteras om flockar på omkring tio vargar. Snart föds ett nytt gäng valpar.

Vilken förälder låter då sitt barn knalla ensam in i skogen och bygga hemliga kojor?

Vilken skola tar ansvar för och anordnar exempelvis orientering? Vem vill orientera?

Vilket dagis går på skogsutflykt med 15 dagisbarn? Hur många bärplockare traskar tveklöst ut i skogen?

Hur går det med jakten? Med våra jakthundar?

Vem kan vara i en stängd skog?

Nu vill jag än en gång poängtera att jag accepterar att vi har varg i Sverige. Men stammen måste förvaltas! Livet på landsbygden hänger inte bara på vargens vara eller inte vara. Men dess nuvarande okontrollerade utbredning kommer att bli ytterligare en, eller till och med två spikar i kistan för många.

Hur konstigt det än kan låta finns det ett litet men högljutt gäng som helt klart måste tycka att ovanstående scenarie är toppen. Som väntar, gnuggar händer och trivs varje gång en ny familj ger upp och flyttar. Som tycker att det ska vara tomt i skogen, på människor alltså.

I ett sådant här scenario hänger också de internationella gruvbolagen och vissa skogsbolag med. Vi genomgår som bekant en gruvboom, speciellt i norr. Utländska intressen prospekterar utan motstycke. Och när människorna lämnar skogen får de alla förutsättningar att härja fritt.

Framtiden? Ska en liten del av befolkningen betala för att puttra runt i bussar på för ändamålet färdigställda turiststråk och titta åt höger och vänster. Stanna i inhägnade små turistfik längs med leden, dricka kokkaffe, köpa vykort med viltmotiv och lyssna på käcka safariguider. Den stängda skogen beträdes endast via samlade guidningsturer?

Kanske kan vi klättra i något berg, titta på ett fågelägg eller känna igen en blomma eller en svamp. Inget fel i det men är det så här vi alla vill ha det?

Bortsett från vykorten och de käcka safariguiderna får du idag som jägare allt det där gratis och tusenfalt mer därtill. Men jakt är no-no i den här, ännu så länge, uppdiktade framtidsvärlden.

Där ska vi helst bo i Stora Staden hela bunten.

Samtidigt, gott folk, producerar vi där kött till oss själva i jättedjurfabriker. Ingen larvig djurhållning ute på små sketna gårdar, inget viltkött, för på landsbygden kan ingen verka. Där ska det vilda leva ostört.

I verkligheten idag, i en annan stor stad, New York, håller knölsvanarna, som är en invasiv (främmande) art i USA, på att ta över. Flyget hotas, vattnet förorenas, människor upplever den ökande stammen och de allt mer närgångna svanarna som obehagliga.

Knölsvanarna betraktas sedan tidigare inte som en inhemsk art. Jag kan tänka mig att det är ungefär samma syn som vi i Sverige har på mårdhunden.

Och självklart har vi också gruppen Goosewatch som tycker att man istället ska flytta på flygplanen och låta svanarna flyga runt och bajsa som de vill. Gör plats för det vilda! New York-borna kanske kan flytta till… Ohio?

För att skjuta ner stammen, ens till rimlig nivå, kommer naturligtvis inte på fråga.

Men jag undrar också, den dagen svanarna, kajorna, vildsvinen, råttorna eller kanske vargarna invaderar Stora Staden här i Sverige, vart ska vi ta vägen då om vi bor där allihop, exbönder, exjägare och alla andra tillsammans i en enda storstadsklump? För vi vill kanske inte få fågelkrockade flygplan eller fågelbajs i skallen, bli påflugna, omkullsprungna, ha stadsparkens gräsmattor uppbökade eller vad som nu kan hända.

Om då ingen heller längre bor kvar på landsbygden, ni vet,  där naturen ska sköta sig själv, var ska vi flytta då? Även i Stora Staden måste de vilda djuren förstås få vara i fred.
Annars blir det inte riktigt konsekvent, eller hur…

Kanske norrmännen tar emot oss. De förvaltar sitt vilt, sin landsbygd och bryr sig om sina invånare där. Där finns det nog plats.

Mikael Karlsson hävdade i onsdagens debatt i Aftonbladet-TV att SNF (Naturskyddsföreningen) är 20 gånger större än JRF  (Jägarnas Riksförbund). Denna grova överdrift har redan avfärdats av Jägarnas Riksförbund. Karlsson hävdade dock även att han visste att SNF har fler jagande medlemmar än JRF. Möjligen trodde Karlsson att ingen skulle kunna granska detta påstående kritiskt. SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) har dock studerat jaktkortslösarnas organisationstillhörigheter.

År 2013 var drygt 2 % av jaktkortslösarna med i SNF. Det motsvarar ungefär 6 600 jägare, beräknat på antalet svenska jaktkortslösare. Mikael Karlsson överdriver alltså även här grovt. Eller så löser inte jägare som är med i SNF lagstadgat jaktkort som vi andra…

Mikael Karlsson kritiserar i vanlig ordning oss jägare för att göra oss till talesmän för dem som lever på landsbygden. Själv har han dock uppenbarligen inga problem att göra sig till talesman för jägarkåren, baserat på att drygt 2 % av jägarkåren är med i SNF. Eller, om man så vill, att drygt 3 % av SNF:s medlemmar är jägare.

En gång i tiden grundades SNF av personer som var aktiva inom Svenska Jägareförbundet. Vi har fortfarande en hel del gemensamma värderingar när det gäller naturvårdsfrågor. Tyvärr är vi dock många som idag finner det helt omöjligt att vara med i SNF, huvudsakligen baserat på en enda fråga.

Och därmed betackar vi oss för att Mikael Karlsson försöker göra sig till talesman för oss jägare.