Jägarbloggen

Svarta M, småbarnsmamma och jägare – hämnden

För att lätta upp för tillfället tunga stämningar efter domar som får oss att förundras, tänkte jag rikta mig till er jagande kvinnor där ute med små bebisar. Min dotter är nu nio år men jag hittade en text som jag skrev under hennes första månader. Hon hade den ”goda” smaken att födas i augusti så jaktsäsongen blev som den blev, med varierande känslor. Här i form av en fiktiv men gigantisk matattack på maken, precis i början av säsongen. Men ta det lugnt! Jakterna försvinner inte!
Således, tillbaka i tiden:

wilda_peltor

Det tar tid att växa i hörselskydden. Foto: Rikard Lewander

2006

”Nej, man är inte mycket till jägare nu, med liten bebis hängandes vid bröstet dygnet runt. Tredje barnet men jag hade verkligen glömt att det var så här… så här… orättvist!!
Jag får en konstig bild i huvudet av ammande pappor men knäpper bort den rätt omgående.
Just den här säsongen har telefonen också ringt extra mycket och i andra änden frågar vänliga människor om man inte vill komma och jaga och hjälpa till med apporteringen både här och där.
Jag har tackat nej.
Men det har skett efter ihärdigt filurande på hur man ändå skulle kunna lösa det hela.
Man kan ha bebis i ryggsäck. Men det smäller för mycket. Peltor Kids! Nej, det gick inte när vi provade, hon försvann någonstans inuti lurarna. Hon är för liten än.

Man kan pumpa, mata med annat eller kanske köpa en helikopter. Sannolikheten känns ungefär densamma just här och nu.

Visst finns det andra lösningar men någonstans är det nog bara att försöka inse, att nu är det så här den här säsongen. Note to self: Bliv vid din läst åtminstone en liten stund, människa!
Okej, jag försöker!
Det är ju faktiskt bra för min unghund att bara ta det lugnt vad gäller jakten. Lite grundträning hinner jag med, vilket räcker så bra.
Dessutom, mannen får ju jaga, bjud lite på det! Hmmm….
Och då borde ju jag, lilla frun som sitter klistrad vid bebis, tycka att det är jättebra att någon låter hundarna få komma ut och jobba och att mannen i ens liv får sina jaktlustar stillade.
Jag får ju tillbaka det där senare, när han kan ta över.
Under tiden kan jag jollra med lillan, laga god mat och utsätta degmagen för allehanda våldshandlingar för att på sikt få den att försvinna.
Nu funkar det inte så. Inte ens i närheten.

Upp dyker nämligen den Svarta Madeleine, förkortat Svarta M. Den avundsjuka, missunnsamma kvinnan som intar hela spelplan.
När maken har varit ute en hel dag och jagat och apporterat änder med Fancy, alltså MIN hund, kommer hem lycklig och med rosig blick bara vill BERÄTTA, då åker min osynliga rullgardin ner och tadaa, fram kommer Svarta M.

”Jaha, nähä, men så roligt! utbrister jag på väl valda punkter i hans berättelse medan Svarta M istället, i sinnet, har laddat med tunga artilleriet och avbryter varje mening som innehåller ordet ”skitkul” med att avfyra en gräddtårta.
Mitt i plytet!
Mannen säger:
’’…och Fancy följde mina dirigeringar exakt!”
Svarta M:
”Ap jårs, madderfacker!!”
” Whosh, whosh, whosh! Hon svingar iväg nästa tårtbit! Den fläker av kepsen på mannen och lämnar ett vitt spår av grädde längs med hjässan!
”Nä men gu va kuuul att hon lyder så bra!” Säger jag.
Mannen säger:
”Och det var så kul att träffa den och den och den. Alla hälsar!”
SPLASH!! Svarta M häller en hink vatten över honom!
”Ååh, du får hälsa tillbaka till dem nästa gång du åker dit.” Säger jag. Och ler.
”Och du skulle ha sett anden som hamnade en mil bort. Jag skickade hunden på linje hela vägen och det gick skitbra. Skytten som är världskändis såg allt och tyckte att vi var j-igt duktiga. Och maten var jättegod!”
Svarta M:s mörker är nu kolsvart.
Mannen fortsätter:
”För att inte tala om vår egen jakt. Den blir helt fantastisk i år!”
MATKRIG!!! Svarta M vräker nu kvarblivna mackor på mannen som försöker inta försvarsställning bakom köksbordet. Ingen nåd!!
Splatt! Splatt! Ett par välriktade köttbullar får ned honom för räkning. Yes! Seger!! And doooown you go! High five med Svarta M!

Ehrm… Dags att dra sig tillbaka.
”Så kul för dig! Och vad bra att du har de gamla mackorna med hem. Då kan jag äta dem!”
Säger jag och pussar på bebben.

, , , , ,

3 svar till Svarta M, småbarnsmamma och jägare – hämnden

  1. Oskar Lindberg 2016-02-24 kl. 17:41 #

    Visst är drömmen att kunna kombinera nytta med nöje, men ibland får man bara se till att göra tid för det man brinner för. Det blir oftast bäst för alla inblandade.

  2. Madeleine Lewander 2016-02-17 kl. 20:58 #

    Hej Nils! Ja, nog går det att ordna tillvaron till det allra bästa om man bara vill. Dock kan nog ändå tillfälliga dippar uppstå. Lycka till med både familj och jakteri framöver!

  3. Nils 2016-02-17 kl. 20:42 #

    Hej! Jag fick en dotter hösten 2013. Under hennes första två år har vi jagat enormt mycket! Vi har skjutit två älgar, två tjädrar, en räv, ett rådjur, en grävling och jag har kört ”barnvagnstricket” på intet ont anande kråkor.

    Nu har jag fått tvillingar och då var det bara inse, det går inte att bära dom båda i ryggsäck så jag sysslar mest med fällfångst. Brukar småspringa upp på skogen för att hinna sätta upp en mårdfälla innan barnen måste hem och amma. Har knappt tid att gå på toaletten själv men man får lägga om sitt intresse så det passar situationen. Har förhoppningar om att kunna jaga bäver med dom sovandes i vagnen i vår.