Hög tid att omfamna miljöfrågorna

, , , •

Vem ska ställa miljökraven för vårt brukande? Foto: Magnus Rydholm

 

Sedan Århuskonventionen gav miljöorganisationer rätten att driva överklagningar mot olika typer av brukande har vi ofta fått läsa om hur olika krav på miljöanpassningar slår mot skogs- och jordbruket.
Detta sker trots att såväl jord- som skogsbruk har tagit viktiga steg i att miljöanpassa sitt brukande. Men miljörörelsen är långt ifrån nöjd – och fortsätter oförtrutet att driva krav på mer anpassning.  Argumenten mot ökad miljöhänsyn brukar låta: hotar utvecklingen, ökar kostnaderna, urholkar äganderätten, försvårar brukandet och så vidare.

Nu sitter jag vid köksbordet och undrar om inte brukarna har varit alltför defensiva, alltför länge?
Jag är ingen företagsdoktor, trendanalytiker eller har några djupare kunskaper om jord- och skogsbruk. Men jag är en konsument som vill brukandet och landsbygden väl.

Spontant känns jord- och skogsbrukets strategi kring miljöfrågor – för en utomstående – inte tillräckligt proaktiv. Det känns nästan som om många stora företag som sitter still i båten och hoppas att ingen ska upptäcka eventuella brister i miljöhänsynen. Att de väntar tills problemet blir uppenbart och att företagen först då – under galgen – gör vissa åtgärder.
Det här är naturligtvis inte tillräckligt utan kan till och med vara farligt för lönsamheten och branschen på sikt. Mest eftersom man lämnar spelplanen öppen för miljörörelsen att sätta krav på nivåer och metoder. Detta kommer knappast göra brukarna nöjda. Företagen bör nog istället göra följande:

  • Omfamna miljöfrågorna och gör dem till sina. Inte ska väl någon annan – som inte har något ekonomiskt att förlora – få sätta agendan för brukandet av jord och skog? Varför inte en långsiktig strategi som pekar ut vägen?
  • Identifiera problem och hitta lösningar som gynnar såväl produktion som miljö, framför allt inom områden som skogsskötsel och avverkningar eftersom detta verkar väcka starka känslor.
  • Fortsätt satsa på forskning och utveckling inom miljö, biologisk mångfald och brukande – inte bara mot slutprodukterna utan också mot brukandet i stort.
  • Påverka jordbruksstöden, politiken och EU i en riktning som är rimlig och gynnsam för branschen och konsumenterna.
  • Ta sedan betalt för hållbara produkter. Lönsamheten måste vara så god att de längst ut – småbrukarna – har råd att satsa och tjäna pengar. Annars blir det aldrig någon reell förändring.

Det låter busenkelt. Naturligtvis är det precis tvärt om.
Min poäng är att miljöfrågorna aldrig får bli något som man måste följa. Brukandet måste ta initiativet och styra miljöfrågorna. Gilla att ligga i täten och hitta ekonomiska incitament för att kunna göra det.
Man kan inte luta sig tillbaka och hoppas på att dessa frågorna kommer att försvinna. I ett globalt perspektiv brukar vi naturen så intensivt att metoderna (hur vi brukar) troligen blir en överlevnadsfråga – för alla länder. Befolkningen på jorden har på cirka 120 år ökat från 2 till 8 miljarder. Att producera mat och produkter hållbart och klimatsmart är nödvändigt om vi ska överleva på sikt.
Sett i detta perspektivet blir det glasklart. Om inte de som brukar naturen omfamnar miljöfrågorna kommer någon annan att diktera villkoren åt dem.
Ingen seriös debattör kan hoppas på att allmänheten förstår konsekvenserna av miljörörelsens alla krav – för det gör allmänheten inte. Men de tycker att vi ska vara rädda om miljön, djuren och naturen. Just därför ska de som kan frågorna också peka ut vägen.

I dagens snuttifierade och digitaliserade värld måste alla företag visa sig vara värdiga konsumenternas köpbeteende. Då behövs trovärdighet i agerandet. Man måste vara sitt varumärke – i alla aspekter.
Trovärdighet får man inte genom att hävda att gamla metoder duger gott. Det får man genom att ta ansvar för alla konsekvenser av sin produktion, att man utvecklar metoder och produkter som månar om såväl kunder, miljö som samhälle, samt att man har en profil som står för något positivt (i konsumenternas ögon).
Jag tror att jord- och skogsbruket klarar denna uppgift. Men man lyckas bara om man vill och är beredd på att ta de obekväma beslut det för med sig.

 

 

 

av

Bråken om älgen sänder fel signaler

, , , , •

Vilka signaler sänder markägare och jägare till övriga samhället när vi bråkar om älgen? Foto: Oscar Lindvall

Alla som följer älgfrågorna kan inte ha missat attacken mot älgen. Markägare menar att betesskadorna är för stora, att jägarna har för mycket makt och att stammen ska minskas.
Ibland kritiseras också älgjaktsystemet. En del inlägg är balanserade och diskuterande, andra onyanserade och konfliktskapande.
Men har markägarna rätt? Jag skulle vilja säga så här: De har rätt att det i vissa områden finns för omfattande betesskador. Orsaken till varför kan man tvista om. Men skadorna är för stora på vissa ställen.

Låt mig klargöra några saker.
När vi hade det gamla älgjaktsystemet hade jägarna mer möjligheter att påverka älgstammens storlek. Då överensstämde avskjutningen mot tilldelningen riktigt dåligt ibland. På vissa ställen var fyllnadsgraden under 50 procent. Underlagen till besluten var också bristfälliga.
Därefter fick markägarna makten i det nya älgjaktsystemet, bland annat genom en utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Länsstyrelsen har också en väsentlig makt över älgen, Viltförvaltningsdelegationerna likaså. Det enda som är säkert är att jägarna fått betydligt mindre möjligheter att påverka älgförvaltningen.
Tittar man idag på fyllnadsgraden – mellan tilldelning och avskjutning – har den blivit mycket bättre. Idag ligger snittet runt 85 procent.
Det nya älgjaktsystemet har kanske inte nått fram till exakt vad markägarna ville, men det har blivit bättre. Markägarna har också börjat plantera mer tall. Älgbetesinventeringen visar på minskade betesskador generellt i landet. Vi är på väg åt rätt håll. Det gäller att fortsätta att bygga vidare på nuvarande system – inte försöka riva sönder detta.

Har jägarna för mycket makt? Nej, definitivt inte. Så länge jägarna betalar för att få jaga måste de också ha en möjlighet att påverka. Vill markägarna ha engagerade jägare som tar ansvar och bidrar till att få älgförvaltningen att fungera måste det finnas medbestämmande, samt möjligheter att fatta egna beslut.
Markägarna kan redan idag i förhandlingar styra vad jägarna ska ha för mål med jakten, byta ut jägare som inte följer målen/kraven och bestämma mål för älgstammen med utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Så den som har makten över jakten är markägarna – inte jägarna.
Nej, faktum är att det istället behövs mer morot och mindre piska. Älgförvaltning handlar ju främst om att få människor att göra likadant – inte biologi, skogsekonomi eller avskjutningsteorier. Människor. Kom ihåg det.

En orsak till varför det finns gruffas mycket om älgen verkar vara att markägarna inte vill samma sak. I attitydundersökningar bland privata markägare tycker (lite förenklat) majoriteten att älgstammen är på en lagom nivå (vilket förresten jägarna också tycker). Skogsbolagen har ofta en annan syn. Beroende på vilken markägare du frågar har de olika syn älgen och vilka skador de kan tolerera.
De olika åsikterna inom markägarkollektivet hanteras inte. Det finns varken verktyg eller ambition att tycka samma sak. De har också helt olika incitament till sitt markägande. Därför blir utspelen spretiga, och i några fall konstiga. De är helt enkelt inte överens om älgstammens storlek.
De markägare som har orimligt höga skador på skogen försöker naturligtvis greppa efter varenda livlina för att lösa problemen. Detta är fullt förståeligt. Men de kommer inte lyckas om de arbetar emot människorna som ska lösa uppgiften.
Från mitt perspektiv ska markägaren ha utslagsröst och det yttersta bestämmandet över älgstammens storlek. Jakträtten är kopplad till ägandet. Då ska det vara så.
Men markägarnas krav får inte gå stick i stäv med samhällets önskemål. Älgen har ju ett oerhört stort symbolvärde för Sverige som turistland, för jakten, för upplevelsen av naturen och mycket annat. Stammen får aldrig bli så liten eller kvalitativt dålig att dessa värden försvinner.

Vi jägare har också en hemläxa att göra. Vi får aldrig hamna i en situation där vi driver tesen: mer vilt, mer jakt till alla – alltid. Då rycker vi undan all förståelse och acceptans för jakten. Dessa åsikter och arbetssätt har prövats med negativt resultat i ett antal länder. Där ville jägarna ha mer jakt och lyssnade inte på vad samhället ville. Konsekvensen blev att skadorna ökade och jägarna tappade greppet om viltförvaltningen. Staterna gick då in med lagar och nya regler, vilket marginaliserade jägarna och jakten.
Att inte lyssna in vad samhället vill ger ingen bra utveckling för jakten. Glöm aldrig det.
Samtidigt får markägarna inte heller driva tesen: Mer och större inkomster på brukandet oavsett vilka konsekvenser det får. Sådana fall finns också att hitta i andra länder. Då vänder den positiva opinionen för exempelvis skogsbruk snabbt till något negativt. Konsekvensen blir att politikerna reglerar möjligheterna för hur markägarna får bruka sin mark.
Vi har i Sverige sett lite tendenser till detta. Den statliga utredaren Charlotte Riberdahl uttryckte ungefär så här i en retorisk fråga: Är naturen är för viktig för att privata människor ska få styra över den? Det uttalandet gjorde att hon fick avgå. Men istället för att pusta ut ska vi nog tänka till lite. Om vårt sätt att bruka naturen idag väcker sådana tankar behöver vi fråga oss: Gör vi rätt saker, kommunicerar vi rätt, sprider vi tillräckligt med kunskap och förståelse om brukandet. Här har alla som brukar naturen en rejäl hemläxa.

Vad är det jag vill säga? Jo, vi har tillsammans ett stort ansvar att vårda och förvalta naturen genom vårt brukande. Vi har mycket mer att vinna på samarbeten än på bråk. Och vi måste bli bättre på att lyssna och lösa uppgifterna ihop.
När vilt ställer till stora problem – för markägare eller allmänhet – måste problemen lösas.
Det handlar om att hitta balans mellan de olika intressena. Ekvationen är inte enkel. Och den blir inte enklare om vi bråkar.
Jag är övertygad om att ett skyttegravskrig i media skadar såväl markägare och jägare. Vi visar nämligen allmänheten på ett mycket tydligt sätt att vi inte klarar av att hantera utmaningarna med viltstammarna eller brukandet.
Såväl direkt som indirekt ropar vi efter regleringar – för jakten, jordbruket och skogen. Är det någon som tror att det blir bättre om staten inskränker äganderätten och jaktlagen? Att staten är bättre på att hantera problem snabbt, enkelt och lokalt? Att en centralisering av beslut till tjänstemän på myndigheter gör oss nöjda?
Nej, vi tillsammans har de bästa förutsättningarna att lösa uppgifterna. Men då måste alla parter vilja vara med och kompromissa.

Är vi rädda om friheten och de möjligheter vi har idag har vi inget annat val.

 

av

Att känna igen en älg – en självklarhet?

, , , •
Kronhjort

– Kolla en älg! Dotterns kompis pekar entusiastiskt ut genom sidorutan på bilen.
Dottern tittar på djuret som lugnt betar i vårgrönskan en bit från vägen.
– Det där är en kronhjort, säger hon och sneglar storögt på kompisen.

Nej, det här är ingen älg. Det är en kronhjort. Foto: Sten Christoffersson

Fenomenet kan även hittas på exempelvis Ikea där du i alla fall tidigare kunde köpa ett kuddfodral som benämndes Älg. Medan motivet på kudden visade en kronhjort. Kunskaperna vad gäller natur och vilt i vårt samhälle är ibland pinsamt dåliga.
På bilfärjan förra sommaren stod en mamma med sina barn och tittade på en gråtrut som satt sig en stund en bit bort på relingen.
– Och det där barn är en fiskmås, sa hon myndigt och pekade på truten.
Jag stod tyst kvar en bit ifrån, ville inte verka besserwissrig fast jag så gärna bara ville utbrista ”Trut!!”.
En gång för flera år sedan hade vi en åttondeklassare som praktiserade någon vecka på Jägareförbundet. Han var jätteintresserad av djur, natur och jakt och försökte lära sig mer så gott han kunde. Men dessa kunskaper hämtade han inte i skolan. Han berättade att hans lärare en gång under en friluftsdag i skogen uppmanat barnen att peta ner pinnar i stövlarna. För att det kunde komma en grävling.

Det här är inte heller någon älg.

Jag tror att många av oss jägare kan berätta liknande historier. Många kan nog till och med rätt ofta uppleva att människor är fullständigt ovetande om företeelser omkring dem som har med djur och natur att göra.

Nationella provresultat i grundskolan läsåret 2015/2016 årskurs 9 visar att 91,3 procent hade godkända provresultat i biologi jämfört med 91,5 i matte och 95.8 i svenska. Eleverna är alltså sämre i biologi än exempelvis matte men någon jätteskillnad är det inte.
Handlar det om stad och land? Nu igen?

I Sverige borde gemene man och kvinna kunna skilja på en älg och en kronhjort. Jag tycker att det är viktigt.
Så här års, på våren, behöver man knappt åka utanför stadsgränserna innan man ser betande djur ute på fält och åkrar. Vi jägare kör nästan i diket för att vi spanar på viltet, men är det bara vi?

Älg

Så här ser en älg ut. Foto: Oscar Lindvall

Jag kollar också Skolverkets läroplan i biologi för grundskolan, det är kanske den det är fel på?
Nej, efter att ha läst tycker jag istället att den är bra:
”Grundsynen i kursplanen är att människan är en del av naturen. Trots detta används ibland uttrycket ”människan och naturen” där det finns anledning att lyfta fram människan mer specifikt i förhållande till resten av naturen.” Citatet är bra.
Människan är en del av naturen, något som så många bortser från idag.
Läroplanen poängterar dessutom att det är viktigt att väcka barnens nyfikenhet för naturen och lära dem förhålla sig till den. Elever ska ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att använda kunskaper i biologi för att granska information, kommunicera och ta ställning i frågor som rör hälsa, naturbruk och ekologisk hållbarhet.
Till och med jakt nämns i läroplanen.

Men något händer på vägen från läroplanen och in i människors huvuden. För vart tar kunskapen om djuren och naturen vi har i vår närhet vägen?
Handlar det om prioriteringar? Är amöbor och mikroorganismer viktigare för vissa än att veta hur våra vilda djur ser ut och hur naturen omkring oss fungerar?
Jag kan bara ana mig till svaret.
Och tycker definitivt att de delar av Jägarexamen som berättar om våra viltarter borde vara obligatoriska ämnen i grundskolan.

Vad kan du själv om exempelvis fåglar? Testa här!

 

av /2 Kommentarer

Hoten växer medan brukarna bråkar

, , , , •

När hoten är stora och många, undrar Magnus Rydholm om brukarna verkligen lägger fokus på rätt saker. Foto Magnus Rydholm

 

Ni har säkert noterat att påhoppen på jägare och viltstammarna i media fortsätter. Det är bara att konstatera att det finns många olika krafter i samhället som vill begränsa jakten, jägarnas påverkan samt inflytande över viltförvaltningen. Och det används många olika argument och infallsvinklar för att slå på oss.
Och attackerna kommer från såväl brukare som miljövänner.
Svenska Jägareförbundet har hamnat mitt emellan. På ena sidan finns jord- och skogsbruk. På den andra står rovdjurs- och miljövänner. Bägge dunkar på oss med mediala knytnävar.
För att förstå fenomenet måste man först ha klart för sig att de olika sidorna har helt olika inriktning och syfte. Dock har de en sak gemensamt – de vill försvaga jägarna och ändra maktbalansen i viltförvaltningen. Att miljösidan vill göra de kan man förstå. Men jag är ytterst tveksam till att skog och jordbruk har något att tjäna på en svag jägarkår. Istället innebär ett försvagat jägarintresse att brukarsidan – som helhet – blir svagare.  Frågan är vem som tjänar mest på det?

När skogsföreträdare angriper jägarna är det ofta med argument om att älgstammen är för stor, skadorna för omfattande och att förbundet inte vill begränsa älgstammen.
I dessa artiklar, med journalister som sällan har en 100-procentig insyn i hur förvaltningen fungerar, finns det nästan alltid en sak som missas – vem som har den reella makten.
Sedan det nya älgjaktsystemet infördes har markägarna utslagsrösten i älgförvaltningsgrupperna. De kan med andra ord tvinga igenom en högre avskjutning.
Men hur ser det ut i verkligheten? Är det stora konflikter kring nivåerna på älgjakten? Svaret är nej. Istället är det så att i uppåt 90 procent av alla älgskötselgrupper i landet är överens. Det finns ingen konflikt hur mycket älg som ska fällas.
Sett ur ett sådant perspektiv är det inte större samarbete eller gemensam förståelse om problemen som måste utvecklas. Istället är det sans och balans i uttalandena från jägare och markägare som behövs.
En intressant fråga är om skogsdebattörerna har majoriteten av markägarna med sig? Den forskning vi har tillgång till rörande vilt och betesskador pekar nämligen på motsatsen.

Jordbruksdebattörer i södra Sverige bankar också på jägarna, men då är det främst vildsvin och utfodring som används som slagträ. Jag har berört frågan i tidigare blogginlägg. Men jag drar några argument – en gång till.
Självklart kan markägarna stoppa utfodring och kräva minskande vildsvinsstammar. Det är bara att de bestämmer sig och agerar. De har makten att göra detta.
Problemet är att de inte är överens. Och markägarorganisationerna vill inte tvinga sina medlemmar.
Alla som tänker, åtminstone några sekunder på frågan, inser att jägarna inte klarar att lösa frågan på egen hand. Det måste till ett samarbete. Det har förbundet tjatat om under lång tid.

Jag tycker att vi jägare ska vara en aning självkritiska. Vi har nämligen bidragit till att fördjupa konflikterna inom brukarkollektivet. Kanske inte medvetet, men vår argumentering har kunnat tolkas som om vi inte bryr oss, som att vi är ovilliga att ställa upp.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har en viktig roll i att förvalta viltet. Det ansvaret måste vi ta, fullt ut. Och då krävs det ibland att sänka antalet djur – även om vi gärna skulle vilja ha mer jaktbart vilt. Viltförvaltningen måste nämligen hänga ihop med allt hållbart brukande, som även omfattar villkoren för jord- och skogsbruk. En helhet som är bra för samhället.
Det vi säger och hur vi agerar påverkar hur allmänhet och vår omgivning tolkar våra intentioner.
I konflikterna med jord- och skogsbruk har vi alla en skuld för att ha trissat upp debatten.

Men kom ihåg!!!, försöker vi maximera viltstammarna in absurdum kommer konflikterna – var så säkra. Det samma gäller jord- och skogsbruket. Försöker de maximera produktionen och inte ta hänsyn till vilt, biologisk mångfald och allmänhetens tillgång till naturen skapas en grogrund för bråk, krav på lagstiftning, överklagningar i domstol och så vidare.

I takt med att urbaniseringen fortsätter blir det allt fler människor som inte förstår och därför ifrågasätter grundprinciperna för jakt, fiske, skogs- och jordbruk.
Eftersom de har liten eller ingen faktabakgrund fylls deras beslut med något annat – känslor. De som känns rätt blir avgörande för vad man tycker i en viss fråga.
Samtidigt matar miljörörelsen dessa trender med argument, opinionsbildning och propaganda.
Som en konsekvens av detta höjs allt oftare röster om att Sverige borde försvaga ägande- och brukanderätten. Makten över naturen ska flyttas till någon annan, oavsett vilka effekter det får för biologisk mångfald, arbetstillfällen eller nationalekonomi.
Alarmklockan borde ringa. Vi har stora gemensamma utmaningar framför oss.
Om vi fortsätter att lägga kraften på att bråka med varandra lämnar vi spelfältet helt öppet för de som vill rasera dagens system. De kan lugnt och stilla flytta fram sina positioner. Samtidigt står vi i ett hörn av planen och bankar på varandra på olika debattsidor. Detta gör vi trots att vi vet att det är vi gemensamt som äger såväl problemen som lösningarna på vilt/skog/odlande-problematiken.

Vi som vill ha ett hållbart brukande av naturresurserna måste gräva ned stridsyxan. Vi måste hitta en väg tillbaka till en ökad förståelse för varandras problem och möjligheter. Därtill måste vi bli bättre på att förstå varandras olika roller, ha respekt för våra olikheter och olika mål. Men samtidigt måste vi ha viljan att hitta kompromisser och lösningar som inte bara är bra för min organisation eller del av brukandet.
Vi brukare måste höja blicken ifrån det kortsiktiga till en långsiktiga. Vi måste hitta en strategisk plan för hur brukandet ska se ut i framtiden – och som samhället accepterar. I denna plan måste vi klargöra hur vi ska samverka och lösa konflikter för att våra produkter och brukande ska vara konkurrenskraftigt i en internationaliserad värld.  Vi måste bli bättre på att hitta lösningar som fungerar och accepteras.
Jag är säker på att alla ser hoten mot brukandet. Det är dags att agera. För om inte vi själva bestämmer oss hur framtidens brukande och naturförvaltning ska se ut kommer någon annan att göra det åt oss.
Är det någon som tror att vi kommer gilla det resultatet?

av

När politik blir viktigare än verkligheten

, , , , •

Varför anses jaktkunskaper vara belastande i en Viltförvaltningsdelegation. Foto Magnus Rydholm

Miljöminister Karolina Skog (MP) ändrade sammansättningen av Viltförvaltningsdelegationerna. Officiellt är det en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som har gjorts.
Kritiken mot beslutet har varit hård från jordbruket, fårnäringen, skogen och jägarna. Och det ska den vara. Det här är inte bara dumt, det är faktiskt dummare än så…

När den förra regeringen införde Viltförvaltningsdelegationerna (VFD) ville man säkerställa att förutsättningarna för brukandet skulle vara goda. För täta viltpopulationer eller onödiga byråkrati skulle inte omöjliggöra eller försvåra för jord- och skogsbruk. VFD var ingen eftergift till jägarna. Det var ett beslut för att föra ned bestämmandet om jakt och viltförvaltning till regional nivå – och till en bred sammansättning av intressen. Besluten skulle fattas nära de människor som påverkades. Delegationerna skulle borga för en sund förankring i länen och ett ökat jakttryck där det fanns problem.

När miljöministern nu ändrade sammansättningen så löd förklaringen att det ska bli bättre balans. Jägarintresset ansågs vara för starkt.
Nu har jägarna bara ett mandat. Det är inte där skon klämmer, utan problemet är att delegater som företräder skogsbruk, fiske, politik med mera också är för en aktiv viltförvaltning. En hel del av dessa företrädare jagar säkert också.
Obalansen ligger således inte i fördelningen av olika mandat utan vilka personer som sitter i VFD och vilka intressen dessa människor har – att de har kunskaper om jakt.

Ingen sund politiker kan med förståndet i gott behåll vilja begränsa människors frihet och möjligheter att ha åsikter. För i den stunden gör de ingrepp i demokratins grundvalar, vilket borde vara ett politiskt självmord.
Låt oss hoppas att ingen i riksdagen har några sådana ambitioner.
Regeringen kunde alltså inte förbjuda delegater i VFD från att jaga, gilla kött eller att ha mamma som hämtar sitt kött från skogen. Regeringen kunde heller inte begära att partierna skulle nominera människor med förutbestämda åsikter. Kvar fanns då att ändra sammansättningen i delegationen.
Två nya delegater infördes och därmed också balans.
Slutet gott, allting gott? Nixpix.

I en värld där Donald Trump och Brexit visar på en bristande tilltro till såväl makteliten som journalistiken känns agerandet faktiskt provocerande. I stort sett ingen – utom miljöorganisationerna – har tyckt att VFD fungerat dåligt.
I de remissvar som regeringen haft som underlag för beslutet säger nästan alla länsstyrelser att det fungerar bra. Det har naturligtvis funnits synpunkter och förbättringsförslag. Men inte någon egentlig kritik mot sammansättningen eller balansen.
Varför kräver då Miljöpartiet en förändrad sammansättning av delegaterna i förhandlingarna med Socialdemokraterna? Det finns för mig bara en vettig förklaring. Politiken anses ibland vara viktigare än både sak, fakta och verklighet.

Låt oss vara ärliga. Frågan om VFD är naturligtvis en skitsak för de allra flesta i landet. Majoriteten har inte ens noterat att det finns något som heter Viltförvaltningsdelegation – ännu mindre att sammansättningen har ändrats. Och även om alla i landet använt just denna förordning som högläsning på julafton hade få brytt sig.
Det stora problemet är att liknande saker händer i andra sakområden också. Sakta, men säkert växer kritiken mot våra folkvalda och journalistiken som inte klarar förklara eller visa den bild som människorna ser. Politikerna beskylls för att inte se människornas vardag, inte se deras verklighet, inte förstå vad som händer i vårt avlånga land.
Men tro mig, de gör de visst.
Men i det komplicerade samhället, med ett knepigt parlamentariskt läge och höga politiska ambitioner om förändringar så stupar ofta de goda ansatserna för byråkratiska, ekonomiska, parlamentariska och juridiska krokben.
Kan man inte ge guldgröna skogar till sina väljargrupper försöker man tillfredsställa i alla fall några med ett litet köttben. I slutänden blev det kanske bara en liten formulering i en förordning eller något annat obetydligt som partierna orkar baxa igenom.
Tro nu inte att jag ens för en sekund riktar någon kritik mot enskilda politiker. Det skulle aldrig falla mig in. Istället konstaterar jag att politiken – som helhet – inte klarar av att hantera komplexiteten i samhället. Och det måste till ganska drastiska åtgärder för att rätta till problemet.

Men nu tillbaka till kärnfrågan. Ingen klok människa tycker att det är fel att lärare har kunskaper i pedagogik, att piloter har ett hum om hur man landar ett flygplan, att läkare har några högskolepoäng i medicin eller att en bilförare har körkort. I Sverige högaktar vi kunskap och fakta. Vi utbildar oss för att få rätt kunskaper för arbetet. Och det är våra kunskaper som ska vara det avgörande vad vi får för arbete. Det är lite av den svenska modellen.
Men med miljöminister Karolina Skogs önskan om balans i VFD faller hela detta resonemang.
Kunskap om jakt och viltförvaltning är plötsligt besvärande i ett regionalt organ som ska besluta om – just det –  jakt och viltförvaltning.
Någon bra förklaring på varför det är fel att ha kunskap om det man ska besluta om har jag ännu inte sett. Fram till dess anser jag att ändringen är både dum och provocerande.

av /2 Kommentarer

Är det utfodringens fel att viltolyckorna ökar?

, , , , •
Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

 

I södra Sverige pågår en ganska hätsk debatt om viltolyckor, vildsvin och utfodring. Men låt mig försöka bryta ned och komplicera detta en aning.
Förra året anmäldes 57 916 viltolyckor. Detta är en ökning med nästan 10 000 olyckor mot 2015. Debatten i södra Sverige handlar delvis om orsakerna till detta.
Vissa debattörer lägger skulden på utfodring och att viltstammarna ökar. Men frågan är mycket mer komplicerad än så.

Av de 57 916 viltolyckorna stod rådjuren för 44 158 eller 76 procent (en ökning med cirka 8 000 stycken mot 2015). Vildsvinsolyckorna har ökat med 478 stycken, älg med 880 och dov med 545. Det är alltså rådjuren som är det stora problemet. Älg är tvåa på listan med totalt 5 794 olyckor.

Ett vanligt argument i debatten är att viltolyckorna beror på utfodringen. I några få fall kan detta faktiskt vara sant. Lägger man ut foder nära hårt trafikerade vägar så ökar riskerna för viltolyckor.
Utfodrar vi rådjur? Ja, men i stort sett bara vintertid. Och det är troligtvis inte rådjurens skador på skog och grödor som retat upp debattörerna. De pekar nämligen främst ut behovet av minskade vildsvins- och älgstammar.

 

Det finns många saker som påverkar hur vilt rör sig i landskapet. Vädret, exempelvis en torr sommar och höst, har betydelse för var det finns grödor och vatten. Vilka grödor man odlar nära vägar påverkar självklart vart viltet söker sig. Finns det attraktivt foder så lockar det till sig djur som vill äta. Gör man skogsavverkningar under vintern lockas också vilt till det foder som frigörs på hygget.

För att öka sikten vid vägkanterna röjs ibland sly och grenar längs vägkanter under vintern, alltså under den tid när det är svårast för viltet att hitta foder. Därtill finns det många andra saker som också påverkar var viltet letar föda, tar viloplatser och rör sig. Naturligtvis påverkar också viltstammarnas storlek viltolyckorna. Men dessa kan också öka utan att viltstammarna gör det. Den vetskapen måste också finnas med.
Frågan är med andra ord komplex. Det går inte utan väldigt omfattande analyser slå fast vad det är som gör att viltolyckorna ökar. Och varför är det främst rådjursolyckorna som gör det? Vill samhället minska antalet olyckor så är det främst rådjursjakt jägarna ska ägna sig åt. Men det kan vi inte. För kraven på ökad jakt finns för alla klövvilt – och gäss.

En komplicerande faktor i debatten är att detta är opinionsbildning. De som driver debatten vill med alla medel få upp frågan på den politiska dagordningen. I opinionsbildning används bara fakta och argument som stödjer den tes man driver. Det man skriver ska visa på orimligheter och skapa känslor som leder till mer debatt. Allt som ger frågan tyngd och relevans är bra argument. Allt som förklarar och nyanserar är sämre.

 

Med mina ganska begränsade kunskaper om dynamik i viltpopulationerna siar jag en ökning i vildsvinsstammen. På många platser i södra Sverige var det ett ollonår under 2016. Det leder ofta till att vildsvinsstammen ökar. Suggorna får fler ungar, gyltor går tidigare i brunst, överlevnaden bland kultingar ökar för att nämna några effekter.
Samtidigt sprider sig vildsvinen fortfarande i södra Sverige. Alla områden där vildsvin kan leva är inte besatta. Det finns alltså ett antal indikatorer på att stammen kommer att öka. Så jag är inte helt ute på tunn is när jag tittar i kristallkulan om framtiden.

Men glöm aldrig följande. Det är jakten som reglerar vildsvinsstammen. I Tyskland orsakar vildsvinen stora skador på odlingar. Där är utfodring förbjuden. Förbudet löste inte skadeproblematiken. Det är mängden fällda vildsvin som avgör stammens storlek – både lokalt, regionalt som nationellt. Ett förbud av utfodring kommer inte stoppa djuren från att böka upp åkrar. Har vi problem med för många vildsvin är det mer jakt som är lösningen.

I de områden där det sker stora skador gäller det för oss jägare att jaga vildsvin så mycket vi orkar. Vi måste också säkerställa att vi har ett tillräckligt högt jakttryck, vilket kan innebära att ta in fler jägare i jaktlagen, bjuda in fler till jakterna och ha en plan för hur vi ska lösa uppgiften.
Skadenivåerna måste hållas nere. Inte bara för opinionens skull, utan för att jordbruket ska fungera och vara lönsamt. Vi har ett samhällsansvar och det måste vi bära.
Viltolyckorna för vildsvin (vilket man kan använda som en parameter för att bedöma stammens storlek) har ökat lite sakta sedan rekordåret 2012. Avskjutningen ökar också.
Notera detta: Vildsvinsstammen får aldrig växa oss ur händerna. För då – om inte förr – får vi riktiga problem.

 

Forskning har visat att utfodring ökar överlevnaden för vilt. Men forskning har också visat att de som utfodrar också skjuter mer vilt. Jägarna kompenserar oftast för den ökade överlevnaden genom att fälla mer vilt.
Naturligtvis ska vi inte ha byråkratiska och klåfingriga lagar runt utfodring. Naturligtvis ska vi inte heller utfodra och spara för att bygga upp viltstammar som gör det svårt att bedriva ett effektivt och lönsamt jordbruk. Vi måste som alltid var öppna för att hitta en balans mellan vilt och brukande.

Den enda lösningen jag ser är att vi samarbetar – jägare och lantbrukare tillsammans. Bägge parter måste bjuda till. Ingen på nationell eller regional nivå ska tala om hur man ska göra. För skadorna kommer lokalt och lösningarna kan bara hittas lokalt. Det är där man måste samarbeta och komma överens; om metoder, om nivåer, om jakten.

Ska vi få fram en fungerande lösning måste kanske markägarkollektivet sinsemellan hitta forum där de diskuterar sitt brukande. Ifall en markägare vill ha mycket vilt och sälja jakter och grannen vill odla spannmål kommer med stor sannolikhet en av dessa få problem.
Bägge kommer att känna att deras rätt och möjlighet att bruka sin mark påverkas av någon annan, att det sker ett ingrepp i äganderätten. Är detta jaktens fel? Eller är det istället kanske en markägarfråga, som måste lösas av dem?

I teorin är det buslätt att hitta lösningar. I praktiken är det nästan omöjligt. Det är därför vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Inte bråka på debattsidorna.

Ser ni vad jag vill komma med min argumentation? Inte? Låt mig då avsluta med att vara riktigt tydlig.
Tror man sig inte kunna lösa frågan lägger man skulden på någon annan. Det är då man kräver lagstiftning, regler och förbud. Det är då man kör opinionssvängen. Många jordbrukare tror helt enkelt inte på att jägarna eller de själva kan lösa problemen.

Vi jägare tror däremot på vår kraft och de metoder som finns. Vi vill satsa på samarbete. Vi vet att lagar inte begränsar vildsvinsstammen.

Bägge parter har med andra ord en jobbig uppförsbacke där det i första skedet handlar om att bygga förtroende och förståelse – ännu en gång. För hur vi än vänder oss kommer ansvaret och arbetet att landa på lantbruket, skogen och jägarna. Ingen annan kommer lösa detta.
Det är därför vi måste samarbeta.

av

Samarbete är enda lösningen

, , , , •
Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Regeringens har nyligen lagt en proposition om utfodringsförbud. Tyvärr generar detta förslag mer frågor än svar – i alla fall i detta skede. Dels eftersom vi inte ännu sett det slutgiltiga förslaget, dels att det skapar oro.
Eftersom regeringen använder termen utfodring så är min tolkning att åtling inte omfattas över huvud taget.
Vad omfattas då av ett utfodringsförbud? Hur stora områden ska förbuden gälla för? Ska ett förbud gälla hela län, kommuner eller gårdar? Vilka djurarter vill man stoppa utfodring för och kommer åtgärderna och förbuden bara omfatta dessa?
Det förslag som skickades till Lagrådet innehåller inga detaljer i själva lagtexten. Och när man försöker bryta ned förslaget till praktiska åtgärder blir man vimmelkantig av alla frågor som dyker upp i huvudet.
Kan en saltsten anses vara utfodring? Är viltåkrar utfodring? Kan sparande av uppväxande aspar eller att odla majs i ett område med omfattande betesskador från vildsvin ses som utfodring?
Och det blir riktigt komplicerat om det anses vara utfordring om en lantbrukare inte kan eller hinner skörda en åker på grund av dåligt väder. Ytterligare en fråga är om man får utfodra tamdjur i en hage, om också vilt går dit och äter? Ifall detta inte blir tillåtet kommer stora delar av hästkollektivet få stora problem.
Dessa farhågor diskuteras nu livligt i olika sammanslutningar. Och det är självklart att många är oroliga och frågande.

Personligen tycker jag det är mycket olyckligt att regeringen väljer lagstiftning innan markägare sinsemellan – och tillsammans med jägarna – på allvar har jobbat med utfodringsproblematiken.  Varför skriver jag markägarna sinsemellan? Jo, för på vissa håll är frågan helt och hållet en markägarfråga.
Låt mig ta ett exempel: En markägare vill ha mycket vilt och grannen vill odla spannmål. Konflikten är uppenbar, men frågan handlar om olika markanvändande. Så länge dessa interna konflikter inom markägarkollektivet finns kvar kan man inte lägga all skuld på jägarna eller utfodringen.
Nu försöker regeringen att angripa mycket lokala problem från ett nationellt och regionalt perspektiv. Är det någon som tror att ett problem löses bättre om staten eller någon annan bestämmer? Är det inte så att de närmast berörda måste vara med i diskussionen om resultatet ska blir bra och fungera över tid?
Och är det inte ett enormt misslyckande om markägare sinsemellan och jägarna inte kan lösa frågan på egen hand?

Naturligtvis är det svårt att få till lokala överenskommelser. Men utan sådana får vi aldrig en gemensam målbild över hur stora de lokala viltstammarna ska vara, hur vi ska hjälpa varandra, vilken typ av utfodring som är okej. Det är dit vi måste komma. Markägare, lantbrukare och jägare måste komma överens. Kompromisser måste fram. För det är då vi kan lösa problemen och också få förståelse för varandras svårigheter med att lyckas.
Under det senaste året har förbundet tillsammans med LRF haft bra och konstruktiva diskussioner på såväl nationell som regional nivå, med tanke på vildsvin och utfodring. Och dessa sammankomster har lett frågan framåt. Resultatet har varit positivt. Det går med andra ord, bara man vill.

Personligen skulle jag vilja att länsstyrelserna inte godtyckligt och lättsinnigt utfärdar utfodringsförbud, utan istället kräver att markägare och jägare först måste försöka lösa problemet själva. Det handlar således att få till en klok praxis, där utfodringsförbud ska vara den sista åtgärden när allting annat är prövat.
Jag är kanske naiv. Men jag är övertygad om att inga av mina farhågor och frågor kommer att besannas. En anledning till detta är att jag deltog i ett möte med LRF i Almedalen. Och vi var väldigt eniga i vad ett utfodringsförbud borde handla om. Det är främst den orimliga och offensiva utfodringen, där lastbilslass med grödor tippas i skogen, som ska försvinna. Att utfodra så offensivt går ytterst sällan, eller aldrig, att försvara.

Nu ska propositionen avgöras av riksdagen. Och det är ingen djärv gissning att det kommer att bli rejäla diskussioner om förslaget, med tanke på att propositionen leder till ett stort ingrepp i äganderätten. Frågan är med andra ord mycket större än utfodringsförbud.
Vad riksdagen i slutänden beslutar går inte att gissa.  Men det är långt ifrån säkert att det liggande förslaget går igenom utan förändringar.

Oavsett vad utkomsten blir bör vi jägare inte starta ett skyttegravskrig med markägarna. Istället bör vi på det lokala planet fortsätta att vara konstruktiva och försöka hitta lösningar – tillsammans. Vi får naturligtvis inte sälja ut vår själ och våra ståndpunkter. Men vi måste bjuda in till samarbete och vara villiga att kompromissa.
Jägare och markägare/lantbrukare är beroende av varandra och det är alltid fel att bråka med någon som vi egentligen vill samarbeta med. Detta gäller lika mycket för oss jägare som alla markägare och lantbrukare.
Så min uppmaning till parterna är att försöka hitta lösningarna själva – utan statens inblandning. Det kommer alla att tjäna på.

av /1 Kommentar

Vi äger!

, •

DSC_0020

Urhuggning för att skapa ett gammaldags, sluttande bryn. Foto: Fredrik Widemo

Samtidigt som det Nationella skogsprogrammet går in i slutspurten sätter diskussionerna i Almedalen extra fokus på betydelsen av äganderätten för brukandet av skogen. I Visby presterade utredaren av Skogsvårdslagen att ifrågasätta privat ägande av skog. Nu kritiseras hennes uttalande med rätta hårt, men somliga kritiserar även utredningsdirektiven som tar upp äganderätten. Det är dock lika självklart med privat ägande av skog, som att samhället har synpunkter på hur vi brukar skogen. Inom rimliga gränser. Erkänner vi inte det, blir det svårt att lyfta betydelsen av frihet under ansvar.

Det Nationella skogsprogrammet, som regeringen initierat, är nu inne i den absoluta slutspurten. Jag sitter med i arbetsgruppen som ska hitta avvägningar mellan produktion av biomassa och andra intressen. De sista kommentarerna på vår rapport ska vara inne om en vecka (holiday or no holiday…). Mycket av diskussionerna under det senaste årets arbete har handlat om betydelsen av äganderätten och inskränkningar i densamma, och gör det fortfarande.

Äganderätten och frihet under ansvar är med rätta viktiga och omhuldade delar av hur vi brukar landskapet och den svenska skogen. Hälften av Sveriges skogsmark ägs av c:a 330 000 privatpersoner, och vårt engagemang har skapat de skogar som ger oss timmer, jaktmöjligheter, bär, svamp och inre frid. Fyrtio procent av jägarna är markägare. De känns helt bisarrt att ifrågasätta privat ägande av skog för mig. Samtidigt är det lika självklart för mig att samhället sätter vissa ramar som vi måste hållas oss inom, genom politiska beslut och lagstiftning.

Ser vi historiskt så har vi exempelvis i stora delar av Sverige huggit bort i princip all skog, närmast utrotat älgen genom överbeskattning och nästan utrotat ett antal fågelarter genom att använda kvicksilverbetat utsäde. Idag har vi lagkrav på återbeskogning, krav på att anpassa avskjutning efter allmänna intressen samt begränsningar på vilka bekämpningsmedel vi får använda. Vi har alltså ett antal begränsningar i rätten att bruka vår mark och utöva äganderätten. Samhället sätter ramar, samtidigt som vi är fria att bruka vår mark som vi vill inom ramarna.

Det är självklart att den som sätts att utreda Skogsvårdslagen ska ta hänsyn till hur lagen, och eventuella revideringar i lagen, påverkar äganderätten. Den är redan idag delvis inskränkt, med samhällets goda minne.

Jag stöter sällan ”på patrull” när jag argumenterar för betydelsen av engagerat privat ägande och brukande. Uppstår diskussion så har jag goda argument och exempel att visa fram. De enda gångerna det blir besvärligt är när någon hävdar ”ju mindre reglering, desto bättre” eller ”äganderätten är helig och bör vara oinskränkt”.

Då är det dags för en reality check: de som inte är markägare har synpunkter på hur vi brukar landskapet. Inte mycket, men en del.  Det blir mycket mer besvärligt att argumentera för betydelsen av äganderätten för brukarnas engagemang, om man inte accepterar att samhället får sätta de breda ramarna för markanvändningen.

Äganderätten är kort sagt viktig, men inte helig som oinskränkt. All förvaltning av naturresurser och brukande av landskapet bygger på accepterade avvägningar, där äganderätten och frihet under ansvar är bärande och självklara principer. Det är det jag tycker vi måste vi värna om.

Fundamentalism åt endera hållet hotar vår frihet under ansvar. Det gäller för allt brukande, oavsett om det gäller skogsbruk eller jakt.

 

av /4 Kommentarer

Juridikträsket 2.0 – nu sjunker vargarna också

, , , , •

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

av

Skolverkets förslag dränerar landsbygden

, , , •
Elever från Öknaskolan i Sörmland håller i planering och utförande. Läraren övervakar allting. Foto Magnus Rydholm

Elever från Öknaskolan i Sörmland håller i jaktplanering och utförande. Läraren övervakar allting. Foto Magnus Rydholm

 

Den tredje mars skrev statsminister Stefan Löfven och civilminister Ardalan Shekarabi en debattartikel som publicerades i DN. Debattartikeln handlar om stad och land – och var de statliga myndigheterna ska finnas. Ministrarna vill se över myndighetsstrukturen för att hålla ihop Sverige

”Det handlar om omställningstrygghet i arbetslöshetsförsäkringen, om allas möjligheter till utbildning och vidareutbildning, om att digitaliseringens möjligheter finns för alla. Om att hålla ihop Sverige”, skriver dem.

De fortsätter med att konstatera följande:

”Vi har nått en punkt då vi behöver stanna upp och fundera över hur vi håller ihop Sverige. Vi behöver se farorna i att människor och landsändar känner sig övergivna av centralmakten. Vi behöver hitta en balanspunkt mellan närvaro i landet och effektivitet i våra myndigheter”.

Jag är övertygad om att Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi är uppriktiga och verkligen vill att hela Sverige ska leva. Samtidigt ska ingen tro att det är lätt att skapa bättre förutsättningar för  landsbygden i Sverige. Vi tillhör de länder som har snabbast urbanisering i Europa.

Men just därför är Löfvens och Shekarabis viljeinriktning både angelägen och mycket viktig. Alla åtgärder för att kunna locka utbildad personal inom service, skolor, företag och sjukvård till avfolkningsbygder behövs. Den negativa spiralen kan troligtvis vändas om förutsättningarna – för såväl företag som människor för att stanna kvar – blir bättre. Men då krävs det beslutsamhet, vilja och enighet inom statsapparaten.

Tyvärr hinner det inte gå en hel månad innan Skolverket kommer med ett förslag som leder i helt motsatt riktning. ”Skolverket föreslår att kurserna jakt och viltvård 1,2 och specialisering ändras genom att samtliga moment som har med jakt att göra utgår. Detta eftersom den allmänna samhällsutvecklingen har gått mot en ökad restriktivitet i synen på vapen och vapenhantering, varför Skolverket gör bedömningen att jakt inte längre bör finnas inom gymnasieskolan.”

Motiveringen är så dåligt underbyggd att jag inte ens orkar bemöta den. Den är bara usel och saknar förankring i verkligheten.

Låt mig konstatera: Om vi ska hålla ihop Sverige, om hela landet ska ha förutsättningar till elevunderlag, om det ska finnas intressanta utbildningar som får människor att ta arbeten på landsbygden krävs det lite mer analys än vad Skolverket har mäktat med.

Men mest anmärkningsvärt är troligen verkets avsaknad av fingertoppskänsla. När stats- och civilministern vill minska skillnaderna mellan stad och land vill Skolverket rasera en populär utbildning som bara finns på landet, som är väldigt viktig för små gymnasieskolor i mindre orter, som ofta är en startpunkt för vidareutbildningar inom viltförvaltning, skog och andra landsbygdsnäringar, och den leder allt som oftast till arbeten på landsbygden.

Är målet att dränera avfolkningsområdena i Sverige snabbare och mer effektivt är Skolverkets förslag klockrent. Men eftersom regeringen inte verkar tycka så bör initiativet köras rakt igenom papperstuggen och glömmas bort. Det borde Skolverket inse.

Tro mig, det behövs inte mer ifrågasättande av det demokratiska systemet. Det behövs inte ytterligare näring till tron på politikens dubbla agendor från människor som bor utanför stadsgränserna. Landsbygden behöver inte heller sämre förutsättningar eller fler utdikningar av de få möjligheter som finns. Istället behövs det hopp och framtidstro. Därför hoppas jag att Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi verkligen lever upp till vad de skrev. De har chansen att göra något riktigt bra. Jag hoppas de tar den möjligheten.

 

Uppdatering: Efter kritik från många olika håll ändrade Skolverket sig på torsdagen.  Läs mer.

av /2 Kommentarer

Konstgjord andning för klimatet

, , •

Winter

Klimatförändringarna kräver främst att vi minskar utsläppen. Foto: Fredrik Widemo

Klimatmötet i Paris går nu in på upploppet och snart vet vi om det blir gemensamma krafttag för att stoppa skenande klimatförändringar, eller strutsmentalitet från några länder. Sverige har ett gott utgångsläge och höga ambitioner, vilket är bra. När det gäller diskussioner om att minska klimateffekterna genom ett mer intensivt skogsbruk håller vi dock på att hamna snett på hemmaplan. Vi kan inte gödsla och såga oss ur ett allt varmare klimat. 

Det är en ovanligt grå och varm december. Spårsnön lyser med sin frånvaro, även långt upp i landet.  Under de senaste decennierna har vi sett hur rödräven intar vad som tidigare var fjällrävens och fjällripans livsmiljö. I södra Sverige börjar älgstammen uppvisa negativa effekter av värmestress. Möjligheterna att spåra rovdjur och annat vilt på snö minskar. Samtidigt riskerar hela nationer att hamna under stigande havsytor.  Vi påverkas alla redan av förändringarna och de kommer att öka. 

Vad kan vi då göra? Vi måste framför allt minska utsläppen, men behöver även utnyttja de möjligheter som finns att minska effekterna av de utsläpp som redan skett och sker just nu. Här kommer våra skogar in som dubbelt värdefulla.

Växande träd binder koldioxid, vilket minskar klimateffekten av våra utsläpp. Vidare kan flis ersätta olja i kraftverk och cellulosa kan ersätta konstfiber (som tillverkas av olja) i textiler. I bägge fallen ger det substitutionseffekter, dvs. vi ersätter fossila resurser med förnybara. Den effekten ska läggas till fixeringen. Högre tillväxt och omsättning i skogen binder mer koldioxid och minskar oljebehovet, vilket är bra ur ett klimatperspektiv. 

Sedan Skogsvårdslagen kom 1993 har vi talat om att produktion och miljö ska väga lika i skogen. Skogsbruket får inte maximera produktionen, utan ska avstå delar av produktionsmöjligheterna för att istället värna natur- och sociala värden. Denna tidigare solklara logik grumlas nu av att ökad produktion ger indirekt miljönytta i form av minskade klimatförändringar. Därmed finns det företrädare för skogsnäringen som argumenterar för att vi måste ställa om till ett mer intensivt skogsbruk, med stöd i forskningen. Och kanske inte bara försöka kompensera för våra egna utsläpp, utan även för andra länder som inte har lika mycket skog som vi har.

De argumenten håller dock inte, som jag ser det. För att öka produktionen så att det verkligen spelar roll krävs det att vi går över till ett fullskaligt plantageskogsbruk. Det skulle innebära vi använder exotiska trädslag, gödslar och stängslar skogen. Samt odlar upp åkerareal som idag inte är lönsam inom jordbruket, men som kommer bli nödvändig att bruka för matproduktion i framtiden.  Vi kommer få täta, mörka plantager, utan växtlighet på marken. Skogsekosystemen kommer ha mycket liten biologisk mångfald och låg motståndskraft mot miljöförändringar. Effekterna av ett sådant skogsbruk har utretts, och de är avsevärda. Det kommer att vara helt omöjligt att nå miljömålen och ett sådant brukande är helt enkelt inte långsiktigt hållbart. Och nu funderar man över vad som sker om förslagen genomförs på en mycket större geografisk skala.

Det räcker inte med konstgjord andning. Idag bränner man regnskog i Amazonas för att kunna odla sojabönor till foder för våra kor, och regnskog på Borneo för att producera palmolja till våra livsmedel. I somras såg jag dock en gammal kollega visa hur man kan odla sojabönor i Skåne, samtidigt som vi har goda möjligheter att producera olja från exempelvis raps i Sverige.  Lösningen på planetens brist på skog är inte att gödsla vår skog, utan att få andra att sluta skövla sin skog och istället restaurera den och bruka den hållbart. Samtidigt som vi minskar våra utsläpp  och utnyttjar våra uthålliga produktionsmöjligheter av jord och skog.

I det Nationella skogsprogrammet brottas vi just nu med hur vi ska finna goda, hållbara avvägningar mellan produktion av virke, klimatnytta och övriga ekosystemtjänster.  Den optimala lösningen för samhället ser möjligen något annorlunda ut än tidigare, men består fortfarande inte i att maximera produktionen av biomassa. Det är helt andra intressen än klimatet som driver debatten om ökad produktion.

 

av /6 Kommentarer

Lokal samsyn om kronviltet

, •
kronibast

Kronvilt förvaltas bäst i samverkan, med hjälp av skötselplaner. Foto: Madeleine Lewander

 

Förra veckan hade vi seminarium om kronvilt på Östermalma. Jag visade då att det bara är enstaka procent av brukarna som har problem med kronvilt. Debatten vi upplever motsvarar därmed på inget vis attityderna eller skadebilden. Samsynen är dessutom god mellan intressenterna. Därmed borde det gå att lösa de lokala problem som finns. Men då måste alla släppa retoriken och istället vara beredda att samarbeta…

Inför seminariet så analyserade jag data från undersökningar SLU genomfört av jägares, skogsägares och bönders attityder till kronvilt och skador på skog och grödor. Sammanfattningsvis så är det 5-10 % av aktörerna som anser att de har en etablerad kronstam på sina marker, 2-7 % vill ha färre kronvilt, 3-6 % upplever att kron orsakar oacceptabla skador och 1-5 % av brukarna anser att det finns stora konflikter om viltförvaltningen. Vi är dessutom överens om hur stora skadorna är och vilka konsekvenser de får. Jägareförbundets analys av kronförvaltningen visade dock att många kronskötselplaner inte fylls. Här behöver vi absolut göra en insats.

Det är dock alltså bara några enstaka procent av Sveriges brukare som upplever att de har problem. De problemen måste självklart hanteras, men det känns helt huvudlöst att lägga om en väl fungerande förvaltning som bygger på samverkan och förvaltningsplaner. Nu diskuteras allmän jakt och förslag om att få skyddsjaga kron- och dovkalv både ”vid” gröda och när de ”orsakar skada i skog”. Dvs. äter. Detta skulle innebära att kalvarna är helt fredlösa, utom möjligen när de simmar. Hur blev det egentligen så här, med tanke på skadebilden?

Viltförvaltning måste självklart bedrivas utifrån det naturgivna foderutbudet, och eftersom viltet även påverkar grannen måste jägarnas rätt att gynna viltet begränsas genom lagstiftning. Jaktlagen är dessutom framtagen under en tid då viltstammarna var mycket svaga och är idag otidsenlig. Det är helt orimligt att en hobby och ett litet särintresse ska få begränsa lantbruket. Viltstammarna är alldeles för stora och måste skjutas ned.

Jakt är markanvändning som bedrivs utifrån äganderätten. Det finns ingen principiell skillnad mellan att utfodra vilt och att gödsla en skog eller åker, när det gäller vad som är naturgivet. Vilt som gynnas vandrar även över fastighetsgränser, visst. Men finns det någon principiell skillnad, jämfört med att plantera gran eller contorta på tallboniteter? Det är en aktiv handling för att viltet ska söka sig till andra fastigheter. Tvärt om jämfört med utfodring, faktiskt. Ska vi reglera rätten att plantera gran och contorta också?  Jaktlagstiftningen reviderades efter älgexplosionen när vi skjutit ned älgstammen. Det var då jägarna och markägarna fick ett gemensamt ansvar för att både stöda och reglera viltstammarna. Lagstiftningen var före sin tid då och är fortfarande hypemodern. Jakt är en markanvändning som omsätter miljarder och bedrivs över större yta än jord- och skogsbruk tillsammans. Problemet är att intensivt jord- och skogsbruk gör att det finns för litet foder.

Är det någon som tror att det blir bättre samverkan efter att vi som företräder intressenterna slagit dessa argument i huvudet på varandra? Knappast.  Jag tror att vi hamnat i en ond spiral av att vilja visa fram slagfärdig retorik och att vi står upp för våra medlemmars sak. Samtidigt som media gärna visar fram och underblåser konflikter. Dels finns det en uppenbar risk att vi inte längre förträder våra medlemmars vilja, dels kommer vi att försvåra för samverkan på detta sätt.

Det finns ingen anledning att vända andra kinden till, för då blir vi överkörda. Däremot finns all anledning att sträcka ut handen. Framgångsrik viltförvaltning kan bara byggas på kompromissvilja från alla parter. Och samarbete.

Vi vet detta av egen och andras erfarenhet. Den här veckan hade vi besök av Danmarks Jägareförbund. I Danmark har man haft problem med en växande kronstam av låg kvalitet sedan man införde allmän jakt. Danskarna var både tydliga och avundsjuka: i Sverige har ni en tradition av att samförvalta klövvilt över ägogränser som vi saknar. Det är ett avgörande skäl till att det ser ut som det gör i Danmark.

Och så vill ingen ha det i Sverige.

 

av /8 Kommentarer

Hur kan du skjuta ett djur?

, , , , , •

DSC_0328_2

Frågan kom överraskande. Hon vände huvudet mot mig och tittade mig djupt i ögonen.
– Hur kan du skjuta ett djur, frågade hon. Det fanns både avsky och ilska i hennes röst.
– Hur skulle jag kunna låta bli, svarade jag.

Frågan och motfrågan blev början till en lång och intressant diskussion som kanske började lite bryskt men avslutades ganska vänskapligt. Låt oss vara ödmjuka inför det faktum att för dem som inte jagar verkar dödandet vara kärnan i jakten, allting runt omkring förminskas och landar på det korta ögonblicket när avtryckaren kramas av. Denna korta sekund är dock inte jakten, det är avslutet. Och för oss jägare är det viktigt att vi kan ta denna diskussion på ett sådant sätt att vi skapar förståelse – inte avståndstagande. Även jag kan förstå att det kan verka motsägelsefullt i att kalla sig djurvän och samtidigt vilja skjuta djur. Men allt bottnar nog i vilken utgångspunkt man har. Som jägare ser jag människan som en del av naturen. Det är där som min argumentation börjar.
– Vad menar du, frågade hon.
– Jo, så här ligger det till. Jag vill inte att djur ska lida. Men samtidigt vill jag äta det bästa köttet som är hanterat med respekt för djuret hela vägen i matkedjan. När jag köper kött vet jag ingenting. Kanske har djuret fått ett mycket bra liv och avslut. Kanske har det stressats, trängts i en lång slakttransport och inte avlivats på ett bra sätt. Men jag vet inte säkert och jag vill veta.
Jag började med andra ord min argumentering kring djurets bästa.

– Om jag vill ha det djuretiskt bästa köttet måste jag själv ta ansvar. Jag kan inte bara överlåta avlivandet till någon annan, någon som är anonym, svarade jag.
Nu blev det hon som ställde många motfrågor:
– Kan inte naturen kunde vara en frizon från mänsklig påverkan? Varför jägare är så aggressiva? Varför tycker jägare att de är så viktiga, undrade hon.
Det blev en pedagogisk föreläsning om hur människan påverkar all mark i landet och att många djurarter gynnas av detta. Att det därmed finns ett utrymme för ett hållbart brukande av vilt. Att jakten egentligen inte är konstigare än att odla en åker. Båda sakerna går ut på att nyttja marken för att producera något. Antingen viltkött eller grödor (eller bägge delarna). Ibland tror jag det var ett smärtsamt uppvaknande för henne. Hon hade inte tänkt på alla aspekter kring jakt. Frågorna blev allt färre och hon blev tystare. Men jag ville inte strö salt i såren utan fortsatte förklara hur jag såg på jakten och det avgörande ögonblicket.

– Vi människor lägger ett intellektuellt perspektiv på liv och död. Bland djuren är det inte så. För mig känns det extra bra att veta att just detta djur har levt fritt. Det har ätit och levt precis som det ska göra. Och på en sekund förvandlas det till mat. Jag har kontroll på hela livsmedelskedjan – från skott till tallrik. Jag vet var djuret levt och hur det har hanterats, med mörning, styckning och förpackning. Det känns ärligt och bra, på något sätt.
Jag ska inte överdriva och säga att vi blev helt överens. Men hon började förstå varför jägare och djurvän inte är motsägelsefullt.
– För jag vill precis som en seriös lantbrukare att djuren ska må bra. De ska ha mat och förutsättningar att kunna leva så bra som möjligt.

Jag berättade också under en lång stund om allt arbete runt jakten. Om säkerhet, hundträning, viltvård, skytteträning och allt annat. Jag beskrev allt jag gör som ett sätt att leva – en livsstil. Jag går inte i skogen bara för att titta på naturen. Jag lever med och av naturen. Min upplevelse blir då så mycket starkare genom detta. Jag ser troligen mer djur och spår i naturen. Hör mer fåglar. Ser inte bara träd, utan aspar, sälgar, tallar, granar och alla andra trädslag. Jag ser insekter, blommor och gräs. Arterna ses inte som isolerade delar, utan en helhet – tillsammans med djuren. Kanske upptäcker jag vad som behövs göra för att de vilda djuren ska ha bra förutsättningar till kommande år. Det handlar ju om biologisk mångfald.
Det beror inte bara på att vi jägare har kunskapen om naturen, utan även om att vi vårdar något. För i slutänden är det vi som jägare som försöker se till att det finns bra förutsättningar för viltet. Min livsstil försvinner ju om djuren gör det.
– Förstår du hur viktiga djuren är för mig? Men precis som du känner glädje över en korg med kantareller känner jag glädje över att kunna skörda något av naturen. Precis som du vet jag att jag kan göra om samma sak nästa år.
– Du får gärna följa med när vi jagar så du får se hur det går till. Vi ser nästan alltid djur. Bara det är en belöning, även om vi inte skjuter något, sa jag.
Det fanns ingen ilska kvar i blicken när hon gick.
Och hon sa tack, vilket gav en slags bekräftelse att budskapet gick fram.

av /7 Kommentarer

Familjeterapi med Skogsstyrelsen

, , , •

Jag har pratat med Matts på Skogsstyrelsen. Han är insatt i skogsbruket. Han berättar för mig om vissa sakers tillstånd, älgar, betesskador, jägare, skogsbrukare, uppätna tallplantor, en massa frustration och ännu mer irritation.
De flesta jägare vet att vi har en lastgammal disharmoni med skogsbruket, den sitter långt in i märgen, svår att rucka på.

Älgko betar. Foto: Oscar Lindvall

Kan skogsbruket tänka viltsmart? Det är en av många frågor som kan behöva svar. Foto: Oscar Lindvall

Själva osämjan är enkel att beskriva.
Älgarna äter upp skogsbrukets tallplantor. Skogsbruket tycker därför att älgar och annat klövvilt är för många och vill att jägarna ska skjuta fler och planterar istället en massa gran och annat som i stort sett inte gynnar någon annan än jultomten.
Jägarna tycker att skogsbrukarna kan bruka på ett smartare sätt för viltet och vill inte skjuta bort lika mycket älg och annat klövvilt som skogsbruket vill. Irritationen är ett faktum.
De som kan det här uttrycker indignerat problemet i förkortningar och speciella benämningar: RASE, ÄBIN, boniteter, signifikanta effekter, holistisk förvaltning. Man hittar också ett antal långa studier och avhandlingar. Så där håller det på.

Ser vi någon ljusning i konflikten? Nej.
Har vi någonsin sett en ljusning? Nej.

Det finns många frågor som behöver lösas.
Kan vi jägare tillgodose skogsbruket utan att skjuta älgar eller annat klövvilt tills vi kräks?
Går det att stoppa massinvasionen av gran? Kan skogsbruket tänka viltsmart?
Kan vi jägare få förståelse för att riktad utfodring kan vara en lösning?
Finns det något annat att göra än att år efter år kasta skit från den ena sidan till den andra, fram och tillbaka?

Jo men kanske.

Tänk om vi börjar prata med varandra. Lite förutsättningslöst. Släpper prestigen lite. Ner med garden. Som i vilket skakigt äktenskap som helst. Lite familjeterapi i skogen är kanske att rekommendera.
Skogsstyrelsen har under hösten testat en trevare med ett antal träffar för jägare och skogsägare. ”Tänk vilt när du sköter skog” är namnet på kampanjen som fortsätter under december på olika platser i landet.
En bra början. Fortsätt så!

Mera länkar:
Styr dovvilt och minska skador

Ekologisk odling överlägset för viltet

av /2 Kommentarer