Bruka, betrakta, bevara

Den hektiska och intensiva vårperioden har fortsatt och det är inte många timmar man har kunnat sitta ner i relativt lugn och reflektera över vad som har hänt. Mycket aktiviteter och utbildningar ska hinnas med mellan snösmältning och sommarsemester och till det kommer planering och framtagande av material till kommande verksamhet. Dessutom har älgförvaltningen haft en hektisk tid för att hinna klart med all planering och alla beslut inför höstens jakt. Lagom till midsommar känns det ändå som att det kan börja lugna ner sig något, i alla fall ett tag.

En intressant diskussion som jag var inblandad i var en fråga om ord och hur vi skapar bilder av vad vi är och vad andra är. Intressant nog hittade jag igen en annan blogg som delvis hakade på i samma spår. Christel Gustafsson är landsbygdsstrateg på Jordbruksverket och har en hel del intressanta tankar i sin blogg om Naturen i betraktarens öga. Hon skriver bland annat ”Vad vi ser, hur vi betraktar och värderar naturen skiljer sig beroende på vilka vi är, vad vi har för bakgrund, preferenser och kunskap. ” vilket kanske kan kännas självklart. Trots detta så är det så lätt att börja använda ord som definierar oss och andra utan att tänka på om det stämmer eller inte. Under lång tid så definierades de som var mot jakt som ”bevarandesidan” vilket jag aldrig riktigt kunde acceptera. Vad är motsatsen till bevarande? Ja i alla fall ingenting som liknande den bild jag har av jakten som ett långsiktigt nyttjande av naturens resurser. Det är självklart så att även jägarna vill bevara för framtiden, både för egen del och kommande generationer. En levande viltrik natur är ju en förutsättning för fortsatt jakt och dessutom är jägare så pass intresserade av naturen i allmänhet att de uppskattar natur och vilt inte bara som underlag för jakt utan helt för sin egen skull.

En tillfällig lösning var att skifta namn på de som är tveksamma till jakt i olika former från ”bevarandesidan” till ”betraktarsidan”, men även det ger en del bekymmer. Som Christel skriver i sin blogg så betraktar vi alla naturen, fast med olika ögon. Kanske är jägaren den som betraktar mest eftersom vi tillbringar så pass mycket tid där ute. Dessutom gör jakten att man lär sig se djupare in bakom träden än andra. Det visar sig bland annat genom att jägare oftare ser vilt även då det inte är jakt. Så distinktionen mellan betraktare och brukare är inte heller helt bra.

Vad ska man då kalla oss och vad är det egentligen som skiljer oss åt. Självklart finns det inte ens några glasklara skiljelinjer, men några grundläggande saker finns nog i bakhuvudet på de flesta. ”Att röra eller inte röra”. Nu har frågan lyfts upp på en något annan nivå efter de artiklar om skogsbruket som har publicerats i DN.

Självklart är vi jägare både brukare, betraktare och bevarare. Det som skiljer oss från de som är tveksamma till eller motståndare till jakt är att vi inte vill stå vid sidan av utan vi vill vara en del av naturen. Vi vill inte skapa museum av naturen utan ha möjlighet att nyttja den utan att förbruka den. Om man som jag äger en trädskällare så letar jag självklart efter gammal skog, tjäderjakt i riktig gammelskog är en fantastisk upplevelse! Om då en gammal skog genom avverkning ersätts av kalhygge känner i alla fall jag en saknad efter vad som har försvunnit. Därför kan jag också känna mig provocerad av att man utser ”Norrbottens vackraste hygge”. Även om syftet nog var att lyfta fram det positiva med brukandet av skogen så har man inte insett problemet med att vi har olika ögon. Visserligen kan ett hygge öppna upp vackra vyer, men det är svårt att se något vackert i hygget i sig. Det blir eventuellt ett nytt bra älgpass, men vackert?

Är jag då motståndare till skogsbruk? Självklart inte. Men att säga OK till brukande av skog innebär inte att man måste älska alla hyggen eller alla monokulturer eller contortabestånd! Det innebär inte heller att motståndet mot brukandet av skogen helt och hållet är en stad/landfråga. Det är snarare en fråga om i vilket syfte man är ute i skogen och vilken relation man har till den, titta, lyssna, jaga, fiska, vandra, springa. På samma sätt är det väl kanske med de som kritiserar jakt på olika sätt, de kan säga OK till jakt men behöver för den skull inte älska alla jaktformer eller jägare. Att inse det kan förhoppningsvis leda till att vi inte buntar ihop eller buntas ihop till stora anonyma enheter utan faktiskt lyssnar på de enskildas argument och synpunkter. Det kanske inte är så massmedialt roligt, där vill man ju ha svart eller vitt, men jag tror vi kommer längre till en vettig framtid för både jägaren, jakten och naturen om vi slår in på den vägen.

 

2 Kommentarer
  1. Björn Sundgren says:

    Hej Anton. Jag tror kanske att du inte läste mitt inlägg tillräckligt noga? Jag säger att jag inte är emot skogsbruk. Hänvisningen till artikelserien i DN är ett sätt att visa att åsikterna spretar inte bara i jaktfrågan utan också i frågan om brukandet av skogen. Jag står för att jag ändå kan känna en saknad om en gammal skog som jag har jagat i avverkas, men det innebär inte att jag av princip är emot avverkningar. Genom logiskt resonemang så delar nog de flesta de synpunkter du för fram, men skogen och vårt förhållande till den är mer än logik. Det är själva kärnan till att det ibland blir svårt att diskutera.

  2. Anton says:

    Att hänvisa till den där förljugna propagandan (DN) förtar tyvärr din egen trovärdighet och seriösitet. Jag väljer att tro att du helt enkelt inte är påläst i skogsfrågan och helt enkelt inte vet bättre. Fördelen med kalhygget är att det tillåter gammal skog. Utan kalhyggen skulle du inte se den täta gammelskogen. På sikt skulle du heller inte ha vägar värda namnet för att ta dig ut på jakt. 20 % av Norrbottens produktiva skogar är mer än 100 år gamla. Alla reservat, nationalparker, naturvärdesskogar och biotopskydd undantagna! Med ett dimensionsskogsbruk skulle de grova, gamla träden försvinna, föryngringarna bli för dåliga och varannan industri läggas ned. Vi kan säga detta med säkerhet eftersom att vi redan provat i stor skala. Det såg nämligen ut så på 1940-talet. Det finns en nästan hundraprocentig koncensus i vetenskapen för trakthyggesbruket. Att hävda motsatsen är ungefär som att med översteprästen i ryggen motsäga evolutionsteorin!

    Jag tycker för övrigt att såväl hyggen som ungskogar är vackra. Allra finast är välröjda ungskogar på väg mot gallring. De är också tacksamma under älgjakten!

    SLU gjorde för drygt tio (femton?) år sedan en studie om vilken skogstyp som svenskarna helst vistas i. Populärast var äldre monokulturer av tall. Genomgallrade med god sikt. Sådana skogar kan bara skapas ur ett aktivt skogsbruk med trakthyggen. Så inte ens på den rent visuella punkten når Zarembas resonemang ända fram.

Kommentering är stängd.