Tack alla jägare, bra gjort

Vilken typ av bilder delar du på sociala medier? Foto Magnus Rydholm

Vilken typ av bilder delar du på sociala medier? Foto Magnus Rydholm

 

För exakt ett år sedan skrev jag en blogg om att vi jägare måste bli bättre på att visa upp en bild av jakten som allmänheten förstår. Bara för att vi kunde ta bilder och filma behövde vi inte lägga ut allt på sociala medier och filmsajter. Särskilt inte de delar som visade upp något som vi själva inte var stolta över.
I den vevan drog Svenska Jägareförbundet igång sin etiksatsning. Min blogg  var en del av startskottet för denna.

Svensk Jakt har därefter publicerat ett antal artiklar om jaktetik, om hur vi visar upp jakten. Daniel Ligné har hållit föredrag på otaliga ställen i Sverige. Jaktvårdskonsulenter runt om i landet har förklarat och förmanat. I olika skepnader har personal och förtroendevalda engagerat sig hårt i frågan om jaktetik. Vår gemensamma oro och arbetsinsats har gett resultat.
Ett år senare har det skett en oerhörd förbättring på de bilder som dyker upp på exempelvis Facebook.
Fortfarande publiceras det saker som inte borde visats, men de är ganska få till antalet.

På ett år har vi börjat visa jakten på ett sätt som även de som inte jagar kan förstå. Hela denna del av förbundets etiksatsning handlar naturligtvis inte om att dölja något, utan visa upp den bild av jakten som vi är stolta över. Sådant som vi kan stå för, som ger respekt, som ger acceptans för den sysselsättning  vi alla värnar.

Vi jägare måste också förstå och ta hänsyn till att många människor lever långt från ett brukande av naturen. De ser aldrig slakt, avlivningar eller döda djur. För dem kan djurbilder som innehåller blodröda pölar, tarmpaket eller stora kulhål leda till ifrågasättande och en helt annan bild av jakten än den vi ville sända.

Och farligast av allt. Våra bilder kan användas emot oss.

Låt oss göra en liten tankeövning. Tänk efter. Hur skulle du förklara jakt för en person som inte vet någonting om detta? Hur skulle du beskriva det fantastiska med spänningen, kamratskapet, naturen, hundarna, köttet och allt annat?
Är du färdig, då tar vi nästa fråga. Hur ser dina foton ut?  Kan du med handen på hjärtat säga att dina beskrivande ord stämmer överens med utseendet på dina fotografier (eller filmer)?
Inte ens jag, som sitter här med pekpinnen, kan säga att jag fullt ut klarar av detta. Men om vi tänker på detta sätt kommer vi närmare hur bilderna bör vara. Ibland ett fällt vilt, men också jaktkamraterna, hundarna eller naturen. Då kan allmänheten få bättre förutsättningar att förstå vår fascination för jakt.

Jag, och många fler, har i alla fall sett och noterat den stora förändringen. Det tog ett år. Men idag har väldigt många jägare tagit till sig av budskapen, som förbundet trummat ut.
Vi hjälps numera åt att säga ifrån när bilder inte borde visas. Vi tar bättre bilder, vi tänker vad vi vill visa – och hyser samtidigt större respekt mot det fällda djuret.
Jag är faktiskt imponerad och lite stolt över vad jägarna har åstadkommit.

Släpp nu för Guds skull inte taget. Etik är något som vi alltid måste jobba med. Fortsätt visa upp vad jakt är och vad den betyder för dig och för dina vänner. Men visa den bild som beskriver jaktens innersta själ – att vi hållbart brukar naturen, med hög etik och respekt mot såväl människor som djur. Gör vi det kan aldrig någon använda våra bilder emot oss.

Tack alla jägare, detta har ni gjort otroligt bra.

15 Kommentarer
  1. Kerstin Fredin says:

    Hm! Sluta fokusera på svårigheterna, och försök istället att se möjligheterna.

    Varför inte ta ett snack med ”professorn”, eller lägga ut betet så att andra kunniga personer blir intresserade?

    Fantasin ger öppningar, men är också det som sätter gränserna.

    Jo, jag förstår att det inte är lätt, men jag tror verkligen att det är värt mödan om man värnar om jakten som sådan.

  2. Magnus Rydholm says:

    Kerstin. Som du säkert förstår har förbundet inte resurser till att producera TV-produktioner. Och för att produktionsbolag ska vilja göra något dylikt måste de ha något som lockar TV-tittare och klara av att sälja in idén innan de börjar. Då behövs dramaturgi, överraskande moment, nyfikenhet och många andra saker som bygger upp berättelsen. Typ en populär programledare och en gammal vetgirig professor.
    Ingenting är omöjligt, men bara att försöka sälja in idén tar väldigt resurser i anspråk. Och dessa resurser har vi inte idag.
    Men jag håller med dig om att många fler i samhället behöver förstå vilket arbete eftersöksjägarna lägger ned.

  3. Kerstin Fredin says:

    Magnus, jag tänkte mig något som något av de svenska TV-bolagen kunde vara intresserad av, som filmerna om Lottas jakt.

    Ibland känns det för jävligt att inga utom de insatta fattar vad det handlar om att vara eftersöksjägare på trafikskadat vilt. Det måste på något sätt göras mer känt bland allmänheten. Kanske något som Viltolycksrådet skulle kunna ta tag i, för det skulle säkerligen även kunna göra allmänheten mer kunnig om det som gäller vid viltskador också.

  4. Björn Isaksson says:

    Ja vad säger du Magnus?
    Kerstins lysande förslag om en film om eftersöksjägare vore väl något att försöka få till? Om inte annat som en hyllning till dem som kliver upp mitt i natten för att förkorta ett skadat djurs lidande.
    Sedan delar jag din uppfattning om hur Lottas känslor beskrivs. Särskilt hennes våndor efter bomskottet på vildsvinet känner man igen, vi känner den våndan efter varje skott där djuret gått utom synhåll innan det fallit. Så ska det kännas, annars är det fel.

  5. Kerstin Fredin says:

    Som vanligt kan jag själv skriva under på det mesta du uttrycker Björn Isaksson, och jag vill lägga till att kanske ett lite mer självkritiskt förhållningssätt från oss alla, säkert kan vara av godo för jakten som helhet.

    Kanske även att fler skulle våga ifrågasätta bilder och ageranden direkt, när man läser om dem på de sociala medierna eller kommer i kontakt med sådant man upplever som oetiskt och skadligt för jaktutövandet? Kritiken kan ju lämnas via privata kontakter, så att den som blir kritiserad inte hamnar i försvarsställning utan snarare blir intresserad av att lyssna och förstå varför en bild eller ett beteende uppfattas på ett negativt sätt.

    Själv blev jag tidigt varse de ritualer som gäller här på marken, för att visa de skjutna djuren respekt på olika sätt. Det kan kanske uppfattas som löjligt av en del, men själv har jag mer upplevt det som en nyttig påminnelse om att aldrig glömma att visa respekt för det djur man trots allt berövat livet.

    Vad gäller TV-serien ”På jakt med Lotta och Leif”, så vore det värt att den gick i repris årligen. Lite så att känslorna som Lotta beskriver, nöts in mer och mer även bland dem som aldrig kommer i kontakt med den sunda jakten.

    Kanske även ett filmprojekt för att visa eftersöksjägarnas verklighet efter att de blivit kontaktade för eftersök på trafikskadat vilt? Där har vi de verkliga hjältarna inom gruppen, och de borde få mer uppmärksamhet – om jag nu fick bestämma.

  6. Björn Isaksson says:

    Ja, jag tror det är bra med en aning självcensur med tanke på att man i reklam för mensskydd visar med blått blod. Jag som trodde att det bara var kvinnor av adlig börd som var blåblodiga!
    Skämt åsido, vi lever i ett urbaniserat samhälle där en övervägande majoritet är så långt från att förstå hur det vacuumpackade köttet hamnade i påsen. Det är i mångas ögon förskräckligt att köttbiten måste passera ett stadium av gulligt djur som måste dö för att jag ska få min kotlett.
    Det finns en rädsla för döden, blod och det som är organiskt och vi som valt att döda vår mat själv blir därigenom väldigt skumma och kanske skrämmande. Det handlar om att kanske dra bort inälvorna, göra som tysken: att lägga en symbolisk kvist över skotthålet. Helt enkelt att visa viltet respekt, även efter döden. Sedan kanske vi skulle lägga ut bilder på när vi bygger hargolv, spikar upp holkar för arter vi inte jagar, bygger foderplatser, anlägger viltvatten och viltåkrar. Det är ju viktigt att vi visar hur vi stödjer viltet, inte bara att vi skjuter det. Minst lika viktigt är att visa arbetet med hundarna, eftersöksträning och olika prov, allt för att visa alla sidor av jakten och inte bara ett skjutet djur, som egentligen bara är slutmomentet.
    Men som Leif GW Persson säger i inledningen av den rosade TV-serien ”På jakt med Lotta och Leif” : ”Jakt går ut på att döda djur, så enkelt är det.” Det går inte att förneka, men det är så mycket mer…

  7. Anders Hermansson says:

    Magnus Rydholm – du ger i din kommentar uttryck för en vanligt förekommande missuppfattning – en missuppfattning som därtill mer än gärna odlas av proletära vargaktivister. I en demokrati är det majoritetens solklara skyldighet respektera och skydda minoriteters intressen. Jakträtt är del av ägorätten och ägandet är skyddat i grundlag – huruvida det är en individ, en promille eller tre procent markägare saknar betydelse. Jägarna som minoritet skall ingalunda behöva fjäska för den politiska makten eller för massmedia för att få sin rätt tillvaratagen. Men ju fler som skriver att majoriteten i en demokratisk stat inte är skyldiga försvara minoriteters rätt, ju fler kanske börjar tro att det förhåller sig så. Förbundet har tyvärr ofta uppträtt tvehågset i frågan, kanske beroende på att man tycker sig sitta på två stolar. Förbundet bör spola sin vargpolicy, och i stället skaffa sig en markägarpolicy som är otvetydig och i överensstämmelse med grundlag. Det är i alla förbundets medlemmars intressen – såväl markägare som arrendejägare.

  8. Magnus Rydholm says:

    Anders Hermansson. Jag håller med dig om mycket du skriver. Men inte att vi vill visa en tillrättalagd bild av jakten. Jag vill att vi ska visa alla aspekter. Tyvärr har det den senaste tiden mest varit bilder på skjutna djur, och ofta har dessa varit rätt makabra. Detta är inte en helhetsbild av jakten som gör att icke-jägare förstår varför vi jagar.
    Jägarna motsvarar tre procent av befolkningen i Sverige. I en demokrati så gäller det för oss tre procent att få de 97 procenten att acceptera oss och vår jaktutövning.
    Den bästa vägen till det är att skapa förståelse om vad jakt handlar om. Personligen tror jag att de är väldigt få jägare som beskriver anledningen till att de jagar med att de bara vill skjuta djur. Och därför bör den bild vi förmedlar via sociala medier innefatta den mångfald av olika upplevelser och infallsvinklar som jakt ger oss – även det faktum att vi fäller vilt.

  9. Anders Hermansson says:

    Trine Søndergaard, en dansk fotograf, har ibland jägare och hundar som motiv. Det är konstnärliga bilder av jakt i en isig och dimmig natur – så som det ofta är i vårt hörn av världen. Jag får nästan ett intryck av att Søndergaards jägare är den bild förbundet vill hålla upp framför svenska folket, och säga att så här är en jägare – en tyst, rättskaffens man som tillsammans med sina hundar jagar i en vild och främmande natur. Søndergaards bilder är konst, men visar inte den genomsnittliga svenske jägaren som bor i en stad och tillbringar sin tid på ett kontor. Inget fel i vare sig det ena eller det andra. Men det blir ett problem när förbundet håller upp en tavla och talar om alla jägare att så här är en jägare – så här skall ni klä er, äta, jaga, tala, ja, rent ut av det, uppföra er så att urbana journalister ”förstår” jakt. Ehuru förbundets intentioner må vara goda, så är de kontraproduktiva. Varför? Av den enkla orsak att genom att anpassa oss till våra motståndare så visar vi att vi skäms över att vara oss själva. Dagens journalister har ett genuint ointresse av och är okunniga om landsbygden – de verkar ha sovit djupt på all geografilektioner, till exempel ids många inte ens slå upp var olika orter ligger. Vad som fascinerar massmedia är det urbana livet; livet utanför stadsportarna skildras inte om det inte är frågan om olyckor eller skandaler. Älgjakt, renskötsel, fåravel, skogsbruk etc. blir något främmande, som, när det ibland skildras, så är det i termer av exotiska, ofta våldsamma, negativa företeelser. Urbana journalister ägnar sig i allt större utsträckning åt det ”normala” liv som finns på Östermalm eller i Rosengård – våldshandlingar ursäktas ofta; utanför städerna finns ”naturen”, och där skall stora rovdjur leva. Stora rovdjur har något mystiskt som kallas ”existensberättigande”, sådan ”rätt” tilldelas inte älgar, får och andra bytesdjur. Detta är en utveckling förbundet inte rår på genom att likt Søndergaard hålla upp en förskönad bild av jägare. Det är synd att förbundet fallit för denna frestelse; visa i stället upp landsbygden, jakten, människorna och deras näringar som det normala, vårt ursprung; och icke som exotiska företeelser. Dvs. jägare är som andra, de är goda, onda, blyga, skrytsamma, nykterister, festprissar etc. Men dölj inte att jakt är att döda, och att det är naturligt att vara bytesmedveten, äregirig och att vilja visa upp sin fångst eller byte. Och vad vi än äter så inkräktar detta på andra organismers livsutrymme. Detta forum är på väg dö ut därför att kritiska kommentarer censureras. Och kanske lika bra – här debatteras inte längre frågor av stort intresse för jägare.

  10. Alpo says:

    Tommy – ja, tyvärr finns det dom som gör så som du beskriver, det skall vi aldrig acceptera. Tvärtom så skall vi med all kraft försöka få stopp på sådant som inte hör hemma i jaktens väsen och själ. Alla vi som tar fullt ansvar för jaktetik och repsekten för det vilda har inget att dölja – det vill jag att vi skall visa upp.

  11. Magnus Rydholm says:

    Tommy. Visst finns det problem. Men bilderna på sociala medier har blivit mycket bättre. Men vi måste samtidigt fortsätta att städa i egna led. Vi måste vara tydliga med vad som är okej och vad som är oacceptabelt.
    Men skillnaden är stor mot hur det sett ut tidigare. Och då måste i alla fall jag visa uppskattning till alla de som gör rätt.

  12. Tommy Olsson says:

    Magnus och Alpo
    Visst skall vi visa varför vi jagar och hur vi jagar, vi skall bedriva jakten på ett etiskt rätt sätt

    Men om vi bara ser på you tube på Svenska jägare och hur dom beter sig så är det inte märkligt att vi har motståndare
    När man ser Idioter som springer om kring med en kniv på 40cm för att hugga ihjäl vildsvin som någons skit hund håller fast då blir man ledsen o förbanna jag har jagat i 40 år med hund med aldrig betett mig som ett svin för det

    eller om man börjar skjuta på djur på 3-4-5hundra meter då skulle dom otvivelaktigt
    omyndigförklaras

    sanningen är helt annorlunda än det ni skriver

  13. Alpo says:

    Magnus – jag håller helt med dig i det du skriver. Jag vill, precis som du, att vi inte skall slå oss till ro i detta läge utan fortsätta till en ännu bättre nivå.

    Men jag vill också att vi tar nästa steg och återger den riktiga bilden av jakten. Jag vill att vi alla hjälps åt för att ge allmänheten upplevelsen och bilden av hur den svenska jakten utförs, upplevs och livet i jaktlaget. Helt enkelt jaktens själ och väsen. Vi kan göra mera för att också bibehålla respekten för viltet och allmänhetens positiva inställning till den svenska jakten.

    // To all hunters – Well done, let´s take the next step !!!

Kommentering är stängd.