Tilliten som försvann tillsammans med vargjakten

Nej, det blir ingen vargjakt i år. Ingen alls. Bra, tycker de som alltid har sovit och fortsätter sova lugnt om nätterna. Det är betydligt värre för dem som lever mitt i reviren och bara försöker skydda sina djur. De är frustrerade och gränslöst trötta på att ständigt bli överkörda och aldrig lyssnade på.

Människor jag pratar med förmedlar en djup förtvivlan och gränslös trötthet efter att aldrig bli lyssnade på, alltid överkörda, politikers tomma ord och sorgen över ett liv i naturen som blivit något annat än att bara leva med den, på mer likvärdiga villkor. Foto: Madeleine Lewander. Vargar: Jiri Hrebicek/Mostphotos

EU, regering och riksdag har gjort sitt. Under det senaste året har beslut fattats i rätt ordning och genom demokratiska processer för att möjliggöra en minskning av vargstammen. Ändå stoppas nu allt.

Inte för att besluten är olagliga. Utan för att aktivister, till och med från andra länder, överklagar och stoppar dem. Juridiken används för att driva åsikter i sakfrågan. Inte för att pröva om lagen följts. Det är inte bra. Alls.

När politiska beslut som fattats av folkvalda inte kan genomföras, trots att alla regler följts, då urholkas demokratin. När talerätten missbrukas och rättsprocesser blir ett verktyg för aktivism försvagas rättsstaten.
Riksdagen har redan pekat ut vägen. Som det går till nu kan det inte fungera i ett land som kallar sig demokratiskt.

Jag pratar med människor. De hör av sig. Samtliga bär med sig en oro och frustration, de förmedlar en djup förtvivlan och gränslös trötthet efter att aldrig bli lyssnade på, alltid bli överkörda, politikers tomma ord och sorgen över ett liv i naturen som blivit något annat än att bara leva med den, på mer likvärdiga villkor.

Jag pratar med människor. De hör av sig. Samtliga bär med sig en oro och frustration, de förmedlar en djup förtvivlan och gränslös trötthet efter att aldrig bli lyssnade på, alltid bli överkörda, politikers tomma ord och sorgen över ett liv i naturen som blivit något annat än att bara leva med den, på mer likvärdiga villkor.
Det blev istället ett haveri, betraktelser av  förödelse, trauman efter att hitta sina tamdjur och bästa vänner, eller delar av dem, dödade på plågsammast tänkbara sätt.

Många har lagt sina sista pengar på så kallade rovdjursavvisande stängsel som ändå inte visar sig fungera fullt ut. Vargarna passerar dem ändå, via vatten, tillfälliga spänningsfall eller bara rakt av. Man vet aldrig riktigt. Underhållet av dessa hägn sliter, både på människors psyke och ekonomi.

Men det räcker inte. De drabbade möts också av hån. Aktivister, så långt från verkligheten man kan komma, hånar deras sorg och deras frustration. Och visar du ditt namn börjar hoten hagla.

Min jaktvän i Bergslagen, i området med flest vargrevir i Sverige, har islandshästar på lösdrift. Hon har mött varg när hon varit ute och ridit. Hon berättar också om grannen som blev förföljd av varg vid en ridtur.
– Vi ser vargspår hela tiden. Det är en ständig oro. Jag funderar starkt på att sluta med lösdriften. Vet inte hur länge jag orkar.
En annan bergslagsbo berättar om de få jakter han vågar sig ut på med hundarna.
– All jakt bygger på kameror och rapportering via sms och andra kanaler. Vi har allt fler kameror ute för att kunna hålla koll. Det har varit dåligt länge men det har blivit ännu värre nu de senaste två åren. Vi har ett revir här och flera omkring. De överlappar varandra.
– Alla i jaktlaget har kontakt med pejlen till hundarna. Vi försöker hjälpa varandra men får ofta avbryta jakten eller kommer inte ut alls när det är varg på jaktmarken.
Han berättar om våndan när en jaktkamrat fick två vargar mellan sig och hunden under jakten. Men att det gick bra den här gången.
I höstas tvingades också en jägare i närheten att skjuta en av tre vargar som jagade hans laika.

Jag pratar med en annan man med skogen som arbetsplats i stora delar av Bergslagen.
– Vi ser varg överallt, berättar han. Jag jagar på flera marker. Förut var det så, att om vi såg att det var varg i ett område kunde vi jaga i ett annat. Det går inte längre. Det är aldrig tomt någonstans.
Även här försöker jägarna hålla varandra informerade via sms-grupper och viltkameror.

– Vargar rör sig också en stor del av dygnet, utspridda, det kan vara två här och tre där från samma revir.
Varannan dag ungefär har han bilder på varg på sina viltkameror. Olika vargar. Han tror att det handlar om en sex, sju revir, att vargarna till viss del korsar revirgränserna.
– Det är en ständig oro. Här i Bergslagsskogarna finns inte lika mycket tamdjur. Vi som har valt att bo här gör det för naturen, jakt och fiske. Därför får vi heller inte lika mycket uppmärksamhet.

Han är trött. Trött på politiker som lovar, trött på att alltid vara misstrodd, trött på att människor långt borta bestämmer över hur han och hans familj ska leva sina liv och trött på siffror och statistik som ändå inte leder till någon hjälp i verkligheten.

Han är trött. Trött på politiker som lovar, trött på att alltid vara misstrodd, trött på att människor långt borta bestämmer över hur han och hans familj ska leva sina liv och trött på siffror och statistik som ändå inte leder till någon hjälp i verkligheten.
– När till och med små utländska föreningar kan överklaga vår vargjakt, vart är vi då på väg?

– Det finns ingen hjälp att få. Förtroendekapitalet sjunker. Och jag märker hur jag börjar få konspiratoriskt tänkande, vem kan man lita på?

Han tycker att årets jakt, om den blivit av, ändå var för liten.
– Nästa år hade vi behövt skjuta 120 vargar. Men har Naturvårdsverket den ryggraden, jag tror inte det.
I allt det svarta försöker han ändå hitta små ljusglimtar om man nu kan kalla dem det.
– Ju fler som drabbas, desto fler inser vad det innebär att behöva leva med vargen så nära inpå. Till slut säger folk ifrån. Idag är det så många som knyter näven i fickan.

– Rådjur ser vi sällan, det är svårt med pyrschjakten, säger han. Och att vi ens har någon älg kvar här beror på att vi fått in en del vildsvin där vargen tar kultingarna. Först ser man suggor med många kultingar sen minskar antalet drastiskt över tid vartefter vargarna tar dem.

I Borås kommun i södra Västergötland berättar en kvinna att hon på sin lilla gård äger tre får som hon värnar ömt. De fåren är en del av hennes liv, bland det viktigaste hon har. Flera vargar rör sig i området och hon är ständigt orolig att något ska hända dem. En tung börda att bära dygnet runt, året runt. Hon säger att hon gör vad hon kan för att skydda sina får men den ständiga oron tär. Två vargattacker under sommaren i kommunen tog sammanlagt 18 får.

Varg stod för drygt 80 procent av alla dödande och skadande angrepp på tamdjur i Sverige under 2024, enligt SLU Viltskadecenter. Totalt angreps 483 tamdjur. Antalet angrepp varierade kraftigt mellan länen.

Inget av det här handlar egentligen framför allt om vargen. Det handlar om människor som gör allt rätt och ändå lämnas ensamma. När ingen längre lyssnar, tilliten försvinner och aktivism tar över har något grundläggande i samhället gått förlorat.

Och det går inte att stängsla bort.