Håller du till i ryggdunkarnas korridor? Vad menar jag med detta? Jo, i många sociala medier samlas grupper som tycker likadant. Motocrossförare, whiskysamlare och jägare för att nämna några exempel. Där hittar man likasinnade. Tillsammans får man en värdegemenskap av att alla gillar sin hobby. Här utbyts erfarenheter och information.
Min vänskapskrets på Facebook består av cirka 50 procent jägare. Därtill är jag med i några slutna grupper, som bara är till för jägare.
I denna värdegemenskap odlas den enda och rätta bilden av verkligheten, det diskuteras vitt och brett. Och vi är i slutänden ganska eniga om att de som bor i stora städer inte förstår oss. Stockholmare bär skulden för mycket, politiker ännu mer och Naturvårdsverket mest av alla.
Vi är rörande överens om dessa saker. Och vi hjälps gemensamt åt att hitta tidningsartiklar, bloggar och andra fakta som stödjer vår värdegemenskap. Ibland fångas det upp något som är riktigt dumt, exempelvis en korkad debattartikel med åsikter tvärt emot våra, eller något annat skojigt. Den delas och alla kommenterar friskt om hur korkat resonemanget är. Vi skrattar, förlöjligar och har så trevligt ihop.
Jag tror att vi i gruppen är ganska eniga om att de som inte jagar saknar förmågan att se hur allting hänger ihop i naturen, att vår sanning är den rätta.
Vi bekräftar varandra och det dunkas rejält i ryggarna. Vi gillar och vi delar. Mellan ryggdunkarna växer gruppgemenskapen och bekräftelsebegäret.
Tillsammans springer vi i korridoren och öppnar de dörrar som ger oss mer bekräftelse för våra åsikter.
Skulle någon – mot all förmodan – tycka att allt sedan inlandsisen smälte inte är Naturvårdsverkets fel får denna person ett koppel av arga inlägg emot sig. Inte sansade, balanserade eller argumenterande. För någonstans i värdegemenskapen uppskattas också humor, raka besked, enkla lösningar och fräcka ordvitsar. Hårt och skoningslöst ska meningsmotståndaren förgöras.
Ju fräckare variant, desto mer gillas den.
Känner ni igen ryggdunkarnas korridor?
Ja, jag kanske överdriver en hel del. Och nej, jag tycker inte som jag skrivit ovan. Men syftet var att förklara detta sociala fenomen som många olika intressegrupper kan hamna i. Och då använde jag mig själv som exempel för hur det kan se ut.
Men nu kommer det viktiga: Är detta fenomen bra för oss jägare, som grupp?
Jo, det kan det vara i många olika perspektiv.
Men det finns även stora risker. Vi får aldrig bli så indoktrinerade av varandra att vi inte ser, förstår eller tar hänsyn till vad andra människor tycker. Ingen värdegemenskap har rätt i allt. Kanske kan det även vara klädsamt och sunt att faktiskt lyssna in vad de andra 97 procent av samhället – som inte jagar – tycker. Och ur denna diskussion faktiskt hämta kraft och slipa på sin argumentering.
För det är hur vi argumenterar och bjuder in dessa 97 procent av befolkningen som avgör om de tar avstånd från oss, eller om de är med oss. De är dessa vi måste nå för att säkra jaktens framtid. Lägg därför några minuter att förklara det som är uppenbart för oss istället för att förlöjliga okunskap. Fundera också på hur du skulle vilja bemötas, om du ville börja jaga idag och inte kunde någonting? Är vi, som kollektiv, tillräckligt inbjudande?
Om vi är inbjudande, toleranta, faktafyllda och sanningsenliga så är det svårt att vara emot en hållbar jakt, som ger klimatsmart kött och bidrar till en biologisk mångfald. Men vi behöver vända oss mot de 97 procenten som inte jagar med detta budskap – inte till oss själva som redan vet.
Svenska Jägareförbundets värdegrund är Öppenhet, Respekt och Ansvar. Det är tre bra ord som man kan möta människor med – även i ryggdunkarnas korridor.
En fortfarande lycklig jämthund . Foto: Madeleine Lewander
