Taggarkiv: Fanatism

När hoten är stora och många, undrar Magnus Rydholm om brukarna verkligen lägger fokus på rätt saker. Foto Magnus Rydholm

 

Ni har säkert noterat att påhoppen på jägare och viltstammarna i media fortsätter. Det är bara att konstatera att det finns många olika krafter i samhället som vill begränsa jakten, jägarnas påverkan samt inflytande över viltförvaltningen. Och det används många olika argument och infallsvinklar för att slå på oss.
Och attackerna kommer från såväl brukare som miljövänner.
Svenska Jägareförbundet har hamnat mitt emellan. På ena sidan finns jord- och skogsbruk. På den andra står rovdjurs- och miljövänner. Bägge dunkar på oss med mediala knytnävar.
För att förstå fenomenet måste man först ha klart för sig att de olika sidorna har helt olika inriktning och syfte. Dock har de en sak gemensamt – de vill försvaga jägarna och ändra maktbalansen i viltförvaltningen. Att miljösidan vill göra de kan man förstå. Men jag är ytterst tveksam till att skog och jordbruk har något att tjäna på en svag jägarkår. Istället innebär ett försvagat jägarintresse att brukarsidan – som helhet – blir svagare.  Frågan är vem som tjänar mest på det?

När skogsföreträdare angriper jägarna är det ofta med argument om att älgstammen är för stor, skadorna för omfattande och att förbundet inte vill begränsa älgstammen.
I dessa artiklar, med journalister som sällan har en 100-procentig insyn i hur förvaltningen fungerar, finns det nästan alltid en sak som missas – vem som har den reella makten.
Sedan det nya älgjaktsystemet infördes har markägarna utslagsrösten i älgförvaltningsgrupperna. De kan med andra ord tvinga igenom en högre avskjutning.
Men hur ser det ut i verkligheten? Är det stora konflikter kring nivåerna på älgjakten? Svaret är nej. Istället är det så att i uppåt 90 procent av alla älgskötselgrupper i landet är överens. Det finns ingen konflikt hur mycket älg som ska fällas.
Sett ur ett sådant perspektiv är det inte större samarbete eller gemensam förståelse om problemen som måste utvecklas. Istället är det sans och balans i uttalandena från jägare och markägare som behövs.
En intressant fråga är om skogsdebattörerna har majoriteten av markägarna med sig? Den forskning vi har tillgång till rörande vilt och betesskador pekar nämligen på motsatsen.

Jordbruksdebattörer i södra Sverige bankar också på jägarna, men då är det främst vildsvin och utfodring som används som slagträ. Jag har berört frågan i tidigare blogginlägg. Men jag drar några argument – en gång till.
Självklart kan markägarna stoppa utfodring och kräva minskande vildsvinsstammar. Det är bara att de bestämmer sig och agerar. De har makten att göra detta.
Problemet är att de inte är överens. Och markägarorganisationerna vill inte tvinga sina medlemmar.
Alla som tänker, åtminstone några sekunder på frågan, inser att jägarna inte klarar att lösa frågan på egen hand. Det måste till ett samarbete. Det har förbundet tjatat om under lång tid.

Jag tycker att vi jägare ska vara en aning självkritiska. Vi har nämligen bidragit till att fördjupa konflikterna inom brukarkollektivet. Kanske inte medvetet, men vår argumentering har kunnat tolkas som om vi inte bryr oss, som att vi är ovilliga att ställa upp.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har en viktig roll i att förvalta viltet. Det ansvaret måste vi ta, fullt ut. Och då krävs det ibland att sänka antalet djur – även om vi gärna skulle vilja ha mer jaktbart vilt. Viltförvaltningen måste nämligen hänga ihop med allt hållbart brukande, som även omfattar villkoren för jord- och skogsbruk. En helhet som är bra för samhället.
Det vi säger och hur vi agerar påverkar hur allmänhet och vår omgivning tolkar våra intentioner.
I konflikterna med jord- och skogsbruk har vi alla en skuld för att ha trissat upp debatten.

Men kom ihåg!!!, försöker vi maximera viltstammarna in absurdum kommer konflikterna – var så säkra. Det samma gäller jord- och skogsbruket. Försöker de maximera produktionen och inte ta hänsyn till vilt, biologisk mångfald och allmänhetens tillgång till naturen skapas en grogrund för bråk, krav på lagstiftning, överklagningar i domstol och så vidare.

I takt med att urbaniseringen fortsätter blir det allt fler människor som inte förstår och därför ifrågasätter grundprinciperna för jakt, fiske, skogs- och jordbruk.
Eftersom de har liten eller ingen faktabakgrund fylls deras beslut med något annat – känslor. De som känns rätt blir avgörande för vad man tycker i en viss fråga.
Samtidigt matar miljörörelsen dessa trender med argument, opinionsbildning och propaganda.
Som en konsekvens av detta höjs allt oftare röster om att Sverige borde försvaga ägande- och brukanderätten. Makten över naturen ska flyttas till någon annan, oavsett vilka effekter det får för biologisk mångfald, arbetstillfällen eller nationalekonomi.
Alarmklockan borde ringa. Vi har stora gemensamma utmaningar framför oss.
Om vi fortsätter att lägga kraften på att bråka med varandra lämnar vi spelfältet helt öppet för de som vill rasera dagens system. De kan lugnt och stilla flytta fram sina positioner. Samtidigt står vi i ett hörn av planen och bankar på varandra på olika debattsidor. Detta gör vi trots att vi vet att det är vi gemensamt som äger såväl problemen som lösningarna på vilt/skog/odlande-problematiken.

Vi som vill ha ett hållbart brukande av naturresurserna måste gräva ned stridsyxan. Vi måste hitta en väg tillbaka till en ökad förståelse för varandras problem och möjligheter. Därtill måste vi bli bättre på att förstå varandras olika roller, ha respekt för våra olikheter och olika mål. Men samtidigt måste vi ha viljan att hitta kompromisser och lösningar som inte bara är bra för min organisation eller del av brukandet.
Vi brukare måste höja blicken ifrån det kortsiktiga till en långsiktiga. Vi måste hitta en strategisk plan för hur brukandet ska se ut i framtiden – och som samhället accepterar. I denna plan måste vi klargöra hur vi ska samverka och lösa konflikter för att våra produkter och brukande ska vara konkurrenskraftigt i en internationaliserad värld.  Vi måste bli bättre på att hitta lösningar som fungerar och accepteras.
Jag är säker på att alla ser hoten mot brukandet. Det är dags att agera. För om inte vi själva bestämmer oss hur framtidens brukande och naturförvaltning ska se ut kommer någon annan att göra det åt oss.
Är det någon som tror att vi kommer gilla det resultatet?

Ska aktivister, jägare eller andra intressen kunna anställas i myndigheter? Foto Matias Larhag/Unsplasch

Vi är inne i ett konstigt tidevarv. Människors personliga agendor tillåts styra våra val och hur samhället ska fungera allt mer. Ofta saknas fakta bakom besluten och känslor används mer frekvent som underlag i krav på förändringar. Och polariseringen driver på utvecklingen.
Detta är en farlig väg.

Under den senaste tiden har jag hört att människor med en viss personlig inställning inte ska få jobba i statlig tjänst. Senast rörde debatten en tjänsteman på Länsstyrelsen i Dalarna som på det privata planet var skogsaktivist. Läs artikel i Land.
Det är lätt att sugas med och tycka att detta är helt orimligt. Men låt oss tänka lite bredare och större.
Minst lika ofta har debatten slagit mot jägare, som anses stå för en viss agenda. Faktum är att förändringen av delegater i Viltförvaltningsdelegationerna är just en sådan åtgärd, där politikerna i sin ambition att få objektiva beslut diskvalificerar jägarnas kunskaper och ambitioner som en partsinlaga. Jag tror inte ens att regeringen tänkte klart innan man genomförde ändringen, för detta är antidemokratiskt och andas åsiktsregistrering.

Låt mig ställa några provocerande frågor. Skulle ni vilja ha ett Stasi-liknande förhållande där staten utreder dina privata åsikter innan du får ett arbete? Att dina privata åsikter regelbundet utvärderas och bedöms? Att du inte tillåts ha en viss hobby? Att samhället blir bättre och mer effektivt om alla anställda i staten tycker likadant?
Jag hoppas verkligen att alla svarar nej på de frågorna – av många olika anledningar.

Eftersom vi inte vill leva i ett samhälle där vår integritet och frihet – att tycka och tänka vad vi vill – ska påverkas negativt kan ifrågasättandet av tjänstemäns privata åsikter leda till en debatt vi inte vill ha.
Istället för att ifrågasätta om tjänstemännen är 100 procent neutrala och objektiva i sina bedömningar måste respektive myndighet säkerställa att det finns procedurer, professionalitet i yrkesrollen och rutiner som omöjliggör (och avsevärt begränsar) möjligheten för tjänstemän att påverka beslut och utredningar utifrån sina personliga agendor – oavsett om du är jägare eller skogsaktivist.
Det handlar lite om ämbetsmannaideal, men också om arbetsledning, ledarskap, uppföljning och kontroll.

Ansvaret för att demokratiska beslut genomförs ligger på myndighetsnivå. Då måste också myndigheterna säkerställa att arbetet utförs på rätt sätt.
I en tid när personliga agendor tillåts styra allt mer aktualiseras därför behovet av internkontroll och revision, inte bara av ekonomin utan hur väl myndigheten levererar till demokratin.
Hur väl utförs arbetet? Hur objektiv lyckas den vara? Hur väl följer myndigheten regleringsbrev och de politiska ambitionerna? Allt detta måste naturligtvis kontrolleras och följas upp.
Ifall myndigheterna inte levererar en hög grad av objektivitet har vi fått ett tjänstemannastyre som omkullkastar och suger musten ur demokratin. Och då är det riktigt allvarligt.

Så lyft blicken. Ställ krav på myndigheterna och politikerna om att genomföra ordentlig internrevision av de uppgifter som staten via sina myndigheter ska uppfylla och utföra. Kräv objektivitet på myndighetsnivå. Det är där åtgärderna och kontrollerna måste in.
Men ropa inte efter ett förmyndarsamhälle – med åsiktskontroll – som ingen egentligen vill ha.

Djurrättsaktivister och jaktsabotörer anfaller hänsynslöst enskilda jägare både på nätet och under praktisk jakt med hat och lagvidriga metoder. Det är förkastligt.
Men nu har debatten på sina ställen ballat ur fullständigt från båda håll.

Ingen vinner på att debatten skenar iväg i ett stort känslokaos baserat på hat. Foto: Madeleine Lewander

Vissa jaktförespråkare går ut i debatten och beter sig på ett sätt som är oacceptabelt. Hatet flödar åt båda håll och på sina ställen har alla sidor tappat greppet fullständigt.
Till alla er som låter saklösa hatkänslor och personangrepp mot jaktsabotörerna fullständigt ta över: SLUTA!!! Ni förstör för alla oss andra jägare! Det är inte okej att bete sig som ni gör!
När ni tungt faller ner på samma bottenlåga nivå som jaktsabotörerna och enbart låter svarta känslor styra gör ni alla jägare en otjänst. Hat hjälper ingen av oss!
Den som hatar vinner inget.
Så balla inte ur!!
Vi jägare måste hålla debatten saklig. Vi är de enda som gör det. Vi har fakta och vi har rätten! Vi står för jakten och är stolta! Vi har varandra, vår natur, vårt fantastiska intresse och naturligtvis våra underbara familjemedlemmar och bästa  jaktkompisar, alltså våra hundar, med oss hela vägen.
Jakten behövs! Det måste vi visa med fakta. Det är klart att det finns känslor med i bilden men låt dem inte ta över!

Mahatma Gandhi, förespråkare för ickevåldsprincipen sa:
“Öga för öga” gör hela världen blind.
Låt oss inte falla i den fällan utan  förbli dem vi är, laglydiga, naturälskande människor som älskar och värnar vilt och natur. Och argumenterar med fakta, sakligt och kontrollerat.

Stövartiken Axa skräms från vetttet av ett gäng djurrättsaktivister med ”mistlurar” som omringar henne i skogen under Räv-SM. Hon avbryter sitt drev och springer skräckslagen tillbaka till sin husse. Way to go, puckon!

schillerstovare_bl

Att sabotera en laglig verksamhet som jaktprov underminerar hela vårt rättssamhälle. Foto: Pixabay

Uppståndelsen kring försäkringsbolaget Agrias stopp av sponsringen av Räv-SM har nu alltså fått den eländiga konsekvensen att några mindre intelligenta personer tagit sig rätten att sabotera själva arrangemanget. Det går att följa det hela här.
Gör man så har man inte fattat någonting. De här sabotörerna är ett hot mot allt det vi kallar demokrati.
Det är inte genom sabotage vi försöker ändra lagar i det här landet!
Det är däremot genom sabotage vi urholkar hela vårt rättssamhälle och skrämmer människor till tystnad och underkastelse.

Att anse att den egna åsikten står över alla andras, att köra över demokratiskt fattade beslut är så fundamentalt fel. Så kan vi inte leva, då slutar samhället att fungera, det borde sabotörskrällena fatta utan att ens tänka efter!

Utdrag ur liverapporteringen från Räv-SM på lördagen. Axa återvände skräckslagen till sin husse.

Utdrag ur liverapporteringen från Räv-SM på lördagen. Axa återvände skräckslagen till sin husse.

Det här handlar om lagbrytare med en fullständigt snedvriden inställning till vad som är rätt eller fel. De går att likställa med vilken inbrottstjuv, rånare eller rattfyllerist som helst.
Alla vettiga människor, oavsett inställning till rävjakt, måste ta avstånd från detta!
De angriper inte bara en enskild aktivitet, de angriper oss alla, varenda en i det här landet som tror på demokrati och inte diktatur.

Börjar alla ta lagen i egna händer är vi riktigt illa ute. Då faller samhället samman.

Att anse sig själv stå över alla andra, över demokratiskt fattade beslut är samma sak som att sparka demokratin i arslet.
Det här kallas ekofascism och totalitarism. Googla på orden, resultaten är inte upplyftande men stämmer fullständigt in på det som händer på Gotland i detta nu.

Bortsett från de saboterande dumskallarna i denna fråga funderar jag också över detta att ta ansvar för sina åsikter.
Har jag ett ansvar att ta reda på hur saker och ting egentligen förhåller sig innan jag börjar trumpeta ut slagord? Eller är ansvaret någon annans?
Är det jägarnas fel att kreti och pleti inte har en aning om hur exempelvis stövarjakten efter räv och Räv-SM går till när de som ogillar detta trumpetar ut sina åsikter med stora utropstecken?
Eller är det den som håller i åsiktstrumpeten som har ansvaret?

Svaret är självklart. Att skaffa sig kunskap och bakomliggande fakta innan man börjar sprida åsikter som riskerar att skada andra måste naturligtvis vara varje människas ansvar.
Det som nu skett i Räv-SM-frågan är också ytterligare ett av tusentals gyllene exempel på hur storstadsnormen tvingas på landsbygden. Fullständigt och skoningslöst. Oavsett hänsyn till rätt eller fel.

Idag verkar åsikt väga tyngre än fakta. Bara det är nedstämmande. Många som redan har sin åsikt klar skiter i fakta, för börjar de blanda in fakta kan de kanske inte tycka som de gjort tidigare. De måste lämna sin trygga likasinnade och  ryggdunkande grupptillhörighet.
Faktaresistens är dessutom hyckleriets moder.
För hur tänker en människa som kallar jakten djurplågeri och samtidigt gärna tuggar dansk fläskkotlett inköpt vakuumförpackad i affären? Eller petar i katten geleiga köttbollar från nyöppnade burken? Eller som, ve och fasa, tvingar i sin katt eller hund veganmat?
Ingenstans, inte i ett enda inlägg som jag läser i sociala medier, har någon av dessa rävjaktshatare visat att de förstått vad Räv-SM eller rävjakt i Sverige innebär.
Fakta saknas. Det är bara ett enda stort känslobajsande.
Ingen, inte en enda kotte, motiverar sitt ställningstagande med något annat än känslor baserat på faktaresistent djurrättspropaganda.

Djurplågeri! Djurrättsorganisationerna kastade ut sina agnade krokar. Och de som inte har en aning om vad jakt är svalde allt i en enda tugga.
Informationen bakom kan vi hantera, vi kan alla bli bättre på att ta till oss fakta och att själva informera.

Men det som nu händer, när våra grundläggande demokratiska rättigheter, det som vi är uppväxta med och som sitter i ryggraden, en förutsättning för ett fungerande samhälle, när allt detta sätts ur spel då måste alla protestera.
Annars är vi, oavsett inställning till jakt, riktigt illa ute.

Jag undrar en sak:

Vargdödad gråhund.

Den treåriga gråhundstiken Björnjägarens Ivrig dödades av varg i helgen. Den förkrossade familjen tar farväl. Foto: Privat

 

  • Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i…
  • Du som förlöjligar människor som av oro inte låter sina barn vistas själva ute på tomten…
  • Du som skrattar när samma oro håller människor vakna om nätterna…

Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i, sover du gott om nätterna?

  • Du som talar om för människor att de ska leva sina liv på enbart dina villkor. Fast du inte är där utan någon annanstans långt borta, där det är glest mellan träden och nära till bussen…
  • Du, ja just du vid din ständiga dataskärm, ljusår från verkligheten, som i din låtsasvärld ändå kan se till att människor och tamdjur i verkliga livet lider som de gör idag…
  • Du som inte vill förvalta en vargstam som just nu på flera håll växer rakt in i människors liv…
  • Du som vill att en jakthunds liv ska stängas in och förminskas i ett ständigt koppel…
  • Du som vill utrota jakthundraserna, ja du förstår väl konsekvensen av att inte kunna jaga med hund…
  • Du som tycker att effektiva trafikeftersök är onödiga…
  • Du där vid skärmen som inbillar dig att vargar gynnas av ditt ordkrig på tangentbordet mot vanliga, vänliga familjer som bara vill fortsätta leva sina liv på landsbygden med sina djur …

Sover du verkligen gott om nätterna?

Familjemedlemmen och jakthunden Björnjägarens Ivrig när hon levde, med matte Ida. Foto: Privat

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen?  Foto Magnus Rydholm

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Att vara ansvarig utgivare för en tidning innebär att man måste ta ställning i många olika svåra frågor. Detta är många gånger otacksamt. För oavsett vilket val du gör kommer det finnas människor som kritiserar ställningstagandet. Det finns ju alltid minst två sidor av samma mynt.
För några år sedan började vissa dagstidningar att gå med information om att de inte skulle publicera bilder där jägare poserar med sitt nedlagda byte. Denna typ av bilder benämns ofta som triumferande trofébilder. Ett foto som vissa tolkar som jägarens vinst över djuret, en segerbild där liv och död möts på ett osmakligt sätt.
Jag är den första personen att hålla att bilderna oftast är intetsägande, ibland oetiska, ibland groteska och oftast ganska fula.
Men är det orsak nog till att sluta att visa dem?

Att vara ansvarig utgivare innebär att stå upp för yttrande- och tryckfrihet. Det innebär också att visa upp en sann bild av det som sker i samhället. För att klara av uppdraget att skildra samtidens alla aspekter måste man beakta trender och skeenden i samhället som många andra missar. Det krävs också mod och integritet. Den ansvarige utgivaren har därför en av de allra viktigaste rollerna för att hålla demokratin levande. Genom att tänja och ligga på gränsen till det etiskt korrekta i sina publicistiska beslut försvarar utgivaren demokratin och yttrandefriheten. Och utgivaren gör detta genom att förklara, fördjupa, roa. Visa det stora, det lilla, det viktiga, det jobbiga och det perifera.
De triumferande jaktbilderna innehåller en djup och viktig aspekt som glömts bort i debatten. Många i Sverige – och även i andra länder – vet inte hur naturen fungerar. De förstår inte hur matproduktionen går till, varifrån köttet kommer och de förstår inte hur människan styr och påverkar allt i naturen – bara för att vi vill ha mat, kläder och material till möbler, energi, semesterresor med mera.
Urbaniseringen har gjort människan historielös avseende vår koppling till naturen. Alla människor behöver mat. Och vi påverkar genom våra val förutsättningarna för djur och natur – oavsett om vi är veganer eller köttätare.
De flesta människorna i Sverige lever långt ifrån och ser aldrig den bistra verkligheten. Vi behöver slakta djur, odla åkrar, hugga ner skog för att överleva. Även människan är dömd till att leva av naturen.
De flesta vet naturligtvis ungefär hur det fungerar, men alltför många vill inte se den bilden.
Att visa döda djur, att visa vad vi gör med naturen, att beskriva valmöjligheterna, att visa nyttan, att visa verkligheten – som den ser ut – är något som varje ansvarig utgivare måste göra om personen ska leva upp till rollen och ansvaret.

Är dessa bilder då triumferande? Är det en bild av människans seger över djuret? Nej. Jag har aldrig träffat en jägare som uttryckt sig så. Jag har däremot träffat en del andra människor som kan tolka bilden på det sättet. Men dessa har oftast ingen eller väldigt lite kunskap om hur människan brukar naturen. De kan oftast inget om jakt och ser inte sitt egen inverkan eller bruk av naturresurserna.
Min motfråga blir därför: Ska okunskap och ovana av att se döda djur styra ansvariga utgivares beslut om hur de ska visa verkligheten? Nej, definitivt inte.
Det är faktiskt en riktigt allvarlig devalvering av tidningarnas publicistiska roll och uppgift om man slutar att visa vissa bilder och förklara sambanden. Då växer okunskapen.
Detta är naturligtvis inte den ansvarige utgivarens vilja eller önskan. Men konsekvensen kan bli att viljan att tillfredsställa okunskapens okomplicerade och förenklade verklighetsbild leder till att tidningen förvränger sanningen. Vi skapar än oupplyst samhällsbild där känslor blir viktigare än fakta. Och tro mig, det är en farlig väg.

Sedan undrar jag varför tidningarna ens går ut med att de inte ska visa dessa bilder? Om den ansvarige utgivaren inte tycker frågan var en stor sak varför ens ta upp det till diskussion?
Svaret lämnar jag till därhän. Men jag är ganska säker på vad det beror på.

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

Ikväll börjar TV4:s serie Linda och Djurens hjältar. Tanken är bra. Jag klarar inte heller av när djur mår dåligt. Djur som plågas är bland det absolut mest vedervärdiga som finns. Och så känner varenda riktig jägare.

lion-1118467_1280

Jag hoppas att Linda och djurens hjältar ger en nyanserad bild som visar alla sidor i den här svåra frågan. Foto: Pixabay

 

Vi klarar mycket men vi klarar inte av att se plågade djur. Det är inte så konstigt, vi funkar så. Jakten är ett sätt att förvalta viltet, att försöka balansera lidandet och att vårda naturen. Naturen, den plats där jägare väldigt ofta befinner sig ”IRL”.

Just vad vi känner kan behöva förklaras igen i sammanhanget. Därför att detta, för en jägare fullständigt självklara, förstår inte många av dem som står långt från verkligheten. De lägger på oss alla möjliga attribut, utan att ha en aning om vår upplevelse. Otroligt korkat att göra så över lag men när det gäller jakt tycker vissa att det är helt okej att högljutt och ovetande deklarera jägarnas känslor.
Och när vi väl talar om vad vi verkligen känner viftas det bort. För någon annan har redan bestämt sig för hur ”verkligheten” ska se ut.
Det kallas fördomar. Jag kan bokstavera, F-Ö-R-D-O-M-A-R.
Jag ger inte ett skit för ännu en medial hjärntvätt där jägare betraktas som elaka monster som alla djur måste räddas från. Det är saklöst, förvridet fullspäckat med just fördomar som bara förvärrar problemet för de vilda djuren ytterligare.

Det finns gott om korruption i många av de här länderna där jakten bedrivs helt fel. Det vet vi.
Men både WWF och IUCN (nternational Union for Conservation of Nature) verkar vara överens om att en kontrollerad troféjakt är en av nycklarna till hållbar viltförvaltning.
Helt nyligen släppte IUCN en rapport om troféjakt som bland annat konstaterar att ett lagligt, väl reglerat troféjaktprogram kan spela, och spelar, en viktig roll när det gäller att leverera fördelar för både naturvården och för försörjning och välfärd i lokalsamhällen som lever med de vilda djuren.
När Cecil the lion-historien fullständigt övertände världens sociala medier förra året läste jag en artikel i New York Times som än idag berör mig. Det var ord från en person som är född i Afrika, bland lejonen. Så kallat uppväxt med verkligheten. Ni vet, verkligheten, sanningen, realiteten.
Världen är på många håll ruttet dålig på att ta hand om och förvalta våra vilda djur. Men som vanligt är inget svart eller vitt. Mediernas absolut viktigaste uppgift måste vara att skapa en nyanserad och objektiv bild av vad som händer.
Att försöka manipulera människor att tycka en viss sak eller att medvetet öka polariseringen i en sådan här infekterad fråga kan öka motsättningarna som in sin tur leder till att ännu fler vilda djur far illa. Det vill ingen.
Så TV4, Linda och djurens hjältar, vilken väg har ni valt? Det ska bli spännande att se.

En av mina döttrar spelade för några år sedan ett PC-spel som heter Sims. Ett tag spelades Sims nästan dygnet runt här hemma. Spelet fokuserar helt på ”livet” som det virtuella folket, kallat simmarna, upplever.
Spelaren kontrollerar simmarnas hela virtuella värld, och bestämmer över precis alla deras aktiviteter, även som att gå på toaletten. Också simmarns sociala liv och i stort hela omgivningen kontrolleras av spelaren. I Sverige idag har det här virtuella kontrollsättet fått en slags underlig motsatsparallell i verkligheten som dessvärre helt saknar Sims grundläggande optimism.

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

För vid sina datorer, plattor och mobiler sitter en liten spelgalen grupp människor och spelar något som i det närmaste är en kopia. De försöker att helt styra över andra människors liv, självklart utan att påverkas själva, men i det här fallet handlar det inte om ”simmar” utan några vi kan kalla ”lantisar”.
I det här spelet, som kanske borde heta ”GoUrbans”, handlar det om att påverka så många omständigheter man kan för lantisarna så att deras liv havererar och de till slut ger upp och flyttar.

Det gäller att på olika sätt försvåra livet för dem. Det kan man göra genom att försöka krascha lantisens sociala liv och/eller sabotera olika möjliga inkomstkällor.
Man kan exempelvis kraftigt sänka mjölkpriset för en lantis som har mjölkkor. Man kan också se till att bara köpa billigt utländskt kött så att lantisar som försöker försörja sig på uppfödning av köttdjur går under.
Att det många gånger handlar om plågade och antibiotikastinna utländska djur ger spelaren fullständigt faderullan i. Det är ju ett spel! Här gäller det att få bort lantisen till varje pris.
Samma sak om lantisen försöker försörja sig på olika grödor. Man ser helt enkelt till att importera stora lager, pressa priserna och sälja billigt och ignorera det lantisen producerar.

Men många lantisar överlever ändå och envisas med att bo kvar. Då gäller det att påverka det sociala livet negativt allt vad man förmår.
Ett bra drag är att införa ett gäng rovdjur i lantisens omgivning som gillar att käka tamdjur men inte får röras om man inte tar dem på bar gärning och knappt ens då.
Inte bara några stycken, helst ser man att de är så många som möjligt och förökar sig så mycket som det bara går. Då slår man faktiskt två flugor i en smäll! För i samma veva ordnar man också kaos i lantisens sociala liv eftersom denne natt och dag kommer att börja oroa sig och vaka över sina djur. Inte heller törs lantisen låta sina barn leka ensamma ute.

Spelaren kan också låta lantisen tro att den kan göra något åt sin situation och precis i sista sekunden överklaga, stoppa det hela och därmed erhålla extra förödmjukelsepoäng.

Många lantisars sociala liv gynnas av jakt. Flera har egna jakthundar och mår alldeles för bra av det för att spelet ska kunna vinnas. Men även där kan man köra lantisens sociala liv i botten genom att tillföra ett stort antal rovdjur. För eftersom hundarna riskerar att dödas av varg vågar lantisarna inte längre jaga med sina hundar. De törs inte ens släppa ut dem på tomten.
Nu har spelaren snart klarat av att minimera lantisens livskvalité fullständigt.

Som ett försök till sista dödsstöt kan spelaren också införa extrema och verklighetsfrånvända vapendirektiv som förbjuder vissa av lantisarnas jaktvapen, kräva kontinuerliga läkarkontroller, förnyelse av vapenlicenser och göra allt för att försena handläggningstider för licenserna till det yttersta.
Nu borde väl ändå alla lantisar flytta!

Tyvärr. Du som spelar det här spelet kan aldrig vinna. Du kan få vissa lantisar att flytta men de flesta ger aldrig upp. Aldrig.

Det finns kanske en utväg. När en spelare i Sims tröttnar på en virtuell människa kan man enkelt döda den genom att dränka den i en pool.
Vill man ha tyst på en lantis kan man prova att installera den spelfunktionen också, det finns säkert en patch att hämta.
Men jag tror inte att den funkar. Lantisarna överlever ändå. Var så säkra.

Ni har gått tillsammans i flera timmar, du och din hund. Dagen är vacker. Kall och krispig. Svårt att ta sig fram tyst. Skogens gula och röda glitter anfaller ögonen och får dig att kisa. Hunden söker ut, är borta ett tag, kommer tillbaka efter en stund, ni ser varandra i ögonen. Hunden ser på dig, blicken säger ”Nej, det var inget hett just här, jag kollar vidare”. Den där blicken som ni gett varandra så många gånger. Samförstånd, tillit, respekt och kärlek.
Ni är ett tillsammans med skogen och allt det oerhörda omkring er.

Älgjakt. Jämthund vid fälld älg.

Jaktlycka. Den sanna lyckan för en hund. Foto: Madeleine Lewander

Att jaga med din hund är den största kärlek du kan ge den. Det vet du och det vet hunden. Det är självklart för alla som upplevt det och som vet hur hundens väsen fungerar.
Du har koll på pejlen, ni undviker trafikerade vägar.
Så hör du skallet. Fast stånd. Du närmar dig tyst och snabbt för att sedan sakta ner. Vinden. Försiktigt. Nu är du nära. Du står still. Funderar på hur du ska gå vidare. Hunden skäller fint och gör ibland små avstickare till dig, ni är samspelta, den vet att du är där och du vet så väl vad den säger till dig med blicken och kroppsspråket: ”Jag jobbar på, fixa ett bra läge, jag har allt under kontroll än så länge. Men sätt fart”.
Skottet. Älgen ligger. Hunden raggar lite i pälsen. Era blickar möts. Glädjen. Ni två. Bara ni tillsammans med det stora oerhörda.
Du pustar ut. Sätter dig en stund. Babblar glad rappakalja med din hund som svarar på sitt sätt. Ni fyller på kroppsdepåerna med lycka.

Men.
Det har hänt att din hund försvunnit på pejlen. Att den varit borta för länge. Det har hänt att den snubblat på en kvist och skrikit till, fastnat, kanske stukat en tass.
Det är då världen omkring försvinner, det vackra är borta och ersätts med en svart klump i magen, kroppen lyder inte hjärnan, hjärtat börjar dunka uppe i öronen och du bara springer. Rakt mot skriket i en mörk tunnel. Mot din hund.
När den möter dig och allt är bra får du en förvånad, frågande blick: ”Men du, det här är ju det bästa vi har, vad är det med dig? Varför är du så orolig? Det var bara en pinne.”
Men det är inte som tidigare. Oron ligger som en kall hand över dig, ibland kan du för stunden glömma den, men minsta lilla störning kan sätta igång adrenalinet och släcka det fina och det vackra. Det som är ditt liv. Där du har hittat din hunds väsen och där den har hittat ditt.
Att så många inte vill förstå gör dig kränkt in i själen. Ditt liv, ditt outsägliga liv i skogen med hunden och med naturen och jakten trampas sönder. Oförstående människor, långt borta, som inte ens har en liten förnimmelse om hur du och din hund upplever ert liv tillsammans, kallar dig djurplågare. ”Hur kan du släppa hunden?” skriker de åt dig.
De kallar dig mördare. Du förstår inte. För det är ju precis tvärtom.
Och du vill skrika; ”Hörrni!! Men lyssna på mig! Det är precis tvärtom!!” Du vet , för det är din och din hunds upplevelse. Ingen annans.
Men de hör inte. De har rostat fast i en ändlös upprepning av sin egen virala ”verklighet”.
För de har ingen egen verklighet att jämföra med.

Om de kunde känna det du känner, se det du ser, bara för en stund leva ditt liv, vore det då lika enkelt att förkasta det?

De tar sig istället rätten att lägga på dig felaktiga känslor, åsikter och reaktioner som passar in i deras egen verklighet.
Ett underligt sätt att tänka där människan kommer i andra hand eller inte alls.

För att inte tala om människans så kallade bäste vän, hunden. Vilket liv vill de här personerna ge våra jakthundar? Är de medvetna om att de önskar minimera livskvalitén för dem fullständigt?
Hundars jaktegenskaper ska avlas bort. Hundar ska gå i koppel med bajspåsrosetter. Eller kanske leka med en boll. Eller också skiter de i hundar.

De som klagar på att vi jagar med våra jakthundar har vilselett varandra i sitt sociala, ryggdunkande grupptryck i åratal. Om hundens innersta väsen vet de inget och kommer heller aldrig att få veta.

Allt utgår från jakten. Om hundens innersta väsen vet bara vi som jagar med den.
Jag hoppas att den insikten inte leder till våra jakthundars fall en dag.
För sen, efter det, finns inte längre någon kvar som vet.

Debatten efter filmen som Svensk Jakt lagt ut med jämthunden Klara som angrips av två vargar visar tydligt hur absurd hela vargcirkusen har blivit. Vargkramarna och en etolog försöker inbilla omvärlden att vargarna egentligen bara ville kramas med den söta hunden. Men den dumma hunden visade tänderna och ”nafsades” därför lite i baken.

Det finns t o m de som på allvar tror att hundägaren sett vargarna och därför släppte hunden för att kunna skjuta vargarna med stöd av § 28. Nu ska man kanske inte bry sig om vad stollar i olika grupperingar tycker eller säger, men för de drabbade är det säkert jobbigt. De har fullt upp med att hålla liv i Klara, familjemedlem och jaktkamrat. Det är fortfarande inte självklart att hon överlever.

Det som händer i filmen är att en naiv jämthund är ute på sök efter älg. Om hunden sen söker upp vargarna eller om vargarna söker upp hunden går inte att säga, det kan också vara ren slump att de möts. Men det som sen händer kan man bara tolka på ett sätt. Vargen, det som ser ut att vara hanen, stirrar på hunden. Hunden fattar fortfarande inte vad den möter. Kanske uppfattar den vargen som en stor hund. Hundar är den ju van att möta, säkert även i skogen. Man ser tydligt att den är nyfiken och går fram mot vargen, utan att morra eller visa tänder. Vargen ryggar t o m tillbaka ett ögonblick, men går sen runt hunden. Hunden uppfattar fortfarande inte vad som ska hända. Under ett kort ögonblick, precis innan vargen försvinner ur bild och sen går till attack, ser man hur den stelnar till. Troligen för att Klara vänder blicken mot den. Men fortfarande inga tecken på aggressivitet från Klara. Några sekunder senare förändras allt. Vargen gör ett utfall mot hunden som verkar falla omkull av smällen. Det är efter det första utfallet som hunden visar aggressivitet och börjar försvarar sig samtidigt som hon försöker fly. Vargen däremot visar inget tecken aggressivitet. Den är van vid att jaga och bytet den här gången är en ganska stor hund som kan försvara sig, så den är försiktig. Därför försöker vargen komma runt Klara och angripa bakifrån, inte som hundar som slåss och då ryker ihop käft mot käft. Sen handlar allt om överleva för Klara. För vargarna handlar det om att försiktigt åsamka henne så stora skador som möjligt utan att själv få skador.
Jämför gärna med hur vargarna som angriper älgkalven som försvaras av kon i Denali nationalpark. Vargarna uppträder på samma sätt även där. Viftar på svansen och gör korta utfall för att inte själva skadas. Jakt eller dödande för en varg har inget med aggressivitet att göra, det är deras vardag. Det borde väl en person som säger sig ha en fil. mag i etologi begripa!

Jag har besiktigat ca 30 vargskadade och dödade hundar genom åren när jag fortfarande var besiktningsman åt länsstyrelsen. De allra flesta har kraftiga bett i låren. Så Klaras skador är typiska. Många hundar har dessutom haft bett i huvud och hals. Även det stämmer väl med skador som jag antar att Klara har i den regionen. Att hon bar skyddsväst räddade säker livet på henne, för många hundar har dessutom kraftiga bett rakt i sidan. Stålpiggarna tror jag har marginell betydelse. Jag tror inte att vargarna ens märker av dem, än mindre avbryter pga. dem. Men västen är ett fysiskt skydd mot tänderna.

Vargarna märker att husse kom springandes mot platsen, vilket gjorde att angreppet avbröts. Tyvärr kan vi nog utgå från att Klara hade dött på platsen om han kommit någon minut senare. Klara verkade redan ha gett upp, vilket Tommy själv säger. Hon reste sig först när hon fick höra hans röst.

Skyddsvästar ger uppenbarligen ett visst skydd, men under en kort tid. Men den tiden kanske räcker för att några hundar ska kunna räddas. Men skyddsvästar är inte lösningen, det är bara färre vargar!

Vi kommer aldrig att acceptera att man offrar vårt kulturarv, löshundsjakten för att ”rewilda europa”. Den nya regeringens aggerande med nya märkliga utredningar väcker oro. Licensjakten är återigen hotad. För oss om älskar våra hundar och våra hundar som älskar jakt är det oroväckande. Det är inte jaktstopp som behövs, det är betydligt större tilldelningar. Regeringens agerande återkommer jag till.

Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.

De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

Först och främst handlar det om SVT Nyheter som skuttar fram hand i hand med Djurens Rätt i ett dåligt reportage som verkar vara skrivet i syfte att skada jägarna och jakten. Artikeln saknar såväl objektivt tänkande som källkritik. Det blir larvigt och pinsamt. Och det är dit mina public service-pengar går.

barn_72

Signaturen Mats tycker att det är dags att skjuta en jägare. Jag är jägare. Och jag har tre barn. Foto: Madeleine Lewander

 

Sanningen, för den som är intresserad, är att de flesta jägare bedriver viltvård i form av predatorjakt. Det kan handla om att begränsa vanliga rovdjur som rödräv för att gynna hotade och rödlistade arter som fjällräv, rapphöna och brushanar, eller för att gynna jaktbara arter som rådjur.
Jakt på invasiva (främmande) arter som mink och mårdhund är också predatorkontroll. Mårdhund som vi måste försöka hålla borta från vårt land eftersom den kan föra med sig sjukdomar som rabies.
Det är vad bland annat några kretsar i norr försöker jobba för.
I den offentliga naturvården kan skälen också vara rent sanitära.
Och jaktetiken är alltid viktigast! Svenska jägare står upp för jaktetiken!
Hur jaktvårdskretsen gör för att skapa intresse för dessa jaktformer kan variera. SVT Nyheters reporter tar i så att han nästan spricker när han kallar detta en ”ny trend” och jämför med något annat som händer i USA. Belägg saknas.
Han beskriver också det hela som något som ”blir vanligare”. Belägg saknas. Vi jägare upplever att det är precis tvärtom, något som minskar i omfattning.

Korkat innehåll har en fantastisk förmåga att spridas på nätet och som ett brev på posten började också hatmailen dyka upp igår.
Signaturen Jan-Erik mår exempelvis illa och tycker att vi jägare ska bli ”medlemmar i IS så att vi får skjuta av oss ordentligt.” Att vi ”mördar”.

Signaturen Mats tycker inte att jägare behövs. (Eftersom jag är lite rädd om Mats och Jan-Erik lämnar jag inte ut några efternamn.)
Det får mig osökt att tänka på alla jägare som ”städar upp” efter Mats och Jan-Erik och så många miljoner andra på soptippen. Jag har själv jagat på flera ”storstadstippar”. Jag har vadat i all skit som Mats, Jan-Erik och miljoner andra människor kastat. Vi är många jägare som skjuter råttor och fågel bland tömda bajamajor, balanserande på flera hundra kvadratmeter stora gungande, ruttnande matberg.
Ni, Mats och Jan-Erik, ser inte det. Men inbilla er inte att allt sköter sig själv för att ni inte har koll.

Mats tycker också att ”det är dags att skjuta en jägare”.
Eftersom Mats ger oss en sådan allvarlig uppmaning måste han ha tänkt igenom det hela ordentligt. Därför skulle jag vilja be honom utveckla en del saker härvidlag.
Jag är ju jägare så Mats tycker uppenbarligen att jag ska skjutas. Mats, då undrar jag, är det bäst att skjuta mig i huvudet? Jag dör förmodligen snabbare med ett skott i huvudet men det kan bli lite kladdigt för min familj att ta reda på sen.
Vad tycker du? Har du några tips?
Kan du också försöka förklara för mina tre barn varför det är dags att skjuta mig? Det vore toppen. Du vet säkert hur du ska lägga upp det hela och förklara för min yngsta åttaåriga dotter varför det är dags att skjuta mamma för att hon är jägare.
Det är förstås möjligt att hon även blir utan pappa eftersom han också jagar. Visst är det så Mats, att då måste väl han också dö?
För det var ju så du skrev, Mats!

Jag har tidigare skrivit om APU. Deras frontfigur Conny Andersson drar sig inte för att konsekvent ljuga. Nu senast sprider han nyheten att deras spaning har lett till att ”de” har hittat en skadeskjuten varg som skjutits av en 16 årig pojke under helgen. De bifogar en bild som bevis. Absolut inget av detta är sant! Allt är lögn och förbannad dikt!

Jag tar det i tur och ordning.

  1. Vargen på bilden som APU sprider är skjuten av en 45 åring man.
  2. Ingen 16 åring har överhuvudtaget skjutit någon varg. Däremot har en 17 åring skjutit en varg, men inte i helgen. Det var i fredags. Den vargen föll på skottplatsen. 17 åringen har redan vapenlicens och har rätt att jaga.
  3. Ingen varg har ”hittats” av APU. De enda vargar som finns är de vargar som jägarna själva skjutit, visat upp för besiktningsman, fotograferat eller låtit andra fotografera.

Idag var jag med i P3 kl 13:20. Före mig var Conny Andersson. Tyvärr hörde jag inte vad han sa, medan jag väntade i luren. Hade jag gjort det hade jag i direktsändning kunnat visa hur APU vilseleder, ljuger och förtalar inte bara enskilda utan även hela grupper av människor. Conny Andersson är en ny Hellesö, en djurens beskyddare, naturens vän och vargkramarnas hjälte.  Hoppas att omvärlden snart inser att han är en ulv i fårakläder.

– När Palme blev skjuten firade vi.
Jag stirrar med stor, öppen mun, känner hur jag blir stel, det gör ont någonstans i mellangärdet.
– Vad sa du att ni gjorde?
– Firade. Han var inte klok.

Jägare i orange keps.

Demokratin håller på att få sig en arselsmäll som vi borde ta på allra största allvar. Foto: Madeleine Lewander

 

Sen middag med en kär person i min närmaste omgivning. Några glas vin. Då kommer det.
– Men… men… du måste skilja på sak och person. Du kan väl inte önska livet ur en människa, en svensk demokratisk politiker för att du inte gillar honom eller hans åsikter?
– Jo, det kan jag.
– Men han hade barn som förlorade sin pappa, hans fru blev änka…
Personen rycker på axlarna.

Där någonstans tänker jag att saker och ting i vårt samhälle är sjukt. Och att det sjuka kan vara närmare än man tror.
Dödsjante.
Du ska inte tro att du kan sticka ut hakan och ha en åsikt utan att någon tycker att du ska dö.
Och om du sen verkligen råkar dö av någon anledning eller kanske skadas allvarligt, finns det människor som blir glada. Och firar.
För du tyckte ”fel” och förtjänar att dö.

I min värld betyder demokrati att vi människor har ett lika värde och underordnar oss majoritetens vilja. Det bygger på åsikts- och yttrandefrihet. Var och en har rätt till sin åsikt. Jag kan tycka att din åsikt är korkad men jag önskar inte livet ur dig.
När jag var liten röstade jag och mina kompisar ibland om vad vi skulle leka. Majoritetens önskan verkställdes utan gnäll. En kanhända pluttig jämförelse men den handlar ändå om en typ av ryggradsdemokrati som bara fanns där.
Idag drabbas vi alltmer av att de demokratiska omröstningarnas förlorare, de för tillfället varande minoriteterna som är så överväldigade i sin tro på ”det goda” och ”det rätta” att de glömmer de demokratiska spelreglerna.

På den politiska arenan är det otroligt rörigt nu. Alla tycks leta genvägar för att kunna gå runt regler och fattade beslut.
På andra arenor hånas företrädare och talesmän för olika åsikter hänsynslöst.  Och om de råkar drabbas av olycka hånflinar motståndarna och firar. Det gäller politiker, jägare eller vem som helst.
Ingen ser gråten eller den bottenlösa sorgen hos den drabbade eller hans/hennes närmaste. Den skiter de i. Empatin är noll. Nada. Sak och person har blivit till ett.

Och det är precis där demokratin får sig en arselsmäll som vi borde ta på allra största allvar.

Ni förstår förstås att jag osökt också dras till polariseringen i rovdjursfrågan. Jag själv och framför allt flera kolleger har drabbats av vedervärdiga hot, där vi har fått veta hur vi själva och våra nära och kära ska dö. Jag läser hela tiden elaka och hånflinande inlägg på nätet, framför allt om jägare vars hundar dödats. Dåligt beteende gäller förstås även ytterligheterna åt andra hållet.

Är vi människor verkligen så lågt stående? Till och med så lågt att vi utan att skämmas sparkar sönder våra egenhändigt uppbyggda rättigheter, åsiktsfrihet och majoritetens önskan.

Vi har beslut om vargjakt i början på nästa år. Det har fattats med de demokratiska medel vi har i Sverige. Men det är som att det inte räcker till.
Det enda jag verkligen kan sätta fingret på är att jägarna efter beslutet är mer hatade än någonsin av ett gäng som tycker något annat.
Ingen vet egentligen vad som händer med vargjakten. Borde inte våra demokratiska spelregler för länge sedan ha talat om hur vi ska gå vidare?
Och de flesta borde väl vara överens om att det är fel att hånskratta åt eller fira någons olycka. Att det handlar om att uppträda som medmänniska och har inget med politisk färg eller åsikter om vargar att göra.
Nu håller vårt sätt att bete oss mot varandra till och med på att äventyra vår grundläggande känsla för hur demokrati ska fungera.
Vem vågar snart öppet stå för sina åsikter utan att bli hatad och hånad?

Är det verkligen så majoriteten vill ha det?
Eller skiter vi i den…

Den här texten handlar inte om vargars vara eller inte vara. Kommentarer i den debatten ignoreras om jag inte anser att den tillför ämnet något.