Betong och bajspåse nästa?

, , , •

Värt att kämpa för. Foto: Madeleine Lewander
Värt att kämpa för. Foto: Madeleine Lewander

Det är otäckt när man märker hur minnet av skogen, naturen, landsbygden och hela sättet att leva där, så snabbt rinner av en del människors sinnen.

Häromdagen blev det otroligt påtagligt, igen. Min Facebookvän Lennart skriver i en status:” Vargar gick in i såten. Fem hundförare gör nu allt för att få tag i sina hundar…”
Sedan följer ett par timmars tystnad. Vad händer? Har de fått tag i sina hundar? Någon har hört dem på radion och det verkar till slut som att alla hundar klarat sig. Den här gången.
Någon berättar att en jämte i närheten gick åt till vargarna igår. En annan berättar att hon tog in hästarna på kvällen eftersom någon sett att en flock på sex vargar uppehöll sig i närheten. Hon kunde höra dem ”skälla” från sin gård.
Sex vargar runt huset…

Jag undrar snart vem som klarar av att bo kvar på landsbygden. Allt fler flyttar därifrån. Livet funkar inte längre för många. Det man lever för går i kras. Samhällsservicen läggs ner, skolor, vård och jobben. De små samhällena kollapsar.

Det finns idag cirka 1 000 lanthandlare kvar i Sverige kan man läsa i en undersökning som Tillväxtverket gjort nyligen. Där svarade fyra av tio ”kanske” eller ”ej” på frågan om butiken kommer att finnas kvar om fem år.
Samtidigt som befolkningen bara i Stockholm, enbart via inflyttning, växte med nästan 10 000 personer 2012 enligt statistikomstockholm.se. (Flyttningsnettot är beräknat på skillnaden mellan antalet inflyttade och utflyttade.) Jag vill poängtera att nettot för antalet nyfödda/avlidna inte är med i beräkningen. Då hade nettoökningen blivit nästan 17 000 personer. Och det är på intet sätt något rekord.

Nu kämpar en hektisk skara långt ifrån de flesta berörda för att eliminera det som så många lever för – jakten med hunden.
Våra älghundraser, skulle de finnas kvar utan jakt?
Hur ska det gå för våra betande tamdjur? Ersättningen för stängsel räcker inte till på långa vägar.
Våra öppna landskap, vad händer med dem?
Det handlar inte om pengar. Ingen orkar med att ta hand om resterna av sin hund, sina får eller sina andra tamdjur hur många gånger som helst, oavsett ersättningsnivå.

Kommer vi alla att sugas in i flytta-till-stan-strömmen?

Det är otäckt när man märker hur minnet av skogen, naturen, landsbygden och hela sättet att leva där, så snabbt rinner av en del människors sinnen när de levt ett tag med asfalt, betong, bajspåsar och stängslade träd.
Plötsligt ska ursprunget ses ner på och bespottas, förkastas och till och med hatas. I en salig blandning av realityteve, naturfilm, Bamse och Bambi formas istället en romantisk, fullständigt orealistisk syn på naturen och livet där.
Är det för att rättfärdiga sig själva? Är det för att de själva inte längre får vara med där ute som de klandrar människor som faktiskt på riktigt befinner sig och lever sina liv i naturen?

Någonstans måste det vända. För jag tror på att vi människor vill leva i, med och bruka naturen.  Vi är ju för fasen en del av den.
Det är precis det allt fler glömmer.

 

av /1 Kommentar

Med full fart in i jakten

, , , •

Det känns att de flesta varvar upp inför de förestående jaktpremiärerna. Några har redan passerats och några är väldigt nära nu. En viss stress kan märkas för att hinna med det som ska göras mellan sommarsemester och jakterna. Det är nu förväntningarna är på topp!


Foto: Björn Sundgren

Veckan som gått har blandats med högt och lågt. Några kvällars spaning efter grävling och säsongspremiär för lillspetsen för att leta efter fågel kombinerat med möten i både Jämtland och Sörmland. Som alltid i augusti så är mycket av kontakterna med jägare och jaktlag som undrar vad man får och inte får göra inför jakten. Tyvärr rymmer de frågorna ofta mer eller mindre uttalade konflikter inom jaktlagen. I många jaktlag har det genom åren arbetats fram ett sätt att arbeta och en syn på hur det ”bör vara” som ibland ligger långt ifrån deras egna stadgar. Oavsett om det är viltvårdsområde eller jaktklubb så är ändå stadgarna det som ska ge just … stadga .. åt arbetet. När då någon påpekar att man kanske bör följa de regler man själv satt upp så leder det ibland till konflikter. Ofta med påföljd att en eller båda sidor ringer till oss på förbundet för att få vägledning. Efter många år så har man i alla fall lärt sig en sak. Om två personer ringer om samma fråga och de är på olika sidor i konflikten så är beskrivningen sån att det är svårt att känna igen att det rör sig om samma fråga! Att ta ställning efter att ha hört en sida är aldrig möjligt och ju fler år som går, desto tydligare är det att man får försöka vara torr och tråkigt faktamässig även om man ibland känner för att ”tycka till”.

Nåja, man får ju ändå intala sig att det är de som har störst problem som hör av sig och att hälsan tiger still, alltså att majoriteten av länets jägare faktiskt gör det man ska göra och ser fram emot en höst med rolig jakt i goda vänners lag!

Som alltid talas det om vilttillgång och det finns goda teceken vad gäller fågel i alla fall. Kanske inte att det ska krylla av dom, men i alla fall att det blir ett bättre år än fjolåret. Gårdagens släpp gav i alla fall kontakt med ett antal fågel inom ett ganska litet skogsområde så jag känner en viss förtröstan för en god jaktsäsong.

Denna vecka känns ändå som en slutspurt med tre kvällsmöten om älgjakt på olika håll i länet. Oklarheter i varför tilldelningarna har blivit som de blivit. Mycket frågor om hur älgarbetet fungerar idag i den nya förvaltningen. Det känns definitivt som att kontakten mellan jägarna och förvaltningsgrupperna måste bli bättre och öppnare, men det kommer säkert att utvecklas med tiden. Det visar också på ett fortsatt behov av aktivt älgarbete från kretsarna när det gäller att vara en kanal för frågor och synpunkter.

Dags att packa väskan och ge sig av till Niemisel nu. Ni övriga får ladda upp för fågel och björn under tiden.

En sista uppmaning! Var positiva till varandras framgångar på jakterna i höst. Jag har redan sett alldeles för mycket negativa synpunkter på att man borde skjutit det eller släppt det när jägare (ofta yngre och nya och glada över sin lyckade jakt) lägger ut information på sociala medier. Vi blir allt fler och många yngre kommer in i jakten nu, ta hand om dom genom att bemöta dom med respekt och uppskattning!

av

Sommar, sol och skjutglada ungdomar

, , •

Sommaren är väl inte över än, men semestern är för tillfället över. Som jägare har man nu fördelen att kunna se fram emot lite semestertid även under hösten som ska tillbringas med hundarna i skogen. Men först åter i jobb ett tag och samla ihop det som ska göras!


Foto: Björn Sundgren

Sommaren har kanske inte varit den bästa här uppe i norr, i all fall inte för de som uppsakttar en badsemester! Lite lägre temperaturer har ändå gjort att hundar har kunnat tränas även mitt på dagarna och förhoppningsvis har betet varit bra och frodigt hela sommaren så att älgarna är stora och välväxta inför vintern. Lite fiske har jag fått till i alla fall. En natt på sjön uppe i Arvidsjaur är aldrig fel när midnattstimmen ser ut så här!

midnatt Arvidsjaur 2013

Semestern avslutades rätt abrupt i fredags då sista handen skulle läggas på Jägareförbundets närvaro på O-ringen. En ganska fantastisk tillställnig med många tusen personer som samlas från hela världen för att springa ut i skogen och komma ut från skogen så fort som möjligt. Jag tror det är närmare 50 nationaliteter samlade och i all åldrar. För oss på Jägareförbundet i Norrbotten kändes det ganska naturligt att finnas på plats. En verksamhet som får ut tusentals personer i skogen och är duktiga på att dessutom få ut de yngsta är självklart något vi ska vara positiva till och det finns säkert mycket att göra gemensamt som vi inte har gjort än. Jag vet att det har funnits motsättningar. När jag började i förbundet för sisådär en 20 år sedan var det mest prat om ihjälstressade rådjur vid större orienteringstävlingar. Det känns som att det var länge sen man hörde den kritiken.

Nåja, även om åldrarna var allt från minsta barn till åldringar så är medelåldern i vårt tält definitivt inte mycket över tonåren. Den skyttesimulator vi har på plats drar enormt intresse från ungdomarna och de första dagarna har det varit kö till skjutningen från förmiddag till nio på kvällen! Det är roligt att de unga vill skjuta, mest pojkar men också en hel del tjejer, men vi saknar ändå de något äldre. De står och tittar på lite i bakgrunden men kliver inte fram. Det känns som att de inte vill konkurrera med tonåringarna och riskera att skjuta sämre. Jag gissar att det här också är en anledning till det ofta debatterade låga antalet jägare som går regelbundet på skjutbanan. Man är orolig att man inte håller måttet och vill inte att andra ska se hur man skjuter. Tyvärr är det just dessa vi måste få ut på skjutbanorna mer på ett eller annat sätt!

Men det är kul att se unga som aldrig har hållit i ett gevär prova på och börja träffa och de sen återkommer gång på gång för att skjuta mer. Ska man dra några generella slutsatser efter de första dagarna så är tjejerna mer intresserade av att lära sig grunder och få till ett bra första skott (vilket går förvånansvärt fort) medan många pojkar gillar när det smäller och prioriterar många skott framför ett koncentrerat bra första skott. Jag vet, man får inte bedömma folk efter sitt kön idag om man ska vara politiskt korrekt. Men ska jag vara ärlig så är jag politiskt inkorrekt i det avseendet. Jag tycker inte att jämställdhet innebär att alla ska vara lika, utan att alla ska få vara olika men lika mycket värda för det. Så jag fortsätter nog att hävda att det finns könsskillnader både i sättet att se på jakt och skytte och i andra sammanhang!

Nu fortsätter vi att väcka skytteintresse och prata mårdhund och annan verksamhet med orienterarna hela veckan ut, sen är det nästan augusti och den stora jaktpremiärmånaden. Dags att ladda upp alla apparater som den moderna jägaren ”måste” ha med sig ut i skogen…

av

Närmare till Thailand än Värmland

, •
Det är närmare till Thailand. Foto: Oscar Lindvall

Idag är jag ledsen.
Ledsen, för att jag inser att samtidigt som världen blir mindre, vi har lättare att färdas mellan olika länder hit och dit på allt kortare tid, så ökar ändå avståndet.

För väldigt många är det betydligt närmare till Thailand än till en mindre ort i Värmland.

 

Det är närmare till Thailand. Foto: Oscar LindvallDet är närmare till Thailand. Foto: Oscar Lindvall

 

Bara de senaste dagarna har jag hört saker som fått mig att bara tappa sugen.

Jag är ledsen för näthatet mot kvinnor. Men jag är också ledsen för allt det hat, hånande och förlöjligande som är direkt riktat mot de människor som får sina djur rovdjursdödade.

Mitt i all sorg får de ta emot mordhot, barnen hotas, de blir förlöjligade, polisanmälda och dragna i skiten. Det enda de här människorna har gjort är att de valt att leva i, av och med naturen. Det ENDA.

Jag är ledsen för att människor väljer bort viltkött och svenskt kvalitetskött från våra egna gårdar mot rödmålad ”oxfile” från något annat land långt borta där vi inte har en aning om hur djuren har det. Jo, det är egentligen det värsta. Vi har en aning.

Och medan beteshagarna gror igen fortsätter istället hatet mot naturbrukarna att gro. Fast snart finns det kanske inte så många kvar att hata.

Jag är ledsen för min jägarkollega som hade satt ut en godkänd vildsvinsfälla efter alla konstens regler. En grupp människor som enbart koncentrerar sig på att göra livet surt för oss jägare hittar fällan och anmäler den – som vargfälla. Fällan konfiskeras av polisen och någonstans där är vi nu. Och med en mycket tagen jägare.

Kan vi jägare inte ens få finnas till utan att bli totalkränkta? Kan kreti och pleti, utan några som helst indicier eller kunskap, anklaga en jägare för vad fan som helst? Och dessutom lyckas driva det vidare?

Jag är ledsen för personen som ringde sent igår kväll och ville ha tag i en viltvårdare. Hon hade sett en tam svan. ”Det verkar inte finnas någon viltvård alls i er kommun”. Ska vi få skit för det också? En tam svan? Det är det som räknas. Tama svanar och träd som dör utanför tevehus.

Och jag är ledsen för de stora miljöorganisationerna som vägrar ta något som helst ansvar. Det är istället de som formligen skriker ut att det ska vara precis så som allt det jag nämnt ovan.

Allt det är jag ledsen för idag.

av /23 Kommentarer

Jägare? Det är ditt fel.

, •
Det är rätt okej att växa upp i en jägarfamilj. Foto: Madeleine Lewander

Att förhålla sig… Det handlar mycket om det just nu. Jag ska, som jägare, förhålla mig till saker som händer. Saker som andra gör.

En jämförelse. Vi är arga på rattfyllerister. Någon kanske kör ihjäl en människa. Men ingen kallar just dig rattfyllerist bara för att du råkar ha körkort. Du fortsätter att vara nykter som alltid bakom ratten. Du behöver inte förhålla dig till detta. Ingen kräver det av dig.

Det finns föräldrar som inte är snälla mot sina barn. Otäcka saker händer. Du förbannar dessa typer, hoppas att de hamnar i finkan. Och så fortsätter du att vara god förälder åt dina egna barn. Ingen tycker att du är en dålig förälder bara för att någon annan är det.

Men som jägare måste du stå till svars för alla andra, ofta även för jägare i andra delar av världen. Och vi är ganska många.

När en annan jägare gör fel krävs att du ska förhålla dig till det hela. Skulden läggs delvis på dig. Bara för att du är jägare.

Jag får ibland mail och filmlänkar skickade till mig med önskningar om att jag ska förhålla mig till saker som andra, så kallade jägare gör. Jag har tvingat mig igenom en del vedervärdiga filmklipp med tårarna rinnande nerför kinderna. Måste ju förhålla mig till det, jag är jägare.

Jag har hört en del förjävliga historier om människor som kallar sig jägare men beter sig som idioter mot sina medmänniskor. Sen ombeds jag att förhålla mig till det. Precis som att jag skulle tycka att det är okej att människor eller djur behandlas illa.

Det är naturligtvis förkastligt när en jägare beter sig illa eller gör något jättedumt. Så gör man inte. Det är helt jävla självklart och handlar om något som några få ställer till. Inte jag, inte gemene jägaren.

 

Det är rätt okej att växa upp i en jägarfamilj. Foto: Madeleine LewanderDet är rätt okej att växa upp i en jägarfamilj, en mer sann bild av hur vi lever. Foto: Madeleine Lewander

 

Jag hatar när människor och djur far illa. Blir lika illa till mods som alla andra. Vi jägare representerar alla grupper av människor, glada, arga, volvoägare, tandläkare, lärare, busschaufförer, sjuksköterskor, alla, vissa är dumskallar.
Men varför anklagas just vi som grupp när en gör fel?

Till viss del beror det kanske på att många människor fjärmas allt mer från att leva i naturen. Att de inte förstår vad en jägare gör, vad vi är för typer egentligen,

Och så finns det ett antal skojiga grupper som lägger all sin energi på att spä på generaliseringarna.

De finns alla representerade på nätet, hittar små skitkorn, skit som en försvinnande liten del av jägarna hittar på. Och så förstorar de, big time.

Och ger mig skulden…!…? Och dig, om du jagar.

Fördomarna sprids som ren propaganda. Bara på Facebook finns ett gäng urprilliga grupper.

Delar av media, inte alla vill jag understryka, formligen vältrar sig i det, kan bara inte sluta att rulla, runt, runt. De är en sorts mediachoklad som låter sig rullas i jaktincident-kokos.

Så blir de subjektiva, osakliga antijaktbollar som bara sprider propaganda och skrämmer upp folk. Sån´t säljer nämligen.

Vi behöver kanske visa mer vilka vi är? Problemet är att de flesta av oss är så otroligt vanligt normaltråkiga att vi helt enkelt inte sticker ut.
Tänk om de istället kunde lyfta fram det fantastiska med jakten, att få vara i skogen, vilt, natur, arbeta tillsammans med sin hund, spänningen, gemenskapen, frisk luft och respekten för allt detta.
Alltså det totalt dominerande.

av /27 Kommentarer

Avlivning av myter

, , , •
Dagens jakthundar har det bra! Foto: Rikard Lewander

Jag har på senare tid fått ett gäng synpunkter som visar att det, ute bland del av befolkningen, finns en hel del jättekonstiga myter om oss jägare. Till största delen beror det helt klart på vilken bild viss media ger av oss.

Därför tänkte jag göra en liten personlig mytdödning. Jag går in på delar där jag som jägare anklagas för saker som jag inte alls känner igen mig i. Tyvärr existerar tråkiga undantag men generellt tror jag att de flesta jägare känner ungefär som jag.
Det här är ett pyttelitet axplock.

Dagens jägare är rädda om sina hundar. Foto: Madeleine LewanderDagens jägare är rädda om sina hundar. Foto: Madeleine Lewander 

 

1. Förbannade jägarlobby…
-Vilka är jägarlobbyn? Jag vet inte. På Jägareförbundet försöker vi att samla fakta. Bara saklig fakta. Det är det vi kommer längst med, tror vi. Inga krokodiltårar i media, vi strör inga falska anklagelser omkring oss som en del andra gör med centrifugalkraft.

2. Jägare dödar sina hundar så fort de inte duger längre.
– Och här sitter jag med mina tolvåringar som kräver extra omvårdnad. Tandborstning, öronfixning, veterinärbesök extra ofta. Hundar i soffan, hundar i sängen. Pensionärer som fortfarande hänger med på jakt för att de älskar det, inte för att de är effektiva jakthundar, men som under sina liv gjort sig förtjänta av det.

3. Jägare hatar vargar.
– Det gör vi inte alls. Däremot drabbas vi, som alla hundägare, av en förkrossande sorg om våra hundar blir vargdödade. Och jag har full förståelse för lantbrukare som får sina djur rovdjursdödade. Det är inte alltid så enkelt att lösa som att ”bara att sätta upp stängsel”.

4.  Det är farligt för allmänheten att vistas i skogen under jakt.
– Det är i det närmaste HELT RISKFRITT för allmänheten att vistas i skogen under jakt. Enligt en studie som doktoranden  Mensura Junuzovic vid Lunds universitet gjort vådasköts sex ickejaganade människor under tiden 1983 – 2008. Det är 26 år.
Jägarna själva har under den tiden råkat något mer illa ut, 42 har vådaskjutits, antingen sig själva genom att exempelvis tappat vapnet, vapenfel eller av misstag av en annan jägare.

Tittar man närmare i statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) ser man att ungefär 90 personer om året dör till följd av  mord, dråp eller vållande till annans död genom misshandel, 20 procent av dessa på grund av skjutvapen. Det är 18 personer per år. På 26 år sköts alltså cirka 468 personer.
Om vi plockar bort 48 personer (vådaskott från jägare) från den sammanlagda siffran 468 betyder det att  vi har 420 dödsskjutningar kvar, där jägarna inte varit inblandade.
Drygt 16 personer per år skjuts alltså av ickejägare… jämfört med 0,2 personer (ickejagande allmänhet) som vådaskjuts av jägare.

Ändå fortsätter myten att det är farligt att gå i skogen under jakt. Fast det uppenbarligen är bland det säkraste du kan göra.
Man kan förstås förankra sig hemma i soffan och beställa färdiga matkassar via nätet istället för att ge sig ut i skogen. Då är kanske risken något mindre att bli skjuten än om man ger sig ut i skogen. Istället tilltar hälsoförfallet och då är det ingen risk, det är ett faktum.

Så ge er ut i skogen! Det finns plats för alla! Vi jägare är mest som alla andra, vi representerar alla kategorier av människor, vad än media vill ge oss för konstiga stämplar.
De flesta har ju reflexer när de går i mörkret. Ta på dig en signalfärgad väst så syns du också toppenbra i skogen!
Och om du har möjlighet, käka nyttigt viltkött från fria djur som inte har lidit.

 Dagens jakthundar har det bra! Foto: Rikard Lewander
Dagens jakthundar har det bra. Foto: Rikard Lewander
 
av /21 Kommentarer

Adrenalinstinna ”djurskyddare”

•
Andjakt med familjen
Andjakt med familjenSå mycket mer macho än så här är inte mina manliga jägarvänner. Foto: Madeleine Lewander

 

Emellanåt tittar jag och familjen på tevekanalen Animal Planet.

Många program är bra. Vackra naturfilmer som fångar djurlivet, dokumentärer som ska få oss att vakna eller där olika insatser för djur och natur görs.
Tyvärr finns ett helt gäng avarter på kanalen och fenomenet växer. Det är program som, generellt sett, domineras av karlakarlar som desperat försöker framhäva sig själva på diverse konstiga sätt och både snortar, inhalerar och injicerar adrenalin.
Enbart på djurens bekostnad.
Alligatorkäftar tejpas ihop, vettskrämda vildsvin fångas in och får, i vaket tillstånd, sina ben ihopbundna och hängs sedan upp och ner i trädgrenar eller läggs på bilflak för att kastreras.

Häromdan fick man se en ”Turtleman” som försökte fånga en vettskrämd tvättbjörn inne i en gammal bil. Det blev en vild jakt med en håv.  Efter en hel evighet tog mannen tvättbjörnen med sina bara händer sedan han trängt upp den i ett hörn. Han gick triumferande ut med den till sina jublande kompisar och la den sedan i en plastsäck. Därefter släpptes den ut.

Det där borde de ha kunnat göra på ett annat sätt.

Vissa kallar jakten macho. Visst, här finns många män men jag har aldrig jagat med en man som ens varit i närheten av ovan nämnda sätt att vara. De flesta manliga jägare jag känner är vanliga människor som är intresserade av jakten, djur och natur.

I något annat program har ”viltvårdarna”  likadana t-shirts, solglasögon, spända biceps zoomas in, svetten lackar. ”Modiga” män som, helst utan skydd, kravlar runt i lerpölar, forcerar regnskogar eller dyker i träsktunnlar för att fånga vilda djur. Jag vet inte riktigt i vilket syfte, det rinner liksom bort tillsammans med all svett.

De försvarar sitt beteende med att de arbetar för djurens bästa. Att de värnar djuren. Men till vilket pris?

Hanteringen är  totalt respektlös mot djuren. Som jägare mår jag illa av det här. Det ligger så otroligt långt ifrån min uppfattning om hur djur ska behandlas. Och det värsta är att hela hanteringen sker i djurskyddets namn.

 

av /12 Kommentarer

Jägarvärme!

•

Idag känner jag extra värme för mitt Jägareförbund. Jag var i stort behov av hjälp med en grej i jobbet. Igår kväll mailade jag ut frågan ”Hjälp?” i Jägareförbundssverige.

Jag fått en massa telefonsamtal och folk har mailat hela dagen. Alla vill hjälpa, fixa och ordna till allt på bästa sätt, för Jägareförbundet.

Och där var den, vi-känslan! Bara så där! För att få hjälp med en liten grej. Det känns bra och jag känner optimism. Tack alla Jägareförbundare, vi är bäst!

 

av /2 Kommentarer

Kramas eller?

, , •
Det finns olika sätt att hälsa. Foto: Madeleine Lewander

Vissa grupper av oss jägare kramas när vi hälsar på varandra. Åtminstone i Sverige. Det är en tilltagande företeelse i samhället över huvud taget men just den här gruppen jägare ligger nog snäppet över kramgenomsnittet.

Jag ser egentligen inget fel i det när det handlar om att kramas med människor jag känner och tycker om. Precis nu har jag passerat en intensiv jaktperiod tillsammans med ett gäng underbara människor som jag egentligen bara träffar några gånger under en dryg månad varje år. Då känns det bra att kramas.

Faktum är att det har blivit så mycket kramande att jag för tillfället nästan har glömt bort det där med att ta i hand. Det betyder att jag har chockat minst ett par personer rätt nyligen genom att genast, första gången vi har träffas, kasta mig om halsen på dem. Det är lite pinsamt.

Det finns olika sätt att hälsa. Foto: Madeleine Lewander

Det finns olika sätt att hälsa. Foto: Madeleine Lewander

För det mesta försöker jag ändå tänka på det där. Man kommer till en större grupp människor och ska hälsa. Då måste man göra smarta urval. Kram, kram, handslag, handslag, kram. Så står den där personen där vars nuna jag glömt bort och förväntar sig en kram. Och då sticker jag fram handen och säger goddag.

Fel igen.

En del vill pussas. Fast man pussas ju inte på riktigt utan smackar liksom ut i luften vilket också kan kännas rätt märkligt. Och svårt. Jag tyckte det var jättesvårt ända tills jag för flera år sedan träffade en kollega i Belgien. Där går en stor del av tiden åt att pussas i luften.
Hon berättade i vilket fall som helst hemligheten med kindpussandet. Man ska pussa i luften vid den högra kinden på den man hälsar, sett från mitt håll. Personer man inte känner får en kindpuss medan goda vänner, släktingar och personer som står en mer nära får en puss vid båda kinderna.

Fast höger först då, vilket var viktigt för mig att komma ihåg eftersom jag tidigare, vid de få tillfällen det hände, var rädd att krocka med någons näsa.

Ännu ett nytt fenomen här i Sverige är höger- och vänsterkramandet. Man gör likadant som när man pussas fast man kramas istället. Först till höger och sen till vänster.
Jaha? Vem var det som kom på det då? Och varför?

Och vad gör man om man inte vill kramas eller pussas med kreti och pleti? Har man ett socialt handikapp då? Jag vet många som springer och gömmer sig. De vill INTE hålla på och tramsa. De tycker att det är för nära, jobbigt. Det har jag respekt för. Speciellt då all denna kroppskontakt med hela världen tenderar att bli relativt rörig.

Jag skulle vilja ha lite tydligare osynliga regler för detta ganska snart. Annars riskerar vi kanske alla att hamna i ett puss- och kramträsk som vi aldrig tar oss ur.

Och i dessa förkylningstider hade det kanske till och med räckt att bara säga ”Hej!”

av /1 Kommentar

Dags att kliva ur garderoben, farmor!

, •
Vad gör man köttbullar av? Foto: Madeleine Lewander

Emellanåt ödslar jag min tid på att irritera mig på Bamse. Ja, det är ju inte så att jag ständigt går omkring och är arg på honom men med en sexåring i familjen är det svårt att komma undan.

Det är inget fel på nallen i sig, han är snäll och stark när han käkat dunderhonung och han är nuförtiden rejält pimpad för att passa in i dagens moderna samhälle. Fru och barn har han och vargen är snäll och gosig. När jag var liten var vargen inte snäll. Han var den som hittade på rackartyg. Idag är han lite chict mesig så där. Jag menar, det är ju ändå 2012, hur hade det sett ut om vargen varit buse? Det ligger inte i tiden.

Det är istället sorkarna som får på nöten. Krösus sork, den rika elakingen som är ond och bara ställer till förtret. Att Krösus blir snäll om ett antal år är dock mindre troligt, han är ju bara en sork. Sorkar behöver knappast moderniseras. Men man vet ju aldrig. Om några år är det kanske inne att krama på sorkar också.

Fast vargen som blivit snäll och sorkmobbningen är inte det jag bryr mig mest om. Visst är det också enerverande med förlöjligandet och totalkasserandet av jägare som gullebjörnen ägnar sig åt. Men inte heller det är det värsta.

Av vad tillverkar man köttbullar? Foto: Madeleine LewanderAv vad tillverkar man köttbullar? Foto: Madeleine Lewander

Jag irriterar mig på inkonsekvensen. Bamse knyter ihop gevär för elaka och oerhört korkade jägare. Sen drar han och Lille Skutt hem till farmor och käkar, ja, vad tror ni, linser och kikärter? Nej, köttbullar. Tanten lagar köttbullar så fort hon kommer åt. Köttbullar, köttbullar, köttbullar. Det är dessa förbannade köttbullar som retar mig.

Varifrån tror denna lilla blåögda nalle att köttbullarna kommer? Lille Skutts morotsland?

Det mest troliga är att farmor köper färsen i en affär. Det kan också vara så att hon föder upp biffkor i hemlighet och har ett eget litet hemslakteri. Njaae…

Det är på tiden att farmor outar det här och talar om för sitt barnbarn att det är lika okej, ja egentligen mer okej, att vara jägare som att köpa sin köttfärs på Konsum. Dags att kliva ur garderoben farmor! Bamse och våra barn behöver få veta sanningen.

av /7 Kommentarer

Pepsodent i vargdebatten

, •

Pepsodent är ute och cyklar i vargdebattenFemåringen behövde en ny tandborste. Jag stod i affären och letade bland utbudet av tandborstar. Hittar en tandborste för barn ”7-13”. Förpackningen illustreras av en varg. Jaha, visst, okej, men känner mig lite konfunderad.

Jag kollar vidare på fler förpackningar med illustrationer av djur, utrotningshotade djur. Och där har Pepsodent placerat vargen. På baksidan kan man läsa ”Då vargen har få naturliga fiender är orsaken till dess utrotningshot till stor del orsakat av människan”.

Jag köper inte tandborsten. Tror inte det blir så mycket Pepsodent över huvud taget framöver.  Och undrar: Hur tänkte Pepsodent här?

Varför kastar sig ett tandborstföretag rakt in i vargdebatten över huvud taget? Vad vinner de på det? Knappast något, snarare tvärtom då budskapet de ganska blåögt skriar ut gör en massa människor förbannade.

Och dessutom är vargen långt ifrån utrotningshotad.
Jag undrar förstås också hur det ser ut med Pepsodents övriga konsumentinformation. Kan man lita på den?

 

av /17 Kommentarer

Vad vill jägarna ha i julklapp i år?

•

Det kan knappast ha undgått någon vid det här laget att det lackar mot jul. Julstressen  sätter klorna i många av oss och eftersom 70% av svenskarna är nära vän med en jägare är det säkert rätt många där ute som har klappbryderier till en jägare. Jag tänkte därför göra en insats för Sverige och en frid- och fröjdefull jul genom att ge några julklappstips. Nu kanske någon tror att jag tänkt föreslå en fungerande rovdjursförvaltning eller en smidig övergång till det nya älgjaktssystemet? Näpp. Nu ska vi vara en smula ytliga, kapitalistiska och praktiska.

Alla jägare fryser ibland, även om långtifrån alla erkänner det. Det brukar vara värst om fötterna. Tovade iläggssulor med näverkärna är lika gammalmodiga som outstanding i dojjorna och kan hittas bland annat på hemslöjdsbutiker. Efter att ha provat de flesta och dyraste strumporna på marknaden kan jag bara konstatera att hemstickat är bäst. Så om tid och kunnande finnes rekommenderar jag hemstickade ullstrumpor, de värmer även om de blir blöta. Gärna sådana där som går upp på vaden så att det inte glipar mellan strumpan och långkalsongerna. Sedan har jag som särdeles frusen jägare upptäckt att det finns små ”kuddar” som man på olika sätt kan få att avge värme. Dessa kuddar kan man stoppa i vantarna för att hålla avtryckarfingret varmt eller, min favvis, i bakfickorna för att hålla ändalykten i form.

Alla jägare ska också ha minst ett signalorange plagg, hur omodernt eller skrikigt det än må vara. Säkerheten är alltid viktigast. Själv önskar jag mig en ”byfånemössa” men det går lika bra med en väst, halsduk eller jacka.

Jägare är storkonsumenter av batterier. Hundpejlar, kommunikationsradios och allsköns apparater ska ha ström. Vill man vara miljövänlig väljer man då laddningsbara batterier och det är väldigt praktiskt med sådana som man kan ladda i bilens 12-volts uttag. Då är batterierna alltid med och laddade.

Jägare är ett kunskapstörstande släkte. I vår webbutik hittar man massor av bra och informativa böcker om de flesta jaktbara arter. Annars tycker jag Natasha Illum Bergs böcker är helt fantastiska och för den mer filosofiskt lagde jägaren är Ortega y Gassets ”Meditations on hunting” ett måste. Annars är de flesta jägare särdeles förtjusta i att ta tillvara och tillaga sitt byte så en kötthanteringsDVD eller viltkokbok är aldrig fel. Om du känner en blivande jägare som har varit snäll och ska ges en julklapp är bokpaketet till Jägarexamen eller via e-jakt den perfekta julklappen.

Många jägare har en jakthund. Givetvis ska även de få något i jul. Alla jakthundar förtjänar ett flärphalsband i neonfärg och en redig jultallrik. Om det, mot förmodan, är så att jakthundens lydnad lämnar en del i övrigt att önska kanske en dressyrkurs till våren skulle vara nyttig för såväl hunden som familjefriden? För de hussar och mattar som fostrar blivande vildsvins- eller björnhundar är ett hägntest i vår regi en mycket bra början och vägledning.

Alla jägare behöver också en bra termos, ett underställ i ull, en matsäckslåda som kan öppnas och stängas tyst, en kompass och gärna en sådan där kniv som är både buköppnare och vanlig kniv om man svänger om bladet. Alla jägare borde också ha en prenumeration på en bra jakttidning. Vilket man, som av en händelse, kan få rätt billigt just nu om man går med i Jägareförbundet…

Tänk också på det vilda i jul. Nu börjar det bli kärvt där ute i skogen och ett nytt fågelbord eller en foderstation för rådjuren har man gott om tid att ge bort, placera ut och mata igång i mellandagarna.

Sist men inte minst tror jag de flesta jägare skulle bli enormt glada av att få en ledig dag i mellandagarna då man får gå ut alldeles utan julstress och bara jaga. Sällan är en dag i skogen så välbehövd som strax efter jul och dessutom är aldrig matsäckslådan lika mumsig som då, när alla rester från julbordet kan packas med.

Kanske finns det fler julklappstips till jägare där ute? Tveka inte att fylla på! Själv har jag i hemlighet spårsnö överst på min lista men jag kallar det för att jag önskar mig en vit jul. ”För att det blir så ljust, mysigt och hemtrevligt…”

av /6 Kommentarer

Hur blev den nya älgförvaltningen, egentligen?

•

Jag har några gamla jaktkompisar och mentorer uppe i Norrland som ringer med jämna mellanrum och vill ha den rådande jaktpolitiken serverad ”på vanlig norrländska”. Inte byråkratsvenska eller i föreskriftstext. Det brukar vara ganska nyttiga samtal.

En av dem ringde igår. Han börjar alltid med att ojja sig över att han måste ringa till ”skrivbordsjägar´n” för de där i Stockholm kan ju inte skriva så att man förstår. Det var givetvis den nya älgförvaltningen han undrade över. Hur blev det egentligen och hur påverkas lilla jag?

Det enkla svaret är nog: Inget nytt under solen, du kan fortsätta jaga som förr och de allra flesta lär knappast märka att vi fått en ny älgförvaltning. Jag är lite rädd att det kan bli en aning dyrare att fälla en älg (fallavgiften till Länsstyrelsen) men för de som arrenderar mark kommer fortfarande arrendet och fällavgifterna till bolaget vara den stora kostnaden och vill de att vi ska skjuta älg får de väl reglera kostnaden så att den totalt blir rimlig och stimulerar till skytte av den där sista älgen på tilldelningen.

Några saker är dock nya och smått historiska i det nya paketet. B-licenserna försvinner, första tilldelade älg i licensområdena blir alltid en kalv och vi ska för första gången förvalta älgen utifrån älgens perspektiv och inte de av människor fastslagna administrativa gränserna. Det är bra.

När jag kommit så här långt i min beskrivning blev den gamle skogshuggaren från norr förbannad. ”Men vad i hela fridens dagar har du då bråkat om det senaste året? Hade du inte kunnat gjort något vettigt där nere på slottet?” Kanske har han rätt? Det är ingen hemlighet att vi bråkat, stridit och diskuterat rätt flitigt med skogsägarna, Naturvårdsverk och politiker det senaste året, men om vad? Riktningen i systemet. För min vän från norr är ”systemet” stället som levererar sprit till den lokala järnhandeln så här krävdes en förklaring.

Gravt förenklat så vill vi bygga systemet underifrån och ”de andra” ovanifrån. På byråkratsvenska, fritt översatt: Vi vill att älgförvaltningsområdets uppfattning och plan ska vara summan av de ingående älgskötselområdenas planer medan ”de andra” vill att älgskötselområdenas planer ska vara en nedbrytning av älgförvaltningsområdets plan. En ganska oviktig detalj, kanske. Ska vi ha en ”älgförvaltningsområdesdiktatur” eller en ”älgskötselområdesdemokrati”? Svaret fanns faktiskt i de föreskrifter som kom i fredags. Det blev ”älgskötselområdesdemokrati”. Och, det var en himla tur det.

Älgskötselområdet är en frivillig sammanslutning och de bildas inte av födsel och ohejdad vana. Det måste finnas en finess och incitament för att bilda dem. I de nya föreskrifterna dräller det inte av vare sig finesser eller incitament för att bilda och arbeta i älgskötselområden. Det enda som finns kvar är möjligheten att påverka. Vill man påverka älgförvaltningen på sina jaktmarker och inom sitt älgförvaltningsområde så kan man även i fortsättningen göra det genom sin ”älgskötselplan”. Det var räddningen för framtidens älgförvaltning. Hade denna möjlighet försvunnit hade många jägare redan listat ut att man skulle bildat licensområden. Ett licensområde kan i princip bara avregistreras om de inte betalar fällavgiften och skogsbruket kommer alltid att se till att tilldelningen blir så frikostig att jakten i princip blir ”fri”. En älgförvaltning a lá Värmland. Sköt dig själv och skit i andra med en skyhög tilldelning som man fyller tills man tycker det är lagom, ofta till cirka 50%.

Nu blev det tyst i luren en lång stund. Sedan kom analysen. ”Det är alltså fortfarande jag och mitt klåfingriga lilla avtryckarfinger som bestämmer?” Japp. Precis så. Den nya älgförvaltningen blir precis det vi tillsammans med markägarna gör den till och det är fortfarande de där avtryckarfingrarna som ska krökas av fri vilja.

I det gamla systemet var 9 av 10 samråd helt överens. Ungefär så överens kommer vi att vara också i det nya systemet. Jägare och markägare är förvånansvärt ofta samma människor eller i vart fall vettiga människor. Spelplanen ligger nu framför oss och den är faktiskt i grunden bättre än den gamla. Vi har en förvaltning som ska utgå från älgen och vi har förhoppningsvis bättre underlag för förvaltningen. Börjar man då med en lokal diskussion och bygger underifrån kommer det här att bli bra. Det kommer alltid någonstans att gå åt pipan men låt oss fokusera på den breda förvaltningen och inte de sorgliga misslyckandena.

Vid det här laget var norrlänningen lugnare och en pissnödig gråhund gjorde sin ljuva stämma hörd i bakgrunden. Han avslutade med det vanliga ”Hörs, huj” och la på. Kvar satt jag och funderade på om det inte är en förbannad tur att det finns vanligt folk ute i busken, både jägare och markägare, som även i framtiden får styra sin lokala älgförvaltning. De gör det så otroligt mycket bättre än vad vi centralbyråkrater förmår. Det är säkert.

av /14 Kommentarer

Ska vi se om vi kan hitta några fel?

, •

Många har ringt, mailat och kommenterat här på bloggen och undrat vad som är så tokigt med den framställan om konsekvensutredning av löshundsjakten som landade på Landsbygdsdepartementet häromdagen. Jag tänkte vi skulle se om vi kan hitta några vid en snabb genomläsning av de 7 sidorna som ni kan hitta här. Jag tänkte vi skulle ta det i punktform:

”Det finns ingen reglering av hundjakten i jaktlagen” – De måste ha missat §6, §27, §29, §32, §35 och hela jaktförordningen samt Länsstyrelsernas möjligheter att reglera hundjakten genom t ex hundförbud vid skarsnö. Vidare har vi särskilt specificerade tider för jakt och jaktträning med hund. Ren lögn.

”Sverige är ett av få länder som tillåter jakt med lösdrivande hund” – Det enda land jag känner till, i hela världen, som förbjudit detta är Holland. Ren lögn.

”Lösdrivande hund” – Jag har aldrig hört det uttrycket förr så jag kollade ”lösdrivare” på Wikipedia. ”Att föra en sysslolös tillvaro, förbjudet i svensk lag mellan 1885 – 1964”. Onekligen intressant val av term på en sorts hund, kanske ingen slump?

”Löshundsanvändningen har ökat de senaste decennierna” – Enligt den statistik jag har från Kennelklubben är det precis tvärtom. Ren lögn.

”Det krävs ingen utbildning av den som jagar med lös hund” – Jo, man måste idag ta Jägarexamen där en mycket stor del avhandlar just jakt med hund och hur du väljer och sköter din jakthund. Däremot krävs ingen utbildning för att få ha andra hundar, det skulle man kunna diskutera, särskilt om man är intresserad av djurskydd… Ren lögn.

”Endast ett fåtal tjänstehundsgrenar får jobba med lös hund” – Alla jag känner till får göra det…

”Jakten pågår en stor del av året” – Njaä, läs lagen och jakttiderna så ser man att detta inte är sant.

”Vargens naturliga beteende måste beaktas, inte bestraffas” – Vackert! Det är naturligt för råttor att invadera våra hus, fästingar att suga vårt blod, älgar att äta upp våra tallar, bävrar att gräva sönder våra banvallar, hackspettar att hacka sönder våra hus, rådjur att käka upp våra trädgårdsland… Är det bara vargens ”naturliga beteende” som måste beaktas?

”Fredat vilt ofredas vid jakt, det finns belagt flera gånger” – Jo, vi släpper löshund cirka 2 miljoner gånger / år i det här landet. Självklart inträffar olyckor. Frågan är om ”flera gånger” av miljontals tillfällen är anledning att utreda en verksamhet? Känns som det finns en del annat mer angeläget att utreda. Vargens konsekvenser för de i Konventionen om biologisk mångfald fastslagna principerna att traditionellt hållbart brukande ska bevaras och värnas kanske?

”Försäkringsstatistiken” – Man ”glömmer” att nämna att jakthundarna är de friskaste raserna som lever längst och besöker veterinären minst. Bland ”traumatiska skador” finns de dock med i betydande omfattning. Det konstiga är dock att det över huvud taget finns hundar som inte jagar med där. Hur kunde de bli dödade av rovdjur, trafik och annat om de inte får vara lösa? Hade man orkat titta på andra länders skadestatistik skulle man sett att svenska jakthundar är de särklassigt mest försäkrade och minst olycksutsatta.

”Löshundsjakten utsätter jaktbart vilt för lidande” – Här har man uppenbarligen inte läst de svenska studier av såväl rådjurs- som har- och älgjakt med hund. Stressen är med dagens för ändamålet framavlade hundar minimal.

”Plotthundsjakt liknar engelsk rävjakt” – På vilket sätt? Att hundar används? Det är onekligen rätt stor skillnad på en räv och en björn och på att släppa max 2 hundar eller 40.

”Löshundar angriper tamdjur” – Japp. Det hade dock varit klädsamt med siffror. Av 2 miljoner släpp händer det kanske 100 gånger, eller? Stort problem? Man vill kartlägga kostnaderna, trots att man själva skriver att detta tas om hand genom direktreglering eller hundägarens ansvarsförsäkring…

”Löshundsjakten skrämmer hundrädda människor” – Jo, särskilt eftersom de hundarna ofta är ”energiskt” skällande… Jag har aldrig någonsin hört talas om detta problem. Vill man hävda att det skulle vara ett problem kanske man skulle ha en enda siffra med? I alla de undersökningar jag sett är vargen, björnen och vildsvinet av samhället betraktat som ett betydligt större problem för bär- och svampplockning än hundar. Självmål?

”Löshundsjakten skapar trafikolyckor” – Nej. Vi har idag statistik så att vi kan bryta ned olycksstatistik geografiskt och över tid. Olyckorna ökar med ökad rörlighet genom brunst och då viltets rörelser i gryning och skymning sammanfaller med pendlingstrafiken. Detta påstående kan man skrota direkt.

Deras hundhistoria lämnar mycket i övrigt att önska, inte många rätt där.

”En långbent hund skulle snabbt hinna ikapp ett rådjur” – Njaä. Knappast va?

”För en harhund är luktsinnet viktigare än långa ben” – Intressant. Så alla Sveriges stövarägare har fattat fel?

”Jakt med drivande hund kan ske med en, två eller tre jägare tillsammans” – Hoppsan. 4 är olagligt eller?

”En stående fågelhund står så nära fågeln att den inte vågar lyfta” – Ahaaa! Så det är därför fågeln lyfter när hunden på jägarens kommando går ännu närmare?

Retriever är mig veterligen ingen hundras. Labrador retriever eller Golden retriever är det däremot. ”Rysk laika” har jag nog heller aldrig träffat på…

Beskrivningen av älghundar är onekligen rolig. Jag har själv aldrig varit med om en älghund som börjar skälla på långt håll för att närma sig eller ett ”gångskall” men det kanske händer till helgen?

”Vid vildsvinsjakt ska spetsarna helst också driva när vildsvinet går undan” – Jaså?

”Kortdrivande hundar saknar krav på spårnoggrannhet” – Jaså, det är därför vi t ex testar unga wachtelhundar på osedda harar på fält…

”Det finns bara två raser som används som kortdrivare, wachtel och tyskterrier” – Oj. Spaniels, andra terriers, blandraser, vorsteh, weimaraner…

Det här var vad jag direkt, utan att leta referenser, hittade vid en enda genomläsning. Ni är välkomna att fylla på listan…

 

 

 

av /42 Kommentarer

Hur mycket hycklar just du?

•

Jag läste en mycket tänkvärd ledare i Smålandsposten igår. Förutom att den väldigt träffsäkert beskriver det jag senaste tiden försökt få fram här på bloggen så väcker den en del tankar. Jag började fundera på hur vi egentligen ser på djuren?

I min värld är det ganska enkelt. Alla djur är inte värda lika mycket och människor är alltid värda mer än djur. När det sedan kommer till djurens inbördes ordning är det nästan lika enkelt. Tamdjur är alltid mer värda än vilda djur och djur jag har en relation till är alltid mer värda än djur jag inte har en relation till. Dessutom tycker jag däggdjur är mer värda än andra djur. Vid det här laget har nog många av er ramlat av stolen eller börjat leta efter mitt telefonnummer för att skälla ut mig. Vilken djurfascist va!?!

Nu ska jag göra er ännu argare. Håller ni inte med mig är ni värsta sortens hycklare!

Vi hör rätt ofta, inte minst i rovdjursdebatten, att alla djur är lika mycket värda. Skitsnack. Alla graderar djuren på någon sorts skala. Sedan har vi alla våra egna skalor beroende på vilka djur vi har en relation till, tycker är söta eller helt enkelt gillar. Säger man att alla djur är lika mycket värda borde man inte resa en minnessten över Kynna utan istället gråta över de tiotusentals tamdjur som hon och de andra stora rovdjuren dödar varje år. Dessutom måste man sluta slå mygg och spola ned fästingar.

Jag har en otäck känsla av att vi blir allt mindre medvetna om att vi alla graderar djuren och istället envist försöker lura oss själva att ”alla är lika mycket värda”. För visst är det som Smålandspostens ledare så träffsäkert konstaterar exakt samma tendenser vi nu ser i varg- och djurrättsdebatten som vi tidigare sett i könskampen, apartheid- och slaveridebatten samt många andra kamper. Den stora skillnaden är dock att alla dessa strider utkämpats mellan människor, inte mellan människor och djur. Ska vi jämställa människor och djur faller hela vårt samhälle. Samtliga religioner vi har i den här världen, på vilka allas vår etik och moral är uppbyggd, slår fast att människan är mer värd än djuren. Människan är satt att styra över djuren, vare sig vi vill eller inte.

Givetvis har vi alla ett moraliskt ansvar och snudd på en skyldighet att så långt som möjligt värna djuren. Men kom inte att påstå att de alla är värda lika mycket för då är du en hycklare. Punkt.

 

av /160 Kommentarer