Taggarkiv: Jakthundar

Debatten efter filmen som Svensk Jakt lagt ut med jämthunden Klara som angrips av två vargar visar tydligt hur absurd hela vargcirkusen har blivit. Vargkramarna och en etolog försöker inbilla omvärlden att vargarna egentligen bara ville kramas med den söta hunden. Men den dumma hunden visade tänderna och ”nafsades” därför lite i baken.

Det finns t o m de som på allvar tror att hundägaren sett vargarna och därför släppte hunden för att kunna skjuta vargarna med stöd av § 28. Nu ska man kanske inte bry sig om vad stollar i olika grupperingar tycker eller säger, men för de drabbade är det säkert jobbigt. De har fullt upp med att hålla liv i Klara, familjemedlem och jaktkamrat. Det är fortfarande inte självklart att hon överlever.

Det som händer i filmen är att en naiv jämthund är ute på sök efter älg. Om hunden sen söker upp vargarna eller om vargarna söker upp hunden går inte att säga, det kan också vara ren slump att de möts. Men det som sen händer kan man bara tolka på ett sätt. Vargen, det som ser ut att vara hanen, stirrar på hunden. Hunden fattar fortfarande inte vad den möter. Kanske uppfattar den vargen som en stor hund. Hundar är den ju van att möta, säkert även i skogen. Man ser tydligt att den är nyfiken och går fram mot vargen, utan att morra eller visa tänder. Vargen ryggar t o m tillbaka ett ögonblick, men går sen runt hunden. Hunden uppfattar fortfarande inte vad som ska hända. Under ett kort ögonblick, precis innan vargen försvinner ur bild och sen går till attack, ser man hur den stelnar till. Troligen för att Klara vänder blicken mot den. Men fortfarande inga tecken på aggressivitet från Klara. Några sekunder senare förändras allt. Vargen gör ett utfall mot hunden som verkar falla omkull av smällen. Det är efter det första utfallet som hunden visar aggressivitet och börjar försvarar sig samtidigt som hon försöker fly. Vargen däremot visar inget tecken aggressivitet. Den är van vid att jaga och bytet den här gången är en ganska stor hund som kan försvara sig, så den är försiktig. Därför försöker vargen komma runt Klara och angripa bakifrån, inte som hundar som slåss och då ryker ihop käft mot käft. Sen handlar allt om överleva för Klara. För vargarna handlar det om att försiktigt åsamka henne så stora skador som möjligt utan att själv få skador.
Jämför gärna med hur vargarna som angriper älgkalven som försvaras av kon i Denali nationalpark. Vargarna uppträder på samma sätt även där. Viftar på svansen och gör korta utfall för att inte själva skadas. Jakt eller dödande för en varg har inget med aggressivitet att göra, det är deras vardag. Det borde väl en person som säger sig ha en fil. mag i etologi begripa!

Jag har besiktigat ca 30 vargskadade och dödade hundar genom åren när jag fortfarande var besiktningsman åt länsstyrelsen. De allra flesta har kraftiga bett i låren. Så Klaras skador är typiska. Många hundar har dessutom haft bett i huvud och hals. Även det stämmer väl med skador som jag antar att Klara har i den regionen. Att hon bar skyddsväst räddade säker livet på henne, för många hundar har dessutom kraftiga bett rakt i sidan. Stålpiggarna tror jag har marginell betydelse. Jag tror inte att vargarna ens märker av dem, än mindre avbryter pga. dem. Men västen är ett fysiskt skydd mot tänderna.

Vargarna märker att husse kom springandes mot platsen, vilket gjorde att angreppet avbröts. Tyvärr kan vi nog utgå från att Klara hade dött på platsen om han kommit någon minut senare. Klara verkade redan ha gett upp, vilket Tommy själv säger. Hon reste sig först när hon fick höra hans röst.

Skyddsvästar ger uppenbarligen ett visst skydd, men under en kort tid. Men den tiden kanske räcker för att några hundar ska kunna räddas. Men skyddsvästar är inte lösningen, det är bara färre vargar!

Vi kommer aldrig att acceptera att man offrar vårt kulturarv, löshundsjakten för att ”rewilda europa”. Den nya regeringens aggerande med nya märkliga utredningar väcker oro. Licensjakten är återigen hotad. För oss om älskar våra hundar och våra hundar som älskar jakt är det oroväckande. Det är inte jaktstopp som behövs, det är betydligt större tilldelningar. Regeringens agerande återkommer jag till.

Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.

De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

På baksidan av huset hängde nyligen en skjuten dovhjort några timmar på dagen i väntan på styckning. Under den tiden fick jag ett telefonsamtal från maken. En person hade ringt polisen och sagt att det hängde en hund upp och ner på tomten.
En hund upp och ner?
Vi går fortfarande runt och småfnissar åt det hela.

Jämthund.

Är detta en dovhjort eller en varg? Foto: Madeleine Lewander

 

Men vad tror folk? Att vi hänger upp våra hundar på tork i bakbenen när de har badat? Och hur lik är en dovhjort en hund…? Jösses…
Här har vi då ett slående exempel på att något som INTE redan är förpackat i gladpack och ligger i köttdisken på Ica är väldigt konstigt. Och ibland blir det så konstigt att man måste ringa till polisen.

I veckan kunde man också läsa om en grävling i Stockholm. Den höll till framför ett hotell i stora staden på morgonen. Ingen vågade gå ut. Människor svettades bakom låsta glasdörrar. Reportage i bland annat DN. Intervju i webbteve.
Hur var det med proportionerna här? Jag säger bara Värmland, Örebro och Dalarna. Mer behövs inte.

På en annan webbplats samlar en tidning antal klick och delningar genom att visa ett klipp från en man som bajsar i skogen samtidigt som han filmar en passerande ”varg”. Det är inte speciellt svårt att se att det egentligen är en räv som spatserar förbi. Tidningen gör ingen dementi i texten men i en liten rubrik till höger framgår att det finns ytterligare en artikel i ämnet, ”Ingen varg hävdar expert”.
Nej, det går ju inte att plocka bort eller dementera en klicksuccé även om den blir totalt fel.
Och varg/bajs är helt klart en medialt mer lyckad kombination än räv/bajs.
Själv anser jag att om det över huvud taget finns något att förundras över i detta så är det förmågan att göra tvåan ute i det fria samtidigt som man lyckas fippla fram mobilen och filma något som passerar.

Räv i snö.

En varg? Eller en mördare? Foto: Göran Ekström

Sedan har vi förstås ”mördarräven” i Nacka som nu äntligen är död, tack och lov! 
Denna fasansfulla varelse har dödat ett antal katter. Små kissar som tassat runt i det fria och jag undrar, vad gjorde de snälla kissekatterna själva där ute? Lapade de latte, slipade klorna i grannens hammock och bara gick runt och var gulliga? För om de hade dödat småfåglar och andra djur borde väl de också ha kallats ”mördarkatter”? Var hittar man rubriken ”Mördarräv mördar mördarkatter”? Varför används över huvud taget ordet mördare i dessa sammanhang?

Dessutom finns exemplen där våra jakthundar, bortsett från att de kan bli uppätna av varg, också förväxlas med varg. Det spelar liksom ingen roll om det är en hund eller en varg. Bara att publicera!
Steget är inte speciellt långt till rubrikerna” Hund åt upp varg” eller ”’Varg åt upp varg” som ju då lika gärna kan vara ”Hund åt upp hund”.

Det är rörigt.
Naturen har blivit konstig och media spär ofta på allt vad de orkar. Skogen är en annan planet. Djuren som lever i den är aliens. En grävling kan isolera ett hotell. Vissa djur får döda andra djur hur mycket de vill. Medan andra djur kallas mördare och inte får döda andra djur hur mycket de vill.
Det kan också vara så att en dovhjort är en upp och nervänd hund. Rävar och hundar kan vara vargar och tvärtom.

Jag tänker inte vara behjälplig med att reda ut ovanstående. Det räcker att ta sig en logisk funderare. Kanske rentav kliva ut i skogen och även slå till med att ta jägarexamen?
Men en sak vill jag klargöra och det är definitionen av det uppenbart mycket populära ordet mördare.
Det är inte bara djur som felaktigt benämns mördare. Vi jägare kallas också mördare av vissa människor som inte gillar jakt.
Så här är det: ”Ett mord sker om någon med uppsåt dödar en annan människa…” (Kommentar Brottsbalken 3 kap. Om brott mot liv och hälsa 1§).
Djur är inga mördare. Att skjuta ett djur är inte mord. Så enkelt är det.

Varför ifrågasätts jag som hundägare för att jag är jägare?
… när svenska jakthundar är friskast och mår bäst och till och med totaldominerar hälsostatistiken i Sverige?
… eller när vissa sällskapshundsuppfödare utan problem kan fortsätta att avla fram sjuka missfoster som knappt kan andas, se eller gå ordentligt och inte ens klarar av föda sin avkomma själv?

 

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa för att vi jagar tillsammans när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför måste jag bevisa lyckan jag ser i mina hundars ögon när vi jagar?
… när ingen ifrågasätter hundägaren vars hund genomlever sitt liv i en lägenhet, ensam hela dagen med korta promenader, koppel och bajspåse?
Varför får jaktmotståndare och avdankade poliser i grupp saklöst fortsätta sprida fördomar och lögner i media där jägare likställs med tjuvskyttar?
… när jakthatarna eller deras anklagelser aldrig granskas?
Varför måste jag försvara att jag som jägare tar fullt ansvar för mitt köttätande genom jakten?
… när gemene man aldrig behöver stå till svars för sina ideliga inköp av utländskt, plågat och antibiotikaproppat kött?
… när det närproducerade sakta men säkert försvinner och importberoendet riskerar att ta över?
Varför förlöjligas människors frustration över att inte längre kunna leva med jakten och jaga med sina jakthundar?
… när en trädfällning i Stockholm skapar hysteri?
Varför uppmärksammas inte att många människors hela livssituation på landsbygden försvåras allt mer?
… när ett samlat mediadrev i Sverige drar på för allt vad tygeln håller för att en före detta finansminister skiljer sig?

Igår hölls en ljusmanifestation i Karlstad för vargdödade hundar. En fin minnesstund och en chans att visa respekt, stöd och empati för dem som drabbats. Kanske en liten tröst någonstans. Inget mer. Inga demonstrationer, inga krav, bara en stilla tanke att skicka vidare.

karlek_jamte
Vissa var bara tvungna att skicka hånfulla kommentarer under gårdagens ljusmanifestation för vargdödade hundar. Foto: Madeleine Lewander

Jag har själv hundar. Att hitta min hund dödad och halvt uppäten är en av mina värsta mardrömmar och borde vara så för de flesta hundägare. Den plåga och skräck som hunden utsätts för gör mig alldeles kall inombords. Men den som äger en jakthund och vet vad jakt är har också full förståelse för att en jakthund måste få jaga för att må bra.
Idag är ekvationen svår att få att gå ihop i Värmland.
Därför var minnesstunden fin.

Var det någon som trodde att en sådan här enkel men fin gest för att ge sitt stöd och visa medkänsla bara kunde få vara så?
Nej. När vi la upp en status om detta på förbundets Facebooksida stöttades den av de allra flesta. Men ett alldeles för stort gäng var tvungna att vrida om kniven ett par varv till.
Jag vet inte vad det är som händer med oss i Sverige men någonstans är något riktigt fel. För resten av kvällen fick vi på förbundet ägna åt att kontrollera och radera inlägg från människor som la in taskiga och hånfulla kommentarer.
Har jägarna som fått sina hundar vargdödade inte ens rätt till sin egen sorg? Vilken rätt har ni att klampa in i deras frustration och hånskratta åt den? Är ni på riktigt? Tror ni verkligen att sorgen blir på låtsas bara för att andra hundar dör i trafiken?

Det finns alltid någon som har det värre i den här världen men förringar det sorgen hos den som bär den?
Du som hånskrattar och talar om för dessa människor att de är dumma i huvudet, är det så du lever? Talar du vardagligdags om för medmänniskor som mår dåligt att de får skylla sig själva?
Eller är det bara jägare som inte har rätt att sörja?
Jag vet att jag tagit upp det här tidigare men jag kommer aldrig att förstå hur så många i detta land gjort till sin gärning att på nätet trampa på och hånskratta åt andra människors lidande och frustration.

Jag såg vargdebatten på SVT igår. Tycker egentligen att sådana debatter är konstiga och gårdagens debatt var inget undantag. Sakligheten får helt stå tillbaka för känsloyttringar som media som vanligt glatt gapar, sväljer och spottar ut till allmänheten.

Skidlegenden Thomas Wassberg var så engagerad och så frustrerad. Han debatterade närmast med en kvinna som var lika frustrerad. Åt andra hållet. Det ryker och pyr. Så var det med det. Kom vi någonstans i frågan? Nej.

varg_g_ekstrom2
SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns
WWF och Naturskyddsföreningen? Foto: Göran Ekström

I veckan uttryckte Wassberg sin ilska i media över rättegången i Lillhärdalsfallet där fem män står åtalade för grovt jaktbrott mot sitt nekande. Hela artikeln hängde förstås på Wassbergs svallande känslor men han lyckades ändå uttrycka en önskan om ordning i vargpolitiken, att något måste göras.

Kort därefter replikerade skidåkare nr två, Björn Ferry, Wassbergs uttalanden. Ferrys kommentarer var korkade och saknade helt inriktning på själva kärnfrågan. Han sa:
”Ska man skjuta på alla vargar så måste man skjuta alla älgar och rådjur också.” Ehh, okej…?
Han klämde också i med:
”Han (Wassberg, reds.anmn) har börjat bli så gammal att han kan tycka vad som helst och komma undan med det. Gamla gubbar och tanter brukar ju man ha överseende med. Han är inte riktigt där än att man kan misstänka att han är senil, men man kommer undan med mer ju äldre man blir.”
Visst ja, äldre människor behöver man inte bry sig om. De är mindre vetande. Ovisst exakt var gränsen går åldersmässigt för att betraktas som senil men Wassberg har med sina 58 år uppenbarligen ena foten i graven. Åtminstone är han för gammal för att vara värd att lyssna på, enligt Ferry som kanske själv behöver fundera på hur lång tid han har kvar för att bli tagen på allvar… tick-tack-tick-tack…
Men Expressen publicerar glatt och räknar likes.

Sist men inte minst undrar jag hur krypa-runt-i-skogen-killen från APU (står för Anti Poaching Unit) kunnat hamna i debatten i SVT igår. Ålade han in utan att någon såg det?
Han lyckas med bedriften att ljuga sig friskt igenom hela sitt moment framför kameran. Han har hittat på en helt egen statistik för vargtagna hundar och han ”vet” att alla vargar i Rialareviret är tjuvskjutna trots att det sedan länge är klarlagt att så inte är fallet. I något fall vet ingen vad som hänt men det vet inte APU heller.

Han lyckas också peta in en kommentar om tjuvskjutna noshörningar i Afrika och poängterar att han också varit i där. I Afrika alltså. Vad nu det hade i debatten att göra.

Ingen fick chansen att bemöta detta.

Jägareförbundets Gunnar Glöersen fick inte mycket tid att prata men han bidrog ändå till de få sakliga inläggen i debatten.

SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns WWF och Naturskyddsföreningen?

Ska all saklighet försvinna bakom ett gäng övertända flumtomtar är det ingen mening att sända sådana här program. Kreti och pleti måste få sakliga argument från alla sidor att beakta annars kommer debatter av det här slaget snarare befästa och stärka polariseringen i denna förbannade fråga.

 

(Som vanligt vill jag poängtera att det inte är en mänsklig rättighet att kommentera här. )

Han får tillbaka hunden! Säger det högt för mig själv igen och igen. Tar mig för pannan. Han får tillbaka hunden! Det handlar om den italienske gästjägaren som åkte till Sverige för att jaga ripor med fyra engelska settrar och åkte hem med tre. Den fjärde lämnades kvar i skogen.

utsikt
Gästjägaren drog hem till Italien och lämnade sin hund att dö i skogen. Nu ska han få hunden tillbaka. Foto: Madeleine Lewander

Och det var inte första gången, enligt 24Norrbotten, som mannen i fråga lämnade kvar hundar i de svenska skogarna.
Den senaste hunden räddades av en person som vårdat och tagit hand om den sedan dess och som verkar vilja fortsätta med det.

Nu säger länsstyrelsen att det är okej för den italienske gästjägaren att plocka hem hunden.

Sverige har blivit skvatt galet. Vi slår ut landsbygden med straffskatter på bönderna, vi låter glatt vargar käka jakthundar, får och andra tamdjur, vi tar emot gästjägare som kommer hit med sina hundar och behandlar dem värre än skit och bara lämnar dem att dö. Sen bestämmer vi att skitägaren ska få hunden tillbaka. Allt medan folket omkring, landsbygdsborna, bara kan stå och titta på.
Jag undrar också vad som händer med riporna som de utländska gästjägarna skjuter. Ett förhoppningsvis felaktigt rykte säger att de kastas eftersom de inte får medföras från landet.

Det ju åt helvete! Vad det är som håller på att hända?

Svenska Jägareförbundet har reagerat skarpt.

Är det en komplott? Å ena sidan en slags storebrorsmobbning där möjligheten att leva, bruka och jaga på den svenska landsbygden och i naturen stryps allt mer för dem som bor där. Å andra sidan kör myndigheterna bruntunga i situationer som i ovanstående scenario. Men bara för andra, alltså inte landsbygdsbefolkningen. Logiken har slocknat.

Den enda röda tråden jag hittar i detta skapar en fråga med stooora frågetecken:
Vad är du och dina ord värda, landsbygdsbo?

Du kan se inlägget här!

Andjakt är ofta geggig. Foto: Rikard Lewander

De är trötta nu, lite slitna. Vid den här tiden på året jobbar  våra apporterande hundar som hårdast. Någon mindre insatt kanske tror att det inte är någon större match att fissimma runt på blankvatten och hämta döda fåglar? Så funkar det alltså oftast inte.

geggigt_700
Andjakt är ofta en geggig upplevelse för alla parter. Foto: Rikard Lewander

Det handlar om att simma hundratals meter i vatten som bara är några grader varmt, ta sig fram i tung illaluktande gyttja, genom täta vassar, tjock nate och akta sig för vassa stenar för att få tag i en skadskjuten fågel.
I många fall måste hunden också kunna ta sig upp i en båt eller otympliga ”flytplattor”, branta klippavsatser utan att för den skull släppa den apporterade fågeln som måste in.

Hundarna älskar det. De fortsätter jaga, simma, kämpa i det oändliga om de får hållas. Det gör också att vårt ansvar som hundförare är gigantiskt. Vi måste hitta balansen, säga stopp när det börjar bli för kallt, när hunden börjar bli för trött.

Efter jakterna ligger alla vi hundförare  på golvet med pannlampan tänd för att kolla att trötta och lyckliga hundar är okej. Så att inga klor har gått sönder, skärsår som måste göras rena eller skador som kanske kräver mer vård. Vass in i trampdynan och medföljande infektion och klumptass är sådant som kan hända.

Jag kör neoprenväst på mina hundar när det blir lite kyligare. Det finns en hel del människor som himlar med ögonen och tycker att det är fjolligt. De får grimasera bäst de vill, det skiter jag i. De har uppenbarligen inte suttit i de där leriga vassarna. En bra väst skyddar både från skador och kyla. Ju mer hösten gör sitt intrång, desto kallare blir det i vattnet.

Ge mig en enda bra förklaring till varför jag skulle låta bli att skydda min hund bara för att verka cool inför ett pucko?

En sak är riktigt dum med västen. Den är kamouflagefärgad. Varför då? Den borde vara signalfärgad så att hunden syns bra i vassen när det är också börjar skymma. Det där är också en sådan där grej, det ska vara cooolt…

Men där har det faktiskt blivit bättring. Det finns numera signalfärgade västar.
Jag tänkte  för en tid sen att innan jag beställer en ny, de är rätt dyra, kan jag kanske göra en snygg egenfix och helt enkelt sy dit lite reflexer och signalfärger.
Sagt och gjort, jag som aldrig fått ett enda godkänt betyg i syslöjd tog jaktlabradoren Argos väst och började sy fast en snygg orange lapp med reflex som jag tyckte skulle synas bra.
Det tog tid, svetten lackade, blodet droppade från nålstick i fingrarna och tiden gick. Men till slut var jag klar och tyckte själv att det blev skitbra!
Glad i hågen ut på nästa jakt och på med västen. Den ursnygga lappen var fortfarande lika bra fastsydd. Men när jag satte på västen satt den inte som jag tänkt, som en lysande signalfärg på Argos rygg. Jag hade sytt fast den på magen. Hoppsan.
Kanske skrämmer den en och annan mört men han syns fortfarande lika dåligt.

Men, det man inte har i huvudet får man beställa på nätet. Ha det bra alla jägare där ute!

Klipp från senaste kvällsträcket med min labbetik Carmals Heroine Ruby.

Jakten - hundens bästa tid.

Jakten är igång igen. Det är underbart! Den ickejagande omgivningen utanför hänger med huvudet för att den fantastiska sommaren är slut. För oss jägare är det bara ett steg in i nästa härliga tid. Och för våra hundar är det först nu året börjar.

Jakten - hundens bästa tid.

Luften känns sedan länge klarare, färgerna skiftar, hej på jaktkompisar som jag inte sett sedan slutet av förra säsongen.
Och hundarna, det är nu de mår så jävla bra.
Det är nu de gör det de älskar mest av allt, jagar. Det är nu jag i vissa jaktsituationer kommer så nära min hund så att vi i sinnet fungerar som ett enda psykologiskt väsen. I det läget förstår vi varandra exakt, ett tyst gemensamt språk och en känsla som ingen balkongbiolog i världen någonsin ens kommer att vara i närheten av.

De flesta av mina egna hundar här hemma, de apporterande, börjar leva på riktigt nu. Vi har nästan bara jaktlabbar numera och -spaniel.
Wachteln, kortdrivaren, börjar bli gammal. Jag hade tänkt köpa en till men den jakten lockar inte riktigt längre så länge vi inte vet hur det blir med rovdjurspolitiken. Jag har fegat ur.
Skaffar jag en drivande/kortdrivande hund nu så är den hunden på topp om låt säga fem år. Hur ser det ut i skogarna då? Och hur kul blir livet för en hund vars höjdpunkter i livet är just jakten om den inte får jaga? Om jag plötsligt känner att det inte funkar, att vi inte kan jaga mer tillsammans för att jag inte törs släppa den längre?

All respekt till alla er som kör vidare med era drivande och ställande hundar trots det som sker, eller rättare sagt inte sker, omkring oss. Ni räddar våra jakthundraser, ni hjälper till att rädda jakten och hela vår närhet till skogen, naturen och landsbygden.
Och jag kan redan nu säga att jag inte kommer att publicera en enda anti-kommentar för just nu mår jag så bra och tänker fortsätta med det ett tag till.

Litet klipp från en andjakt nu i augusti.

Jag gillar vildsvin.
Har tidigare bott i Skåne, mitt bland dem i många år. Jag har skjutit vildsvin. Jag har joggat med vorstehn lös vid min sida i skymningen rakt genom foderplatser med smågrymtande vildsvin, där somliga sprungit iväg skrämda, andra nyfiket stannat upp och glott på oss, nära.
Jag har varit med på drevjakter på vildsvin.
Vildsvinen är värda all
 respekt men jag är inte rädd för dem.
Jag har svårt med den här döda-allihopa-kosta-vad-det-kosta-vill-tanken.

vildsvin_700
Etiken måste också gälla vildsvin. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägarna skjuter vildsvin som aldrig förr. Vildsvinsstammen har stagnerat, tack vare oss. Ändå är många förbannade på jägarna. De tycker att vi borde skjuta vildsvin oftare än vi går på toaletten.

För att jaga vildsvin effektivt måste vi ha bra vildsvinshundar. Vildsvinsjakten är en förhållandevis ny kunskap, alldeles speciella egenskaper måste avlas fram för att få fram hundar med de rätta förutsättningarna. Det tar sin tid. Jägarna jobbar på det och har tillförsikt.

Det händer att vildsvinshundar skadas och dödas.
Även en god vildsvinshund lever farligt. En vildsvinsjägare lever också farligt ibland. Drevjakten på vildsvin är en utsatt situation. Men våra vildsvinsjägare utvecklar hela tiden sina jaktkunskaper och hundarnas egenskaper.

Många lever för sin vildsvinsjakt och för sina hundar. Många jägare har gråtit över sin skadade eller dödade vildsvinshund. Vissa slutar aldrig att sörja. Men vildsvinen måste fortfarande jagas, det är de flesta överens om.

Det är rätt konstigt. Samtidigt som en stor massa kräver att vildsvinsstammen ska decimeras fortsätter en annan massa att kritisera att vi jagar dem. Hur funkar människor?

Vi behöver förvalta vildsvinen tillsammans och hitta lösningar som fungerar, inte bara jakt. Det finns exempelvis ett antal studier som visar att avledande utfodring fungerar.  Det är precis sådant vi måste jobba vidare med, tillsammans.

Jag vill också påminna om att ett vildsvin är en kännande individ. Alla medel i jakten på grisarna är inte tillåtna vilket vissa mer dragna åt psykopathållet tycks tro.
Gasa, bomba, spruta, bunta ihop och döda, döda. Emellanåt verkar vansinnet totalt.

Det handlar om etik och det måste handla om en sansad förvaltning av en viltstam. Vildsvinsjakt måste utövas så att djuret inte lider. En fälla FÅR inte stressa djuret. Hundansvändning i jakten FÅR inte bedrivas så att vildsvin lider eller stressas.  Vårt urval i jakten MÅSTE vara etiskt, vi skjuter exempelvis inte suggor med dragna spenar. Det finns många regler som för de flesta jägare är helt självklara att förhålla sig till men som en del av omvärlden verkar ha glömt helt.

Samtidigt har vi många frågor att ställa oss själva. Ska vem som helst få agera skytt under en drevjakt på vildsvin? Hur många skjuter ett säkert skott på ett vildsvin i full fart? Hur många kan i det läget avgöra om det vuxna djuret som kutar förbi i terrängen är en galt eller sugga? Eller om det finns en hund precis bakom?

Vi kan jaga vildsvin tills vi storknar men de får aldrig lida för vårt eget välbefinnandes skull.
Det måste alla, inte bara jägarna, komma ihåg trots ideliga påtryckningar om decimering och utrotning från alla håll.

…att sakta lunka med på skogspromenaderna och att rulla sig i snön fast ömma, slitna leder säger ifrån.
…att skälla till argt på hundarna närmast matskålen för att visa att maten bara är din.
…att ibland förnimma ditt tidigare lite pipiga drevskall från förr.
…att sno smutstvätt och samla i hundkorgen.
…att kramas och äta leverpastej.
…att sova gott i rumsvärmen, drömma högljutt och få ligga i sängen ibland.
…att tillsammans minnas tidigare års fågeljakter, långsimmet, ofta många hundra meter, i vassen efter skadskjutna änder och skallet när du hittade dem, jaktglädjen.
…att vara glad, snäll och go fast det gör ont i leder och muskler.

Hamilton, vår fina käraste gamla jaktspringer, snart 14 år. Fortfarande finns det lite tid kvar.
Men inte mycket…

Hamilton - när livet lekte.
Jaktspringern Hamilton – när livet fortfarande lekte. Foto: Madeleine Lewander
 
En fortfarande lycklig jämthund . Foto: Madeleine Lewander

Senaste tidens skitlista:

  1.  Facebooksidan ”Ja till varg som” som högljutt, envist och aggressivt hävdar att inlägget på Facebook, där 17-åriga Emelie skriver om sin förtvivlan efter att ha förlorat sin jämthund Nettie till vargarna, är fejk. En vaken medlem på sidan som haft modet att ifrågasätta utspelet har skyndsamt blockerats, andra får snäsiga svar.  Det här höjer inte förtroendet för kramarsidan, inte ens i de egna korridorerna.
  2. Sveriges Radios Ekoredaktion som ”glömt bort”objektiviteten och låter journalister köra på med sin egen rovdjursvänliga agenda.
  3. Organisationer och jaktmotståndare som anser att alla hundar ska leva hela sina liv i koppel, vilket när det gäller vissa hundraser gränsar till att uppmana till djurplågeri.
  4. Facebook-profiler som kastar så mycket skit de över huvud taget kan till höger och vänster men inte vågar stå för sina åsikter utan gömmer sig bakom anonyma, påhittade signaturer.
  5. Artdatabanken som plötsligt försökte ändra 18 år gamla siffror angående antalet lodjur 1995 bara en vecka innan rovdjurspropositionen skulle upp i riksdagen.

 Av med hatten för:

  1. De jägare och även icke-jägare som oförtrutet fortsätter att försvara jakten i alla sociala medier. De har ett fantastiskt tålamod, håller god ton i alla lägen, hänvisar alltid till källor och fakta. Ni är fantastiska!
  2. Sune i min krets som ensam genomförde nästan 100 eftersök i vårt område förra året, oavsett väder, vind eller tid på dygnet. Och då är han bara en av eftersöksjägarna här.
  3. Jägaren Andreas Åström som i över ett dygn oförtrutet letade vidare efter sin borderterrier som fastnat i ett gryt. Hunden kom till rätta och mår bra. Ett bevis på den sanna kärleken till sin jaktkamrat.
  4. Jägarna i Bogesund som skänker viltkött till jul.
  5. Facebook-profilen, jaktkritikern, som vågade stå upp mot ”sina egna” när han, efter egna utforskningar, insåg att Emelie som var så ledsen efter att hennes hund tagits av varg, i allra högsta grad existerade. Fejkanklagelsen var bara ett fult grepp mot jägarna av FB-gruppen ”Ja till varg”.

 

Stella var trots att hon var så ung en starkt lysande stjärna på jämthundshimlen. Men tyvärr en stjärna som slocknade i ett stort svart hål.


Stella.

De senaste dagarna har varit fruktansvärda. Min 7 månader gamla jämthundstik dog i förrgår. En tänkt jaktkamrat ända fram till min pension dog i förtid. Det har nu gått nästan två dygn och tårarna sprutar fortfarande. Tänk att jag, en vuxen man, kan gråta i dagar för en liten hundvalp som jag bara fick två riktiga jaktdagar tillsammans med.
Stella var något utöver det vanliga. Jag har aldrig sett en valp som tog livet med sådan självklarhet. Hon var inte rädd för något, lät sig inte kuvas hur som helst. Vi slogs om ett ben en gång så att blodvite uppstod. Men humöret gick över när hon blev äldre, hon ville mest kramas här hemma. Den stora skogen var hennes hem. Vid fyra månaders ålder gick det inte att ha henne lös utan pejl. Hon drog en kilometer på sök efter något, hon visste nog fortfarande inte vad hon egentligen sökte. Men spännande var det och glatt kom hon tillbaka efter en halvtimme. Första gången hon var vid en sjö sprang hon rakt ut i vattnet efter en mås så att vattnet sprutade tills hon plötsligt upptäckte att det inte fanns någon botten. Men simma funkade lika bra, det fanns inte ens ett tecken på oro. Veckan efter hoppade hon från en halvmeter hög brygga rakt ut i sjön tillsammans med labben. Husse var imponerad, men hade helst sett att hon inte simmade alls eftersom sjöar och älvar kan vara dödsfällor speciellt när isarna lägger sig. När hon var sex månader gjorde jag ett mentaltest med färskt vildsvin på vajer. Några hundar var rädda, andra försiktiga och skällde nervöst på avstånd. Stella spetsade öronen när grisen kom farande och sprang utan minsta tvekan in på tre meter och öste på för full hals! Sen jobbade hon med grisen i 15 minuter tills jag kopplade henne.

Lördag och söndag i första älgjaktveckan blev hennes enda riktiga jaktdagar. På lördag sköt jag en kalv för henne. Det var egentligen dumt eftersom det var skenälgar. På söndag lät jag henne ansluta till min äldre jämtes ståndskall. Jag visste givetvis inte då att det skulle bli hennes första och sista ståndarbete.  Älgarna stod som älgar nästan aldrig gör, i en öppen gles tallskog. Jag kunde se allt som hände från första till sista stund. När hon i full fart sprang in på ståndet fanns inte minsta tvekan trots att jag inte vet om hon någonsin ens sett en levande älg. Hon sprang rakt förbi gammeltiken och öste på för full hals direkt på kon och kvigan. Först efter 45 minuter började hon fundera på var jag var. Hon tittade åt mitt håll och jag musade försiktigt på henne. Direkt sprang hon fram till mig och hälsade, satte sig bredvid mig och fick en Frolic. En klapp från mig, ett varsågod och så var det fullt ös igen tills jag 45 minuter senare sköt kvigan. En drömstart för husse och Stella, som också blev ett drömslut.

Stella var trots att hon var så ung en starkt lysande stjärna på jämthundshimlen. Men tyvärr en stjärna som slocknade i ett stort svart hål. Kanske är det de starkast lysande stjärnorna som just är på väg att sugas in i svarta hål?

Stella var en hund som såg fram emot att få fightas med älgar, vildsvin och björnar. Risken fanns givetvis att hon skulle komma att slitas i stycken av vargar. Nu blev det inte i sitt rätta element, skogen, hon dog. Det var istället sönderslitna vita blodkroppar som tog hennes liv. Stella dog i akut leukemi! Inte undra på att hon försökte hinna med allt som andra hundar behöver år för att göra.

I måndags, medan Stella kämpade för sitt liv, debatterade jag § 28 med Jan Bergstam, Rovdjursföreningen. Jag fick då en fråga av reportern som hade ställts i Nya Wermlandstidningen. Är det så att ni jägare släpper era hundar för att få tillfälle att skjuta varg? Just nu känns den frågan bara provocerande. Den visar på frågeställarens jaktfientliga inställning och totala brist på förståelse för vad jakt med hund betyder för många och vad en jakthund är. Jan Bergstam i sin tur svarade på en fråga från mig att lösningen varg-hund problematiken är att inte släppa sin hund.

Jan har fel. Stella var född till att jaga. Lika mycket som jag älskade den lilla gråa valpen. Lika mycket älskade hon att jaga. Precis som min äldre hund, Aika. Jämthunden är äkta en svensk ras som tagits fram för löshundsjakt på älg. En jämthunds liv ska inte bestå av promenader i koppel med bajspåse i handen på stadens asfalterade gator. En jämthund ska arbeta fritt tillsammans med sin husse i skogen. Att jaga älg utan hund är som att spela fotboll utan boll eller att spela golf utan klubbor. Löshundsjakten ska inte ifrågasättas och behöver inte ens försvaras med att hundarna faktiskt behövs för att förvalta klövviltstammarna. Löshundsjakten är ett kulturarv som har ett egenvärde och skall bevaras för sin egen skull. Löshundsjakten ger oss jägare och våra hundar mening i livet. Vi älskar det vi gör tillsammans. Därför blir också tragedin och saknaden över hundar som Stella så stor när de går bort.
Om tiotusentals hundägare vill fortsätta att leva ett liv med jakt och hundar är decimering av vargstammen ett lågt pris. Det är inte rimligt att vargkramare långt borta i städerna som ibland, med stöd av allemansrätten, kommer ut och tittar på vargspår och vargskit i vägkanterna på våra marker skall styra över hur vi ska leva våra liv.  Vi jägare älskar våra hundar och jakten med dem. Stellas efterföljare skall också få uppleva den glädje hon fick uppleva under sitt korta liv och framför allt få chansen att ge mig det Stella gav mig.

 

 

Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord!

Maltaforsens Chiva 7 månader
Maltaforsens Chiva 7 månader

Sliten efter en veckas älgjakt är jag tillbaka på kontoret. Båda mina hundar överlevde första älgjaktsveckan och jag sköt en kviga efter en och en halv timmes fast stånd för min 7 månaders jämthundstik. Men den glädje man tidigare kände över hundar som söker ut och som har ett bra förföljande har förbytts i oro för vargattacker. Även under fast stånd tänker man mest på hur man skall agera om vargar attackerar just då. Ger de sig på älgarna först eller hunden? Andra har inte haft samma tur, de har fått sina hundar dödade eller skadade av varg. Allt fler hundförare är på väg att ge upp, de finner inte längre glädje i jakten. Själv har jag inte en tanke på att ge upp, löshundjakt är det som gör älgjakten rolig. Att sitta på pass eller att hänga efter en hund i lina är inget alternativ. Löshundsjakten har ett egenberättigande. Det är inte den som skall ifrågasättas, det är antalet vargar!

Samtidigt som vi jägare jagar med hjärtat i halsgropen för att skjuta de älgar vi vill och dessutom förväntas skjuta, går Rovdjursföreningens egen Bagdad Bob ut i media och misstänkliggör oss som vill försvara våra hundar eller tamdjur. Rovdjursföreningens propagandaminister, Jan Bergstam, hävdar att förändringen som innebär att det är länsstyrelsens besiktningsmän som först skall kontaktas istället för polisen vid § 28 skjutningar har lett till ”missbruk” av paragrafen. Att den enkla och självklara förklaringen till att fler vargar skjutits med stöd av § 28 är att antalet vargar ökat dramatiskt och att de sprider sig till nya områden bortser Bagdad Bob och Rovdjursföreningen helt ifrån. Inte heller redovisar de att i nästan alla de fall där vargar skjutits med stöd av § 28 har hunden eller tamdjur dessutom bevisligens skadats av vargen/vargarna.

Förändringen av § 28 initierades faktiskt av miljöåklagare Christer Jarlås. Nu påstår han att han ångrat sig! Inte heller han verkar begripa att dubbelt så många vargar betyder dubbelt så många angrepp och allt fler skjutna § 28 vargar.

Självklart är förändringen av § 28 bra. Nu kan man skjuta en varg som angriper tamdjur utan att bli av med vapnet på plats. Det har tagit upp till ett halvår att få tillbaka vapnet, trots att själva ärendet avskrivits nästan direkt. Dessutom är det väl bra att just skadegörande vargar skjuts när 100 vargar behöver skjutas enbart för att åtminstone stoppa tillväxten i stammen.

Rovdjursföreningen blir allt mer en liten sluten sekt för extremister. Jag har själv slutat läsa på deras facebooksida, jag mår fysiskt illa av att läsa det som skrivs där. Där florerar ett hat mot drabbade jägare, samer och tamdjursägare av sällan skådat format. Empati är ett främmande begrepp för dem.
Rovdjursföreningen, Nordulv, Wolf association m fl. är extrema organisationer som i alla lägen ser människor som förövare medan vargar alltid är oskyldiga. De inser det inte själva, men deras utspel och lyckade försök att stoppa skyddsjakter som den i Skåne och på Junsele tiken håller på att vända opinionen mot varg snabbare än vargen själv hade lyckats med. Det håller på att byggas upp ett otroligt varghat i vargbygderna. Det i sin tur förstärks av att ingen jag träffar längre verkar tro att våra myndigheter och politiker på demokratisk väg skall lyckas få ordning på svensk vargförvaltning. Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord! Alliansen och Sossarna tycker egentligen samma sak, men chansen att få några extra röster i nästa års val är viktigare än att lösa våra problem! Fortsätter ni på det här sättet förtjänar ni inga jägarröster! Rovdjursfrågan måste få en långsiktig bred politisk majoritet, det är vad ni har lovat!

Medan jag skriver det här inlägget får jag meddelande om att ytterligare en jämthund dödats av varg. Politiker gör något, tillsammans!!!

Äntligen sätter regeringen ner foten och bestämmer att alla stora rovdjurs i Sverige har en gynnsam bevarandestatus!


Nicko Foto:Lst Värmland

Det är en framgång för oss på SJF och äntligen tas vi som drabbas på allvar. Senast i morse blev kollega Olofs jämthund angripen av två vargar. Tack och lov hände det direkt efter släpp och i närheten så att han hann fram i tid innan de slitit Nicko i stycken. Trots att Olof både skrek och sköt i luften fortsatte angreppet. Inte ens skott direkt mot vargen som bet i Nicko hindrade den från att fortsätta. Det kostade vargen livet!

Rovdjurspropositionen är en framgång för vårt sätt att arbeta. Vi har ibland kritiserats för att vi valt att argumentera för färre vargar genom en vetenskaplig och juridisk tolkning av vad EU:s direktiv egentligen kräver. Arbetet har burit frukt. Nu är det förhoppningsvis en gång för alla klarlagt att gynnsam bevarandestatus inte är ett strikt vetenskapligt begrepp som naturvetare har ensamrätt att bestämma, det framgår både av proppen och av Vargkommitténs betänkande. Det är ett begrepp som bygger på vetenskap, men den ”högre ambitionen än att enbart förhindra utdöende” som direktivet kräver är inte vetenskap. Det är ett politiskt ställningstagande.
Nu hoppas jag att det blir en bred majoritet i riksdagen för rovdjurspropositionen. Regeringens förslag ligger mycket nära det som Socialdemokraterna drivit. Om jag förstått saken rätt gäller det även Sverigedemokraterna. Min uppmaning till de sex partierna är att släppa partitaktik och istället ägna er åt det ni är satta att värna, nämligen oss väljare! Utan en bred uppslutning i riksdagen för regeringens proposition kommer rovdjurspolitiken att fortsätta att vara en evig följetång och våra tamdjur och vår livskvalité fortsätter att hotas.

Bevarandesidan som hyllat vargkommitténs arbete och viljan till samförstånd rasar nu, trots att betänkandet är tydlig med att jakt följer på beslut om gybs. Som vanligt är det väl framför allt Jägareförbundet som står fast vid det som överenskommits. Vi har hållit i grunden samma linje i närmare 20 år som respekterar både internationella åtagnaden, den vetenskapliga grunden men framför allt inkluderar människor som drabbas.
Nu skall det bli spännande att se EU kommissionens eventuella reaktion, de har ju själva börjat prata om ”human dimensions” i rovdjursförvaltnngen, och hur övriga politiska partier agerar. Men framför allt skall det bli intressant att se om våra myndigheter klarar att gå från rent bevarande till förvaltning. Enbart trycksvärta dödar inga vargar!