Taggarkiv: Samförvaltning

NV

Naturvårdsverkets nya viltstrategi sopar rent framför egen dörr? Foto ©: Fredrik Widemo

Naturvårdsverket presenterade under tisdagen sin Strategi för svensk viltförvaltning i Almedalen. Glädjande nog verkar det som om NV har tagit till sig en hel del av den kritik som framförts mot dem. Nu sätts fokus på att främja brukande av vilt som resurs och en ekosystembaserad samförvaltning. Genomförs strategin kostnadseffektivt och pragmatiskt kan det här bli hur bra som helst.

Sedan den nu nedlagda Jaktlagsutredningen föreslog en ny viltmyndighet har den nya regeringen låtit NV ta fram en strategi för viltförvaltningen. Den får väl närmast ses som en avsiktsförklaring och ett avstamp med NV kvar vid rodret. En ny myndighet känns rätt avlägsen…

Precis som när NV nyligen genomförde seminariet Skogens guld, så är det tydligt att myndigheten tagit till sig av Jägareförbundets kritik att ingen myndighet har ett uppdrag att främja brukandet av vilt som resurs. Nu lyfts främjandet av brukande fram som första punkt. Det är självklart utmärkt, och en central fråga när vi ska kompromissa mellan olika ekosystemtjänster som viltkött och talltimmer.

NV betonar även vikten av att ha en adaptiv, ekosystembaserad samförvaltning som utgår från ett lokalt perspektiv. Många tunga ord, men extremt viktigt. Därmed ska förvaltningen byggas underifrån och vi ska inte förvalta viltstammarna var för sig. Vi ska inte heller bara förvalta viltet, utan även fodret. Om det är något som absolut alla verkar vara överens om just nu så är det betydelsen av samförvaltning av våra viltarter.

NV vill se över Jaktlagstiftningen, särskilt Jaktförordningen. Där finns det absolut ett antal olika sakfrågor som inte omhändertagits på ett bra sätt. Själva Jaktlagen är däremot i mina ögon modern. När det gäller § 4 är den faktiskt hypermodern. Paragrafen uttrycker olika aktörers gemensamma ansvar för att viltet förvaltas i balans med andra intressen. Eller ekosystemtjänster, om man så vill.

Det finns dock några delar i strategin som är litet oroande. Jägarkårens stora engagemang som folkrörelse för ett hållbart brukande av viltet nämns ingenstans. Inte heller nämns jägarnas viltvårdsarbete, där man lägger ned 3 miljoner mandagar och 500 miljoner skattade kronor. Den ideella och offentliga viltförvaltningen måste uttalat stärka och respektera varandra, som jag ser det.

NV:s skrivningar om eventuell skattefinansiering av viltförvaltningen är bra, men i nästa mening vill man även se över vart Viltvårdsfondens medel går. När man läser andra delar av strategin är det uppenbart att NV vill ha en större andel av fonden för sitt arbete, och för att fördela till olika aktörer. Detta har utretts förr, och är inte kostnadseffektivt. Vi vet också att betalningsviljan för jaktkortet knappast kommer gynnas om delar av viltvårdsfonden går till organisationer som ses som jaktfientliga av jägarna

Det förefaller även som om NV vill ta över det nationella ansvaret för viltövervakningen, som Jägareförbundet skött sedan 1939. Gissningsvis tänker NV sig samma modell här, dvs. Jägareförbundet  är en tänkt utförare av arbetet. Men möjligen bara en bland flera.

Sätter NV fokus på kostnadseffektivitet och att inte bryta sönder fungerande system kan det här dock bli riktigt bra, och det är ingen tvekan om att vi ser ett trendbrott i verkets hantering av viltfrågorna.

Hur mycket allvar man menar med att främja brukandet lär snabbt visa sig. NV skriver dels att de skall verka för allmän jakt på så många arter som möjligt, dels att de vill reglera möjligheten att utfodra vilt. Allmän jakt på älg eller kron lär få stora delar av jägarkåren att sparka bakut direkt, liksom eventuella inskränkningar i möjligheten att hjälpa rådjuren att överleva vintern.

Det finns onekligen en del förtroendekapital som behöver byggas upp ute i landet, och strategin får nog ses som ett fall framåt. Den måste dock snabbt följas upp med kloka beslut i sakfrågor.

I delar av Sverige har vi knappt jaktbara klövviltstammar, samtidigt som vi på andra håll har extrema tätheter. Där blir trycket på grödor och skog högt. Viltet mår inte heller alltid bra. På samma sätt som jägare och markägare är skyldiga att stödja viltet, så har vi även ett gemensamt ansvar att reglera stammarna. Vi har tagit tag i vildsvinsstammen, men nu är det hög tid att även göra detsamma för dovviltet på sina håll. Annars kan det gå illa…

Förra veckan ledde jag en exkursion vid det årliga Fennoskandiska älgforskarmötet. Eftersom vi höll till i Södermanland så valde jag en inriktning mot förvaltning av flerartssystem. Vi började exkursionen på magra tallmarker, med för Södermanland genomsnittliga tätheter av klövvilt.

Tallföryngringen vi tittade på var tät och hade inte några påtagliga skador. Bredvid låg ett äldre tallbestånd, med gott om blåbärsris och blåbär. De finska forskarna var helt fascinerade av att vi kunde ha så litet skador på tallen med en älgtäthet på 10 älgar/1000 ha. Så långt troligen utan att reflektera över alla dov, rådjur och kron…

D

En av de grupper av dovvilt som vi såg under exkursionen för skandinaviska älgforskare. Foto: Jonas Kindberg.

Vi fortsatte till de dovtätaste delarna av Sörmland. Här ligger dovstammen på flera hundra individer/1000 ha. Vi såg under en sträcka i princip dov ute på varje fält, och i ett fall en stor grupp på nästan hundra djur. Våra utländska kollegor var onekligen ganska fascinerande. En kort tur genom mogen skog visade att här saknades bärris i princip helt, och på en angränsande föryngring var granarna mycket hårt betade.

Vårt sista stopp var Öster Malma, där vi tittade på betestryck och olika former av anpassad skogsskötsel för att minska skadorna. Här ligger klövviltstätheterna mellan nivåerna i de andra områdena vi tittat på. På särskilt utsatta ställen är betestrycket på skogen hårt, men för huvuddelen av fastigheten är skogsskador inget stort problem. Däremot blir det skador på en del av grödorna om vi inte arbetar med en kombination av olika åtgärder.

Debatten om skador på grödor har som bekant vuxit snabbt de senaste åren. Det gäller inte minst i de delar av Södermanland där vi kanske har Sveriges tätaste klövviltstammar. Fokus ligger inte längre enbart på vildsvin, utan alltmer på dovvilt. Precis som när det gäller skogen kan man minska skadorna på grödor genom anpassat brukande och samverkan mellan jägare och brukare inom fastigheter. Och inte minst mellan angränsande fastigheter. Det går dock inte om klövviltstätheterna hålls alltför höga.

Det är inte bara jord- och skogsbruk som påverkas, utan det gäller även viltförvaltningen. De genomsnittliga slaktvikterna för älgkalvar ligger i Södermanland 5-10 kg lägre än i angränsande län. Det är långt ifrån säkert att foderbrist förklarar hela skillnaden, men det är nog ingen tvekan om att det råder foderbrist i delar av Södermanland. Det är lika självklart att det fortfarande kommer att råda foderbrist för älgen även om vi sänker älgstammen till 1 älg/1000 ha. Det är helt enkelt inte främst älgen som begränsar fodret, utan dov och kron. Jag tror alla älgforskare som vände hemåt från Södermanland ännu tydligare än tidigare fått upp ögonen för behovet av samförvaltning av alla befintliga klövviltsarter.

Problemet med orimligt täta hjortstammar gäller bara för delar av Södermanland och delar av några andra län. Det handlar om en mycket liten del av Sverige. Hur relevant är då det för den nationella synen på viltförvaltningen? Mycket! Det handlar om tilltron till den ena sidan av myntet när det gäller all förvaltning av vilt: å ena sidan skyldigheten att stödja, å andra sidan viljan att reglera.

Lokal och regional förvaltning handlar om att ta ansvar på lokal och regional nivå. Gör vi inte det så används dock exemplen för att åstadkomma mer generella inskränkningar, ofta på nationell nivå.

Vi har just fått ett delbetänkande från Jaktlagsutredningen där man föreslår långtgående begränsningar i rätten att utfodra vilt. Anledningen till förslagen är främst mängden skador på grödor i begränsade delar av Sverige. Eventuell lagstiftning kommer dock att gälla hela Sverige.

Jägareförbundet hävdar bestämt att viltstammarna ska regleras genom jakt, inte svält. Därmed ska det vara tillåtet att utfodra vilt. Det är en central ståndpunkt som har en djup etisk förankring i jägarkåren. Men för att vi ska kunna få gehör för det argumentet måste vi visa att vi verkligen är villiga att skjuta ned viltstammarna där det behövs. Annars kommer vi att tappa vår trovärdighet.

Därför är det som jag ser det nu dags att komma överens om att reglera ned hjortstammarna på sina håll. Det måste ske på landskapsnivå, och det handlar därmed som vanligt främst om att markägare med olika intressen måste komma överens.

Det är en fråga om etik och ansvarstagande. Tar vi inte ansvar kommer samhället att göra det åt oss genom inskränkningar, exempelvis i form av utfodringsförbud och tvångsjakt. Samtidigt kommer vi att tappa i anseende i alla frågor, och inte bara lokalt utan även nationellt. Därmed påverkas vi alla.

G2

Granföryngring i de dovtätaste delarna av Södermanland. Foto: Fredrik Widemo