Jägarbloggen

Viltövervakningen visar vägen

Genom avskjutningsstatistiken kan vi visa att jägarkåren helt brutit vildsvinsstammens tillväxt de senaste tre åren. Det är unikt.

Snart är jaktåret över, och det är dags att summera. Glöm inte att rapportera årets avskjutning i Viltdata, bara. Om tillräckligt många rapporterar får vi både en bättre förvaltning och en möjlighet att visa att vi klarar av att reglera viltstammarna när det behövs. Det kräver samhället av oss idag.

Jag tänkte ge några exempel på varför det är viktigt, och börjar med rådjuren. Rådjursavskjutningen var som störst 1993, och minskade sedan till 2010. Sedan dess har den legat still runt 100 000 djur/år. Jämförelser mellan spillningsinventeringar av rådjur och avskjutning visar samtidigt att avskjutningen speglar stammarnas storlek väl. Fast… varför är det viktigt att veta?

Det senaste året har viltolyckorna med klövvilt skenat, vilket somliga hävdar är ett bevis för att klövviltstammarna är överstora. Framför allt är det dock rådjursolyckorna som ökat, och enligt rådjursavskjutningen har stammarna inte ökat. Avskjutningsstatistiken ger oss alltså anledning att ifrågasätta slutsatsen att rådjursstammen ökar, vilket skulle vara orsaken till fler trafikolyckor. Det krävs en djupare analys, som exempelvis inkluderar ändringar i trafikarbetet och lodjursförekomst.

Nu kikar vi på vildsvinen istället. Fram till jaktåret 2012-2013 visade avskjutningen att vildsvinsstammen tillväxte snabbt, till och med så att den nationellt sett fördubblades vart tredje år. Resultaten och rapporter om problem med skador på grödor, golfbanor och trädgårdar gjorde att Jägareförbundet gick ut med starka rekommendationer om att öka jakttrycket. Jägarna gick man ur huse och tredubblade avskjutningen i de områden av Götaland som hade tätast stammar. Det gav lägre tätheter och mindre skador. Faktum är att insatserna helt bröt vildsvinsstammens tillväxt nationellt, och den har stått still i tre år. Det, mina vänner, är unikt.

Trots den lyckade insatsen hörs från alla möjliga (och omöjliga) håll fortfarande påståenden om att vildsvinsstammen fördubblas vart tredje år. Det är helt enkelt inte sant, vilket Viltövervakningen tydligt visar.

Till sist tar vi sädgåsen som exempel, och här är bilden inte lika ljus. Det finns två olika underarter av sädgås, taigasädgås och tundrasädgås. Taigasädgåsen anses hotad, och Finland har nyligen begränsat jakten starkt. Sverige ligger just nu under hårt tryck från våra grannländer som tycker vi borde förbjuda jakt på sädgås. En viktig anledning är att vi har dålig rapporteringsgrad inom Viltövervakningen i de områden där sädgås får jagas. Dessutom skiljer vi inte på underarterna, och saknar system för att rapportera hur många sädgäss som skjuts under skyddsjakt. Vi har helt enkelt inte koll på hur stor del av den begränsade populationen taigasädgäss som vi skjuter. Det är våra grannländer inte nöjda med, och det kan göra att vi förlorar sädgåsjakten. Här behöver vi göra mer; vi vet av bitter erfarenhet att det är mycket svårt att få tillbaka en jaktbar art om vi förlorar den.

Sammantaget så är avskjutningsstatistiken ett viktigt verktyg för att vi ska kunna vara adaptiva i förvaltningen, men även för att vi ska kunna visa på orsakssamband. Och, inte minst, att vi reglerar viltstammarna  och är duktiga på det. Genom att rapportera avskjutningen i Viltdata hjälper du dig själv och alla oss jägare att skapa en bättre viltförvaltning. Samtidigt får vi möjligheten att visa på betydelsen av våra insatser med hårda data. Det gör det mycket lättare att avfärda diverse gissningar och tyckande. Eller ren propaganda.

Nya Viltdata (www.viltdata.se) medger att man rapporterar avskjutning löpande under säsongen, vilket är att föredra. Det går också att som förut rapportera vid jaktsäsongens slut. Typ nu :-)!

Kommentarer är stängda.