Taggarkiv: Jakthundar

Skogsbada – nya hälsotrenden!

, , •

Visst vill vi alla leva lite sundare – men ibland hjälper vare sig nyårslöften eller nytt gymkort. Men jag har hittat en genväg som jag bjuder på: skogsbada!


Vinterlandskap. Foto: Christina Nilson-Dag.

Jag ramlade över artikeln om forest bathing, en japansk forskningsstudie* som innebär att vara bland träd. Forest bathing eller skogsbada visar sig sänka hjärtfrekvensen och blodtrycket, minska stresshormonproduktionen, öka immunförsvaret och förbättra välbefinnandet.

Enligt studien har skogen även effekter som ett terapeutiskt landskap. Att skogsbada visar sig vara bra mot depression och nedstämdhet. Du blir piggare helt enkelt. Forskarna har jämfört med vistelse i stadsmiljöer, och då visar det sig att vistelse i skogen gav bättre värden. Även parker är positivt att vistas i. 

Alltså ska du ut i naturen och bara vara i skogen, koppla av – men utan stegräknare. Sedan många år ingår det i folkhälsoprogrammet i Japan. Även i USA har forest bathing blivit ett begrepp. Man utbildar till exempel guider i forest bathing som tar med grupper för att uppleva skogen med alla sinnen. Man ordinerar till och med skogsdoser av hälsoskäl.

Vill du må ännu bättre? I så fall har jag ett tips till: skaffa jakthund!

En annan forskningsrapport från Uppsala universitet visar nämligen att hundägare, och framför allt de som äger en jakthund, är friskare och lever längre. Jakthundsägarna skiljde sig tydligt åt vad gäller hjärt- och kärlhälsa och var friskare. Allt enligt Tove Fall, veterinär och docent i epidemiologi vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet och som lett studien.

Jag antar du ser vad slutsatsen blir – och du har så rätt.  Att jaga ger ju redan allt detta! Som den bästa all-inclusive-sysselsättning ger jakten allt, från naturupplevelse, gemenskap, motion, spänning, viltkött, ekologisk medvetenhet… till bättre hälsa. Vi jägare har väl länge känt att jakten får oss att må bra men nu finns det även forskning som bekräftar detta. Och du som redan jagar – se till att få med dig någon du bryr dig om ut i skogen.

Och du som inte jagar – det är aldrig för sent att börja. Annars räcker det med att bara vara i skogen. Skog är vacker och hälsosam året runt; från den snötyngda vita tysta, till vårens lövsprickning, den frodiga sommargrönskan, höstfärgerna och det grafiska siluetterna i novemberskogen.

Förutom att det nu finns forskning som visar på de positiva effekterna av skogen som rum att vistas i – är det ju gratis.  Och gott om skogar är vi bortskämda med i Sverige.  Dom finns nästan alltid runt hörnet och vår allemansrätt ger oss möjlighet att vara där hur mycket vi vill.

Men ibland behöver vi bli påminda om det självklara – och ta vara på det. Så gå ut i skogen, gärna med jakthunden, och skogsbada. Och vips har livet blivit lite sundare.

*Artikeln Japanese forest bathing is scientifically proven to improve your health, skriven av Ephrat Livini, redaktör på Quartz. Artikeln presenterades på World Economic Forum i mars 2017.

av

Du som inte gillar jakt, vet du egentligen vad jägarna gör?

, , •

Hej du som inte gillar jakt! Du som lägger stor energi på att oja dig över jägare. 
Har du egentligen en aning om vad jägarna och Jägareförbundet gör? Jag bjuder på ett litet axplock.

1. Vi avslutar lidandet för det där vildsvinet du körde på. Du vet det där med krossade bakben som släpade sig fram skrikande. Närmare 50 000 gånger per år avslutar vi lidandet för vilt som skadas i trafiken, dag som natt, alla dagar om året.

2. Tränar våra hundar, i lina och lösa, att spåra upp trafikskadat vilt. Som exempelvis vildsvinet du körde på.

3. Räddar den utrotningshotade fjällgåsen. Svenska Jägareförbundet är huvudman i Projekt Fjällgås och har så varit sedan 1970-talet.

4. Går nästan mangrant ut i skogarna för att inventera viltstammarna. Vi plockar vargbajs för att vi tycker att det är viktigt att med fakta ta reda på hur stammarna ser ut.

5. Arbetar för att återskapa våtmarker som skapar livsrum för många fåglar och andra viltarter.

6. Arbetar för att förbättra fältviltets levnadsvillkor i Sverige.

7. När det är som svårast för det vilda att överleva, på senvintern, stödutfodrar vi våra vilda djur. Ingen jägare vill se vilda djur svälta ihjäl. Vill du?

8. Kämpar hårt för att du snart ska kunna få tillgång till världens finaste kött via småskalig försäljning. Kött som är fritt från antibiotika och som kommer från djur som inte plågats. Viltkött förstås.

9. Föder upp Sveriges friskaste hundraser, jakthundarna.

10. Ger våra hundar ett optimalt liv genom jakten. Att jaga är hundens sanna lycka.

Du som inte jagar behöver inte betala ett öre för allt det här. Vi jägare betalar kalaset. Rubbet! Inte så konstigt att vi har 89 procents acceptans för jakt bland svenska folket. (SIFO 2017).

Och du? Du som ogillar jakt,  jag undrar, vad gör du för det vilda?

av

Vi slutar aldrig jaga med våra hundar!

, , , , , •

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander

av /1 Kommentar

Ska jaktsabotörer kommentera?

•

Igår sände Sveriges Radio ett inslag i P5 i samband med att en varg avlivats vid skyddsjakt i länet. I programmet fick en grupp jaktsabotörer kommentera skyddsjakten. Det handlar här om en gruppering som ofta påpekar att jägare borde dö.
Det tycks löna sig på flera sätt att slå ut demokratiska spelregler med hjälp av hot och trakasserier. 

Hur mår en hund som alltid måste gå i koppel? Foto: Rikard Lewander

Man kvalificerar sig tydligen också som en lämplig instans som på bra sändningstid ges möjlighet att propagera för egen sak i Sveriges Radio.
Ungefär lika relevant som att höra med inbrottstjuvar vad de egentligen anser om de senaste hemlarmens utformning.

I sändningen kallar jaktsabbaren den hundägare vars hund dödades av varg på egna tomten, för oansvarig.
Hon tycker att en hund alltid ska gå koppel. Även hemma på tomten. Hur livet då skulle bli för våra hundar går hon inte närmare in på även när reportern försöker få en närmare förklaring.
Jaktsabotören påstår dessutom, utan att belägga det, att det finns för lite mat i skogen till vargarna. Tydligen saknas både älg, rådjur, vildsvin och annat vargkäk.
Det är därför de går in på tomterna och letar cavalier king charles-delikatesser, hävdar sabotören.
I förbifarten anklagar hon också länsstyrelsen i Stockholm för att bryta mot lagen. Utan att motivera närmare.

Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Jaktsabb-propagandan är i sig osaklig. I sändningen kunde sabbaren inte belägga något alls med fakta. Det hela svävade iväg i en spretig känslostorm.
I en demokrati har varje människa rätt att hävda sin egen åsikt. Men de här nissarna kräver åtlydnad genom att hota, sabotera jakter och trakassera jägare. De anser att deras åsikter står över alla andras.
Den som med antidemokratiska medel vill inskränka andra människors lagstadgade rättigheter är långt utanför demokratins ramar och stampar. Det spelar ingen roll vilken rättighet det handlar om, jakt, abort, rätt att köra bil, you name it. I en demokrati styr folket. För att vi människor ska funka tillsammans måste vi följa uppsatta regler. Majoriteten styr.
Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.
Därför är det, enligt min mening, fel att släppa fram sådana här grupper i public service-media.
Gruppen som fick stort spelutrymme i dagens sändning visar precis alla tecken på ett antidemokratiskt synsett. Att använda i stort sett vilka medel som helst för att få makt, en strävan att bli auktoritär utan att lyssna på vad folket vill får mig att tänka på en helt annan ideologi. Ett sätt att tänka som skrämmer mig lite.

Alla vi människor har i demokratisk anda tillsammans bestämt att det är okej att jaga. Länsstyrelsen har fattat beslut om skyddsjakt helt enligt regelboken.
Det finns gott om händelser i världen där grupperingar slår ut de demokratiska spelreglerna med våld och trakasserier i någon slags upphöjd egenpåtagen himmelsk rätt.
Vi som tror på demokrati och frihet ska inte ge de här människorna ett skit. Framför allt borde vi inte sätta en mistlur i händerna på dem via public service.

av /4 Kommentarer

Är du en ferinarian?

, , •

Jag fick nyligen frågan om jag var en ferinarian. En som tagit ställning och bara äter viltkött – helst inget annat kött. Är man ferinarian värnar man om naturen genom att vara en del av den och äter vad den producerar och som är förnybart. Som t ex vilt.


Du kanske också till hör alla de som blir alltmer misstänksamma över matens ursprung och innehåll och frågar; Från vilken världsdel har den fraktats hit? Hur stor miljöpåverkan har den orsakat? Är den näringsrik? Hur många tillsatser? Och du kanske vill agera genom att göra ett statement!
– Och vad har vi för alleriger och särskilda kostönskemål här då? frågade kyparen vid ett restaurangbesök nyligen. Förväntas vi vara vegetarianer, veganer, laktosintoleranta, glutenallergiker osv…
Men att sätta stämplar på oss utifrån vad vi äter – vad leder det till? Förutom att det komplicerar för kockarna och skapar nya livsmedelshyllor så kanske debatten om vad maten kommer ifrån kan föras ändå?

Frågan kvarstår, är jag en ferinarian? Njae, tror det räcker för min del att kalla mig jägare! Alltså en som äter mycket vilt. Och som skaffar mitt eget viltkött, vet var djuren kommer ifrån, vet att de levt fritt ute i naturen och att de dött en snabb död. Samtidigt som jag fått lära mig mer om det vilda, om naturen och framför allt fått vara ute och njuta en dag i skogen tillsammans med de andra i jaktlaget.
Och idag behöver jakt förklaras, får många vet inte hur det går till. Det märkte jag när jag läste om två motioner som ska tas upp på Miljöpartiets kongress i helgen; en som vill förbjuda jakten med löshund och en som vill att älgstammen ska skjutas ner rejält! Nån stans vill de kanske väl – men det blir bara tokerier! Hundjakten när mina hundar långsamt springer i skogen är absolut inte stressande för djuren och älgkött är bland det naturligaste och nyttigaste man kan äta, de bidrar till biologisk mångfald och lever fritt i naturen. Vi slänger redan bort en tredjedel av världens matproduktion, så låt oss istället ta vara på det vi har, t ex näringsrikt älgkött! Och om några ska hållas i koppel är det väl katterna. Läste på Natursidan.se om forskning som visar att våra svenska tamkatter dödar ca 17,5 miljoner fåglar per år! Kanske kan det med bli en motion på Miljöpartiets kongress? Eller vill de få bort alla fåglar också?
Så svaret blir enkelt; jag är jägare!
PS: Ferinarian kommer från fera = villebråd, vilt. Substantivet är ferina=viltkött, caro = kött,

av /2 Kommentarer

Jaga djurplågare, inte jägarna och deras hundar

, , , •

Många djur plågas svårt i vår omvärld, det är vidrigt och avskyvärt. Men istället för att koncentrera sig på djurplågeriet slösar människor som anser sig värna djur dyrbar energi på ett ändlöst hackande på svenska laglydiga jägare och våra hundar.

Flicka med labrador under jakt.

Varför fortsätter djurrättsaktivister att lägga massor av energi på att hacka på jägare istället för att lägga mer energi på djurplågeri? Foto: Madeleine Lewander

Jag äter kött som de flesta av oss gör. Men tar fullt ansvar för mitt köttätande. Jag är jägare och vet att djuret, vars kött jag äter, inte har lidit. Jag är fysiskt med i proceduren hela vägen.
Det är att ta ett större ansvar än den som köper sitt kött på Ica från djur som någon annan har dödat.
Jakten är inte helt fläckfri. Det händer att djur skadskjuts vilket är varje jägares mardröm. Den som tar lätt på en skadskjutning ska inte kalla sig jägare.

Att skadskjuta är illa. Men vid jakt finns alltid någon som direkt efteråt strävar efter att förkorta lidandet så snabbt som möjligt. Det är ett kall, djupt inbäddat sedan tusentals generationer i oss människor och förstås även jägare. Vi vill inte se djur lida.
För en jägare är det extra viktigt, ansvaret vilar tungt som en osynlig kroppsstrumpa som aldrig tas av.

Hos många av oss är denna empati så tydlig att vi över huvud taget inte kan uthärda synen av, eller knappt vetskapen om, att ett djur lider.
Det handlar om kärleken till naturen som jägare är så nära och som vi också är en del av.
Djur ska behandlas väl och med respekt.
Vi dödar inte lättvindigt en spindel, varför skulle vi göra det? Vi trängs i sängen med våra hundar, räddar älgar ur isvakar och fodrar svältande rådjur på senvintern.
Våra hjärtan puffar ångmoln när vi ser vårens första tofsvipor, lekande, grymtande vildsvinskultingar eller betande rådjur i tufsig övergång till sommarpäls.

Och det mest påfallande beviset för denna empati är förstås eftersöksjägarna som alla drar nytta av, framför allt de vilda djuren.
Närmare 50 000 gånger om året drar eftersöksekipagen ut i ur och skur, på helger, julafton, midsommarafton, i snö, minusgrader, mitt i natten, i tät trafik.
Eftersöksjägaren ger sig ut när som helst.
För att ett djur lider.
Meditera lite över det ikväll, alla köttätande jaktmotståndare inkluderat jakthatande låtsasveganer som glatt petar i sina hundar och katter köttprodukter som de låtit någon annan döda.
Även ni kan köra på, skada, döda och lemlästa djur på våra vägar.
Då duger jägarna.

Eftersöksjägaren ger sig ut när som helst.
För att ett djur lider.
Meditera lite över det ikväll, alla köttätande jaktmotståndare…

Min poäng är också att många djurrättsaktivister prioriterar fel. Det är inte oss jägare de ska lägga sin energi på. Visst, det finns jägare som är idioter, men som grupp värnar vi samma saker.
Upprepar här, vi vill inte se djur lida.
Varför slösar djurrättare sådan enorm energi på oss jägare? Varför lägger de inte istället ner mer tid på systematiskt djurplågeri med stressade djur i djurfabriker och långa transporter? Eller hundar som hetsas mot varandra? Djur som plågas, misshandlas och far illa på riktigt?
Eller på varukedjor och konsumenter som envisas med att fortsätta köpa utländskt kött?

Varför i hela friden anklagar de istället mig för att plåga mina hundar och vilda djur, år efter år? Jag som tar fullt ansvar för mitt köttätande. Jag som slåss om täcket med ett gäng hundar varje natt och som sysselsätter dem med det bästa du kan ge en hund, nämligen jakt.

Ordet jakt verkar skapa tunnelseende hos vissa.

En hund älskar att jaga, för oss med jakthundar är det självklart. Den, liksom vi människor, har jakten djupt rotad i generna. Hunden har heller inte drabbats av hjärnskrynklande filosofiska floskler som den försöker slå andra hundar i huvudet med. Den bara jagar.

Djurplågeri i alla dess former är förkastligt! Men sluta jaga laglydiga jägare, det är bara slöseri med tid.
Det finns avarter bland oss också men jag lovar, vi jägare tycker att de är lika vidriga.
Jägare tycker om djur. Koncentrera er på dem som inte gör det.


Exempel på full koncentration under jakt. Hundar älskar att jaga.

av

En sexistisk knytnäve från jaktmotståndarna

, , •

Kvinnor blir allt mer jaktintresserade. Visst, vi har en bit kvar. Men jag ser inga hinder för kvinnorna i jakten, inte internt i alla fall. Jakten är könlös. Du får vara precis vem du vill, kvinna eller man eller mittemellan, vilken sexuell läggning du vill, åldern, hudfärg eller härstamning är betydelselös. Jakten dömer ingen.

Jakten är fantastisk och har inget med kön på den som jagar att göra. Foto: Rikard Lewander

Förra året var vi nästan 500 fler kvinnor som jagade i Sverige. Sammanlagt löste 18 226 kvinnor jaktkort. Av dem som tog jägarexamen var 22 procent kvinnor. Och andelen ökar hela tiden. Antalet kvinnliga medlemmar i Jägareförbundet ökar också. I slutet av 2016 var vi drygt 13 000 kvinnliga medlemmar.

Ett av världens mest korkade argument mot jakt är att den är mansdominerad.
Hur många insändare, krönikor och inlägg på sociala medier har jag inte läst där (som jag uppfattar det men inte kan belägga) framför allt kvinnliga jaktmotståndare, vill stoppa all form av jakt och anger som skäl att den är mansdominerad?

De kallar jakten snoppförlängare…. tänker högt här… jag som inte har någon snopp, handlar det om en bröstförstorare då? Att jag skulle jaga för att få större tuttar? Skulle inte tro det.

Vissa inbillar sig till och med att de företräder kvinnors rättigheter när de vill stoppa jakten med motiveringen att fler män jagar.
Istället gör de här människorna precis tvärtom, de ger nästan 20 000 jagande kvinnor en rak sexistisk knytnäve mitt i plytet.
Det så kallade argumentet vänder sig direkt mot just vad kvinnors frihet handlar om och vad många kvinnor strävar efter. Frihet på samma villkor.
Fler män spelar ishockey, är det ett argument för att förbjuda ishockey? Nej, vi värnar naturligtvis om att fler kvinnor ska spela hockey.

Jakt är en laglig verksamhet, en företeelse som får så många att må så bra och som sakta börjar leda till att allt fler kvinnor och hela familjer kommer ut i skogen och naturen och umgås vilket också leder till att vi får tillgång till lite av världens sundaste kött, viltkött.
Alla vi kvinnor som jagar har fattat ett av våra livs viktigaste beslut. Och vi blev jägare och vi tar ansvar för vår köttkonsumtion hela vägen. Vi ser till att djuret vi skjuter inte behöver lida.
Hur många köttätare kan säga det?
Och säg efter mig här, högt och tydligt: ”Även om jag själv inte äter kött men äger hund eller katt så räknas jag in bland köttätarna.” Repetera gärna!
För lilla voffsingen och kissemissen måste ju ha mat, eller hur?
Du bär lika mycket ansvar för ett djurs död även om du låter någon annan döda det kött du själv äter eller det du ger ditt husdjur.
Så nu fick jag det sagt också, tillbaks till jagande kvinnorna.
Vi jagande kvinnor är många, väldigt många är intresserade av att börja jaga! Och trenden fortsätter!
Så vi ska naturligtvis sträva mot att ännu fler kvinnor tar jägarexamen och börjar jaga. Och till er som är sugna att börja, jag vill tipsa er om att skaffa en hund att jaga med. Att jaga med sin hund är den absolut finaste känsla du kan uppnå inom jakten, du kan sitta i tusentals timmar på pass men det slår aldrig jakten tillsammans med din hund.
Så välkomna att börja jaga, alla härliga kvinnor där ute! Det tycker alla vi jägare, kvinnor och män inkluderat, med få undantag.

Källa statistik: Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet

av /9 Kommentarer

Glöm inte glädjen med jakten

, , , •

Vi jagar för att vi det ger oss glädje, energi och upplevelser. Vad gav dig glädje under hösten? Foto Magnus Rydholm

 

Ofta har vi människor en tendens att glömma bort det självklara och enbart fokusera på problem och alla svårigheter. Och vi kan lägga hur mycket tid som helst på att älta och prata om dessa olösliga problem – trots att vi inte kan göra något åt dem.
Istället för att vara glada oroar vi oss. Ibland verkar det nästan som vi inte vill eller hinner vara lyckliga. Detta fenomen gäller jakten precis lika mycket som allt annat i livet.
Ta därför en stund. Luta dig tillbaka och fundera kring det senaste jaktåret. Vad var bra? Vad är det som gjort dig glad, nöjd och uppfylld av energi? Vad är det som gjort att du hellre tillbringat tid i skogen än tillsammans med vänner och familj? När var du som lyckligast?
Gör nu det. Tänk efter.  Fortsätt läs när du tänkt färdigt?

Det gick oroande snabbt. Tänkte du verkligen igenom hela säsongen?  Nåväl, jag gjorde detta häromdagen. Eftersom jag i mitt jobb tvingas arbeta med alla typer av hot mot jakten, hot mot jägare, förändringar, inskränkningar, förbud, rykten om saker som kan påverka jakten negativt behövde jag ha tillbaka det som gör jakten fantastisk. Så jag tänkte. Först dök skytteträningen, viltvården, passröjningen, hundträning, tornbyggen, möten med jaktkamrater där planer smitts, drömmar som börjat gro i huvudet.
De sociala delarna av jakten får allt större betydelse för mig. Jag gillar mina jaktkamrater.
Så många av mina minnen rör människorna. Det vi har gjort ihop. Och hur vi tillsammans skapat gemensamma upplevelser och minnen.

Ett annat roligt minne inträffade under en jakt tillsammans med en kändis, som tidigare bara hade skjutit fågel. Under denna jakt fick kändisen skjuta sitt första klövvilt – en dov.
All spänning, väntan, nervositet och glädje när skottläget förvaltades på ett bästa sätt kunde ingen missa. Det var ren och skär jaktglädje som spillde över på alla som var med.
Ett tredje minne var när jag över telefon fick jag reda på att en tjej i jaktlaget skjutit två vildsvin samma dag. Det var länge sedan hon fått djur i pass. Nu kom djuren rätt och hon visade – det vi alla redan visste men som ibland måste visas för att lyfta självförtroendet – att hon är lika bra som någon annan i jaktlaget.
Jag var inte ens med. Ändå var detta ett av många sköna minnen som dök upp.

Jag mindes naturligtvis de djur jag lyckats fälla. Bra hunddrev. Dråpliga situationer. Överraskande möten.
Självklart mindes jag också när sonen skickade sms om att han haft en älgko med två kalvar fram sig. Han tyckte hunden stod lite för nära, hållet var lite långt och att hjärtat slog för mycket – och för hårt.
Jag hade inte glömt alla de vackra vårkvällarna när jag smög omkring och låtsades jaga vildsvin, men egentligen jagade naturupplevelser.
Ett annat ganska behagligt minne var att jag under några vinterveckor tackade nej till några jakter. Jag var slutjagad och behövde göra något annat.

Om jag summerar lite. Jakten ger mig oerhört många upplevelser. Den frigör kraft, ger mig energi, äventyr, spänning, avkoppling, erfarenheter och viktiga avbrott från vardagen. Jag får också möjlighet att träffa många roliga och fantastiska människor – som brinner för vilt, hundar, natur och jakt. Därtill fyller jag frysboxen.
Sverige är ett fantastiskt jaktland. Vi har en lagstiftning som är fri från detaljregler. På de allra flesta håll finns också starka stammar med vilt. Vi har bra regler för jakthundar och jaktetiken blir allt bättre. Vi har roligt och vi gör nytta. På många håll i Sverige kan du hitta något jaktbart vilt – året om.
Det är också något att vara tacksam för.
En liten resa tillbaka till allt roligt vi gör under en jaktsäsong är en påminnelse till varför jag jagar och vad det ger mig.

Om du inte tänkte riktigt igenom hela din jaktsäsong. Gör det. Du kommer upptäcka vad det är som driver dig till att jaga. Kanske är det hunden, drömmen om stortjuren, lugnet? Och det spelar faktiskt ingen roll vad det är.
Så länge det ger dig energi är det okej.
Troligen skulle ingen av oss hålla på med jakt om det inte gav något tillbaka. Därför är det viktigt att vi alla pratar mer om det som är roligt. Och delar med oss av glädjen.
Annars blir det svårt att få någon att förstå vad jakt är och ännu svårare att få dem att börja jaga.

av /1 Kommentar

Äntligen vargjakt! Vi fick rätt!

, , , , •

Äntligen! Vargjakten kan starta på måndag!

Jag har sett hur hårt mina kolleger och förtroendevalda på Jägareförbundet jobbat i vargfrågan. Och de har jobbat länge, i flera decennier. Under vissa perioder dygnet runt, några har varit så engagerade och jobbat så hårt att det uppstått djup oro kring deras välbefinnande. Nu har vi kämpat ända in i kaklet!
Jägareförbundet har gjort ett fantastiskt arbete!

För  idag kom ett otroligt viktigt beslut från Högsta förvaltningsdomstolen som ger klartecken för licensjakten efter varg 2017  och underlag för en korrekt förvaltning av den svenska vargstammen. I domen ges klara regler för vad som krävs för förvaltningen framöver.
Licensjakten på varg är förenlig med gällande lagstiftning. Och det var fel av domstolarna att stoppa vargjakten i Värmland 2016.

Jämthund under jakt.

Kanske innebär dagens dom från Högsta förvaltningsdomstolen att det nu finns en framtid även för våra älghundar. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägareförbundet har efterfrågat sunt förnuft i alla dessa år, vi har ett solklart riksdagsbeslut i ryggen. Vargstammen har haft gynnsam bevarandestatus sedan länge.
Vi vill förvalta vargstammen på ett sätt där vi ser både till vargens och berörda människors bästa.
Antalet vargar som får fällas i jakten 2017 är tyvärr alldeles för litet för att begränsa vargstammens storlek, vilket är intentionen i riksdagsbeslutet.
Men det är en början.

Och vi fick rätt! Jägareförbundet har i alla år använt samma argument som Högsta förvaltningsdomstolen nu också använder i sitt beslut.

Äntligen finns förutsättningar för att vargstammen ska kunna förvaltas långsiktigt och förutsägbart. Äntligen kan berörda människor finna hopp och se framåt!

Äntligen kan vi börja leva på villkor där även vi människor, våra hundar och andra tamdjur räknas. Kanske innebär dagens dom att det nu finns en framtid även för våra älghundar.
Äntligen kan vi börja göra det här förnuftigt, bra och på riktigt!

Och idag är jag extra stolt över att vara jägare och framför allt medlem i Svenska Jägareförbundet!

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

av

Vad gör jaktmotståndarna när maten tar slut?

, , •

Jag tittar på Edge of Alaska. Det är en amerikansk realityserie som handlar om den lilla staden McCarthy, långt ute i Alaskas vildmark med 42 invånare och 16 mil från civilisationen.
Observera att det handlar om människorna som lever där. Det är inget propagandaprogram om djur och deras ”självklara rätt” att överta människors livsrum.

jarpe_jakt

Vi som ser oss som en del av naturen klarar oss förmodligen bättre. Via jakten faller vi bokstavligen in i vår del i kretsloppet. Foto: Oscar Lindvall

Människorna i den lilla staden lever med det vilda. Och på ett sätt som vi alla borde lära något av. Där finns konflikter som i alla samhällen men gemensamma hot mot staden tar människorna itu med tillsammans. Och då bleknar konflikterna.
Ett problem som de drabbas av är vargflockar som i jakt på mat under vintern vandrar in i samhället och dödar tamdjur och hundar. Detta tas på största allvar, människorna gör gemensam sak i jakten på dessa vargar. De har rätten.
Hit når inga skrikande jaktmotståndare eller moment22-regler. Hatspyorna i sociala medier snurrar i sitt ekorrhjul men någon annanstans. Här ute handlar det bara om att se till att livet fungerar.
Jag försöker se realistiskt på det hela. Det går bra nästan hela vägen. När hundarna går åt i realityserien, en efter en, knyter det sig dock i min mage. Barnen gråter men de vuxna försöker få dem att förstå att det som händer i naturen är… naturligt.

Jag funderar över min egen reaktion och inser skillnaden. De har kommandot över sitt eget agerande i situationen. De kan hantera sin sorg och frustration eftersom de har handlingsutrymme.
Ingen av dem sitter handfallen och bara ser på. Ingen myndighet kräver att de ska hägna in halva Alaska och låsa in sig själva och sina tamdjur och leva vidare som åskådare av livet utanför.
McCarthys invånare fortsätter att leva på riktigt. Men begreppet leva innefattar också att rätten att agera, en strävan efter att få behålla sin plats på jorden. Vargflockar i samhället accepteras inte, de inkräktar i människornas liv på ett sätt de anser oacceptabelt.
Möjligheten att agera gör frustrationen uthärdlig. Det är inte konstigare än så.

När en hund slits sönder av varg i Sverige kan ingen ingripa. De drabbade sitter kvävda som zombies, där handlingsförmågan tagits ifrån dem, som döda människor vars kropp återfått livet enbart i så måtto att de kan röra sig. Och sorgen byggs på till frustration som bygger på sorgen som bygger på frustrationen som… ja, du förstår…
Det är därför det knyter sig i min mage. Möjligheten i Sverige att acceptera och gå vidare har tagits ifrån den som är drabbad eftersom han eller hon helt saknar möjlighet att agera. Balansen är borta. Och problemet växer.

Till dem som drabbas i Sverige når moment22-reglerna men också hatspyorna.

I Sverige ser det ut så här. Men varför?
En av mina jägarkompisar lade ut en bild i sociala medier på en så kallad viltparad. Några fasaner och några rådjur som fällts under jakt. Hon blev bombarderad av kommentarer från förargade människor, många ,visade det sig, var köttätare.
En viltparad handlar om att behandla fällt vilt med vördnad och visa respekt. En död fågel behandlas varsamt, läggs försiktigt på ett speciellt sätt i en så kallad parad. En viltparad andas tacksamhet. Men det är många som inte längre förstår eller ens klarar av att se ett dött djur.

Att djur som dör under jakt lider mindre än djur som slaktas och att viltkött är bland det mest nyttiga köttet man kan äta, tänker de inte på.

Allt för många människor har förlorat förståelsen för vår roll i naturen. De kämpar i blindo för målet att förinta sig själva i hela kedjan, i det stora kretsloppet. De tror att Ica har ett eget kretslopp tillsammans med varubilen  och att de vilda djuren och naturen i övrigt har ett annat kretslopp någon annanstans dit ingen människa har tillträde.

Som två skilda världar. Som att det ena skulle vara oberoende av det andra.

Sverige är importberoende vad gäller livsmedel. Importen ökar konstant. Vår livsmedelsberedskap i Sverige vid en naturkatastrof eller ett krigstillstånd är dålig.
Vad gör en jaktmotståndare om maten tar slut i affärerna? När grisarna inte längre ligger i hyllorna i fina små köttpaket. När grönsaksdisken är tom? Måste moralkakan bakas om då?

Jag tror att vi som ser oss som en del av naturen klarar oss bättre, hade fler haft vår inställning hade det inte sett ut som det gör idag. Via jakten faller vi bokstavligen in i vår del i kretsloppet. Och vi är ganska många, inte bara jägare, som tycker att det är självklart.

I minst två miljoner år har vi jagat för att överleva. Tror katten att vi alla har utvecklat en jaktinstinkt under de åren. Sanningen är att fröet till det underbara som jakten ger finns i oss alla. Fint va!
Det är bara löjligt att ens tänka tanken att evolutionen skulle ha bidragit till att skapa de jaktmotståndare vi ser idag. Deras tid i jämförelse går inte ens att jämföra med en tusendels fjärt.
Att stora delar av det civiliserade människosläktet idag är så avtrubbat att många tror att importerat, besprutat livsmedel, antibiotikastint utländskt kött från plågade djur är ett hållbart sätt att leva, är skrämmande. Många tänker säkert inte på det över huvud taget, vi är så bortskämda.
Allt fler svenska lantbruksföretag lägger ner medan kommunerna köper in billigt importerat antibiotikakött som mina barn tvingas äta i skolan. Importerat livsmedel säljs i affärerna medan det svenska utgår.
Människor är så invaggade i tron att de för all framtid är tryggade i denna importerade låtsastillvaro så att de suddar ut och till och med föraktar vår självklara plats i naturen.

Men vi är ett rejält gäng som envist klamrar oss fast med båda fötterna på jorden i en ständig strävan mot vår självklara plats i naturen. Vi köper inte den propaganda som pågår för att tvinga oss att släppa taget och glida ner i dagens urbaniserade skenexistens.

Vi står kvar. Så länge vi lever. Och behåller vår tro på den verkliga tillvaro där även vi människor räknas. Man borde inte behöva flytta till Alaska för att inse det.

av

Fluffstatistik som förminskar löshundsjaktens problem

, , , , •

Fördummade. Alla kusiner från landet, mormor,  jägare, tamdjursuppfödare och andra drabbade har tydligen svårt att fatta hur saker omkring dem verkligen förhåller sig. Så känns det i alla fall när man läser Naturskyddsföreningens argument i det de kallar ”vargmyter”. Det som berörda människor känner och direkt upplever anses inte vara på riktigt och ska argumenteras mot. Och den stora omvändaren heter… statistik.

jamte_jakt

Fluffstatistik hjälper inte löshundjakten. Foto: Madeleine Lewander

 

Jag vill därför, i just den andan, tipsa om en fin tröst till alla drabbade tamdjurs- och jakthundsägare som fått sina djur rovdjursrivna eller känner djup oro för att det ska hända:
Läs massor av statistik! Då mår ni mycket bättre.

Just detta kan man utläsa i ”vargmyterna”. Texten går först och främst ut på att människor i vargområden inte förstår sin egen situation. Det visar bland annat norsk statistik, får vi veta.

Och, det finns många som har det mycket värre! Överallt! Massor av andra hemska saker händer.
Så ta några timmar och fyll på hjärnan med allsköns skit som händer i världen. Till slut är skallen så full av elände att du kommer att släppa all sorg och oro över din egen situation, det är väl fint!
Egentligen behöver du aldrig mer vara ledsen eller rädd! Det finns massor av statistik som visar att det alltid finns någon som har det värre, vad som än händer.
Och det känns förstås bra. Då minimeras liksom dina egna problem och blir mindre viktiga.

Inhalera gärna procentuella risker i mängd så blir livet lättare.
Vi testar!
Tänk på hur många hundar som dödas i trafiken i hela Sverige. Koncentrera dig! Inte fuska nu!
Jämför sedan med din enda ynkliga lilla hund som du vill jaga med i vargområde eller som har dödats av varg.
Har du tänkt klart? Sådär ja! Nu känns det väl bättre!
För optimal effekt, fundera på hela världens alla trafikdödade hundar! Wow! Nu måste du väl känna hur lättnaden blåser över dig som ett stort rosa fluffigt tröstmoln.
Vad härligt!

Man kan också plocka godbitar ur statistik som gör det i stort sett ofarligt att jaga i vargrevir, ser vi bland ”vargmyterna”. 9000 jaktdagar i 300 år minsann, menar Naturskyddsföreningen att vi kan jaga på utan att något händer. Försök inte fundera på om det över huvud taget går att förhålla sig till en sådan siffra eller att de är över tio år gamla.

Vill du må bra ska du inte jämföra med relevanta siffror. Nudda inte ens vid tanken att exempelvis en bil kan rulla runt (1222 mil medelsträcka riket 2015) i 20 000 år utan att riskera inblandning i en dödsolycka! För då hamnar ju jämförelsen 300 år plötsligt i en annan dager.
Usch!

Tänk bara på det positiva! Inte på att skillnaden blir lika stor som irrelevant när jämförelser i samma text görs mellan antal vargdödade hundar i lokala vargområden och alla trafikdödade hundar, sällskaps- och jakthundar i hela landet. Lokal statistik i några län jämförs alltså med en nationell.

För oss andra som inte bryr oss om ovan nämnda statistik-kurer utan är mer intresserade av att få igång en reell förvaltning av vargen genom jakt på samma sätt som vi förvaltar övriga viltstammar, vill jag återknyta till lite annorlunda statistik. Den handlar om människors attityder till rovdjursförvaltning och känns mer realistisk än en massa fluff i syfte att förminska ett oerhört stort problem som saknar motstycke för många jakthundsägare i Sverige.
Det är oberoende studier gjorda av Sveriges Lantbruksuniversitet och Umeå universitet 2014. Innehållet tål att upprepas.
Det visar att majoriteten stöder vargjakt (60 procent) i Sverige och att stödet växt konstant. Till och med i Stockholm är majoriteten för vargjakt.
Låt oss hoppas att trenden fortsätter så att vi kan få till en förvaltning som hänger ihop med hur det ser ut i verkligheten. Utan fluff.

av

Du som hånar de drabbade, sover du verkligen gott?

, , , , , •
Vargdödad gråhund.

Jag undrar en sak:

Vargdödad gråhund.

Den treåriga gråhundstiken Björnjägarens Ivrig dödades av varg i helgen. Den förkrossade familjen tar farväl. Foto: Privat

 

  • Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i…
  • Du som förlöjligar människor som av oro inte låter sina barn vistas själva ute på tomten…
  • Du som skrattar när samma oro håller människor vakna om nätterna…

Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i, sover du gott om nätterna?

  • Du som talar om för människor att de ska leva sina liv på enbart dina villkor. Fast du inte är där utan någon annanstans långt borta, där det är glest mellan träden och nära till bussen…
  • Du, ja just du vid din ständiga dataskärm, ljusår från verkligheten, som i din låtsasvärld ändå kan se till att människor och tamdjur i verkliga livet lider som de gör idag…
  • Du som inte vill förvalta en vargstam som just nu på flera håll växer rakt in i människors liv…
  • Du som vill att en jakthunds liv ska stängas in och förminskas i ett ständigt koppel…
  • Du som vill utrota jakthundraserna, ja du förstår väl konsekvensen av att inte kunna jaga med hund…
  • Du som tycker att effektiva trafikeftersök är onödiga…
  • Du där vid skärmen som inbillar dig att vargar gynnas av ditt ordkrig på tangentbordet mot vanliga, vänliga familjer som bara vill fortsätta leva sina liv på landsbygden med sina djur …

Sover du verkligen gott om nätterna?

Familjemedlemmen och jakthunden Björnjägarens Ivrig när hon levde, med matte Ida. Foto: Privat

av /3 Kommentarer

Låt dem inte släcka glöden i din hunds ögon

, , , , •

Nu är det dags igen.
”Koppla alla jakthundar!”, skriker en liten grupp människor långt borta. ”Låt dem leva sina liv i koppel.”
Jag läser argumentet om och om igen på nätet.
Vad innebär ständigt koppel för en hund som i livet redan uppnått himmelriket genom att få göra det den är född till, det vill säga jaga?

jamte_eyes700

Vad innebär ständigt koppel för en hund som i livet redan uppnått himmelriket genom att få göra det den är född till, det vill säga jaga? Foto: Madeleine Lewander

Vad är det för liv de vill ge våra jakthundar? Är de verkligen så naiva att de tror om man sätter alla Sveriges jakthundar i permanent koppel ute så är allt frid och fröjd?
En jakthund behöver jakten för att må bra. Det finns inget som kan ersätta den.
Men det fattar de inte. De befinner sig så långt bort från verkligheten som man över huvud taget kan komma.

Egentligen orkar ingen av oss längre med den här diskussionen. Den tär.
Men jägarna och våra jakthundar fortsätter att svartmålas.
Därför måste vi fortsätta berätta. Om hur det funkar i verkligheten, ni vet det som är på riktigt.

De vill ha fler vargar, massor, det finns ingen övre gräns och har aldrig funnits. Och ingen jakt alls.

Och när du i en redan ohållbar situation ändå försöker upprätthålla den sista lilla droppen av livskvalitet för dig och din jakthund i små försök att få jaga på dina marker, då säger de att DU gör fel och undrar varför din hund inte lever i koppel?
Det de vill göra med våra jakthundar handlar om allt annat än att de ska må bra. Jägare ger sina jakthundar livskvalitet, mer än de allra flesta hundägare.

Rovdjursivrarna, de fanatiska, har aldrig och kommer aldrig att lyssna på dem som lever där ute och plågas av ständig oro. De vägrar lyssna när du, som en gång trodde att du hittat ditt eget paradis i naturen med vildmark, jakt, hundar, hästar, får, kor, det som du kallar frihet och livskvalitet, försöker berätta hur ert liv blivit.

Men ge inte upp. Vi skiter i dem. Det finns många andra som lyssnar. Kom ihåg det!
Jag hoppas att du, trots allt, inte låter ditt inre värde, ditt liv med jakten och dina hundar, påverkas!

Det är tungt. Sorgen hänger över den som drabbas som en blöt filt. Människor är kränkta in i själen.
Men låt dem aldrig tro att du gett upp, att de lyckats förstöra ditt liv som du vill leva det, som en del av naturen. För det är precis vad de vill.
Som att du skulle tillåta att ditt sätt att leva med natur och jakt når vägs ände?
Som att du skulle berätta för din hund, din närmaste jaktvän att det värdefullaste ni har tillsammans i livet har tagit slut?
Jag menar just detta där ni två är ett tillsammans med skogen och allt det stora obeskrivliga som naturen har att erbjuda, er gemensamma kärlek till jakten, er fantastiska röda tråd i livet.
Tillåt dem aldrig, aldrig lyckas kapa den tråden!

Du har sedan länge insett att de saknar respekten för dig och det liv du lever.
Men du ska veta att den finns. Det finns många som förstår och börjar förstå. Som kämpar för att få till en ändring, förvaltning och regler som fungerar.

De som inte vill förstå, som inte ens försöker, sitter blinda i sin egen fanatiskt begränsade tillvaro.
Jag hoppas att du inte ger upp!

All respekt till er, jägare med jakthundar som jagar där ute!

Uppdaterad 2019-10-24

av

Jag jagar med min hund – därför är jag

, •

Argo är borta. Han blev snabbt sämre på slutet. Och även fast jag var förberedd så slutade världen att fungera, jag bara gick och gick i flera dagar, kunde inte stanna, hade ingenstans att ta vägen, kunde inte andas, kunde inte förstå…

 

Jägare med jaktlabrador

Det är i jakten ni finner varandra på riktigt, du och din hund. Det här är jag och Argo.  Foto: Rikard Lewander

Bara några timmar tidigare gick vi vår sista promenad. Argo lös, han badade själv i den septemberkalla sjön, rusade runt och röjde i vassen, kom fram till mig, gav mig den där blicken och skumpade iväg igen, omedveten om sakernas tillstånd.
Där ute, vi två tillsammans, glömde han smärtan av tumören som växt så snabbt de senaste dagarna att han inte längre kunde stänga munnen. Han glömde bort att vi varit vakna hela natten för att han inte längre klarade av att lägga ner huvudet utan att det gjorde ont. Till och med när det var matdags förträngde han det onda och åt upp all mat denna sista dag.
Kroppen gör ont, tårarna rinner, skvalar. Det finns ingen lindring, bara smärta…

Livet måste gå vidare. De andra hundarna i flocken är oroliga. Nu har det gått några dagar och vi slickar våra sår och försöker hitta en ny ordning.

Samtidigt knackar vardagen på. Länsstyrelserna har fattat beslut om vargjakt och som ett brev på posten dimper de sedvanliga elaka mailen från diverse jakthatande människor in till mig. Som vanligt påminns jag om att jag som jagar med mina hundar är en hundplågare och en jävla idiot, att vargarna var där före mig, att jag inte har någon rätt och så vidare…

I vanliga fall sänder jag bara, i tanken, tillbaka en fiktiv illaluktande fjärt som jag för mitt inre ser omsluta dem.
Men just nu är jag extra känslig, ansatt och dysfunktionell av sorg efter min fina underbara familjemedlem och jaktvän.
Men de bara fortsätter att slå. Jag blir så jävla arg på de här människorna som befinner sig i sin lilla unkna burk utan minsta känsla eller en vilja att känna hur andra människor lever och har det.
Jag jagar med min hund. Därför är jag. Därför är hunden.
Den som jagar med sin hund vet att det är så du finner hundens sanna jag och tvärtom. Det är precis där, i jakten, ni finner varandra på riktigt, du och din hund.
Det kan ingen rosa bajspåse, hundgodis, boll, soffliggande, kramar eller extra tjosanhopp under koppelpromenaden göra ett enda dugg åt.
Och jag vet, för jag kör också hundgodis, kramar, bollar och tjosanhopp med min hund.
Men det viktigaste av allt är att jag också jagar med den. Jakten är den sanna glädjen för hunden, det som för oss samman som inget annat och livsgnistan som gör att den till och med kan glömma en dödlig tumör. Och som trots allt överglänser det mörka så här efteråt.

Det är jakten som gör din hund lycklig på riktigt.
Ni jakthatare som klagar på min hundhållning. Ni som aldrig kan förstå för att ni aldrig varit och aldrig någonsin kommer att komma så nära en hund som vi jägare gör;
Må ni bli för evigt nerfjärtade och aldrig någonsin ta er ur stanken!

av /2 Kommentarer

Det brukar vara lättare att säga adjö

•
Jaktlabrador under kvällssträck på änder.

Det brukar vara lättare. Oftast blir de bara äldre och tröttare och en dag är det ändå ganska självklart att det är slut. Våra hundar brukar bli ungefär 14 år.
Eller också händer något akut. Då är det fruktansvärt jobbigt ett kort tag. Sen går det över.
Med Argo är det annorlunda.

Jaktlabrador under kvällssträck på änder.

Argo på andjakt för bara en dryg vecka sedan. Hur vet man när det är dags? Foto: Madeleine Lewander

 

Jag såg när han föddes, på julafton för tio år sedan.
Hans stora lycka i livet är jakten. Våra fågeljakter. Och han jagar för fullt i detta nu.
Så många gånger vi jagat tillsammans, väntat lugnt och tyst, letat, jobbat in. Egentligen är han en eftersökare ut i tasspetsarna. Under åren har han utvecklat ett eget arbetssätt och vet själv vart han ska leta. Och det är skadad fågel han letar efter.
När vi sakta tar oss fram med båt i igenväxta vatten vid kompakta vassar står han i fören med nosen högt. Känner han vittring av något hoppar han i själv och lyckas på något sätt forcera vassar som mer påminner om kinesiska muren.
Det tar tid, prasslar, plaskar och frustar i vegetationen. Ibland går han iväg så långt att man inte hör honom. Utan fågel vill han inte komma tillbaka.
Ibland skär vassa strån honom blodig runt nos och ögon. Det bryr han sig inte om.

Är fågeln i närheten står jag beredd med bössan i båten. Den kan försöka fly över vattnet och då kan jag skjuta och bespara honom mycket arbete.
Jag vet inte hur jag skulle klarat alla dessa eftersök i alla år utan Argo, min jättestora lufsiga labrador. Han som alltid lägger framtassarna i kors och har gjort sin lidande uppsyn till en egen konstform. Och jag har inte tänkt på att åren har gått. För alla våra hundar blir ju 14, väl… Jag trodde att det fanns tid kvar.

Men Argo har fått cancer.

I maj hittade jag tumören i hans mun. Vid tanden längst in i munnen på hans vänstra sida. Veterinären opererade snabbt bort den. Men tumören är elak. Den har kommit tillbaka. Den växer runt hans tand.
Tar sakta, eller alldeles för snabbt och ofrånkomligt, hans liv.
Jag trodde att jag var en rationell person. Hundlivets början och slut har varit så självklart med de andra hundarna och jag har haft många. Nu är jag inte så säker längre.
Argo vet inte att han är sjuk, att han snart ska dö. Jag vet. Visshet om framtiden är många gånger ett ok vi människor tvingas leva med.
Och det trasar sönder mig.

Under kråkjakt för några år sedan. Foto: Madeleine Lewander

Under kråkjakt för några år sedan. Foto: Madeleine Lewander

För några veckor sedan fick han en infektion i munnen och blev riktigt risig. Det var då jag verkligen insåg att tiden på något sätt nu börjar sätta punkt i Argos liv. En antibiotikabehandling gav oss en tillfällig respit. Argo blev som vanligt, tumören krympte ihop.
Men nu är penicillinkuren slut. Varje dag baddar och tvättar jag den jävla tumören för att den inte ska bli infekterad igen.
Två gånger om dagen kan jag känna ett tillfälligt lyckorus bara för att han äter upp sin mat.
Jag gråter. Argo tittar förundrat på mig, han vet när jag är ledsen, då kommer han nära och ser frågande ut.
Och jag skäms lite.
För än så länge överglänser jagandet den förbannade sjukdomen. Än så länge kan han fortfarande bara få vara Argo och forcera vassar och få leta efter änder. Än så länge vill han kramas och kan larva sig med en boll. Än så länge äter och sover han utan problem.

Men jag är rädd. För när tar man beslutet? Det här är jag inte van vid.
När är hans liv inte längre ett bra liv? Ska vi fortsätta behandla det som går?
Många ger råd. De flesta är rationella och bra.
Men jag känner mig inte rationell alls. Det tär och skaver i min själ. Jag har en döende hund som ändå är rätt pigg.
Jag försöker att koncentrera mig på nuet, på tiden med kvalitet som jag har kvar med Argo. Ändå oroar jag mig för slutet…
Det är min förbannelse just nu…

av /10 Kommentarer