Jägarbloggen

Jag jagar med min hund – därför är jag

Argo är borta. Han blev snabbt sämre på slutet. Och även fast jag var förberedd så slutade världen att fungera, jag bara gick och gick i flera dagar, kunde inte stanna, hade ingenstans att ta vägen, kunde inte andas, kunde inte förstå…

 

Jägare med jaktlabrador

Det är i jakten ni finner varandra på riktigt, du och din hund. Det här är jag och Argo.  Foto: Rikard Lewander

Bara några timmar tidigare gick vi vår sista promenad. Argo lös, han badade själv i den septemberkalla sjön, rusade runt och röjde i vassen, kom fram till mig, gav mig den där blicken och skumpade iväg igen, omedveten om sakernas tillstånd.
Där ute, vi två tillsammans, glömde han smärtan av tumören som växt så snabbt de senaste dagarna att han inte längre kunde stänga munnen. Han glömde bort att vi varit vakna hela natten för att han inte längre klarade av att lägga ner huvudet utan att det gjorde ont. Till och med när det var matdags förträngde han det onda och åt upp all mat denna sista dag.
Kroppen gör ont, tårarna rinner, skvalar. Det finns ingen lindring, bara smärta…

Livet måste gå vidare. De andra hundarna i flocken är oroliga. Nu har det gått några dagar och vi slickar våra sår och försöker hitta en ny ordning.

Samtidigt knackar vardagen på. Länsstyrelserna har fattat beslut om vargjakt och som ett brev på posten dimper de sedvanliga elaka mailen från diverse jakthatande människor in till mig. Som vanligt påminns jag om att jag som jagar med mina hundar är en hundplågare och en jävla idiot, att vargarna var där före mig, att jag inte har någon rätt och så vidare…

I vanliga fall sänder jag bara, i tanken, tillbaka en fiktiv illaluktande fjärt som jag för mitt inre ser omsluta dem.
Men just nu är jag extra känslig, ansatt och dysfunktionell av sorg efter min fina underbara familjemedlem och jaktvän.
Men de bara fortsätter att slå. Jag blir så jävla arg på de här människorna som befinner sig i sin lilla unkna burk utan minsta känsla eller en vilja att känna hur andra människor lever och har det.
Jag jagar med min hund. Därför är jag. Därför är hunden.
Den som jagar med sin hund vet att det är så du finner hundens sanna jag och tvärtom. Det är precis där, i jakten, ni finner varandra på riktigt, du och din hund.
Det kan ingen rosa bajspåse, hundgodis, boll, soffliggande, kramar eller extra tjosanhopp under koppelpromenaden göra ett enda dugg åt.
Och jag vet, för jag kör också hundgodis, kramar, bollar och tjosanhopp med min hund.
Men det viktigaste av allt är att jag också jagar med den. Jakten är den sanna glädjen för hunden, det som för oss samman som inget annat och livsgnistan som gör att den till och med kan glömma en dödlig tumör. Och som trots allt överglänser det mörka så här efteråt.

Det är jakten som gör din hund lycklig på riktigt.
Ni jakthatare som klagar på min hundhållning. Ni som aldrig kan förstå för att ni aldrig varit och aldrig någonsin kommer att komma så nära en hund som vi jägare gör;
Må ni bli för evigt nerfjärtade och aldrig någonsin ta er ur stanken!

, , , , ,

2 svar till Jag jagar med min hund – därför är jag

  1. Sven-Erik Hult 2016-10-05 kl. 13:10 #

    Du träffar helt rätt i dina tankar. Jag har haft tre hundar och vet vilka kval du går igenom.
    Kämpa på! Vi är många som stöttar dig!

  2. Fredrik Waxin 2016-10-05 kl. 12:41 #

    Jag blir alltid så glad över att du sätter ord på våra tankar om hur många av oss jägare är och lever. De du refererar till kallar jag ”små människor” som är så övertygade om att deras syn är den rätta och allt annat är fel. Att människor har olika tankar, värdegrunder och levnadsett verkar ha gått dem helt förbi.
    Hörde om Argo för några veckor sedan och vet vilken speciell plats han hade i flocken och även om det gör ont i hjärta och själ hos de som finns kvar, så har inte han ont längre.

    Ser redan fram emot nästa blogginlägg.