Är du åsnan i vargfrågan?

, ,
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Minns ni de tecknade serierna där en åsna försöker ta en morot som hänger framför honom. Problemet är bara att pinnen som håller moroten är fäst vid åsnan. Varje steg framåt, ger exakt samma position – nära, men aldrig riktigt framme.
Bilden kan mycket väl användas på hur vi som jägare känner oss i vargfrågan. Vi kommer nära, men aldrig ända fram.
Jag har många gånger funderat på om det är vi som är åsnan. Om det är vi som springer förtvivlat efter något vi aldrig kommer att fånga – i alla fall inte på det sätt vi agerat.
Eller är det precis tvärt om. Är det de organisationer som gör allt för att värna vargen som är åsnan. De jagar en status och ett skydd för vargen som aldrig kommer att uppnås? Och ju längre de springer ifrån de drabbades verklighet desto hårdare kommer den illegala jakten att slå. De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?

Personligen tycker jag att hanterandet av problemen runt vargen är ett gigantiskt misslyckande. Hur man än vrider och vänder på frågan har den missat människan, näringarna, samhället, viltet, naturen, jakten – och vargen. Det finns alldeles för lite helhets- och samhällsperspektiv.
I traditionell svensk anda borde parterna kunnat hitta en kompromiss för länge sedan. En lösning som ingen gillar, men som alla accepterar. Men tyvärr har det inte funnits tillräcklig kompromissvilja.
Det fanns en gång en Vargkommitté. Men så fort arbetet var färdigt bröt en part från miljösidan överenskommelsen genom att överklaga skyddsjaktbeslut.
Men det har inte varit lätt för organisationerna. Medlemmarna har – med olika perspektiv – eldat på och drivit frågan till en av de mest konfliktfyllda miljöfrågorna i Sverige. Något kompromissklimat har inte funnits.

Det är därför det har tagits ett antal rovdjursbeslut i riksdag och regering, gjorts mängder med forskarrapporter, utredningar och beräkningar. Och det är därför som all jakt idag avgörs av domstolar, istället för regionala beslut som det var tänkt.
Risken är stor att vi får ännu mer överklaganden i framtiden. Miljörörelsen vill nu även kunna överklaga beslut från Viltförvaltningsdelegationer.
Vi är på väg allt längre ifrån pragmatism och djupare ner i ett olösligt skyttegravskrig.

Den dagen vi kommer närmare varandra, bidrar till samhällsbygget och hittar gemensamma lösningar genom domstolsförhandlingar ska jag ändra åsikt. Men fram till dess är allt bråk i denna fråga kontraproduktivt för alla parter i vargfrågan. Dessutom skadas alla möjligheter till samarbete i andra frågor – och vi förflyttar oss längre från realism. Tvisterna gör oss bara till ytterligheter i samhället.
Vill man hitta en lösning så kompromissar man. Är man inte beredd att mötas på halva vägen vill man inte ha en lösning. Då vill man bara ha sin vilja fram. Det är där vi står idag.

Vargen kostar samhället oerhörda summor. Ingen vet exakt. Men troligen rör det sig om miljardbelopp. Och mycket av detta är rent slöseri.
Pengar som kunde gått till biologisk mångfald, naturvård, återskapning av naturmiljöer, åtgärder för att förbättra Östersjön, stöd till hållbart brukande av jord och skog, laxtrappor och mycket annat stoppas rakt ned i onödig vargadministration. Den som tycker detta är bra: räck upp handen.

Och det värsta är att det är försent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv. Deras tolkningar av EU-rätten blir det som styr ifall det blir vargjakt i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg – inget annat.
Men oavsett vad Högsta Förvaltningsdomstolen kommer fram till i sitt kommande avgörande finns det en stor risk att vargförvaltningen ändå genomförs. De människor som drabbats, inte setts, inte bekräftats har tröttnat. Nu hörs signaler om illegal jakt och civil olydnad allt tydligare. Och värst av allt är att det finns ett utbrett stöd i lokalsamhället för detta.
Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.
Det känns faktiskt som vi alla är åsnor som springer efter en morot vi aldrig kan fånga.

20 Kommentarer
  1. Anders Åberg says:

    Anders Hermansson
    Jag tar mig friheten att fortsätta skratta åt din Pelikan, men om det du skriver om denne Carl-Gustaf Thulin är sant så måste jag skratta ännu högre åt honom. Möjligheten att få genomslag för sådana åsikter i samband med vargfrågan tror jag dock är obefintliga.

    Du har rätt i att landsbygdens folk är under attack, men försvaret av landsbygden hänger på att vi som vill försvara den kan enas om en väg som är politiskt framkomlig, dvs. möjlig att bygga tillräcklig opinion på. Att pissa på hela miljörörelsen är kanske det effektivaste sättet att istället gynna motståndarsidan.
    ”Med sådana vänner behöver man inga fiender” är ett gammalt uttryck som kanske passar in här och jag tycker faktiskt att det är hög tid att alla ni nollvisionärer och fiender till miljörörelsen tar er en ordentlig funderare på hur en framkomlig väg skulle se ut. Att bara ge luft åt sin egen frustration vinner inga krig.

  2. Magnus Rydholm says:

    Anders. Jag håller med om att landsbygden håller på att tömmas på alla möjligheter. Detta är tragiskt och upprörande. Vargen är dock inte den utlösande faktorn, bara ytterligare en sak som tydliggör detta.

  3. Anders Hermansson says:

    Jag räcker gärna upp handen om det gäller att använda detta penga- och resursslöseri till angelägna behov i samhället, i stället för som nu till ”rewilding”, varg och andra stora rovdjur etc. Men med lite eftertanke så behåller jag nog näven väl knuten i fickan. Jag skäms en aning över orsaken; som individ vill jag inte lägga viktiga delar av mitt liv på att försvara mig mot en vänsterextrem miljörörelse. ”Den uppkomna situationen”, som Magnus Rydholm skriver, kommer enligt min bedömning att bestå och förvärras under för mig överblickbar framtid. Det är en bedömning som kanske de flesta berörda delar; markägare, djurägare, landsbygdsbor, bär- och svampplockare etc. tror inte på att förnuft plötsligt skall drabba svensk politik. Få orkar med aktivt motstånd, civil olydnad eller annat som kan utsätta en för den extrema miljövänsterns attacker. Det finns ju rikligt med exempel som Molstaberg. Många gör som jag; vi är skrämda till tystnad, därför övergår vi till ett passivt motstånd som kostar stat och kommun stora pengar. Jag, till exempel, har slutat bruka åkermarken och slutat avverka skog. Jag plöjer och jag sår, men skördar inget, utan låter allt bli ”viltåker”. Jag röjer och gallrar, men tar inget tillvara. Jag hyrde tidigare ut en bostad till en fastboende barnfamilj, nu hyr jag ut till en ensamstående dansk pensionär som har det som fritidshus och är här nån vecka då och då. Skogen och badplatser har jag gjort svåråtkomliga för allmänheten etc. Jag beklagar, men landsbygden är under attack, och var och en måste vi välja hur vi försvarar oss. Detta är också orsaken till att jag inte kan instämma med Magnus Rydholm om att vi är alla lika goda kålsupare. Nej, ”den uppkomna situationen” beror på att det finns angripare och en angripen befolkning. Det är skilda saker.
    Anders Åberg skall inte skratta åt min pelikan. Läs först tidningen Biodiverse nr 4/2010 där docenten i populationsbiologi vid SLU, Carl-Gustaf Thulin skrivit en artikel, ”Utsättning av arter”. Han föreslår att i Sverige etablera frilevande populationer av till exempel: Snöleopard, himalayatahr, vild jak, vild get, tvåpucklig kamel, sibirisk tiger och amurleopard. Thulin skriver att det i Sverige finns lämpliga habitat för flera av dessa arter, och lägger till, citat: ”Det är viktigt att vi inte tillåter oss några intellektuella begränsningar i arbetet med hotade arter”. Utmärkt, men trots det så föredrar jag personligen pelikaner i Mälaren, albatrosser i Vänern och pingviner i Duortnosjávri (Torneträsk).
    Samtidigt med att statligt avlönade akademiker, vid bland annat Sveriges Lantbruksuniversitet, således kämpar för att ”rewilda” våra bygder, så kan vi läsa i tidningar, se på TV etc. hur dessa docenter och professorer tillsammans med statliga byråkrater och den vänsterextrema miljörörelsen försöker med alla trix besätta renbetet med vargrevir, hur samma individer försöker förhindra såväl skyddsjakt som licensjakt på varg och andra stora rovdjur. Självklart är att ingen drabbad tror på fagra ord om en framtida förvaltning av stora rovdjur. Vi tror vad vi ser; jordbrukslandskapet utarmas, statens skogar övergår till gran, landsbygden förlorar infrastruktur och glesbygden försvinner.

  4. Anders Åberg says:

    Jo nog är det OT med den Vitryggiga hackspetten, men som förhoppningsvis då avslutning på den diskussionen vill jag bara påpeka att det knappast råder någon brist på avverkade fd. granytor i Sverige och Hermanssons yrande om att plantera in Pelikaner kan man ju bara sucka över. Vad det handlar om är i första hand att skydda dom biotoper där hotade arter lever. Rätt självklart, eller hur?
    Sedan kan jag hålla med Mats om att man nog borde ta bort förgiftade sälar i Östersjön.

    Vargfrågan hamnar ofrånkomligen i en annan kategori än andra djurskyddsfrågor och mår nog bäst av att inte blandas ihop med dom för mycket.
    Vargen hotar vår levande landsbygd på ett sätt som inget annat inhemskt djur gör och vargfrågan är i grunden ganska enkel.
    Vill vi ha kvar en levande landsbygd så måste vi förvalta vargen med regelbunden jakt.
    Dom organisationer som kategoriskt motsätter sig det går inte att förhandla med och måste således köras över i den frågan. För att det skall bli möjligt måste man arbeta för en tillräckligt stark opinion och det arbetet blir antagligen omöjligt om man samtidigt skall ifrågasätta allt vad miljövård heter i det här landet.

  5. Anders Hermansson says:

    Det är alltid lika trist se extremvänsterns attityd till äganderätt. Citat Bengtson: ”Vargfrågan har … i förlängningen (fått mig att tappa förtroendet) för er rätt att överhuvudtaget ha något som helst inflytande över vår naturmiljö och till och med individens rätt till jakt. Det har allt mer tydligt framgått att SJF’s värnar mer om sin åsikt att en hög avkastning i form av skjutet vilt är viktigare än ett hållbart brukande av våra naturresurser, biologisk mångfald, och minimering av skador …”
    Tja, tydligare kan det kanske inte sägas. Den extrema miljövänsterns åsikter om vad som är hållbart brukande står enligt Bengtson över rätten att äga och bruka sin egendom.
    I motsats till extremvänsterns åsikter, är dock äganderätten upptagen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:
    1. Var och en har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra.
    2. Ingen må godtyckligt berövas sin egendom.
    Vilket innebär att äganderätten har ett egenvärde och utgör en del av ägarens livskvalitet. Skyddet är bland annat till för att värna individens autonomi gentemot staten, och förstås då även mot den fanatiska miljövänsterns teorier och ständiga anspråk på att ”skydda” andras egendom genom att bilda reservat. Äganderätten och tillhörande rätt att bruka egendomen är en grundpelare i västliga demokratier. FN har antagit bindande konventioner bland annat rörande mänskliga rättigheter; dels en konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, och dels en konvention som reglerar de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Detta är inte ideologiska trossatser, utan det är principer som svensk lagstiftning skall efterleva.
    Mänskliga rättigheter är knappast något som kan kompromissas bort i en förhandling mellan äganderätt och miljörörelsens krav på att få rätt använda enskilds egendom för att föda upp vargar och andra stora rovdjur, samt bestämma brukningsmetoder etc.
    Jag ifrågasätter inte Anders Åbergs goda vilja; men jag kan inte låta bli undra varifrån det stora engagemanget för den vitryggiga hackspetten kommer? Fanatismen och den bristande logiken påminner starkt om vargkramar-rörelsen. Varför tycker Åberg att den vitryggiga hackspetten skall hålla till i för den olämpliga områden i Sverige? Det finns ju utmärkta habitat utomlands. Till exempel närliggande norska syd- och västkusten. Där finns det för människor tämligen otillgänglig lövskog och oceanisk tallskog – där trivs den vitryggiga hackspetten, och är i många områden den vanligaste hackspetten.
    Men här i Sverige försöker miljörörelsen tvinga den vitryggiga hackspetten att häcka; det vare sig den inte kan, eller inte vill. Vi har ju fått några storkar att häcka; kanske dags att plantera in några pelikaner, eller varför inte pingviner och albatrosser också?

  6. Mats S Johansson says:

    Anders Åberg,

    Projekt vitryggig hackspett är bara ännu ett exempel på Naturskyddsföreningens symbolmiljöpolitik. Kanske t.o.m. ett av de värsta exemplen. Projektet startade 1990, har pågått i över 25 år och beräknas enligt K Stighäll (källa Natursidan.se) behöva pågå ytterligare minst 20 år. Endast gud och Johanna Sandahl vet antagligen hur mycket pengar från det samma Postkodlotteriet som sponsrar deras vargpolitik som då har plöjts ner i projektet.

    Man behöver inte ens vara ornitolog för att inse att om man använt de samma summor som redan har, och som kommer att plöjas ner i projektet, till att köpa upp lämplig biotop så hade vi för länge sedan redan sett samma utveckling som den i Finland. Tyvärr spelar en del svenska skogsbolag med i falskspelet i ett försök att framstå som miljövänliga.

    Läs vad man har gjort i Finland för att återfå den vitryggiga hackspetten så ser du att en av de viktigaste åtgärderna har varit att avverka de granplanteringar som var ack så populära också i Sverige när landsbygden skulle avfolkas på 60-och 70-talet. I Finland öppnar man upp landskapet igen genom att avveckla dessa granplanteringar och därmed gör det möjligt för de trädslag som egentligen hör till området att återkomma.

    Skillnaden mellan Finlands miljöorganisationer och Sveriges s.k. miljöorganisationer är att i Finland är det resultaten som räknas medan det i Sverige kan se ut som om det är det motsatta. De svenska, och nu ska jag vara snäll och utelämna s.k.för en gångs skull, miljöorganisationerna lever på att krismaximera. Krismaximering betyder fler medlemmar och det insåg SNFs förra ordförande är det som räknas när man ska värva medlemmar. (bara se på resultatet av ett i dagarna mycket omtalat presidentval…)

    Om du vill ha fler exempel på krismaximering/symbolpolitik/miljösabotage så var så god (jag nöjer mig med ett, men om du tänker efter så kommer du säkert på fler):

    Istället för att snabba på minskningen av svårnedbrytbara miljögifter i Östersjön genom att jaga arter i toppen av näringskedjan (läs sälar) där gifterna koncentreras och ta hand om dem på ett sätt så att gifterna försvinner för evigt så motsätter man sig det man kallar beståndsreglerande jakt och låter sälarna självdö av ålder eller brist på föda istället. Gifterna går ett nytt varv och Naturskyddsföreningen kan använda sjuka sälar som medlemsvärvare på facebook.

    Magnus, det här kan nog kanske definieras som OT, men jag hoppas du tar in det ändå eftersom jag vill svara Anders och för att det kanske förklarar varför jag kommer att överväga mitt medlemskap i SJF om ni sätter er vid samma bord som dagens Naturskyddsförening igen.

  7. Raymond says:

    För att få ett slut på allt dösnack om varg, inför allmänjakt på varg , liknade det som finns på älgjakt och andra djurslag, vargen måste jagas innan det är försent,att det är så svårt för vissa att förstå.

  8. Anders Åberg says:

    Mats S Johansson
    Jag tror vi är överens om att alla sk. miljöorganisationer som har en åsikt om Varg idag står för extremism i den frågan. Om dom inte ändrar sig rejält så tror jag inte att en kompromiss kommer att innefatta någon av dom, utan tvärtom genomföras över deras huvuden. Då kanske ordet kompromiss inte blir helt korrekt, men om lösningen hamnar någonstans mitt emellan extremerna så är den ju ändå ett slags kompromiss.
    Vad gäller den Vitryggiga hackspetten däremot så tror jag miljörörelsen har alldeles rätt och där handlar det också mycket om att bevara en livsmiljö där vitryggen kan leva.

  9. Magnus Rydholm says:

    Mats. Jag pratar inte om enskild skuld, utan kollektiv. Såväl jägarkår som miljörörelse har bidragit till den uppkomna situationen.

  10. Mats S Johansson says:

    Magnus,
    du efterlyser erkännande av skuld från mig som jägare. Jag är ledsen, men för att kunna erkänna skuld måste jag veta vad jag gjort för fel.

    Jag har aldrig tjuvskjutit, eller ens lagligt,skjutit, något av våra stora rovdjur och jag förstår inte hur jag med min jakt kan utgöra ett hot mot någon arts överlevnad i Sverige.

    Jo, jag deltar sedan flera år aktivt i rovdjursdebatten, och det erkänner jag, ibland framför jag åsikter om mina motståndare och deras agerande, som Per här, med starka ord.

    Tro det eller ej, men det fanns faktiskt en tid när jag, godtrogen som jag är, trodde att frågan faktiskt handlade om vargen som art. Jag tillhör en av de första i Sverige som jagade i ett etablerat vargrevir. I jaktlaget hittade vi varje år resterna efter vargfamiljens jakt och det dröjde aldrig länge innan det låg vargskit vid räntan efter en skjuten älg på hösten. Jag erkänner villigt att det var spännande att spåra av jaktmarken och hitta vargspår och glömmer aldrig den första kalla septembermorgonen tidigt sent 90-tal när jag på väg hem efter att ha vakat på rådjur hittade en hög med vargskit som det fortfarande ångade av mitt på grusvägen.

    Jag läste allt jag kom över av svenska vargforskning och lärde mig att ett typiskt vargrevir var på ca. 100 000 hektar och i jaktlaget hade vi inga stora problem att dela med oss av de en till två älgar på ”vår” del av reviret som flocken behövde för att överleva. Sedan barnsben hade jag fått höra att forskare ja dem kan man verkligen lite på.

    För några år sedan började jag få problem att förstå logiken i miljöorganisationernas budskap. Officiellt sa de sig vilja skydda hela Sveriges natur, men ändå är det bara vargar och vitryggiga hackspettar som räknas. Ingenstans hittade jag någon som opponerade sig på föreningarnas hem- eller facebook-sidor.

    Jag började gräva efter mer fakta och information och ju djupare jag kom desto tydligare blev det att det som kallade den svenska rovdjursdebatten egentligen inte handlade om världen mest utbredda rovdjurs, eller ens den i Finland ack så vanliga vitryggiga hackspettens, överlevnad. Det handlade om hur EU storkapital med extremt god hjälp av enskilda tjänstemän på Naturvårdsverket, ett politiskt parti och den ”nya” Naturskyddsföreningen skulle kunna med ett Art&Habitatsdirektiv, som totalt misslyckats att rädda deras egen miljö, i ryggen säkra att EU uppnår sina miljömål genom att, istället för att lösa sina problem hemma, stjäla den natur och den biologiska mångfald som ”det svenska” systemet redan lyckats bygga upp.

    Tyvärr Magnus, för varje gång jag hör representanter för den s.k. miljörörelsen, som Per Bengtson här, som enda argument hänvisa till ett bevisat misslyckat Art&Habitatsdirektiv och domstolar kommer vi, som jag ser det, bara längre och längre från en kompromisslösning.

  11. Mats S Johansson says:

    Anders Åberg,

    tack för att du inte nämner någon av våra svenska s.k. miljöorganisationer som varande icke extrema.

  12. Anders Åberg says:

    Mats S Johansson.
    Ja kanske var jag en aning otydlig, men som extrema betraktar jag både dom som vill utrota vargen från Sverige och dom som vill ha obegränsad tillväxt av den. Rimligheten hamnar då någonstans däremellan. Exakt hur många vargar vi kan ha i landet kan inte jag säga, men den enda organisation jag kan finna som ens har en uppfattning som liknar min egen är SJF.
    I dagsläget är det ju dock aningen svårt att vara optimistisk om att denna linje skulle nå framgång. Den skulle vad jag förstår kräva avskjutning av hundratals vargar varje år och det är naturligtvis en total konfrontation mot både EU-direktiv och bevarandeorganisationer. Kanske är det så illa att det måste inträffa tragiska angrepp på människa innan opinionen växer sig tillräckligt stark för att tvinga regeringen att till slut göra det nödvändiga.

  13. Magnus Rydholm says:

    Per, du verkar medvetet vilja missa poängen. Du kan inte erkänna miljörörelsens skuld i frågan. Andra kommentarer här i tråden kan inte erkänna jägarsidans. I rest my case.

  14. kjell says:

    Tyvärr är har Jägareförbundet ett stor delaktighet i denna Varghybrid tillväxt som nu sker.
    Man har gett med sig i vad man trot vara sammförstånd med Politiker och vargkramar maffian och trott att bara vi deltager i möten och är positiva till sammarbete så blir det bra….Politiker och kramar organisationerna har sett att Jägareförbunet är lama och enkla att köra över och det gjorde man.

    Resultatet av Jägareförbundets insattser för Jägarna äser man nu…. Inställda Jakter på stoooora områden där det tidigre var gott om blandade viltarter – nu en art Varg!

    Vargrivna tamboskap i mängder som minskas enbart beroedne på att människorna i landsbygden slutar med får osv….

    Jag har alltid undrat vad Ville/vill Jägareförbundet meddessa förhandligar om antalet vargar osv…. Det kanske är förbundets målbild man nu ser? eller vad hade man trott?

    Näää lite rakare ryggar i nästa förhandligt med motparterna och LITA ej på nå¨hra ”löften” från div politiker dom kryper undan……
    //fdmedlem

  15. Mats S Johansson says:

    Den dagen SJF sätter sig i en ny kommitté, oavsett vad den kallas, tillsammans med representanter för Rovdjursföreningen, Birdlife eller Naturskyddsföreningen (under dagens ledning) med avsikt att nå en kompromiss kommer jag allvarligt att överväga att avsluta mitt över trettioåriga medlemskap i Svenska Jägarförbundet, Magnus.

    Det är bara att studera hur Naturskyddsföreningen resonerar i kommentarsfältet på deras FB-sida när folk som faktiskt lever med deras ”symbolart” på ett konstruktivt sätt försöker beskriva sin situation så borde det vara klart till och med för ett PK Jägarförbund att jakt inte ens finns i Johannas sponsorers vokabulär i framtiden.

    Det borde vid det här laget vara uppenbart även för SJF ledning att svenska politiker medvetet eller omedvetet har gjort sig till gisslan under en miljörörelse under ledning av makthungriga karriärister som drivs av de samma drifter som de officiellt påstår står bakom dagens miljöhot.

    Var var SJF när Mikael Karlsson som dåvarande ordföranden för Naturskyddsorganisationen satte som föreningens högsta mål, över alla miljömål(!), att innan 2010 öka antalet medlemmar till 250 000? Sov ni?
    Var var ni under alla år Naturvårdverket tilläts sponsra sina egna tjänstemäns hobbyförening med miljonbelopp årligen. Jag menar givetvis den förening vars representanter här på er egen blogg igen och igen repeterat att de minsann inte är emot jakt (generellt) men som så sent som för någon dag sedan överklagat ännu en SKYDDSjakt. Sov ni?
    Inte ett ord av ifrågasättande från SJF när Johanna hyllar Leonardo DiCaprio, en av de personer på klotet som med sin egen förbrukning kanske lämnat det största ekologiska avtrycket (per person) av alla och vars ”miljöengagemang” kraftigt ifrågasatts av oberoende källor, som miljöhjälte.
    Inte ett ord från SJF och inga media-representanter emot väggen med frågor om hyckleri när Johannas tidning, med den samma personen på framsidan, blir utsedd till årets tidskrift.

    Jag tror faktisk at det enda som kan rädda den svenska naturen på sikt är att SJF bara sitter stilla i båten och låter det som sker i Sverige ske i Sverige och istället jobbar där besluten verkligen tas, d.v.s. i EU. Låt svenskt domstolsväsen den närmaste åren själva bevisa det uppenbara, att man givetvis inte kan styra en adaptiv viltvård med processer som tar flera år att avgöra.

    Jag tycker faktiskt det ska bli spännande att se vad som inträffar när svenska politiker står där med ansvaret när den värmländska vargstammen inte längre klarar att få tag i tillräckligt med älgar för att föda alla sina valpar.

    Jag hoppas givetvis att Anders aldrig får rätt och jag tror faktisk inte att det behöver hända. Jag tror faktisk politikerna kan få det ganska ett om öronen ändå när de ska förklara för folk att de ”sagor” som skrevs för snart hundra år sedan var sannare är de som berättas idag av s.k. ideella miljöorganisationer och deras ”forskare” i peerview-ade artiklar i tidskrifter som, som dagens Naturskyddsförening, väljer att sätta populism före miljö, biologisk mångfald, ärlighet och seriositet.

  16. Per Bengtson says:

    Magnus, jag måste säga att det var med stor sorg jag läste detta blogginlägg. Vargfrågan har sen några år alltmer fått mig att fullständigt tappa förtroendet för SJF, och i förlängningen för er rätt att överhuvudtaget ha något som helst inflytande över vår naturmiljö och till och med individens rätt till jakt. Det har allt mer tydligt framgått att SJF’s värnar mer om sin åsikt att en hög avkastning i form av skjutet vilt är viktigare än ett hållbart brukande av våra naturresurser, biologisk mångfald, och minimering av skador på grödor, skog, och människor.

    Det har funnits två personer som dämpat denna känsla genom att klarsynt och sakligt argumentera för sin sak. Den ena är Fredrik W, som tyvärr inte längre delar med sig av sin saklighet och djupa kunskap. Den andra är du Magnus, eftersom du vägrat gå i fällan att populistiskt skriva för dina medlemmar, utan istället sakligt redogjort för vad som är viktigt för jaktens framtid i det stora hela och betona vikten av att inte bli självgod och alltid tro att man gör allt rätt.

    Detta inlägg var ett stort avsteg från denna ton. Har du månde blivit inspirerad av Donald Trump’s vinst i valet och insätt att saklighet inte lönar sig? Till att börja med visar du ett par gånger ett förakt för vårt domstolsväsen och antyder att det inte är så himla viktigt att lagen efterföljs. ”De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?”, skriver du.

    De vinner kanske i domstol? Är det verkligen något som man bara kan sopa under mattan eller förminska på det sätt du gör? Har verkligen SJF och numera till och med du åsikten att detta är något ni kan ta lättvindigt på? Finns det ingen som helst självkritik när det gång på gång påvisas att den linje ni driver inte är förenlig med svensk lag? Det är ju fullständigt livsfarligt att relativisera vikten av att följa lagen på det sättet, och därmed öppna dörren för att det ska vara upp till var och en att bestämma om de ska bete sig laglydigt eller inte. Om man tycker at en lag är rimligt eller inte borde inte ha något som helst betydelse för om man följer den eller inte. En del tycker att de kan köra bil alldeles utmärkt efter två flaskor vin och det där med rattonykterhet bara är löjligt. Att de tycker så saknar väl fullständigt betydelse, och förminskar väl inte på något sätt brottet de begår om de sätter sig bakom ratten? Eller? ”Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.”, skriver du, Jag håller med, det är ett oerhört misslyckande när myndigheter år efter år fattar beslut på exakt samma grunder som åren innan visat sig olagliga.

    Vidare skriver du: ”Och det värsta är att det är för sent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv.” Har tanken slagit dig att dessa direktiv finns där av en anledning, och att det finns en anledning att de även införstiftats i den svenska lagstiftningen? Du kanske tycker att det är löjligt att vi ska bevara varg, andra kanske tycker det är löjligt att vi ska bevara urskogar, våtmarker, betesmarker, torskbestånd, eller östersjöns unika ekosystem. Om du tycker man borde se genom fingrarna med vargjakten så blir konsekvensen rimligtvis att du tycker att man borde se genom fingrarna även på annan typ av miljöförstörelse, som motverkas genom att EU’s stater förbundit sig till Art- och habitatdirektivet och övriga direktiv som syftar till att bevara vår miljö.

    Slutligen, har du något som helst belägg för att vargarna kostar oerhörda summor, miljardbelopp nämns, och har du i så fall även siffror på hur mycket lägre kostnaden skulle bli om det fanns hundra färre vargar? För inte argumenterar du väl för noll vargar? Om vi istället håller oss till sakliga fakta, vilket du brukar göra, så har nu ett antal utredningar visat att det är oerhört svårt att påvisa att vargarna har någon som helst ekonomiskt påverkan, ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det innebär inte att enskilda drabbas, men om det som du påstår handlar om miljarder så skulle det helt säkerligen kunnat påvisas i de utredningar som trots allt gjort. Dina ord om att vargarna troligen kostar miljardbelopp är helt enkelt inget annat en ren och skör populism utan någon som helst bärighet, vilket placerar dig i exakt samma argumentationsfack som Donald Trum i USA och SD här i Sverige. Och det var just det som gjorde mig så sorgsen när jag läste ditt inlägg. Du är en smart människa som är enormt duktig på att föra fram med ditt budskap och vinna över folk på din sida. Om det är det du syftar till med detta inlägg så har du säkert lyckats, men det är tråkigt om du har blivit så cyniskt så du hellre vinner en majoritet och bidrar till splittring än bibehåller den sakliga och kunniga ton som fram till nu präglat dina inlägg.

    PS. Ja, det fanns en Vargkommité, och det enda som är säkert vad det gäller hur det slutade är att båda sidor ansåg att den andra sidan svek överenskommelsen. Vår regering försökte råda bot på detta genom att instifta ett nytt samråd. SJF sa nej till detta. Då blir det i mina ögon lite konstigt att klaga på att den inte finns vilja att försöka nå samförstånd och kompromisser.

  17. Anders Hermansson says:

    Rydholm skriver att vargen kostar samhället troligtvis miljarder kronor, och att i traditionell svensk anda borde problemet varit löst genom en kompromiss för länge sedan. Rydholm skriver vidare att det är försent komma överens, och att frågan inte längre avgörs av svensk lag.
    Detta håller jag med om. Men jag drar andra slutsatser. En kompromiss är inte möjlig av flera skäl: Konflikten rör inte enbart egendom eller ideologi, och det är inte endast en fråga om motstridande intressen. Det finns en tredje oberoende ”part”; en fredad och oåtkomlig djurpopulation stadd i snabb tillväxt. Säg till exempel att vi 2016 har (troligen grovt underskattat) 450 vargar, samt antag (likaså troligen en underskattning) att den årliga nettoökningen i antal vargindivider är så låg som 15%. Om vargmaten räcker och varghälsan håller, så innebär det att vi redan 2030 (14 år går snabbt) har mer än 3200 vargar i skogen. Kompromissen ”Halva vägen” är det 1600 vargar år 2030? I så fall; av vem, hur och när skall tusentals vargar avlivas?
    Att den ursprungliga, som vi kan kalla den skandinaviska genetiskt differentierade, populationen är utdöd, är det knappast någon som bestrider. Att inga avkommor från den norsk-svenska vargpopulationen finns kvar, betraktar jag som som bevisat. Vi kan möjligen drömma om att vi har renrasiga vargar (Canis lupus lupus) från Finland-Ryssland. Men vetenskapliga bevis för saken saknas (se Vila med flera), ett faktum både forskare och byråkrater tydligen tagit åt sig – man talar numera endast om Canis lupus (av vilka det finns ett okänt antal tiotals miljoner individer i världen). Det som således sker är att en vargpopulation av okänt, troligen kraftigt blandat ursprung, är i färd med att bilda en ny vargras (Canis lupus urbanus?) i Norge-Sverige. Därtill har denna icke skyddsvärda vargras i vardande fått EU:s skydd på lokalbefolkningars bekostnad. Den uppges vara skyddad endast för att skydda eventuella ”värdefulla” Canis lupus lupus som möjligen kan tänkas komma från Ryssland. Fast det är tveksamt om sådana finns ens där. Men för att dessa ”värdefulla” Canis lupus lupus skall ta sig hela vägen till södra Sverige så måste förstås svensk och finsk renskötsel ställa sina renar till förfogande som mat åt de värdefulla ryska vandringsvargarna.
    Jag kan inte se hur det skall gå till att en plågad landsbygds- och samisk befolkning skall nå en kompromiss angående vargavel med en liten grupp ekosofer som har stöd av en ointresserad urban majoritet. För ekosoferna är det frågan om att ”ha sin vilja fram”, därför att de har en tro, en ideologi driven av bakmän med pengahunger; då spelar det ingen roll hur mycket ideologin kostar andra, eller att det kan vara en icke skyddsvärd vargsort. För landsbygden är det en överlevnadsfråga. Knappast jämförbara storheter. Eller motsvarar till exempel en timmes lyckligt tänkande på vilda vargar ett ton havre i torken?
    Men eftersom landsbygden är och förblir en politisk minoritet, så kommer den grönröda kapitalismen att få sin vilja fram: Vargpopulationen kommer oförtrutet fortsätta växa allt snabbare, i antal räknat. Vare sig älgar, åsnor eller tamdjur kommer att räcka till att föda alla vargar. Ingen tjuvjakt och ingen legal jakt kan råda bot på resultatet av en totalt hänsynslös, tillika vårdslös politik, som helt tappat kontrollen över vargarnas tillväxt. Svält och/eller pest är vad som i framtiden kommer sätta stopp för pågående vargkatastrof. Att i detta läge tala om ”förvaltning” ter sig märkligt, och inget som landsbygden kan tro på. Ingen förstår ju varför vi skall föda upp ryska vargar med vårt vilt och våra tamdjur, och samtidigt förstöra livskvalitén för 100000-tals människor. Vilket är det förväntade gigantiska plusresultatet av kommande vargförvaltning? Det måste ju vara något i hästväg om det skall väga upp för all plåga, allt lidande, alla kostnader och förstörda liv som dagens vargpolitik orsakar. De miljarder som vargpolitiken därutöver redan kostat samhället, är en spottstyver jämför med vad som är att vänta.
    Anders Åberg verkar tro att en ”laissez faire, laissez passer”-politik är lösningen. Tyvärr fungerar sånt inte särskilt ofta, och absolut inte när det gäller att bekämpa stora livsfarliga skadedjur som saknar fiender och som förökar sig exponentiellt. Men Åberg och Riksdagen verkar i och för sig vara inne på samma omöjliga icke-lösning.

  18. Gunnar Johansson says:

    Tyvärr verkar naturvårdsverket, domstolarna och även vår en gång så vettiga länsstyrelse i Värmland numera vara infekterade av extrema vargvänner. Det är beklämmande att ett djur skall tillåtas att näst intill utrota andra. Älgtillgången i östra Värmland är nog den lägsta på 80 år. Bävern är försvunnen, grävlingen har minskat radikalt. De rådjur som är kvar finns inne i bebyggelsen.
    Den nuvarande vargpolitiken ingår i ett större projekt: Utrotningen av landsbygden.
    Korna skall bort, skogen skall stå och ruttna ner, strandskydd till förbannelse mm mm

  19. Mats S Johansson says:

    Anders Åberg,

    Jag trycker du uttrycker dig lite otydligt.

    Det blir lättare att diskutera om du talar om vad du menar med ”rimlig rovdjurspolitik” och vilka organisationer du definierar som ”extrema”.

    Om den sista uppgiften innebär för mycket arbete så kan du som alternativ ange vilka du definierar som ICKE extrema. ;)

  20. Anders Åberg says:

    Ja där beskrev du nog situationen ganska bra Magnus. Den dagen en varg ger sig på ett barn som väntar på skolbussen så laddas säkert en hel del bössor ute i stugorna och ingen polis i världen kan få ortsbefolkningen att vittna om eventuell tjuvjakt. Vi har då trots all juridik och alla stolta EU-proklamationer lyckats manövrera oss ända tillbaka till Åsa-Nisseland! Sverige är fantastiskt!
    Det är inte lätt att veta vad man skall göra åt eländet, men troligen är det enda att fortsätta hålla fast vid en rimlig rovdjurspolitik och låta extremisterna på bägge sidor skrika sig hesa. Förhoppningsvis leder det till att tillräckligt många inser att kompromissen är den enda möjliga vägen. Problemet förvärras ju dock av att den ena extremsidan verkar ha greppet över naturvårdsverket, men kanske har dom ändå bränt sitt bästa krut.

Kommentering är stängd.